Ett UFO gör entré - Jonas Gardell (2001)

 Läste nyligen En komikers uppväxt (1992) om Juha och hans klasskamrater i slutet av mellanstadiet. Juha som klassens mobbade clown, men inte lika mobbad som hans grannar - Jenny och Thomas. När det hunnit gå några år efter läsning, har jag en tendens att blanda ihop denna med Ett UFO gör entré (2001) som kom att bli andra delen av en triologi, alla om Juhas uppväxt i det fiktiva Sävbyholm, villaförort i norra Storstockholm. Temat är hela tiden det samma, mobbning, och kampen att skapa sig en persona för att överleva grupptryck. 

I Ett UFO gör entré har klassen nått årskurs nio, på väg att splittras inför gymnasiet. Juha är 'överlevaren', men till priset att försvinna i bakgrunden, att bli den de andra kan utnyttja och hunsa. Så det är mycket depression, innan han föder sitt nya jag, omskapar sig, för att få näsan över ytan. För att hitta vänner med samma intressen, måste han våga vara sig själv, även om även det är en lögn. Som Juha själv uppfattar världen: "Att tala sanning är att ljuga så att folk tror en.

Det blev en tredje bok, Jenny (2006), grannflickan som haft Juha som enda vän, men som Juha ofta överger, så fort han vill umgås med hennes mobbare. Juha har ständigt dåligt samvete, för hur han hanterat deras vänskap. Här får hon slutligen huvudrollen. Men den kommer jag nog inte att läsa om, det gör så ont att läsa den boken. 

Men alla tre böckerna är egentligen en helhet, som värkt fram under sexton års tid. I alla tre finns den vuxne Juha med, hans tankar i mellanavsnitt, funderingar kring vad han minns från mellanstadiet, vad som stämmer eller inte. Och i högstadiet vägen till att finna sitt eget jag och lösgöra sig ur grupptrycket. Och slutligen att försöka förstå det dåliga samvetet kring Jennys problem. 

Även Ett UFO gör entré ger mig en oslagbart stark igenkänningen av skollivet, Gul-och-blå-jeans, Klippoteket och diskoteken, och häxblandningen av stulna blandade spritslattar - allt så fullständigt att jag återupplever mina egna uppväxtminnen. Och trots att jag hela tiden rörde mig från Södermalm och söderut, förvånar jag mig över alla likheter, vi har också en Stockholmsväg, och gator med fågelnamn (många), och trång skolbyggnad, som fick baracker på skolgården för alla klasser som inte fick plats i den överbefolkade huvudbyggnaden. Och David Bowies musik och låttexters betydelse för alla som kände sig utanför pånågot sätt. 

1970-tal. Så allt var alltså likadant överallt?

Mordets praktik - Kerstin Ekman (2009)

Denna Kerstin Ekmans sena lilla roman är inspirerad av Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas (1905). Hon noterade också HC Andersens "livsgiriga skuggan på väggen som tar mannens liv och börjar leva på egen hand. Ett ont liv."  Deckarförfattaren i Ekman spinner alltså vidare på just brottet, hon finner en läkare som får svara på Söderbergs fråga om 'gift' som kan döda. Vilket alltså väcker en mörkrets skugga i läkaren, som därefter börjar leva ut fantasin i Doktor Glas. 

Som alltid hos Kerstin Ekman finns där många trådar, som det är möjligt att nysta i. För det här är i första hand inte en 'deckare', även om brottets psykologi dominerar. Det är också en metaroman, en roman om att skriva, och hur läsare och författare påverkar varandra fram och tillbaka. Ja, hur människan själv skapar historierna i sitt liv, och inspireras av andras historier.  Texten gästas ett par gånger helt kort av Hjalmar Söderberg själv, på Ekmans eget trovärdiga sätt.

Titeln Mordet praktik är dubbeltydig. Praktik i betydelsen läkarmottagning är central i både Doktor Glas liv och än mer för huvudpersonen Pontus Revinge i Ekmans text. Men det är också praktik i betydelsen hur det utförs. Och att människors liv tas just i denna fysiska lokal. Men det går att dra trådarna ännu längre. Att så kallad 'läkarvård' kan dölja missbruk, mer än hälsovård. Inte bara att läkaren kan dölja sina brott, för att folk litar på honom. Utan också på att sjukvården i sig, omtalas som i första hand ett utdelande av smärtstillande och lugnande medel, ett kroniskt tillstånd, som inte leder till hälsa. Där finns alltså en kritisk underström som gäller än idag, över hundra år senare. 

Kerstin Ekman som alltid är glasklar och detaljrik i sina texter, har i denna lilla volym även inspirerats av Hjalmar Söderbergs lätta luftiga stil, korta munsbitar. Men lägger in sin egen känsla för realism. Hon återgestaltar Söderbergs tid, men har inte gett den hans mjuka ram, livet som en drömfiktion. Ekman plockar fram sin egen känsla för realism. Hon har inte suddat bort lort och odörer. Hennes läkare tror inte på Doktor Glas' lättsamma praktik. Revinge har inte råd med egen praktik, hans långa arbetsdagar fylls av könssjukdomar och illegala aborter, kroppars vätskor och förfall.  

Doktor Revinge vill hålla sig lika moraliskt ren som Doktor Glas, han levde i en tid av kvinnoförakt, där de flesta kvinnor sågs som horor, och några få unga jungfrur sattes på piedestal som madonna. Men den nya tiden bryter in, kvinnor befinner sig på gränsen till genombrott, det dyker upp en kvinnlig läkare som hans vikarie, en misstänksam rökande deckarläsande, hon som riskerar att avslöja Revinges dåliga samvete. Även hans styvdotter, som är hans madonna, vill bli sjuksköterska, och lyckas med tiden få sin vilja igenom, att studera till Sophiasyster. Ett hårt arbete, i tider av syfilis och den i slutet av boken inbrytande 'Spanska sjukan-influensan'. Den unga flickan åldras, Revinge skyller det på arbetet, att hon med tiden förlorar sin madonnalika fräschör. 

Som alltid, Kerstin Ekmans texter är som gjorda för djupläsning, det spelar ingen roll att det är bara 200 luftiga sidor. Ju mer man letar, desto fler möjliga trådar finns för att öppna Pandoras ask. Man kan alltid med nöje läsa om hennes texter och hitta nya ingångar. Säkert kommer jag att läsa denna bok igen. 

Folkungaträdet - Verner von Heidenstam (1905-1907)

Förutom några få diktstrofer, måste detta vara en av Heidenstams idag mest läsbara texter. Han ville vara diktare, inte romanförfattare. Och blev också i början närmast popikonisk kändis. Och när jag läser de två delarna av Folkungaträdet, som var menat att bli en trilogi, så upplever jag inte texten som 'roman' utan mer som en ballad i prosaform. Att Heidenstam kastar in oss mitt i händelserna, utan kontext, utan beskrivningar. Med ålderdomliga ordvändningar skapar han en bildrik atmosfär från brytningtiden mellan hedendom och tveksamhet inför kristendom och civilisation. Men ofta rör den sig samtidigt lätt, i dialogform. Det blir en Vikinga-fantasy, som Heidenstam tycks ha yrat fram i en feberdröm.

Första delen, Folke Filbyter (1905), handlar mest om Bjälboättens urfader, som idag anses vara ren legend, vilket tyder på att inga skriftliga källor finns. Men om Heidenstam haft någon text att utgå ifrån eller inte, vet jag inte. Hur mycket har han diktat upp själv? Han förlitar sig ju på sin egen inspiration, känslor hos individer, hellre än översiktsbilder och fakta. Vi får sjunka in i en skitig hård urtid, nära naturen och asatron, fylld av slavar. Vi rör oss alldeles i slutet när vikingatågen upphört, och två av Folke Filbyters söner istället fått arbete som vakter hos den östromerske kejsaren. Mot slutet inträffar också den brand som raserade Uppsala asa-tempel mot slutet av 1000-talet. En välkänd brand, men höljd i dunkel, då källor saknas. Alltså får vi nöja oss med en brutal text i saga-form, som manar fram en brytningstid i Nordens förhistoria mellan Asa-tro och Kristendom, kampen mellan den kristne Inge, och asa-trons Blot-Sven.

Men jag kan inte säga att jag begriper allt vad Heidenstam vill ha fram. Hela tiden tycks han blanda 'blonda' och 'dvärgar', med 'läderhud som inte kan rodna' - två olika sälkttrad som Heidenstam hela tiden låter tvinna och brottas inom Bjälboätten, likaväl som utanför den.

Del 2, Bjälboarvet (1907) har gjort ett hopp på 200 år i tiden, till Birger Jarl och  hans fyra söner, främst då Valdemar och Magnus, och deras kamp sinemellan. För den som inte läst den gamla tidens historieböcker centrerad kring legender om kungar och drottningar, slängs vi in i en okänd kontext. Allt känns så vagt ur historisk synpunkt. Heidenstam är diktaren, som låter baladen förstora skillnaderna mellan bröderna, Jag vill ha någon fakta att ta på och hittar fakta om deras drottningar, det historiska skelettet stämmer, men känns ändå mer som legend och Heidenstam älskar att brodera ut, erserad i gammalspråkliga vändningar. Rakt på människornas förvirrade känslor - på bitvis uppslukas man och tar texten till sig. 

Tiden det rör sig om är alltså samma som slutet av Guillous Arn-series, alltså Arvet efter Arn, och 1200-talets strider för att ena delar av landet på 1200-talet. Men övriga likheter saknas. Inga idéer om samhälls-bygget. I stället får vi en ballad i prosaforom, med ytterligheter och brudrov och ond bråd död. Vad jag har extra svårt för hos Hedenstam, det obegripliga' är vad han egentligen menar med att typisera släktdragen, de två arven,'de blonda' och de 'dvärglika mörka' till 'dvärgarna, de mörka med läderhud som inte kan rodna'. Vad är han  ute efter? Dessa två 'arv', som tvinnas och brottas, inom Bjälboätten, boken igenom. 

Vad står de för? Vad är det Heidenstam kallar finn-dvärgar??? De svarthåriga? Det känns både obegripligt idag, utan den nationalistiska agendan som pågick alltifrån 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Och jag både vill och vill inte veta. Eftersom det är strider inom samma släkt, så blir det inte ett rent vi-och-dom-tänk, utan mer som psykologiska karaktärsdrag, mellan den blonde förföraren Valdemar, nära kvinnor och naturtro, den som inga rikedomar samlar på hög, i motsats till brodern, den mörke falske Magnus, som tagit till sig Centraleuropas riddarideal, men samtidigt avskiljer sig från kvinnor och kärlek, och helt vill hänge sig åt lagar och riddarideal. 

Hans bok om Heliga Birgitta var ett första steg i den riktningen, som fick mig intresserad, att försöka se vad Heidenstam ville hitta för psykologiska typer. Och denna gång har han tagit ett steg till, djupare in i urtiden. Men vad menar han? Allt känns ovanligt tvinnat, inte så renodlade typideal, varken från tidigare eller senare litteratur.

Alltså lite av en gåta att fundera över. Heidenstam har alltså mediterat över känslor och karaktärer. Det är ju en släktsaga, och saknar romanintrig. Han avslutade inte sin serie, han hade först planerat en trilogi, så vart han ville komma vet vi inte. Början och slutet av varje del är svårast att ta till sig, innan i Heidenstams diktarflöde tar fart, och sedan när allt ebbar ut och försvinner ...

Doktor Glas - Hjalmar Söderberg (1905)

Helt kort kan man säga att Doktor Glas är meditation över livets paradoxer. Som alltid hos Söderberg, rör sig karaktärerna runt i Stockholm, i sina egna spår och försöker förstå livet.

Å andra sidan skulle man också kunna gräva ner sig i mängder av detaljer, och synvinklar, och tolkningsmöjligehter. Och den har mängder med möjliga värdiga citat.

"Liv, jag förstår dig inte!" Alla vill vi förstå - men känslorna styr oss, och allra mest de känslor vi undertrycker. Boken må handla om ett mord, men rör främst psykologi. Och kan med lätthet ses ur olika symboliska vinklar. 

"Ingenting drar ner en människa så, som medvetandet att icke vara älskad."

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad."

"Moralen det är andra åsikter om det rätta."  Doktor Glas förespråkar dödshjälp, inte mord, men dödshjälp för den som önskar undgå ohälsans hårda öde. Han ser detta som en självklarhet för framtiden. Dit har vi dock ännu inte kommit. Läkareden gäller fortfarande som det högsta. Och det gör det även för doktor Glas. Han vägrar hårdnackat att befatta sig med fosterfördrivning. Han ser samhällets dubbelmoral som det verkliga problemet.   

Doktor Glas är romantiker, men har aldrig varit köttsligt nära en kvinna. Han ogillar dubbelmoral och det fula i det köttsliga, all sorts prostitution. Som ung led han i tanken att han var ful. Han förälskar sig i förälskade kvinnor, vill stödja dem, men anser inte sig själv god nog åt dem. Så han vill hjälpa den olyckligt-lyckligt-förälskade Helga Gregorius, som har en kärleksaffär med unge vackre Klas Recke. Doktor Glas sublimerar sin svartsjuka, och projicerar den som hat mot prästen Gregorius, Helgas make. Detta är djuppsykologi. Klas Recke ser han som estetiskt vacker, och därför värdig Helga. Det vill han stödja. 

Dr Glas är en oerhört ensam romantiker. "Jag har burit min ensamhet med mig i människovimlet som snigeln sitt hus." Han drömmer hellre om kärlek än tar den till sig, rädd att den ska bli kantstött. Och så går livet honom förbi. "Mitt liv blir mer och mer dröm. Och det har kanske aldrig varit annat."

Martin Birck, Hjalmar Söderbergs ungdoms alter ego, finns med på ett hörn, oftast tillsammans med journalisten Merkel. Dr. Glas anser Martin Birck alltför tungsint för att orka träffa honom på tu man hand. Merkel talar gärna lättsinnigt om livets mening och sanningar, uttalar cynismer för att lätta upp livet och mänsklig psykologi. Oavsett om Martin Birck ännu ligger Söderberg närmast om hjärtat eller inte, så är det inte Doktor glas som är Söderbergs odelade röst. 

En kväll på krogen talar några av männen om sin idealkvinna. En man vill att hon ska vara ung och mager. Merkel vill ha en mullig kvinna. Men Martin Birck vill "att hon håller av mig". Alltid lika  känslosam, önskan att få vara älskad, något som låg Söderberg närmast hjärtat och försvårade livet. Martin Birck, är den del av honom som ville bli författare, men har svårt att ta steget fullt ut. 

På ett sätt kan man se alla skilda röster, som vårt paradoxala inre psyke, med alla sina motstridiga önskningar. Men också en bild av samhällets mångfaldiga motstridighet. Moral blir som sagt "de andras åsikt om det rätta". Doktor Glas beklagar falskheten. Det som skiljer Helga från alla andra människor han möter är att hon 'visade upp sitt rätta jag', erkände sina innersta känslor, så som ingen annan vågar. Hans hemliga önskan är att kunna göra det, men vågar ändå inte. Inte ens för Helga. 

Alla vill ha någon att vara fullt ärlig inför. Det är kärlek. Men all falskhet och dubbelmoral tycks göra det omöljigt. En enda gång i sitt liv försökte Dr Glas gå till handling, försökte tänka ut 'det rätta' att handla efter. Vilket leder till Gregorius död, men fick ändå inte önskat resultat. Klas Recke var trots allt inte värdig Helga. Även hans väg gick till ett äktenskap baserat på pengar - alltså med en annan kvinna.  

Texten rör sig kring psykologiska teman och det undermedvetna, tankar betydligt äldre än Freud. På sidan 67 nämner Dr Glas HC Andersens saga 'Skuggan', en psykologisk metafor. Andersens Skugga kunde frigöra sig, smita ifrån människan och göra allt som skuggans mänskliga 'ägare' önskat men inte vågat göra själv. Doktor Glas tänker "det tycks mig att jag själv är skuggan som ville bli människa". Så om Andersens Skugga är vårt omedvetna psykologiska djup, det undertryckt undermedvetna, så tycks Söderberg vända på tanken, som om Doktor Glas har glidit så långt ner i sitt vansliga  undermedvetna, att han önskar att han kunde få komma upp i ljuset igen och slippa sina begär och släppa tanken på prästen (och kanske hatet mot prästen). Men när skuggan väl sluppit fri, vill den inte längre komma tillbaka och kuvas.

Jag minns att jag skrev en litteraturuppsats om HC Andersens 'Skuggan' för tio år sedan ungefär. Det var mycket intressant att väva undermeningar ur den. Jag läste också på den tiden Ohlsons bok Gregorius, som ser händelseförloppet ur prästens synvinkel. Det boken fann jag däremot påfrestande ordrik. Söderberg är ju så lätt och luftig, och därför möjlig att filosofera ikring. Gregorius hade en så överväldigande obruten inre svada, att den stötte mig ifrån sig. 

Däremot minns jag nu att Kerstin Ekman skrev en bok på Dr Glas tema, Mordets praktik, den måste jag leta upp, nu när jag har Doktor Glas i friskt minne.  

En komikers uppväxt - Jonas Gardell (1992)

Så har jag åter läst om 'En komikers uppväxt', som väl måste ha varit Gardells genombrott. Men hittar inte att jag skrivit om den tidigare. En bok om det hårda livet i mellanstadiet, om man inte tillhör de 'populära' barnen. Mobbing. Det gör ont att läsa denna bok. Ändå älskar jag den. Igenkänningsfaktorn är så stor. Kanske är det så för alla mellanstadiebarn, när man tvingas in i en position i hierarkien, och stöts och blöts med jämnåriga. En hård skola.

Var man dessutom barn på 1970-talet, så är samhällsklimatet skildrat på kornet, inte bara sånt som blivit klichéer om villaförorter, utan detaljer av olika slag som genomsyrade tiden vi levde. 

Boken är dock utgiven 1992, under glasnost som började bryta upp det inrutade kalla kriget klimatet. Författaren/Berättaren, är komiker och ser tillbaka, och känner att han ännu inte kan möta gamla skolkamrater utan att åter placeras i sitt gamla fack, som han egentligen behållit, att spela klassens clown för försöka hindra att stötas ut, men det hjälper inte ...

I början finns ett minne från 7-åringen Juha Lindström, men större delen av boken är han och hans skolkamrater 11-12 år. Och historien pågår fram till skolavslutningen från mellanstadiet, årskurs 6. Samma dag som de får veta att ett av klassens mobbningsoffer, Thomas, inte längre lever - tog han livet av sig?

Ändå beskrivs texten hur berättaren skriver ner dessa minnen som brev till just denne Thomas, och ibland undrar han varför Thomas inte svarar? Kommer breven inte fram?

'Kapitlen' är så korta att jag snarare skulle vilja kalla dem 'textavsnitt'. De är numrerade och är 104 stycken, över bokens 248 sidor. Trots det hårda språket, där barn ofta beskrivs som fula och dumma, blir texten lika mycket prosapoesi, texter som vävs samman, skiljs och flyttas om. Ingen strikt kronologi. Och efter skolavslutningen i sexan, återkommer minnena, 'vännerna', de mobbade, leker ihop igen. De är även tillbaka i skolan, och klasslärarinnans egna alkohol och misshandelsproblem lyser fram. 

Den vuxne Juha kan helt enkelt inte sluta att fundera över vad som verkligen var sant eller inte ... 

Om Elsa Beskow

 Har nyligen läst ut en tjock biografi över Elsa Beskow som skrev sagor och illustrerade både sina egna och andras barnböcker. Biografin heter Solägget : Fantasi och verklighet i Elsa Beskows konst, skriven av Stina Hammar, utgiven 2002. Den är så tjock att den stått några år i min bokhylla innan jag satte igång. 

Namnet Solägget kommer från titeln till Elsa Beskows saga från 1932, en av mina favoriter. Inte minst för sina bilder. Stina Hammar har ett fantastiskt öga till Elsa Beskows symbolvärld. Hur hon blandar realism, naturtrogen återgivning av växter och barn, men ändå alltid har bakat in mer eller mindre tydlig symbolik, att ta till sig för den som kan se förbi ytan. I boken citeras Tove Jansson, som menar att Elsa Beskows sublimt ärliga bilder, kanske på ytan kan synas enkla, men ändå ger barnen 'en bred marginal för egna funderingar och fantasier'. Så sant.  Jag är tacksam att boken börjar med närgångna bildanalyser, för det är mycket givande. Bokens inledande analyser rör också främst de lit senare verken, av den mogna konstnärinnan. 

Det är härligt att läsa, genast vill man läsa om böckerna och detaljgranska bilderna. Så det blev Solägget, Tomtebobarnen, och Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin. 

Biografin är mycket bra, men ändå tog det lite stopp för mig, när de inledande analyserna byttes ut mot en mer ingående kronologisk redogörelse för Elsas liv, plötsligt har vi kastats in i slutet av 1800-talet. I synnerhet fastnar Hammar lite väl länge i en i mitt tycke alltför ingående granskning av breven mellan Elsa och hennes fästman, Nathanael Beskow, under deras långa förlovning. Djupdykningen klargör inte tillräckligt för mig, relevansen för Elsas konst. Visst är det bra att få veta vem Nathanael var, och deras relation. Men hundra sidor som mest tycks röra hennes samvetsbetänkligheter inför att ta nattvarden för att kunna avsluta sin konfirmation för att få gifta sig kyrkligt (enligt de regler som fanns då, men som senare försvunnit), det känns överdrivet. Även om det hade betydelse för Nathanael, som läste till präst, och hans föräldrar, då fadern var statskyrklig präst. 

Men jag hade hellre sett ännu fler exempel ur Elsas böcker och bildvärld. Bokens sista tredjedel är dock åter koncentrerad på sagor och bilder. Sex söner hann hon föda och vårda vid sidan av den barnboksskatt hon skapade - naturligtvis delvis just genom erfarenheten av sina barn. Vilket för hundra år sedan inte uppskattades efter förtjänst. Barnböcker ansågs väl inte som 'riktig konst'. 

Åh så fel de hade på den tiden ....