Isbjörnen - Henrik Pontoppidan (1887)

Åter till nobelpristagaren Henrik Pontoppidan (1857-1943). Han tillhör Selma Lagerlöfs generation och är helt klart lika läsvänlig. Han debuterade i början av 1880-talet med noveller och var redan från början en skicklig människoskildrare. En bok för allas antologi Nobeller (2008) har med hans novell "Idyll", men där saknas uppgifter om ursprung, en besvikelse för mig som alltid vill sätta in en text i dess kronologiska kontext. Men idag finns ju webben för detektivarbete, och där fann jag novellen med danska namnet "Bonde-Idyl", som ingick i hans samlingen Landsbybilleder (1883; Från landsbygden).

Novellen är helt klart en landsbygdsbild och tekniken känns nyskapande. När jag läser associerar jag (kanske lite förvånande?) till dogma-film. Eller varför inte doxa? Denna novell har ingen egentlig intrig eller händelseförlopp. Den registrerar i stället människorna i en bondby under ett par höstdagar vid mickelsmäss, som om författaren går omkring med en kamera på axeln och ger oss en lite skakig bild à la dogma. Riktar in sig på en person i taget och går sedan vidare. Texten har ingen berättare, men läsaren har alla chanser att läsa mellan raderna och på dessa 14 sidor få fram befolknings historia och brist på utveckling. Och det som på ytan skall vara en idyll, med en glad fest efter bärgad skörd, är under ytan en hård verklighet (som en doxa-dokumentär?), där människor sitter fast i de förhållanden de fötts in i. Storbönderna bjuder på 'kalas' och känner sig storsinta, men småfolket är lika utnyttjade som någonsin.

Pontoppidan nytrycks på danska. Hans storverk Lykke-Per, en tegelsten på cirka tusen sidor som kom i åtta delar åren 1898-1904, kom i nyutgåva 2012 som en (1) storpocket. På svenska får man leta på antikvariat, där jag funnit några av hans kortare verk, i utgåvor från 1920-30-talen. Pontoppidan gav nämligen ut vad man kallar Smaa romaner parallellt med sina tegelstensverk. Längdmässigt kanske vissa kan betraktas som långnoveller, men innehållsmässigt känns de två jag läst som romaner med hela livshistorier, till skillnad från stämningsbilden i "Idyll" jag nämnde ovan.

Pontoppidan tillhör gräddan av Nordens moderna genombrott på 1880-talet. Rent stilistiskt är han naturalist, språket flyter lätt, har driv i handlingen och dialoger med stor äkthetskänsla. Han har även den naturalistiska ambitionen, som funnits sedan Balzacs dagar, att skildra 'hela' samhället, men han gör det utan författar-kommentarer, vilket ger ett 'objektivt' intryck. Men man ska inte låta lura sig av den lättflytande prosan, texten kan innehålla åtskilliga symboliska lager och antydningar mellan raderna, om man önskar tyda dem.

Jag har läst Isbjörnen : ett porträtt  (1887) och Nattvakt (1894), men på danska, och haft stor behållning av det. Isbjörnen är en berättande text som omfattar ett helt liv på 60 sidor. Thorkild Müller, en outsider tidigt faderslös, utbildas till präst trots hans svårigheter med det bokliga. Man godkänner hans studieresultat med den enkla baktanken att 'bli av med honom', sända honom till Grönland. Men där finner han sin rätta livsmiljö - naturen. Isvidderna. Bland inuiterna blir han en uppskattad själasörjare, eftersom han följer med dem och jagar och fiskar - lever deras liv. Han gifter sig med en kvinna av befolkningen och får barn med henne och lever ett mycket tillfredsställande liv. Men som gammal söker han sig tillbaka till sitt barndoms Danmark och ungdomens studiekamrater. Församlingen chockas först av grovheten hos sin nye präst, den en gång utstötte, björnen kallad, upplevs nu som en än grovare isbjörn, då livserfarenheten gett honom auktoritet. Men församlingens småfolk tar honom strax till sig, känner sig jämlika. Men det kan inte det trångsynta prästerskapet tåla, de manövrerar och får honom avsatt. Varpå han med glädje återvänder till sitt älskade Grönland.

Berättelsen behandlar alltså symboliskt motsatserna mellan instinktiv natur vs. intellektuell kultur, en konflikt som kom upp på dagordningen i och med darwinismen, som jämställer människan med andra djur. Prästen Thorkild är en positiv bild av människan i samklang med naturen, till skillnad från den mobbande eliten, som vill avskilja sig från naturen, ett hyckleri som alltså skiljer dem från skapelsen, utan att de inser det.

Nattvakt (1894) är längre, ca 110 sidor, och ändå nästan helt byggd på dialoger. På mig ger den intryck av Ibsenskt drama med sina relationsgräl. Konflikten är här en annan, det inleds med äktenskapet mellan två motsatser, där kvinnan visar känslor och livsglädje, som den stelbente ångvälten till man, Jörgen, inte kan ta till sig. Konflikten utvecklas till att handla om konflikten mellan tidens Naturalism vs. framväxande Symbolism. Jörgen ser bara eländet i livet, alla fattiga som han vill kämpa för, och anser att alla konstnärskollegor som går över till den ljusa fantasifyllda Symbolismen är förrädare som ägnar sig åt verklighetsflykt. Jörgen kan försvara anarkisternas våldsdåd, att några få dör, ändå känna mänskligheten i slutänden. Denna inställning chockar de konservativa som skräms av anarkister och socialister.

Denna konflikt var dagsaktuell på 1890-talet. Pontoppidan pratar dock inte om symbolister, då den antagligen ännu inte fått denna beteckning. Jörgen får i stället ondgöra sig över allt prat om 'Renässansen' ljus, vilket han tycker är struntprat. Renässansen var inget att se upp till i jämförelse med 1800-talets alla sociala och tekniska framsteg. Lustigt i detta sammanhang är att Heidenstam 1889 gett ut en liten skrift kallad just 'Renässans', där han bryter med 1880-talets realism, till förmån för fantasi och livsglädje, och talar om det svenska folkkynnet som oförenligt med naturlaismen. Något Pontoppidan alltså låter Jörgen gå i svaromål mot. Och när kortromanen Nattvakt tar slut, sitter Jörgen ensam där i mörkret. Medan övriga danskar jublar och pratar om den danska naturen som gemytlig och alls inte förenlig med det hårda revolutionära.

Denna berättelse är dock mer 'objektiv' så tillvida att det inte är självklart att vi skall hålla med Jörgen. Hans unga välmenande hustru blev ett offer för hans oförsonlighet. Pontoppidan visar upp båda sidornas både fördelar och nackdelar. Konflikten är inte löst.