Läste nyligen En komikers uppväxt (1992) om Juha och hans klasskamrater i slutet av mellanstadiet. Juha som klassens mobbade clown, men inte lika mobbad som hans grannar - Jenny och Thomas. När det hunnit gå några år efter läsning, har jag en tendens att blanda ihop denna med Ett UFO gör entré (2001) som kom att bli andra delen av en triologi, alla om Juhas uppväxt i det fiktiva Sävbyholm, villaförort i norra Storstockholm. Temat är hela tiden det samma, mobbning, och kampen att skapa sig en persona för att överleva grupptryck.
I Ett UFO gör entré har klassen nått årskurs nio, på väg att splittras inför gymnasiet. Juha är 'överlevaren', men till priset att försvinna i bakgrunden, att bli den de andra kan utnyttja och hunsa. Så det är mycket depression, innan han föder sitt nya jag, omskapar sig, för att få näsan över ytan. För att hitta vänner med samma intressen, måste han våga vara sig själv, även om även det är en lögn. Som Juha själv uppfattar världen: "Att tala sanning är att ljuga så att folk tror en.
Det blev en tredje bok, Jenny (2006), grannflickan som haft Juha som enda vän, men som Juha ofta överger, så fort han vill umgås med hennes mobbare. Juha har ständigt dåligt samvete, för hur han hanterat deras vänskap. Här får hon slutligen huvudrollen. Men den kommer jag nog inte att läsa om, det gör så ont att läsa den boken.
Men alla tre böckerna är egentligen en helhet, som värkt fram under sexton års tid. I alla tre finns den vuxne Juha med, hans tankar i mellanavsnitt, funderingar kring vad han minns från mellanstadiet, vad som stämmer eller inte. Och i högstadiet vägen till att finna sitt eget jag och lösgöra sig ur grupptrycket. Och slutligen att försöka förstå det dåliga samvetet kring Jennys problem.
Även Ett UFO gör entré ger mig en oslagbart stark igenkänningen av skollivet, Gul-och-blå-jeans, Klippoteket och diskoteken, och häxblandningen av stulna blandade spritslattar - allt så fullständigt att jag återupplever mina egna uppväxtminnen. Och trots att jag hela tiden rörde mig från Södermalm och söderut, förvånar jag mig över alla likheter, vi har också en Stockholmsväg, och gator med fågelnamn (många), och trång skolbyggnad, som fick baracker på skolgården för alla klasser som inte fick plats i den överbefolkade huvudbyggnaden. Och David Bowies musik och låttexters betydelse för alla som kände sig utanför pånågot sätt.
1970-tal. Så allt var alltså likadant överallt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar