Stensborg - Sven Lidman (1910)

 År 1908 gifte sig Sven Lidman (1882-1960) med Carin, dotter till finansmannen Ernest Thiel, vid den tiden en av Sveriges rikaste män. Samma år gifte sig Hjalmar Bergman med Stina. Båda paren befann sig 1909 i Rom och umgicks emellanåt. Och de två unga författarna Lidman och Bergman skrev där - på var sitt håll naturligtvis - i rasande fart sina genombrottsverk, båda på temat den svenska knapadelns upplösning, båda utgivna 1910. Kom det sig av en allmän tidsanda? Eller förekom ämnet i deras samtal? 

Hjalmar Bergmans språkliga fyrverkeri Hans nåds testamente, om en rad olika karaktärer i en utdöende herrgårdsmiljö, läste jag om för en dryg månad sedan, och skrev om här, att han lämnat svårmodet i sina ungdomsverks bakom sig, till förmån för en mer produktiv humor.  

Lidman som debuterat som poet 1904 i tidens symbolisk och dekadenta anda, hade nu helt tappat lust till den genren och drabbats av skrivkramp, och beslöt att övergå till realistisk prosa, för att tjäna samhället. Detta inleddes alltså 1910 med Stensborg. Den skiljer sig, trots de gemensamma grundtemat, stort från Bergmans roman, genom att vara mycket lågmält, och är främst en meditativ betraktelse centrerad på sin huvudperson Johan Silfverståål. Lidman kom dock att fortsatta med ytterligare fyra böcker, utgivna 1910-1913, om släkten Silfverståål, och dessa lär myllra av karaktärer.  

Jag har bara läst den första, Stensborg, vilken Svenska Akademin 1995 gav ut i serien Svenska Klassiker, antagligen i förhoppningen om att den inte ska glömmas bort. Och jag håller med om att den är klart läsvärd. Jag tar till mig det lågmält troskyldiga, oroas i början av den uppenbart hotande krisen. Ändå får boken ett tillfredsställande slut.   

Johan Silfverståål har i unga år ärvt herrgården Stensborg i Östergötland, som egentligen inte är stor nog att föda mer än en storbonde, men en förfader hade 1799 av "godsägarfåfänga" gjort om den till fideikommiss för att skänka släkten lite adelsglans. Men att hålla glansen uppe har lett till ständiga ekonomiska bekymmer. Johan har dessutom försörjningsbördan åt en yngre bror som studerar juridik, vilket skapar skulder, inte minst för att han vill hålla jämnsteg med sina mer  välbärgade studiekamrater. Johan har förlamats av traditionernas krav att hålla uppe den 'fina fasaden', han har blivit träl under tillfälligheter. 

Lidmans sätt att beskriva bondgården, och ägarnas försök att få den att likna en större herrgård än den verkligen är, gör att boken för mig känns så svensk. Det lilla fattiga Sverige, bondelandet med mer stolthet än rikedomar, där rik adel är begränsad klick, verkliga slott mycket få, och så väsensskilt från vad man kan se nere i Europa och i Storbritannien.  

Det lågmälda kommer av att Johan känner sig oerhört ensam, utan föräldrar måste han klara sig själv i den snabbt framväxande industrisamhället, med folkrika storstäder, så olika den landsbygd han är van vid. Samhället har fått en ny elit, intellektuella och bankmän/finansiärer dominerar. När Sverige övergår från naturaekonomi till pengaekonomi, är pengar en bristvara för de flesta. Alltfler lån och växlar kommer i omlopp, och med det alltfler förfalskade växlar. Detta innan personnumret uppfanns för att hålla koll på den växande mängden 'obekanta' som dök upp inte minst i storstäder där de kunde försvinna incognito.  

Johans bror Henrik bygger på sin karriär genom att förlovar sig med dottern i en rik finansfamilj som är roade av hans anrika adelsnamn, som en fjäder i hatten. Men detta gör Johans ekonomiska  bekymmer akuta. Bunden vid sin torva dagdrömmer han om gentila lösningar, som att låna ett kapital att fördubbla på casino i Monte Carlo. Med andra ord en oroande livslögn, som bara kan leda till att han förlorar allt. Johan förfalskar en växel, och i sina dagdrömmar har han goda intentioner att återlösa lånet i god tid. En plan dömd att misslyckas. 

I Monte Carlo växer också hans förakt för klassamhället, den överdriven lyx, fåfänga, ytligheter och oärlighet. Dagdrömmarnas såpbubblor brister. Han längtar hem och återvänder med en nyvaknad arbetsiver. Han börjar rusta upp sin gård, inser att han är företagsam nog att förbättra det som försummats. Johan inser att det är inaktiviteten som varit hans problem. Nu gifter han sig med pigan Klara, som föder hans barn och arbetar med honom på gården. 

Men han överlämnar sig också till rättvisan, med gott humör. Ärlighet blir hans ledstjärna. Fängelsestraffet tar han med jämnmod, att det dessutom gör att reglerna tar ifrån honom fideikommisset, bekommer honom inte. Han väljer det ärligare namnet Johan Stål, för att leva som bonde. Och allt slutar väl, för bror Henrik och hans rika fru är inte intresserade av en bondgård. De säljer den och då inträder ett konsortium av nära bekanta, som sett att Johan är den dugligaste att ta hand som gården, så åt dem får han även i framtiden ta hand om Stensborg, och leva där med sin nya familj. 

Som bonde är ensamheten skön, att få arbeta på sin egen torva är den livets mening han äntligen hittat hem till. Rörelse och aktivitet är vad livet är uppbyggt av. En enkel men hoppfull historia, och framför allt  känns den svensk.  

Min utgåva har ett förord av Knut Ahnlund som sammanfattar Sven Lidmans liv, och hur man kan läsa in hans livsfilosofi i romanen Stensborg. Hur han själv, tidigt faderlös, trots att han som barn beskyddats av en stoisk farbror, när denne dog, övergav hans asketiska livsfilosofi för att bli en njutningens Casanova och fåfäng lyriker, som tanklöst förhärligade sin uppenbara talang. I den litterära världen kände han sig alltmer ensam, som om han var en förfalskare av tvetydiga livsideal. Nu skulle prosan  bli hans väg tillbaka till ett ärligt liv, som en insats för samhället.      

Så tolkad är Stensborg en moralitet enligt hans nya livsideal. En symbolisk syndabekännelse. Att ha besegrat sin inre dekadentpoet. Johan bär sin skam med lätthet, han har redan återfunnit sin själsliga balans, vilket låter honom behålla sin stolthet, nu baserad - inte på ett adelsnamn - utan på sitt eget arbete, sin iver, en ärlig känsla.

NP 1934 - Luigi Pirandello

Luigi Pirandello (1867-1936), har länge varit en av mina favoriter bland nobelpristagarna i litteratur. Han fick priset 1934, med motiveringen

"för hans djärva och sinnrika nyskapelse av dramats och scenens konst"

Men jag tycker lika mycket om allt annat jag läst av honom. Förutom sin dramatik, skrev han även dikter, en rad romaner och en stor mängd noveller. De är ofta korta, alltid dynamiska, där läsaren roas av tragikomiska händelser. Ja, absurditeter och paradoxer tycks ha funnits med hela författarskapet igenom, och det gör Pirandello till en mycket modern författare trots att det är hundra år sedan han stod på toppen av sin bana. För mig känns han tidlöst modern.

Texterna sysslar ofta med ett sökande efter identitet, karaktärernas inre psyke, och självbedrägerier, hur dessa både kan leda till galenskap, likaväl som ett sätt att överleva i en galen värld. Hans dikter och essäer har jag ännu inte snubblat över, men noveller har jag läst i spridda skurar ur olika samlingar, men långt ifrån alla, eftersom han skrev en överväldigande mängd.  Novelle per un anno (Short Stories for a Year) lär ha utgivits i 14 volymer på 1920-30-talen.  

Pirandello föddes in i en välbärgad familj på Sicilien, där de tidiga novellerna ofta rör sig i den lantliga miljön, med eldiga passioner, som inte får några lyckliga slut. Förväntningar går om intet. I vissa historier kryper obehaget fram, väckt av människors rädslor, människor bedrar sig själva. I engelsk översättning har jag läst "With Other Eyes "(1901), där Vittore Brivios andra hustru Anna, hatar minnet av hans första hustru, tills hon inser att det är maken som tvingade första hustrun till självmord. Alltså en psykologisk skräckhistoria.  I "A Voice" (1904) efterlämnar Marchesa Borghi en son, stilig men blind, samt en sällskapsdam med vacker röst. När sonen så står ensam i världen planerar dessa att gifta sig, Han är förälskat i hennes röst och Hon vill ta hand om honom, men när han då opererar sitt synfel för att även på se sin kärlek, flyr Hon, för att slippa se hans besvikelse. Andra seende finner henne vacker, men själv kan hon inte se sig själv så, och flyr därför undan sin egen möjlighet till ett lyckligt liv. Detta bara ett par exempel.

På svenska har jag hittat 'Flugan' (1904) i en äldre novellsamling, en märklig skräcknovell där Zarú plötsligt drabbas av böldpest, när han lagt sig att sova i ett stall, hellre än att skala mandlar för 'låg kvinnolön'. Medan han sover biter honom en pestsmittad fluga, och kvinnorna och hans förlovade bror Neli arbetar nästan hela natten för att bli klara. Alla blir rädda när de hittar Zarú med hög feber, blåsvart av bölder. Neli berättar om broderns sjuka för barberaren, som då skräms och råkar rispa Neli med rakkniven. En tillkallad läkare försöker förklara hur pesten kan spridas med insekter, men di blir byborna rädda och lämnar den sjuke att dö ensam, och vårdar hellre Nelis lilla rispa. För vem kan veta vilken av alla flugor omkring dem som kan smitta? Vad är sens moralen? Vad är vidskepelse?

"The Oil Jar" (1909), måste vara en av de mest kända novellerna, filmatiserad flera gånger. Jag har sett ett par versioner. Om en manshög lerkruka som spruckit i två delar, och ska lagas uppstår ett gräl och dumheten segrar, för att två grälsjuka gubbar vägrar lite på varann, så båda förlorar. I synnerhet den rika Don Lollò som beställt krukan som sprack, och inte litar på att Uncle Dima har ett klister som duger på egen hand. Läs den. Dråplig.

Bland paradoxerna, finns novellen "It's not to be taken seriously" (1910), där mannen som älskar att förälska sig, gifter sig med en fattiglapp som han kan sända bort, för att försäkra sig om att kunna fortsätta sitt fria ungkarlsliv, och ändå vara skyddad mot att tvingas in i ett äktenskap (han är redan gift). I "Think It Over, Giacomino!" (1910) får en gammal professor ett oväntat arv efter en bror utan familj. Professorn vill då att detta arv ska gå vidare och delas mellan hans femtio år yngre hustru, och hans favoritelev, en vacker ung man i hustruns ålder, med tanken att de ska gifta sig när han själv dör. En illusion, som blir en plåga för den unge mannen, som genast förlovar sig med en annan, för att slippa vänta på lärarens död. Alla måste skapa sitt eget liv. De äldre ska inte styra över de yngre.   

Översatt till svenska finns även novellen "Signora Frola och hennes måg signor Ponza" (1917), publicerad i En Bok för Allas novellsamling Nobeller. En typisk Pirandello-text, om hur relativ sanningen är och hur svårt vi har att förstå våra medmänniskors tankevärld. Novellen kan omöjligt reda ut vem som är galen och vems om bara låtsas, eller om båda bara låtsas. Och hur ska en utomstående kunna avgöra vad som är verkligt eller illusion? Eller, kanske allt är illusion?

Min absoluta favorit av Pirandellos texter, som jag dessutom läst flera gånger i original, är hans roman, Il fu Mattia Pascal (1904, på svenska 'Salig Mattia Pascal'). Det är en idéroman som precis som novellerna bygger på paradoxer, och väver ofta in komiska detaljer, men som alltid bottnar i allvarliga funderingar om människolivet. I romanen blir drömmen om den total friheten ett 'fängelse'. För i romanen, och i samhället, är frihet en illusion.  

Det här är en idéroman om identitet, att vara eller inte vara. Det är textens berättare som gett titeln - il fu, betyder ungefär den avlidne, dvs 'salig' - för att man av misstag tror att han drunknat, för när Mattia tröttnat på sin fru och gnatiga svärmor och utan ett ord eller spår ger sig iväg hemifrån, antar folk att han är den man som just drunknat vid kvarnen som Mattias far en gång ägt. Mattia har däremot rest till sin bror, lånat lite pengar och vandrat iväg mot Monte Carlo, och lyckas via nybörjartur vinna en hel del pengar på casino. När Mattia därefter läser om sin egen död i tidningen, tänker han 'Frihet!' Jag behöver inte återvända till fru och svärmor! Nu kan jag göra vad jag vill! Han kan leva incognito. Men så lätt blir det inte. 

Mattia reser runt under falskt namn, Adriano Meis, och förvandlas mer och mer till en skugga av sig själv. Utanför lagen beskärs hans livsrum alltmer. Han kan inte ens köpa sig en hundvalp till sällskap, saknar bankkonto, blir bestulen på pengar han försvarar löst i en byrå. Vad är en människa utanför samhällets ramar? Efter två år ger han upp och återvänder hem, en skugga som inte kan försvara sig med hjälp av samhällets regler, utan att avslöja sin verkliga identitet, visar det sig att hans fru gift om sig och fått barn. När han håller den lilla baby-flickan i famnen släcks hans hämndbegär, för att alla glömt honom så fort. Mattis medlidande väcks. Han kan inte ta ifrån barnet dess föräldrar. Han hade själv ett par tvillingflickor, som tyvärr dog i späd ålder, flickorna han älskade mer än deras mor. Deras död bidrog också till att han längtade bort från svärmor och hemby, vilket blev till en flykt undan livet. 

I romanen, som utspelar sig kring år 1900, är kvinnor fortfarande en handelsvara. Under sitt alias Adriano Meis lär han knäna den blyga Adriana, som känner sig förföljd av sin svåger. Systern dog innan hon han bli mor, vilket gör att svågern måste betala tillbaka hemgiften, men skulle slippa detta om  han kan gifta sig med den yngre systern, Adriana. Men Adriana har inga känslor för svågern, annat än obehag, för han är en ohederlig småfifflare. Det är han som stulit pengar av Mattia/Adriano, genom att dyrka upp hans låsta skåp, och har en epileptisk bror som medbrottsling, genom att låtsas sinnessvag.

Andra tidsmarkörer från romanens samtid är att den då populära teosofin omnämns, diskuteras, och att en del ägnar sig åt ande-seanser. Det är under en sådan som Adrianas svåger med sin bror lyckas stjäla pengar av Mattia/Adriano, och försöker påverka olika relationer/känslor, bl a att avstyra de nyvakna känslorna mellan Adriano och Adriana. Mattia/Adriano låtsas att pengarna inte försvunnit, eftersom det stulna beloppet motsvarar hemgiften, kan stölden befria Adriana från svågern. Hon förstår dock inte detta, hon hade hoppats avslöja stölden, och därigenom svågerns falskhet. Nu har även Adriano svikit henne, anser han, Och då begår Mattia, som Adriano, återigen ett 'låtsat självmord', för att kunna rymma fältet, hotad från flera håll, flera skurkar, rättslös utanför samhället. 

Vad är en människa? Rättslösa utanför samhällets organisation. Trots att Både Adriano och Mattia dödförklarats (av misstag) fortsätter Mattia Pascal slutligen att leva i hembyn, utanför lagen. För viktigast är att man har en familj. Han får husrum av en gammal släkting, och dessutom har han trots allt en son, fem år när boken slutar. Men sonen var utomäktenskaplig, och har därför inte fått Mattias Pascals efternamn, utan lever med sin mor och hennes make. Mattia kan i alla fall glädjas åt att sonen lever i välmåga, i samma by som han själv, om än inom ett annat äktenskap, 

Romanen innehåller så mycket intressanta detaljer, och klurigheter, att den är lika levande läsvärd idag som år 1904. Den innehåller mycket mer än vad jag skissat här ovan. Så jag rekommenderar alla att läsa den. Den är tidig och ytligt sett i traditionell romanstil. 

En annan roman jag läst, är dock kortare och i en helt annat stil, Kamera mannen Serafino Gubbios anteckningar, som gick som följetong 1915, kom som bok 1916, (rev. 1925). Serafino Gubbio har tillnamnet 'Kameran går' (Si Gira) från sitt yrke, han vevar kameran. Det här är alltså en historia från stumfilmens dagar, och kritiserar den nya förment 'objektiva' filmkonsten. Det mekaniserade, känslokalla. Vilket är en metafor för det nya mekaniserade samhället i stort. Alltså åter igen en idéroman, upplagd som en 'antiroman'. Kameramannen håller i pennan, och försöker vara kallt objektiv, likt kameran, den mekaniska uppfinningen som människan vill bli road av. Men det är svårt. I synnerhet som en vacker levande tiger skall offras på filmens altare, för att tjäna filmbolaget en förmögenhet på det 'verklighetstrogna'. 

Texten känns mycket modern, men är samtidigt skeptisk till futurismen som var högsta mode vid den här tiden. Pirandello såg i futurismen ett hot mot människors känslor och intelligens. På ett stiliserat sätt, genom en förment objektiv kameralins, ser vi skådespelare som aldrig lyckas kommunicera, blir offer för sina passioner, medan kameramannen försöker tolka vad som händer, har hänt, och ska hända. Ibland har han rätt, ibland misstar han sig. Alla har lager på lager med masker, som döljer och hämmar. 

På samma gång blir detta en metatext, kameramannen kan ses som författarens förhållande till sina karaktärer, hur objektiv kan han vara? Vad händer med hjärtat? Också detta är ett tema som återupprepas. Redan i novellen "A Character's tragedy" (1911), handlar om en författare som hemsöks av sina karaktärer, de vill bestämma själva hur deras öden framställd. Och så kommer en tragisk gestalt och vill ha sin historia omskriven. Han vill bli heroisk, och inte alls vara så som en tidigare författare skapat honom. Återigen en metatext, hur författares tankar brottas med sina texter. Att jag tar upp denna novell först nu, beror på att jag häromdagen läste en av Pirandellos främsta pjäser, med en liknande bas, en pjäs som förnyade scenkonsten och ledde till att Pirandello fick Nobelpriset. 

Jag talar om Sex Roller söker en författare (1921). Återigen ett idé-drama, och före sin tid. Det kom att inspirera senare moderna författares, anti-illusionsdramer. Pirandelli skriver alltid mångdimensionellt, och skapar så en paradoxal rundgång.  

I denna pjäs kommer sex 'ROLLER' till en teater med pågående repetitioner för en rad skådespelare. 'Rollerna' är oföränderliga, knutna till sin egen illusion. Men deras författare gav upp försöket att färdigställa en pjäs om dem, därför söker de nu någon som kan skriva ner deras livsdrama, så att en teater kan få framföra det. Skådespelarna är föränderliga 'människor', som tolkar texten på sitt sätt, och Rollerna protesterar, för de kan inte känna igen sig. Den författare som skapat dessa 'Roller', gav upp försöket att skapa ett färdigt skådespel.

Upplägget gör pjäsen till ett meta-drama, en text om hur dramatik skapas, med kommentarer om skillnader mellan t ex utläggningarna i en roman, mot vad hur detta känslodrama kan begränsas till dialog på teaterscenen, delvis p g a mediet, delvis p g a vad samhällsnormerna accepterar eller inte. Allt leder till kommunikationssvårigheter. Både för att alla människor är unika, precis som en regissör och en skådespelare tolkar texten alla lite olik, tolkar också läsaren eller publiken texten lite olika. Därför pratar vi ofta förbi varandra.  

Paradoxen handlar om verklighet vs illusion. Teaterscenen måste göra illusionen verklighetstrogen. För 'Rollerna' är illusionen det som ger dem liv. Utan illusionen finns de inte till. Detta har främst en psykologisk dimension. Att våra egon består av många olika inlärda roller för olika situationer, är för oss idag en psykologisk självklarhet, som jag antar var mycket nytt när pjäsen skrevs 1921. Eller var  Pirandello först med de tankebanorna? Det skulle inte förvåna mig, eftersom alla texter jag läst av honom är fulla av försök att se in i människors psyke. 

Skådespelarna har också sin yrkesstolthet och har ett lagarbete som de enskilda Rollerna inte kan acceptera. Litteratur är illusion, inte verklighet. Ändå kan litteratur vara mer generellt sant än verkligheten. Den förvandlar minne till konst. Och åskådaren förvandlar konsten efter sitt eget tycke och smak, sin egen erfarenhet, sin egen fantasi. Och Pirandello sprutar ur sig idéer vi kan grunna på och tolka vidare. 

Gudarna törsta - Anatole France (1912)

Så har jag slutligen läst Les Dieux ont soif (1912) ett sent verk av Anatole France (1844-1924), men ändå tio år innan han fick nobelpriset. Jag hade förväntningar på denna bok och de infriades.  Inte så konstigt eftersom jag alltid haft ett stort historieintresse. Romanen skildrar det Skräckvälde som Franska Revolutionen utmynnade i 1793-1794, från mordet på Marat fram till Robespierres avrättning, den blodigaste perioden, när folk dömdes till halshuggning på löpande band. Utan att vara särskilt inläst på perioden, känner jag ändå igen viktiga namn. Den som är mer inläst kan säkert anknyta till många fler namn som förekommer. 

Men det är inte nödvändigt för att ta till sig romanen. Anatole France har skapat ett brett landskap av karaktärer som bildar ett genomsnitt av de pågående revolutionära omvälvningarna och osäkerheten som rådde i samhället som just vänts upp och ner. Många olika åsikter möts och stöts, även om de enskilda karaktärerna kan uppfattas som karikatyrer, för något djup medger inte omfånget med så bred inriktning. Mängden karaktärer skapar variation och ett tvärsnitt av Paris när paranoian var som störst. Jag litar på Anatole France, som fransman, som inläst på tiden som tillhörde hans nära förfäders erfarenhet. Hans 'franska stil och lynne' är på hemmaplan. 

Med France 'vidhjärtade humanitet' och intresse för 1700-talet, tar författaren oss in i revolutionens nutid, då många närde förhoppningar, men ledde till än större desillusion. Hur de enskilda människorna dras in i kaos, o hur de ska försöka hantera det som inte går att hantera. 

Min svenska upplagan från 1958, som jag hittat på antikvariat, är vackert illustrerad av Bertil Bull Hedlund, vilket hjälper till att skapa en bild av Paris befolkning på 1790-talet. Jag var först lite avvaktande inför inledningen, med det ålderdomliga språket i den svenska översättningen, men antagligen speglar France metod i originalet att återskapa 1700-talet. Inledningen talar också en hel del om krocken mellan gamla och nya ideal genom exempel från konststilar som rokoko vs nyklassicism. Det överlastade sensuella ställs mot de nya rena idealen. 

Huvudrollen bärs också av en mer eller mindre misslyckad konstnär, Évariste Gamelin, nämnd som elev till den kände konstnären Jacques-Louis David (ur medelklassen, som ryckts med av revolutionsidéerna och kom att bli Napoleons officielle målare från 1799). Romanens huvudperson är dock inte så lyckosam, kan inte leva av sin konst, men med sina rena ideal som vill tjäna Republiken, leder till att han får tjänst som jurymedlem i revolutionsdomstolen. I dessa paranoians dagar är domstolar och häkten överfulla, på grund av allt angiveri och all misstänksamhet som rädslan skapat. 

Gamelins ideal växer med allt grövre rötter i hans känslkalla mylla. Medmänskligheten fryser inne,. Rättsmaskineriet blir allt mer summariskt. Gamla bekanta och släktingar, hamnar i giljotinen utan regelrätta domar, utan försvar. Det blir Gamelins fall, slutligen hamnar han själv under bilan.