Detta är 'Stolthet & Fördom', men 100 år efter Jane Austen. Huvudpersonen Lily Bart har faktiskt samma initialer som Lizzie Bennet. Temat är alltså att kvinnor måste gifta sig till pengar för att få ett 'värdigt' liv. Och det blir ett schackrande ... deprimerande. För huvudpersonen halkar hela tiden nedåt på samhällsstegen, och lär aldrig av sina misstag. Det är så deprimerande att boken tog betydligt längre tid för mig att läsa än jag väntat mig. Hundra år efter Jane Austen börjar det fördomsfulla samhälle och sociala liv, som Franska Revolutionen inte lyckats ta död på, att gå mot sin undergång. Eller? Kändisars lyxliv finns kvar, och paparazzi som skriver påhittade historier.
Lily Bart vägrar släppa på sina föräldrars drömmar om sysslolöst lyxliv, det hon uppfostrades till, att bara vara vacker och bli omhändertagen. Alldeles i slutet reflekterar hon över att hennes liv hade varit 'så mycket enklare' om hon varit ett djur, någon vacker fågel kanske? som kunde fjädra sig och inte behövde inordna sig i alla sociala spelregler. Och så är hon stolt, stoltheten gör Lilys tankar rigida, oböjliga. Men det gäller även alla fördomar, allt är stelt och oböjligt.
Edith Wharton beskriver ett samhälles undergång, på gränsen till den moderna tid då även medelklasskvinnor började arbeta och skulle få rösträtt. Men dit hör inte kvinnorna hon beskriver (utom den lilla arbeterskan som Lily hjälpte av en ren nyck, när hon höll på att dö av lungsot.) Wharton ser människornas som djur inlåsta i sociala pålagor. Jag saknar dock Jane Austens psykologiska skärpa, och humor, och insikter om möjligt mänskligt förnuft. Det är så deprimernade att inte en enda person i historien kan ta sitt förnuft till fånga, utan låter sig fösas omkring av den historiska determinismen. (Inte minsta Mr Darcy i sikte)
Laurence Selden är den som mest motsvarar Lily Bart, och vore den naturliga partnern för Lily. Han är advokat, och lever alltså på att ordna upp de rikas trassliga mellanhavanden. Han kan därför se och tolka ytan, utifrån. Och vågar inte ge sig in i stacken. Lily, som inte har några egna pengar att tala om, parasiterar också på vänner, inbjuden för att vara paradisfågel och som med mjuka ord och uppmärksamhet ska lugna och avleda omgivningen - dubbelmoralens krockkudde.
Äktenskapsmarknaden är så motbjudande, Lily klarar aldrig att ta sista steget till ett kärlekslöst äktenskap, att sälja sig för pengar. Problemet är att den naivitet hon uppfostrats till, gör att hon först inte förstår att pengar inte kommer utan 'personliga' gentjänster.
Boken är naturligtvis en klassiker, som rent litterärt är läsvärd, men jag har numera svårt för olyckliga slut och suktar efter positiva lösningar och Jane Austens bitska humor. En genomarbetad detalj är dock att vi boken igenom möter de olika karaktärernas ständiga misstag när det gäller varandra, vi får höra deras tankar om varandra, och ingen tycks ha intuition nog att tolka varandras sanna inre. Så dubbel var moralen, så mycket masker stod i vägen för intimitet och sanning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar