Så har jag slutligen läst Les Dieux ont soif (1912) ett sent verk av Anatole France (1844-1924), men ändå tio år innan han fick nobelpriset. Jag hade förväntningar på denna bok och de infriades. Inte så konstigt eftersom jag alltid haft ett stort historieintresse. Romanen skildrar det Skräckvälde som Franska Revolutionen utmynnade i 1793-1794, från mordet på Marat fram till Robespierres avrättning, den blodigaste perioden, när folk dömdes till halshuggning på löpande band. Utan att vara särskilt inläst på perioden, känner jag ändå igen viktiga namn. Den som är mer inläst kan säkert anknyta till många fler namn som förekommer.
Men det är inte nödvändigt för att ta till sig romanen. Anatole France har skapat ett brett landskap av karaktärer som bildar ett genomsnitt av de pågående revolutionära omvälvningarna och osäkerheten som rådde i samhället som just vänts upp och ner. Många olika åsikter möts och stöts, även om de enskilda karaktärerna kan uppfattas som karikatyrer, för något djup medger inte omfånget med så bred inriktning. Mängden karaktärer skapar variation och ett tvärsnitt av Paris när paranoian var som störst. Jag litar på Anatole France, som fransman, som inläst på tiden som tillhörde hans nära förfäders erfarenhet. Hans 'franska stil och lynne' är på hemmaplan.
Med France 'vidhjärtade humanitet' och intresse för 1700-talet, tar författaren oss in i revolutionens nutid, då många närde förhoppningar, men ledde till än större desillusion. Hur de enskilda människorna dras in i kaos, o hur de ska försöka hantera det som inte går att hantera.
Min svenska upplagan från 1958, som jag hittat på antikvariat, är vackert illustrerad av Bertil Bull Hedlund, vilket hjälper till att skapa en bild av Paris befolkning på 1790-talet. Jag var först lite avvaktande inför inledningen, med det ålderdomliga språket i den svenska översättningen, men antagligen speglar France metod i originalet att återskapa 1700-talet. Inledningen talar också en hel del om krocken mellan gamla och nya ideal genom exempel från konststilar som rokoko vs nyklassicism. Det överlastade sensuella ställs mot de nya rena idealen.
Huvudrollen bärs också av en mer eller mindre misslyckad konstnär, Évariste Gamelin, nämnd som elev till den kände konstnären Jacques-Louis David (ur medelklassen, som ryckts med av revolutionsidéerna och kom att bli Napoleons officielle målare från 1799). Romanens huvudperson är dock inte så lyckosam, kan inte leva av sin konst, men med sina rena ideal som vill tjäna Republiken, leder till att han får tjänst som jurymedlem i revolutionsdomstolen. I dessa paranoians dagar är domstolar och häkten överfulla, på grund av allt angiveri och all misstänksamhet som rädslan skapat.
Gamelins ideal växer med allt grövre rötter i hans känslkalla mylla. Medmänskligheten fryser inne,. Rättsmaskineriet blir allt mer summariskt. Gamla bekanta och släktingar, hamnar i giljotinen utan regelrätta domar, utan försvar. Det blir Gamelins fall, slutligen hamnar han själv under bilan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar