Lars Andersson (f.1954) skriver som ingen annan, och gör min läsning till en ren njutning, trots att jag ibland känner att Bikungkupan (1982) nästan är som att försöka gripa i luft. Eller vatten, boken kom sedermera att ingå som del ett i trilogin Vattnets bok (2005).
Via huvudpersonen Emil Thorelius, en ung orosande i det radikala 1880-talet, en ung man med stort pathos som söker sin väg i livet, och några andra personer, som alla tycks vara tagna ur verkligheten, lyckas Lars Andersson med en genuin språkkänsla mana fram en gången tid i hela sin ogripbara bredd. När Emil söker sin väg, får vi också leva med på alla möjliga facetter av livet i slutet av 1800-talet. Han studerar anatomi, söker sig till sjukgymnastiken, rör sig bland radikala verdandister och socialister, och försöker sluligen bli pånyttföd via Frälsningsarmén.
En själs utvecklingshistoria, som med träffsäker dialekt gör blod och märg åt allt det lösryckta. Det måste vara tidsandan Lars Andersson var ute efter, det är i alla fall den jag får mig till livs, från det moderna Sveriges brytningstid från 1870-talet och fram mot sekelskiftet.
2018-02-17
The Picture of Dorian Gray - Oscar Wilde (1890-91)
Oscar Wilde (1854-1900) skrev bara en roman, The Picture of Dorian Gray, men i gengäld är den unik på flera sätt. Gräver jag lite i symboliken, finns det så många bottnar att jag associerar till en postmodern genreblandning. Den är värd en omläsning då och då, nya vinklar kan infinna sig.
Wilde blev snabbt en frontgestalt inom den estetiska rörelsen, som tröttnat på sedelärande socialrealism och istället propagerade l'art pour l'art, att låta konsten vara sig själv nog. Å ena sidan kan det betyda att konsten skall ge oss skönhet och flykt från vardagen. Eller så kan man låta konsten vara ett amoraliskt gestaltande, där betraktaren får dra sina egna slutsatser. Det senare är vad Wildes roman gör för mig.
Dorian Grays porträtt har, som titeln antyder, en målning i en av huvudrollerna, och utforskar konstens betydelse på ett minst sagt spektakulärt sätt. Romanen trycktes första gången 1890 i en tidskrift, och utsattes genast för mycket hård kritik, anklagad för omoral och farlig dekadens. Helt uppenbart fick Wilde sina viktorianska läsare att reagera och moralisera över vad de läst.
Oscar Wilde valde då att revidera och utöka sitt manuskript med scener och aforismer som skulle lätta upp hans budskap, inför bokutgåvan 1891. Hans raljerande kvickheter driver naturligtvis med belackarna, med hjälp av humor som skall locka över oss på författarens sida. Budskapet är dock mer ogenomträngligt än det vid första anblickan kan tyckas. Än idag känns romanen djärv och oroande.
Boken fick också ett förord, i form av än fler aforismer, som förklarar och försvarar, bl a det välkända
"There is no such thing as a moral or an immoral book. Books are well written, or badly written. That is all." Vilket också kan sägas vara Wildes konstnärliga credo.
Wildes roman är en moderniserad version av den urgamla Faust-myten, om mannen som i pakt med djävulen offrar sitt samvete (själen) för att uppnå makt, kortsiktigt. Miljön i Wildes historia är 'modern', ingen djävul dyker upp och förhandlar om Dorians själ. I stället blir han bekant med en estet, den amoraliske Lord Henry, som sjunger ungdomens och skönhetens lov. När Basils är klar med sitt porträtt av den fläckfrie 18-årige Dorian, förtrollas denne likt Narcissus inför sin egen spegelbild.
Dorian, som hittills varit omedveten om sin egen charm, förlorar denna oskuld inför konstverket i kombination med Lord Henrys cyniska världsbild. Detta utlöser en önskan i Dorian, att få byta plats med tavlan, för att få leva i evig ungdom. Dorian tänker att han gärna skulle offra sin själ för att låta tavlan åldras i hans kropps ställe.
Lord Henrys livsinställning är alltså frestelsen, Dorians förebild. Den unge Dorians önskan är så genuin att den går i uppfyllelse, och han lever resten av livet som en fläckfri oskuldsfull 18-åring, på ytan. Porträttet har tagit över hans själ, alla ålderstecken dyker upp på porträttet.
Dorians själsliga liv, instängt i tavlan, är mycket effektiv skräckromantik, Wilde har alltså förnyat 'the gothic tale', inte bara genom att ge en tavla ett övernaturligt liv, utan även genom den mångbottnade tolkning den erbjuder. Rent ytligt tycks Dorian nu kunna göra allt, från att lura och bedra, till att mörda, utan att åka fast. Men Dorian känner sig aldrig fri att njuta sin makt, så som Faust, eftersom Dorian har tavlan i sin ägo, och oupphörligt påminns om sin själs ständigt nya ärr och avnötta kanter, redan i detta liv. Dorian Grays liv blir precis så grått och trist som hans efternamn antyder. Ja, hela hans agerande är rent psykopatiskt känslokallt.
Även om omgivningen blir misstänksam med åren, och säger att han "sold himself to the devil for a pretty face." (s.240-241), så blir de osäkra inför hans yttre. Som Lord Henry undervisar Dorian i början av romanen: "Beauty is a form of Genius - it needs no explanation" och "The true mystery of the world is the visible, not the invisible." (s.34). Dorian får aldrig något 'straff', vad än han gör, Wildes roman moraliserar inte. Däremot får vi försöka inse att 'yta' - hur än elegant - säger ingenting om innehållet. Motsäger inte detta hela den estetiska rörelsens inställning?
Viktigt är att Dorians liv blir en jakt på sensuella upplevelser, men som hela tiden lämnar honom oberörd, likt en narkomans tillvänjning behöver han hela tiden starkar kickare för att få känna något. Utan sin själ har Dorian helt enkelt förlorat sin förmåga att 'känna', när hans själ tillfångatogs i tavlan.
Konstnären Basil insåg aldrig vad hans tavla satte igång, han försöker vara Dorians goda samvete, men misslyckas, utan egentlig anledning mördas han slutligen av Dorian. Lord Henry är som sagt frestaren, ögonöppnaren. Dorian kallar honom 'Prince of Paradox', vilket gör honom till Wildes alter ego, som var aforismernas paradox-mästare. När Dorian anklagar Lord Henry för att vara alltför fäst vid skönhet, värjer han sig dock, nog sätter han skönhet högre än godhet, med godhet är då bättre än fulhet. Hmm, nog skorrar det i själen ...
Är romanen en sedelärande fabel om estetens sköna liv? Nej. Romanen tycks fråga 'Vad händer om man säljer sin själ för att få behålla en vacker yta?' Är inte det en variant på viktoriansk dubbelmoral? Det är inte nödvändigtvis bara den dekadente som blir så själlös. Ett liv utan moraliska värden förlorar sin mening. Erfarenheter som görs enbart för sin egen skull, utan andlig dimension, upplever ingen lycka. Moraliska dimensioner ignoreras på egen risk.
Att Dorian Gray helt saknar känsloliv, gör honom till den mest gåtfulla karaktären jag stött på. Han saknar personlighet. Han går snabbt från oskuldsfull till oengagerad psykopat. Hans skönhetsdyrkan är en mask. Till slut orkar inte Dorian längre, utan sticker kniven i porträttet, och eftersom porträttet är hans egen själ, dör Dorian. Det är inte ett 'straff'. Kniven i duken släpper fri själen, som åter förenas med Dorians kropp, som åldras som i ett trollslag. Han är hel igen.
Lord Henry säger en hel del kloka saker trots allt, för han var aldrig lika själlös som Dorian blev. En tänkvärd sats finns på sidan 33, insikten att man kan "cure the soul by means of the senses, and the senses by means of the soul." Engelskans 'senses' har visserligen flera betydelser, men jag tänker närmast på att ett sätt att hitta tillbaka in i själen, är att meditera kring sina fem sinnen, lika väl som kring sina känslor, eller varför inte genom sina tankar ...
Wilde blev snabbt en frontgestalt inom den estetiska rörelsen, som tröttnat på sedelärande socialrealism och istället propagerade l'art pour l'art, att låta konsten vara sig själv nog. Å ena sidan kan det betyda att konsten skall ge oss skönhet och flykt från vardagen. Eller så kan man låta konsten vara ett amoraliskt gestaltande, där betraktaren får dra sina egna slutsatser. Det senare är vad Wildes roman gör för mig.
Dorian Grays porträtt har, som titeln antyder, en målning i en av huvudrollerna, och utforskar konstens betydelse på ett minst sagt spektakulärt sätt. Romanen trycktes första gången 1890 i en tidskrift, och utsattes genast för mycket hård kritik, anklagad för omoral och farlig dekadens. Helt uppenbart fick Wilde sina viktorianska läsare att reagera och moralisera över vad de läst.
Oscar Wilde valde då att revidera och utöka sitt manuskript med scener och aforismer som skulle lätta upp hans budskap, inför bokutgåvan 1891. Hans raljerande kvickheter driver naturligtvis med belackarna, med hjälp av humor som skall locka över oss på författarens sida. Budskapet är dock mer ogenomträngligt än det vid första anblickan kan tyckas. Än idag känns romanen djärv och oroande.
Boken fick också ett förord, i form av än fler aforismer, som förklarar och försvarar, bl a det välkända
"There is no such thing as a moral or an immoral book. Books are well written, or badly written. That is all." Vilket också kan sägas vara Wildes konstnärliga credo.
Wildes roman är en moderniserad version av den urgamla Faust-myten, om mannen som i pakt med djävulen offrar sitt samvete (själen) för att uppnå makt, kortsiktigt. Miljön i Wildes historia är 'modern', ingen djävul dyker upp och förhandlar om Dorians själ. I stället blir han bekant med en estet, den amoraliske Lord Henry, som sjunger ungdomens och skönhetens lov. När Basils är klar med sitt porträtt av den fläckfrie 18-årige Dorian, förtrollas denne likt Narcissus inför sin egen spegelbild.
Dorian, som hittills varit omedveten om sin egen charm, förlorar denna oskuld inför konstverket i kombination med Lord Henrys cyniska världsbild. Detta utlöser en önskan i Dorian, att få byta plats med tavlan, för att få leva i evig ungdom. Dorian tänker att han gärna skulle offra sin själ för att låta tavlan åldras i hans kropps ställe.
Lord Henrys livsinställning är alltså frestelsen, Dorians förebild. Den unge Dorians önskan är så genuin att den går i uppfyllelse, och han lever resten av livet som en fläckfri oskuldsfull 18-åring, på ytan. Porträttet har tagit över hans själ, alla ålderstecken dyker upp på porträttet.
Dorians själsliga liv, instängt i tavlan, är mycket effektiv skräckromantik, Wilde har alltså förnyat 'the gothic tale', inte bara genom att ge en tavla ett övernaturligt liv, utan även genom den mångbottnade tolkning den erbjuder. Rent ytligt tycks Dorian nu kunna göra allt, från att lura och bedra, till att mörda, utan att åka fast. Men Dorian känner sig aldrig fri att njuta sin makt, så som Faust, eftersom Dorian har tavlan i sin ägo, och oupphörligt påminns om sin själs ständigt nya ärr och avnötta kanter, redan i detta liv. Dorian Grays liv blir precis så grått och trist som hans efternamn antyder. Ja, hela hans agerande är rent psykopatiskt känslokallt.
Även om omgivningen blir misstänksam med åren, och säger att han "sold himself to the devil for a pretty face." (s.240-241), så blir de osäkra inför hans yttre. Som Lord Henry undervisar Dorian i början av romanen: "Beauty is a form of Genius - it needs no explanation" och "The true mystery of the world is the visible, not the invisible." (s.34). Dorian får aldrig något 'straff', vad än han gör, Wildes roman moraliserar inte. Däremot får vi försöka inse att 'yta' - hur än elegant - säger ingenting om innehållet. Motsäger inte detta hela den estetiska rörelsens inställning?
Viktigt är att Dorians liv blir en jakt på sensuella upplevelser, men som hela tiden lämnar honom oberörd, likt en narkomans tillvänjning behöver han hela tiden starkar kickare för att få känna något. Utan sin själ har Dorian helt enkelt förlorat sin förmåga att 'känna', när hans själ tillfångatogs i tavlan.
Konstnären Basil insåg aldrig vad hans tavla satte igång, han försöker vara Dorians goda samvete, men misslyckas, utan egentlig anledning mördas han slutligen av Dorian. Lord Henry är som sagt frestaren, ögonöppnaren. Dorian kallar honom 'Prince of Paradox', vilket gör honom till Wildes alter ego, som var aforismernas paradox-mästare. När Dorian anklagar Lord Henry för att vara alltför fäst vid skönhet, värjer han sig dock, nog sätter han skönhet högre än godhet, med godhet är då bättre än fulhet. Hmm, nog skorrar det i själen ...
Är romanen en sedelärande fabel om estetens sköna liv? Nej. Romanen tycks fråga 'Vad händer om man säljer sin själ för att få behålla en vacker yta?' Är inte det en variant på viktoriansk dubbelmoral? Det är inte nödvändigtvis bara den dekadente som blir så själlös. Ett liv utan moraliska värden förlorar sin mening. Erfarenheter som görs enbart för sin egen skull, utan andlig dimension, upplever ingen lycka. Moraliska dimensioner ignoreras på egen risk.
Att Dorian Gray helt saknar känsloliv, gör honom till den mest gåtfulla karaktären jag stött på. Han saknar personlighet. Han går snabbt från oskuldsfull till oengagerad psykopat. Hans skönhetsdyrkan är en mask. Till slut orkar inte Dorian längre, utan sticker kniven i porträttet, och eftersom porträttet är hans egen själ, dör Dorian. Det är inte ett 'straff'. Kniven i duken släpper fri själen, som åter förenas med Dorians kropp, som åldras som i ett trollslag. Han är hel igen.
Lord Henry säger en hel del kloka saker trots allt, för han var aldrig lika själlös som Dorian blev. En tänkvärd sats finns på sidan 33, insikten att man kan "cure the soul by means of the senses, and the senses by means of the soul." Engelskans 'senses' har visserligen flera betydelser, men jag tänker närmast på att ett sätt att hitta tillbaka in i själen, är att meditera kring sina fem sinnen, lika väl som kring sina känslor, eller varför inte genom sina tankar ...
2018-02-11
Ensam - Alfhild Agrell (1886)
Snubblat över en skicklig kvinnlig dramatiker från 1880-talet. Alfhild Agrell (1849-1923) årsbarn med Anne Charlotte Leffler och August Strindberg. Men enligt förordet var hon mer spelad och hyllad än någon kollega på sin tid. Och dessutom spelades nästan alla hennes pjäser på Dramaten, den mest prestigefyllda teatern i Stockholm, målet för alla strävande dramatiker på den tiden.
Ensam hade premiär på Dramaten den 3 februari 1886, och var helt utsåld. Sin tids snackis. Alla var nyfikna och ingen blev besviken. Ensams urpremiär var en succé, som grep tag i publiken. Kritikerna applåderade. Dialogen är ledigt skriven, med snabba replikväxlingar som känns moderna och trovärdiga. Intrigen är väl sammanhållen, laddad med den ena vändningen efter den andra på väg mot upplösningen. Jag läser nyfiket och förstår att publiken satt på helspänn 1886.
Agrell var som så många Åttiotalister, inspirerad av Georg Brandes idéer, om att sätta problem under debatt. Hon tog tag i dubbelmoralen och ifrågasatte kvinnors villkor. Ensam handlar om ogifta Thora och hennes dotter Yngva, vars far hemlighöll att han var gift, tills Thoras graviditet var ett faktum.
En ogift mor stämplades som 'fallen kvinna' och barnet som 'oäkting', obarmhärtigt skandaliserade för resten av livet. Men Thoras kämpaglöd har aldrig sviktat. Hon flydde till en relativ anonymitet i Stockholm, och har klarat sitt och och dotterns uppehälle och nu efter 18 år har hon lyckats skapa en ganska trivsam tillvaro åt sig.
Om det inte vore för att omgivningen aldrig låter Yngva glömma sitt oäkta ursprung. De har dock en nära vän i den frimodige Dr Sandén som vill hjälpa Thora och Yngva. På besök hos doktor Sandéns syster blir Yngva förälskad i en ung löjtnant. Skammen får henne att förtiga sitt faderslösa ursprung, men när Allan friar måste hemligheten avslöjas. Thora våndas och ber vännen Sandén skonsamt omtala sanningen och tala för Yngva. Men Allans principfaste fosterfar, vägrar se Yngva som möjlig sonhustru.
Dock visar det sig att Allans fosterfar är bror till Yngvas far och själv medskyldig till att Thora 18 år tidigare inte i tid fick veta sanningen om broderns äktenskap. Thora vädjar till honom, att godkänna äktenskapet, som för att gottgöra Yngvas grymma öde. Först är han obeveklig, men eftersom brodern hunnit bli änkling, ändrar han sig och ställer som villkor att Thora och brodern gifter sig, vilket alltså sent omsider skulle göra Yngva legitim. Allans fosterfar lockar också sin bror med höjt underhåll.
Men Thora är en kvinna med stolt sanningspatos, hon vägrar gifta sig på sådana premisser. Hon har alltid vägrat ljuga om vad som hänt, utan kräver bara sina mänskliga rättigheter, varken mer eller mindre. Hon blir därigenom en helt modern människa, tänker så som vi tänker idag. Till skillnad från Allans fosterfar, som håller fast vid dubbelmoralen och vill köpa sig till konvenansen.
Thora är hederlig och rak, och vet att hon som ung blev dåraktigt förälskad i en ohederlig bedragare, om än charmig. Men gjort är gjort. Att hon skulle ingå äktenskap, och alltså därmed ställas under en makes förmynderskap (så som det var på den tiden), och just den man som svek henne för så länge sedan, och fortfarande efter 18 år är en lika oförbätterlig spelare och drinkare, som lever på sin brors pengar, är ju en rent horribel tanke, men som alla i pjäsen - i synnerhet männen - blir förvånade över att hon tackar nej till.
Dubbelmoralen var basen för samhället. Det man mest chockerades över 1886, var att Thora därigenom svek sin egen dotters lycka. En mor skulle 'offra allt' för sitt barn. Man ville inte se att ett sådant offer bara bibehöll orättvisor och dubbelmoral. Agrell insåg att den måste brytas. Och det var den debatten pjäsen satte igång. Konflikten mellan mor och dotter sågs av samtiden som ett fulländat sorgespel.
Slutet i pjäsen blir också något helt nytt. Ett brott mellan generationerna, till förmån för en förnyad etik. Den unge mannen Allan, väljer trots allt kärleken. Han bryter med sin fosterfar, avsäger sig arvet, och Yngva bryter upp från sin mor, så att hon och Allan kan bege sig ut i anonymitet och skapa sitt eget liv, slita ihop till brödfödan på egen hand. Thora blir visserligen ensam kvar, men med bibehållet människovärde och vetskapen att dottern och hennes blivande make har mod och kraft att gå sina egna vägar.
Med Ensam,1886, stod Agrell på höjden av sin finlitterära karrirär, hennes prestige som dramatiker på modet var orubbad. Hon hade framgångsrikt utmanat sina kollegor och spelades för fulla hus på Kungliga Dramaten, med opinionsbildande inflytande. Men det var en brytningstid i både samhället och litteraturen. Vinden vänder och motståndarna börjar kritisera Agrell hårt. Hon hade gestaltat ett genuspolitiskt strängstoff, och drabbades nu av en hård backlash. Trots att Ensam blev en dundrande succé, sattes inga fler av hennes pjäser upp på Dramaten. Trots sin dramaturgiska kompetenes och orädda repliker - eller antagligen just därför - förvisades Agrell snabbt till den litterära marginalen, motarbetad.
Dramatikern Agrell var tystad., men gav inte upp. Hon fortsatte skriva under pseudonym i nya genrer, texter som applåderades i pressen, ända tills det avslöjades att Agrell hållit i pennan. Efter sin död glömdes hon bort, hamnade aldrig i litteraturhistoriska verk. Förrän nu på 2000-talet.
Alfhild Agrell var dotter till en konditor i Härnösand. Sin litterära talang och förmåga att skapa debatt, var oerhört talangfull för att vara självlärd. Men den framgångssagan var för sensationell för att inte motarbetas. Hon upplevdes som kontroversiell, ju mer framgångsrik, desto mer motarbetades hon. Men hon tystnade inte. Även om Dramaten inte längre satte upp Ensam och andra pjäser, så spelades de i utlandet, och kom ut i tryck på både tyska och ryska.
För även om motståndarnas kampanjer påstod att Agrell var manshatare, eller imitatör, osv. Så är sanningen att hon hon skrev om allmänmänskliga problem, på ett nyanserat sätt med många olika vinklar att grubbla över. Hon ville pröva de existentiella val vi kan utsättas för, och spegla dem i en kvinnas val. Och hon lät kvinnan, i sin utsatta position, stå fast vid sina egna moraliska värderingar. Det gör dramat levande än idag.
Ensam hade premiär på Dramaten den 3 februari 1886, och var helt utsåld. Sin tids snackis. Alla var nyfikna och ingen blev besviken. Ensams urpremiär var en succé, som grep tag i publiken. Kritikerna applåderade. Dialogen är ledigt skriven, med snabba replikväxlingar som känns moderna och trovärdiga. Intrigen är väl sammanhållen, laddad med den ena vändningen efter den andra på väg mot upplösningen. Jag läser nyfiket och förstår att publiken satt på helspänn 1886.
Agrell var som så många Åttiotalister, inspirerad av Georg Brandes idéer, om att sätta problem under debatt. Hon tog tag i dubbelmoralen och ifrågasatte kvinnors villkor. Ensam handlar om ogifta Thora och hennes dotter Yngva, vars far hemlighöll att han var gift, tills Thoras graviditet var ett faktum.
En ogift mor stämplades som 'fallen kvinna' och barnet som 'oäkting', obarmhärtigt skandaliserade för resten av livet. Men Thoras kämpaglöd har aldrig sviktat. Hon flydde till en relativ anonymitet i Stockholm, och har klarat sitt och och dotterns uppehälle och nu efter 18 år har hon lyckats skapa en ganska trivsam tillvaro åt sig.
Om det inte vore för att omgivningen aldrig låter Yngva glömma sitt oäkta ursprung. De har dock en nära vän i den frimodige Dr Sandén som vill hjälpa Thora och Yngva. På besök hos doktor Sandéns syster blir Yngva förälskad i en ung löjtnant. Skammen får henne att förtiga sitt faderslösa ursprung, men när Allan friar måste hemligheten avslöjas. Thora våndas och ber vännen Sandén skonsamt omtala sanningen och tala för Yngva. Men Allans principfaste fosterfar, vägrar se Yngva som möjlig sonhustru.
Dock visar det sig att Allans fosterfar är bror till Yngvas far och själv medskyldig till att Thora 18 år tidigare inte i tid fick veta sanningen om broderns äktenskap. Thora vädjar till honom, att godkänna äktenskapet, som för att gottgöra Yngvas grymma öde. Först är han obeveklig, men eftersom brodern hunnit bli änkling, ändrar han sig och ställer som villkor att Thora och brodern gifter sig, vilket alltså sent omsider skulle göra Yngva legitim. Allans fosterfar lockar också sin bror med höjt underhåll.
Men Thora är en kvinna med stolt sanningspatos, hon vägrar gifta sig på sådana premisser. Hon har alltid vägrat ljuga om vad som hänt, utan kräver bara sina mänskliga rättigheter, varken mer eller mindre. Hon blir därigenom en helt modern människa, tänker så som vi tänker idag. Till skillnad från Allans fosterfar, som håller fast vid dubbelmoralen och vill köpa sig till konvenansen.
Thora är hederlig och rak, och vet att hon som ung blev dåraktigt förälskad i en ohederlig bedragare, om än charmig. Men gjort är gjort. Att hon skulle ingå äktenskap, och alltså därmed ställas under en makes förmynderskap (så som det var på den tiden), och just den man som svek henne för så länge sedan, och fortfarande efter 18 år är en lika oförbätterlig spelare och drinkare, som lever på sin brors pengar, är ju en rent horribel tanke, men som alla i pjäsen - i synnerhet männen - blir förvånade över att hon tackar nej till.
Dubbelmoralen var basen för samhället. Det man mest chockerades över 1886, var att Thora därigenom svek sin egen dotters lycka. En mor skulle 'offra allt' för sitt barn. Man ville inte se att ett sådant offer bara bibehöll orättvisor och dubbelmoral. Agrell insåg att den måste brytas. Och det var den debatten pjäsen satte igång. Konflikten mellan mor och dotter sågs av samtiden som ett fulländat sorgespel.
Slutet i pjäsen blir också något helt nytt. Ett brott mellan generationerna, till förmån för en förnyad etik. Den unge mannen Allan, väljer trots allt kärleken. Han bryter med sin fosterfar, avsäger sig arvet, och Yngva bryter upp från sin mor, så att hon och Allan kan bege sig ut i anonymitet och skapa sitt eget liv, slita ihop till brödfödan på egen hand. Thora blir visserligen ensam kvar, men med bibehållet människovärde och vetskapen att dottern och hennes blivande make har mod och kraft att gå sina egna vägar.
Med Ensam,1886, stod Agrell på höjden av sin finlitterära karrirär, hennes prestige som dramatiker på modet var orubbad. Hon hade framgångsrikt utmanat sina kollegor och spelades för fulla hus på Kungliga Dramaten, med opinionsbildande inflytande. Men det var en brytningstid i både samhället och litteraturen. Vinden vänder och motståndarna börjar kritisera Agrell hårt. Hon hade gestaltat ett genuspolitiskt strängstoff, och drabbades nu av en hård backlash. Trots att Ensam blev en dundrande succé, sattes inga fler av hennes pjäser upp på Dramaten. Trots sin dramaturgiska kompetenes och orädda repliker - eller antagligen just därför - förvisades Agrell snabbt till den litterära marginalen, motarbetad.
Dramatikern Agrell var tystad., men gav inte upp. Hon fortsatte skriva under pseudonym i nya genrer, texter som applåderades i pressen, ända tills det avslöjades att Agrell hållit i pennan. Efter sin död glömdes hon bort, hamnade aldrig i litteraturhistoriska verk. Förrän nu på 2000-talet.
Alfhild Agrell var dotter till en konditor i Härnösand. Sin litterära talang och förmåga att skapa debatt, var oerhört talangfull för att vara självlärd. Men den framgångssagan var för sensationell för att inte motarbetas. Hon upplevdes som kontroversiell, ju mer framgångsrik, desto mer motarbetades hon. Men hon tystnade inte. Även om Dramaten inte längre satte upp Ensam och andra pjäser, så spelades de i utlandet, och kom ut i tryck på både tyska och ryska.
För även om motståndarnas kampanjer påstod att Agrell var manshatare, eller imitatör, osv. Så är sanningen att hon hon skrev om allmänmänskliga problem, på ett nyanserat sätt med många olika vinklar att grubbla över. Hon ville pröva de existentiella val vi kan utsättas för, och spegla dem i en kvinnas val. Och hon lät kvinnan, i sin utsatta position, stå fast vid sina egna moraliska värderingar. Det gör dramat levande än idag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
