Begravningar är farliga - Agatha Christie (1953)

... och så blev det en Agatha Christie till trots att jag inte hade tänkt det. Det visade sig vara en sen Hercule Poirot, men utan den inspiration jag fann i de tidigare. Tydligen tjatade förlaget på henne om fler Poirot-historier, eftersom de var så populära, medan Agatha själv tröttnat på dem. Alltså får han inte dyka upp mer än minimalt, främst i slutet, för att knyta ihop påsen.

Begravningar är farliga är dock betydligt intressantare än Ett mord annonseras tre år tidigare. Inte alls så tjatig. Det jag vill nämna här är de många spåren av psykologiskt intresse. Det pratas om fördröjd chock, om undermedvetna rädslor som kommer upp i dagen av något 'ovidkommande' som får agera katalysator. En av karaktärerna anger sig själv som skyldig, men det förklaras som ett 'bestraffningskomplex'.

"Läkarna inser numera att så mycket utspelas i det undermedvetna." (s.184, Bonniers tr. 1958)

På 1950-talet hade psykologi vuxit och blivit ett eget unviersitetsämne, och många termer hade blivit allmängods för gemene man att svänga sig med. Och här hos Agatha Christie ger det mängder med villospår bort från gåtans lösning. För i slutänden är det ändå den gamla vanliga 'girigheten' som är motivet ...

Apropå psykologi kommer jag att tänka på Susannah Cahalans bok som just kommit på svenska - Blackout : när min hjärna blev min fiende. En sann historia om hur hon blev psykotisk och hamnade på hispan för att läkarna inte förstod vad som var fel. Tills hon äntligen mötte en läkare som kunde tänka 'outside the box' och insåg att hon drabbats av en autoimmun reaktion som inflammerat hennes hjärna. Det kan inte botas med psykoterapi. Jag har själv kroppsliga brister som inte alltid kan utläsas via blodprover, utan misstänkliggörs som inbillning. Många med samma diagnos sänds först till psykolog, eller sätts på antidepp med en gång, trots att det bara förvärrar kroppens reaktion. Då blir psykologin, precis som hos Christie, ett villospår.

Ett betraktelsesätt som verkligen genomsyrar samhället idag. Via politiken misstänkliggörs sjuka människor som smitare och latmaskar. Vi kallas inbillningssjuka. Trots att vi inte önskar annat än att få bli lika friska och aktiva som vi en gång var. Samtidigt som systemet blundar för att vi lever i en förgiftad värld som bryter ner våra kroppar. En reell fara, som måste åtgärdas rent psykiskt. All psykofarmaka och andra gifter som stoppas i människokroppen går med tiden ut i avloppet, och sedan lägger man detta förgiftade avloppsslam som gödning på åkrarna...