I år har man plötsligt filmat några gamla 50-tals-deckare av Maria Lang (pseudonym för Dagmar Lange). Vilket naturligtvis genast ger bokförlaget anledning till nyutgåvor av hennes deckare och jag beslöt att köpa mig en av de vackra nyutgåvorna. Det blev Tragedi på en lantkyrkogård och jag valde efter omslaget. Tror det är Maria Langs sjätte deckare med Puck som jag-berättare.
Titeln och en passus i texten refererar till en dikt av Thomas Gray, "Elegy Written in a Country Churchyard" (1751), som sägs inleda den brittiska förromantiken. Maria Langs mordhistorier brukar tilldra sig i den fiktiva småstaden Skoga, men i denna bok besöker Puck sin farbror, präst i landsbygdsorten Västlinge. Kyrkan beskrivs som idyllisk och rofylld, men inslaget av melankoli "var inte mer påträngande än" hos Thomas Grays dikt, noterar Lang. Varför skrev hon så?
Elizabeth George refererade till samma dikt i en tidig kommissarie Lynley deckare - ca 35 år efter Lang och naturligtvis utan något samband dem emellan. Det är väl märkligare att en svensk deckarförfattare citerar Thomas Gray. Men en klassisk dikt är det, och tydligen med attraktionskraft på deckarförfattarinnor.
Thomas Gray mediterade på en stilla kyrkogård över vanliga människors strävsamma liv, de som i döden inte lämnat några påtagliga spår efter sig, men ändå varit en förutsättning för bygdens liv i sig, mycket mer än mången ryktbar person.
Maria Lang kastar sig in i handlingen utan att bry sig nämnvärt om att beskriva varken miljön eller karaktärerna. Jag måste förlita mig på hennes inledande rollförteckning och får bläddra dit ganska ofta innan jag känner mig säker på vilka personer som är närvarande. Karaktärerna växer fram främst genom olika sätt att uttrycka sig. Berättaren Puck tycks höra mer än hon iakttar. Texten känns också närmast som Pucks 'dagbok', genom hennes selektiva berättande, att bara fokusera de egna intrycken, helt utan översikt. Spännande episoder inleds med några ord som förekommer, närmast varnar, att nu kommer något oväntat - kanske skrämmande.
När jag väl kommit in i deckargåtan gör dock detta sätt att skriva boken till en bladvändare. Maria Lang är väl annars känd för att fokusera på känslor och lidelser, och väjde inte för homosexuella relationer. Men just i denna historia, fokuseras kvinnliga stereotyper, hur lätt männen ignorerar kompetenta kvinnor men faller för den blonda klichén, samtidigt som kvinnorna gärna avundsjukt fördömer bimbon. Men i slutänden är inget vad det en gång verkat.
Men hur än mycket intrigen verkar byggd kring känslornas psykologi, visar sig brottet ha uppstått ur girighet ... likt så många klassiska pusseldeckare.
PS. Hittade hos Myrorna Mörkögd augustinatt (1956). Även den titeln är hämtad ur en dikt, denna gång Erik Axel Karlfeldt, om skördens passionerade tid. Jag ska citera några rader som visar på hur Pucks synvinkel ger texten en dagbokseffekt, som föregriper spänningen och väcker läsarens nyfikenhet.
"Vi formligen stöp i säng. Och ändå anade ingen av oss - inte ens Christer - hur väl vi skulle komma att behöva den nattens sömn. Ty upplösningen närmade sig med stormsteg, och torsdagsdygnet blev både långt och fruktansvärt ansträngande." (s.199, Vingförlaget, tr. 1959)
Händelsen är helt klart relaterad i efterhand även om vi inte får veta allt omedelbart. Maria Lang gör vad hon kan för att hålla vår nyfikenhet uppe.
2013-10-21
Begravningar är farliga - Agatha Christie (1953)
... och så blev det en Agatha Christie till trots att jag inte hade tänkt det. Det visade sig vara en sen Hercule Poirot, men utan den inspiration jag fann i de tidigare. Tydligen tjatade förlaget på henne om fler Poirot-historier, eftersom de var så populära, medan Agatha själv tröttnat på dem. Alltså får han inte dyka upp mer än minimalt, främst i slutet, för att knyta ihop påsen.
Begravningar är farliga är dock betydligt intressantare än Ett mord annonseras tre år tidigare. Inte alls så tjatig. Det jag vill nämna här är de många spåren av psykologiskt intresse. Det pratas om fördröjd chock, om undermedvetna rädslor som kommer upp i dagen av något 'ovidkommande' som får agera katalysator. En av karaktärerna anger sig själv som skyldig, men det förklaras som ett 'bestraffningskomplex'.
"Läkarna inser numera att så mycket utspelas i det undermedvetna." (s.184, Bonniers tr. 1958)
På 1950-talet hade psykologi vuxit och blivit ett eget unviersitetsämne, och många termer hade blivit allmängods för gemene man att svänga sig med. Och här hos Agatha Christie ger det mängder med villospår bort från gåtans lösning. För i slutänden är det ändå den gamla vanliga 'girigheten' som är motivet ...
Apropå psykologi kommer jag att tänka på Susannah Cahalans bok som just kommit på svenska - Blackout : när min hjärna blev min fiende. En sann historia om hur hon blev psykotisk och hamnade på hispan för att läkarna inte förstod vad som var fel. Tills hon äntligen mötte en läkare som kunde tänka 'outside the box' och insåg att hon drabbats av en autoimmun reaktion som inflammerat hennes hjärna. Det kan inte botas med psykoterapi. Jag har själv kroppsliga brister som inte alltid kan utläsas via blodprover, utan misstänkliggörs som inbillning. Många med samma diagnos sänds först till psykolog, eller sätts på antidepp med en gång, trots att det bara förvärrar kroppens reaktion. Då blir psykologin, precis som hos Christie, ett villospår.
Ett betraktelsesätt som verkligen genomsyrar samhället idag. Via politiken misstänkliggörs sjuka människor som smitare och latmaskar. Vi kallas inbillningssjuka. Trots att vi inte önskar annat än att få bli lika friska och aktiva som vi en gång var. Samtidigt som systemet blundar för att vi lever i en förgiftad värld som bryter ner våra kroppar. En reell fara, som måste åtgärdas rent psykiskt. All psykofarmaka och andra gifter som stoppas i människokroppen går med tiden ut i avloppet, och sedan lägger man detta förgiftade avloppsslam som gödning på åkrarna...
Begravningar är farliga är dock betydligt intressantare än Ett mord annonseras tre år tidigare. Inte alls så tjatig. Det jag vill nämna här är de många spåren av psykologiskt intresse. Det pratas om fördröjd chock, om undermedvetna rädslor som kommer upp i dagen av något 'ovidkommande' som får agera katalysator. En av karaktärerna anger sig själv som skyldig, men det förklaras som ett 'bestraffningskomplex'.
"Läkarna inser numera att så mycket utspelas i det undermedvetna." (s.184, Bonniers tr. 1958)
På 1950-talet hade psykologi vuxit och blivit ett eget unviersitetsämne, och många termer hade blivit allmängods för gemene man att svänga sig med. Och här hos Agatha Christie ger det mängder med villospår bort från gåtans lösning. För i slutänden är det ändå den gamla vanliga 'girigheten' som är motivet ...
Apropå psykologi kommer jag att tänka på Susannah Cahalans bok som just kommit på svenska - Blackout : när min hjärna blev min fiende. En sann historia om hur hon blev psykotisk och hamnade på hispan för att läkarna inte förstod vad som var fel. Tills hon äntligen mötte en läkare som kunde tänka 'outside the box' och insåg att hon drabbats av en autoimmun reaktion som inflammerat hennes hjärna. Det kan inte botas med psykoterapi. Jag har själv kroppsliga brister som inte alltid kan utläsas via blodprover, utan misstänkliggörs som inbillning. Många med samma diagnos sänds först till psykolog, eller sätts på antidepp med en gång, trots att det bara förvärrar kroppens reaktion. Då blir psykologin, precis som hos Christie, ett villospår.
Ett betraktelsesätt som verkligen genomsyrar samhället idag. Via politiken misstänkliggörs sjuka människor som smitare och latmaskar. Vi kallas inbillningssjuka. Trots att vi inte önskar annat än att få bli lika friska och aktiva som vi en gång var. Samtidigt som systemet blundar för att vi lever i en förgiftad värld som bryter ner våra kroppar. En reell fara, som måste åtgärdas rent psykiskt. All psykofarmaka och andra gifter som stoppas i människokroppen går med tiden ut i avloppet, och sedan lägger man detta förgiftade avloppsslam som gödning på åkrarna...
2013-10-17
Regnbågens tid - Unni Drougge (1997)
En bok som verkar ha bytt namn i senare upplagor till Operation Lynx. Min upplaga är alltså inte ny, den har fått vänta för att det är 400 sidor mikroskopisk text. Men nu har jag läst den. Och kan bara säga att hon är fantastisk på att skapa ett myllrande flöde av trovärdiga karaktärer, hur än olika, i ett landskap att sjunka in i. Det är inte den typ av bok jag skulle orka läsa om, men det är helt klart värt att en gång sjunka in i berättelsen och låta sig sugas med.
Historien berättas ur en mängd olika människors synvinkel, alla med sina olika sätt att tänka och uttrycka sig. Styrkan är att de myllrar fram i en tät vardag, människor med olika mål i livet, som på mig gör ett trovärdigt intryck, hur än extrema situationer. Ibland får texten mig att le inför deras stretande vardag, vilket är ett plus i kanten. Och mitt i allt detta vardagliga kommer något övernaturligt, eller UFO-liknande inkrypande, bit för it, skickligt insmuget, så jag köper det och sugs med, anar ett skräckscenario - de flesta karaktärerna tror ju inte på 'sånt', och jag som läsare vet inte mer än dom, får bara se lite mer.
Jo, det är professionellt skrivet.
Historien berättas ur en mängd olika människors synvinkel, alla med sina olika sätt att tänka och uttrycka sig. Styrkan är att de myllrar fram i en tät vardag, människor med olika mål i livet, som på mig gör ett trovärdigt intryck, hur än extrema situationer. Ibland får texten mig att le inför deras stretande vardag, vilket är ett plus i kanten. Och mitt i allt detta vardagliga kommer något övernaturligt, eller UFO-liknande inkrypande, bit för it, skickligt insmuget, så jag köper det och sugs med, anar ett skräckscenario - de flesta karaktärerna tror ju inte på 'sånt', och jag som läsare vet inte mer än dom, får bara se lite mer.
Jo, det är professionellt skrivet.
2013-10-16
Höstvind och djupa vatten - H-K Rönblom (1955)
Jag har hittat en ny - fast gammal! - svensk deckarförfattare. H-K Rönblom. Samtida med Stieg Trenter, men verkar ha fallit i glömska. Och det är synd, för det här var en angenäm läsupplevelse. Språket är stilistiskt så mycket bättre, trots att människorna karaktärerna omisskännligt befinner sig i svenskt 1950-tal. Dialogen flyter så det är ett nöje att läsa. Ofta finns där humor som lättar upp, liksom ironiska kvickheter som belyser mänskliga svagheter.
Bortglömd blev nog Rönblom, för att den här äldre typen pusseldeckare blev omoderna. Han saknar den Stockholms-gimmick som gjort att Trenter inte glömts bort. Rönblom skriver om en påhittad småstad, Sundhamn.
En rolig detalj är att när den skyldige avslöjas mot slutet, bifogar författaren en fotnot, med hänvisningar till de sidor där han omnämnts - just så som Sherlock Holmes skapare Doyle brukade inflika lösningen där man minst anar den, upptagen som man är med intrigens övrige villospår. Tack för den vinken!
Bortglömd blev nog Rönblom, för att den här äldre typen pusseldeckare blev omoderna. Han saknar den Stockholms-gimmick som gjort att Trenter inte glömts bort. Rönblom skriver om en påhittad småstad, Sundhamn.
En rolig detalj är att när den skyldige avslöjas mot slutet, bifogar författaren en fotnot, med hänvisningar till de sidor där han omnämnts - just så som Sherlock Holmes skapare Doyle brukade inflika lösningen där man minst anar den, upptagen som man är med intrigens övrige villospår. Tack för den vinken!
2013-10-10
NP 2013 - Alice Munro
"Den samtida novellkonstens mästare"
Årets nobelpristagare just avslöjad. Lätt att ta till sig och hålla med. Säkert är det också många som redan har någon av hennes novellsamlingar i bokhyllan ...
Årets nobelpristagare just avslöjad. Lätt att ta till sig och hålla med. Säkert är det också många som redan har någon av hennes novellsamlingar i bokhyllan ...
Isbjörnen - Henrik Pontoppidan (1887)
Åter till nobelpristagaren Henrik Pontoppidan (1857-1943). Han tillhör Selma Lagerlöfs generation och är helt klart lika läsvänlig. Han debuterade i början av 1880-talet med noveller och var redan från början en skicklig människoskildrare. En bok för allas antologi Nobeller (2008) har med hans novell "Idyll", men där saknas uppgifter om ursprung, en besvikelse för mig som alltid vill sätta in en text i dess kronologiska kontext. Men idag finns ju webben för detektivarbete, och där fann jag novellen med danska namnet "Bonde-Idyl", som ingick i hans samlingen Landsbybilleder (1883; Från landsbygden).
Novellen är helt klart en landsbygdsbild och tekniken känns nyskapande. När jag läser associerar jag (kanske lite förvånande?) till dogma-film. Eller varför inte doxa? Denna novell har ingen egentlig intrig eller händelseförlopp. Den registrerar i stället människorna i en bondby under ett par höstdagar vid mickelsmäss, som om författaren går omkring med en kamera på axeln och ger oss en lite skakig bild à la dogma. Riktar in sig på en person i taget och går sedan vidare. Texten har ingen berättare, men läsaren har alla chanser att läsa mellan raderna och på dessa 14 sidor få fram befolknings historia och brist på utveckling. Och det som på ytan skall vara en idyll, med en glad fest efter bärgad skörd, är under ytan en hård verklighet (som en doxa-dokumentär?), där människor sitter fast i de förhållanden de fötts in i. Storbönderna bjuder på 'kalas' och känner sig storsinta, men småfolket är lika utnyttjade som någonsin.
Pontoppidan nytrycks på danska. Hans storverk Lykke-Per, en tegelsten på cirka tusen sidor som kom i åtta delar åren 1898-1904, kom i nyutgåva 2012 som en (1) storpocket. På svenska får man leta på antikvariat, där jag funnit några av hans kortare verk, i utgåvor från 1920-30-talen. Pontoppidan gav nämligen ut vad man kallar Smaa romaner parallellt med sina tegelstensverk. Längdmässigt kanske vissa kan betraktas som långnoveller, men innehållsmässigt känns de två jag läst som romaner med hela livshistorier, till skillnad från stämningsbilden i "Idyll" jag nämnde ovan.
Pontoppidan tillhör gräddan av Nordens moderna genombrott på 1880-talet. Rent stilistiskt är han naturalist, språket flyter lätt, har driv i handlingen och dialoger med stor äkthetskänsla. Han har även den naturalistiska ambitionen, som funnits sedan Balzacs dagar, att skildra 'hela' samhället, men han gör det utan författar-kommentarer, vilket ger ett 'objektivt' intryck. Men man ska inte låta lura sig av den lättflytande prosan, texten kan innehålla åtskilliga symboliska lager och antydningar mellan raderna, om man önskar tyda dem.
Jag har läst Isbjörnen : ett porträtt (1887) och Nattvakt (1894), men på danska, och haft stor behållning av det. Isbjörnen är en berättande text som omfattar ett helt liv på 60 sidor. Thorkild Müller, en outsider tidigt faderslös, utbildas till präst trots hans svårigheter med det bokliga. Man godkänner hans studieresultat med den enkla baktanken att 'bli av med honom', sända honom till Grönland. Men där finner han sin rätta livsmiljö - naturen. Isvidderna. Bland inuiterna blir han en uppskattad själasörjare, eftersom han följer med dem och jagar och fiskar - lever deras liv. Han gifter sig med en kvinna av befolkningen och får barn med henne och lever ett mycket tillfredsställande liv. Men som gammal söker han sig tillbaka till sitt barndoms Danmark och ungdomens studiekamrater. Församlingen chockas först av grovheten hos sin nye präst, den en gång utstötte, björnen kallad, upplevs nu som en än grovare isbjörn, då livserfarenheten gett honom auktoritet. Men församlingens småfolk tar honom strax till sig, känner sig jämlika. Men det kan inte det trångsynta prästerskapet tåla, de manövrerar och får honom avsatt. Varpå han med glädje återvänder till sitt älskade Grönland.
Berättelsen behandlar alltså symboliskt motsatserna mellan instinktiv natur vs. intellektuell kultur, en konflikt som kom upp på dagordningen i och med darwinismen, som jämställer människan med andra djur. Prästen Thorkild är en positiv bild av människan i samklang med naturen, till skillnad från den mobbande eliten, som vill avskilja sig från naturen, ett hyckleri som alltså skiljer dem från skapelsen, utan att de inser det.
Nattvakt (1894) är längre, ca 110 sidor, och ändå nästan helt byggd på dialoger. På mig ger den intryck av Ibsenskt drama med sina relationsgräl. Konflikten är här en annan, det inleds med äktenskapet mellan två motsatser, där kvinnan visar känslor och livsglädje, som den stelbente ångvälten till man, Jörgen, inte kan ta till sig. Konflikten utvecklas till att handla om konflikten mellan tidens Naturalism vs. framväxande Symbolism. Jörgen ser bara eländet i livet, alla fattiga som han vill kämpa för, och anser att alla konstnärskollegor som går över till den ljusa fantasifyllda Symbolismen är förrädare som ägnar sig åt verklighetsflykt. Jörgen kan försvara anarkisternas våldsdåd, att några få dör, ändå känna mänskligheten i slutänden. Denna inställning chockar de konservativa som skräms av anarkister och socialister.
Denna konflikt var dagsaktuell på 1890-talet. Pontoppidan pratar dock inte om symbolister, då den antagligen ännu inte fått denna beteckning. Jörgen får i stället ondgöra sig över allt prat om 'Renässansen' ljus, vilket han tycker är struntprat. Renässansen var inget att se upp till i jämförelse med 1800-talets alla sociala och tekniska framsteg. Lustigt i detta sammanhang är att Heidenstam 1889 gett ut en liten skrift kallad just 'Renässans', där han bryter med 1880-talets realism, till förmån för fantasi och livsglädje, och talar om det svenska folkkynnet som oförenligt med naturlaismen. Något Pontoppidan alltså låter Jörgen gå i svaromål mot. Och när kortromanen Nattvakt tar slut, sitter Jörgen ensam där i mörkret. Medan övriga danskar jublar och pratar om den danska naturen som gemytlig och alls inte förenlig med det hårda revolutionära.
Denna berättelse är dock mer 'objektiv' så tillvida att det inte är självklart att vi skall hålla med Jörgen. Hans unga välmenande hustru blev ett offer för hans oförsonlighet. Pontoppidan visar upp båda sidornas både fördelar och nackdelar. Konflikten är inte löst.
Novellen är helt klart en landsbygdsbild och tekniken känns nyskapande. När jag läser associerar jag (kanske lite förvånande?) till dogma-film. Eller varför inte doxa? Denna novell har ingen egentlig intrig eller händelseförlopp. Den registrerar i stället människorna i en bondby under ett par höstdagar vid mickelsmäss, som om författaren går omkring med en kamera på axeln och ger oss en lite skakig bild à la dogma. Riktar in sig på en person i taget och går sedan vidare. Texten har ingen berättare, men läsaren har alla chanser att läsa mellan raderna och på dessa 14 sidor få fram befolknings historia och brist på utveckling. Och det som på ytan skall vara en idyll, med en glad fest efter bärgad skörd, är under ytan en hård verklighet (som en doxa-dokumentär?), där människor sitter fast i de förhållanden de fötts in i. Storbönderna bjuder på 'kalas' och känner sig storsinta, men småfolket är lika utnyttjade som någonsin.
Pontoppidan nytrycks på danska. Hans storverk Lykke-Per, en tegelsten på cirka tusen sidor som kom i åtta delar åren 1898-1904, kom i nyutgåva 2012 som en (1) storpocket. På svenska får man leta på antikvariat, där jag funnit några av hans kortare verk, i utgåvor från 1920-30-talen. Pontoppidan gav nämligen ut vad man kallar Smaa romaner parallellt med sina tegelstensverk. Längdmässigt kanske vissa kan betraktas som långnoveller, men innehållsmässigt känns de två jag läst som romaner med hela livshistorier, till skillnad från stämningsbilden i "Idyll" jag nämnde ovan.
Pontoppidan tillhör gräddan av Nordens moderna genombrott på 1880-talet. Rent stilistiskt är han naturalist, språket flyter lätt, har driv i handlingen och dialoger med stor äkthetskänsla. Han har även den naturalistiska ambitionen, som funnits sedan Balzacs dagar, att skildra 'hela' samhället, men han gör det utan författar-kommentarer, vilket ger ett 'objektivt' intryck. Men man ska inte låta lura sig av den lättflytande prosan, texten kan innehålla åtskilliga symboliska lager och antydningar mellan raderna, om man önskar tyda dem.
Jag har läst Isbjörnen : ett porträtt (1887) och Nattvakt (1894), men på danska, och haft stor behållning av det. Isbjörnen är en berättande text som omfattar ett helt liv på 60 sidor. Thorkild Müller, en outsider tidigt faderslös, utbildas till präst trots hans svårigheter med det bokliga. Man godkänner hans studieresultat med den enkla baktanken att 'bli av med honom', sända honom till Grönland. Men där finner han sin rätta livsmiljö - naturen. Isvidderna. Bland inuiterna blir han en uppskattad själasörjare, eftersom han följer med dem och jagar och fiskar - lever deras liv. Han gifter sig med en kvinna av befolkningen och får barn med henne och lever ett mycket tillfredsställande liv. Men som gammal söker han sig tillbaka till sitt barndoms Danmark och ungdomens studiekamrater. Församlingen chockas först av grovheten hos sin nye präst, den en gång utstötte, björnen kallad, upplevs nu som en än grovare isbjörn, då livserfarenheten gett honom auktoritet. Men församlingens småfolk tar honom strax till sig, känner sig jämlika. Men det kan inte det trångsynta prästerskapet tåla, de manövrerar och får honom avsatt. Varpå han med glädje återvänder till sitt älskade Grönland.
Berättelsen behandlar alltså symboliskt motsatserna mellan instinktiv natur vs. intellektuell kultur, en konflikt som kom upp på dagordningen i och med darwinismen, som jämställer människan med andra djur. Prästen Thorkild är en positiv bild av människan i samklang med naturen, till skillnad från den mobbande eliten, som vill avskilja sig från naturen, ett hyckleri som alltså skiljer dem från skapelsen, utan att de inser det.
Nattvakt (1894) är längre, ca 110 sidor, och ändå nästan helt byggd på dialoger. På mig ger den intryck av Ibsenskt drama med sina relationsgräl. Konflikten är här en annan, det inleds med äktenskapet mellan två motsatser, där kvinnan visar känslor och livsglädje, som den stelbente ångvälten till man, Jörgen, inte kan ta till sig. Konflikten utvecklas till att handla om konflikten mellan tidens Naturalism vs. framväxande Symbolism. Jörgen ser bara eländet i livet, alla fattiga som han vill kämpa för, och anser att alla konstnärskollegor som går över till den ljusa fantasifyllda Symbolismen är förrädare som ägnar sig åt verklighetsflykt. Jörgen kan försvara anarkisternas våldsdåd, att några få dör, ändå känna mänskligheten i slutänden. Denna inställning chockar de konservativa som skräms av anarkister och socialister.
Denna konflikt var dagsaktuell på 1890-talet. Pontoppidan pratar dock inte om symbolister, då den antagligen ännu inte fått denna beteckning. Jörgen får i stället ondgöra sig över allt prat om 'Renässansen' ljus, vilket han tycker är struntprat. Renässansen var inget att se upp till i jämförelse med 1800-talets alla sociala och tekniska framsteg. Lustigt i detta sammanhang är att Heidenstam 1889 gett ut en liten skrift kallad just 'Renässans', där han bryter med 1880-talets realism, till förmån för fantasi och livsglädje, och talar om det svenska folkkynnet som oförenligt med naturlaismen. Något Pontoppidan alltså låter Jörgen gå i svaromål mot. Och när kortromanen Nattvakt tar slut, sitter Jörgen ensam där i mörkret. Medan övriga danskar jublar och pratar om den danska naturen som gemytlig och alls inte förenlig med det hårda revolutionära.
Denna berättelse är dock mer 'objektiv' så tillvida att det inte är självklart att vi skall hålla med Jörgen. Hans unga välmenande hustru blev ett offer för hans oförsonlighet. Pontoppidan visar upp båda sidornas både fördelar och nackdelar. Konflikten är inte löst.
2013-10-07
Domaren och hans bödel - Friedrich Dürrenmatt (1950)
Schweizaren Dürrenmatt var inte vad man kallar kriminalförfattare, men använde ibland genren i en sorts psykologiska deckare eller thrillers. I kortromanen Domaren och hans bödel (1950) tilldrar sig handlingen 1948 och så snart efter andra världskriget tycks allt bada i osäkerhet och misstänksamhet, all moral och etik tycks befinna sig på lösan sand.
Vem är god och vem är ond? Är någon mer skyldig än någon annan? Berättelsen byter riktning ett antal gånger innan vi når slutet. Man kan ju fundera över om inte 'domaren' i det är fallet är medskyldig som anstiftare till brott, även om inte medvetet medveten om det.
Historien har också ett drag av metatext, när kommissarie Bärlach mitt i historien tar med sig sin assistent och besöker 'Författaren' för att fråga honom vad han tror, om den då misstänkte är skyldig eller inte. Vi hamnar alltså inne i Dürrenmatt, via en diskussion mellan textens författare och ett par av dennes karaktärer. Och i slutänden får vi känslan att Bärlach vet mer än sin 'skapare'.
Därigenom blir texten tydligt modernistisk, där texten är sig själv nog, inte slav under författaren. Vilket ju i förlängningen handlar om att författaren släpper fram mer omedvetna inre röster, inte väljer bara en medveten ståndpunkt. Fördelen är att inget blir vad vi först förväntat oss. Nackdelen är tendensen till intellektuellt resonerande, som därmed bitvis lägger sig i vägen för gestaltandet.
Dürrenmatt sysslade med teater, i Bertolt Brechts episka tradition, vilket känns i den möjliga intellektualiseringen och de diskussioner som kan följa efter att man läst Domaren och hans bödel.
Vem är god och vem är ond? Är någon mer skyldig än någon annan? Berättelsen byter riktning ett antal gånger innan vi når slutet. Man kan ju fundera över om inte 'domaren' i det är fallet är medskyldig som anstiftare till brott, även om inte medvetet medveten om det.
Historien har också ett drag av metatext, när kommissarie Bärlach mitt i historien tar med sig sin assistent och besöker 'Författaren' för att fråga honom vad han tror, om den då misstänkte är skyldig eller inte. Vi hamnar alltså inne i Dürrenmatt, via en diskussion mellan textens författare och ett par av dennes karaktärer. Och i slutänden får vi känslan att Bärlach vet mer än sin 'skapare'.
Därigenom blir texten tydligt modernistisk, där texten är sig själv nog, inte slav under författaren. Vilket ju i förlängningen handlar om att författaren släpper fram mer omedvetna inre röster, inte väljer bara en medveten ståndpunkt. Fördelen är att inget blir vad vi först förväntat oss. Nackdelen är tendensen till intellektuellt resonerande, som därmed bitvis lägger sig i vägen för gestaltandet.
Dürrenmatt sysslade med teater, i Bertolt Brechts episka tradition, vilket känns i den möjliga intellektualiseringen och de diskussioner som kan följa efter att man läst Domaren och hans bödel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
