Femte delen om Martin Beck och Mordkommissionen utspelas revolternas år 1968, men detta nämns nästan inte alls. Militärdiktaturer fanns det gott om även i Europa, alldeles inpå knuten, men Sverige var relativt lugnt. Romanen fokuserar på polisernas trägna arbete, hur det obegripliga nystas upp. Inga ledtrådar dukas fram för läsaren i förväg, inte desto mindre finns det några spektakulära lösningar som gör läsandet intressant.
Och i övrigt är det Sir Arthur Conan Doyles geniala idé som lyser igenom. Att vi, trots den avslutande historien, får följa ett gäng bekanta karaktärer i deras vardag, bara lite fördjupade i varje bok. Igenkännandets trygghet. Lite spridda skratt åt dumheter. Mordkommissionen är noga med vad som inte ligger på deras bord, vad som inte angår dem - dit hör demonstrationer, knark, stölder - dvs allt utom mord.
Historien pågår över sommaren när nästan alla inblandade tar semester och ägnar sig åt sitt eget liv, skapar andrum för sina snilleblixtar. 'Utlänningar' blir ett växande inslag, fördomar grasserar under ytan, men eftersom svensk ekonomi ropade efter arbetskraft slogs två flugor i en smäll, när vi tog emot flyktingar undan fattigdom och militarism. Flyktingar sågs ännu som en tillfällig arbetskraftsresurs, detta var innan ordet blev så 'fult' att det fick bytas ut mot 'invandrare'.
Det var det här året Sovjet marscherade in i Prag, det nämns i en bisats mot slutet, när den avlidne unge Stenströms lika unga efterträdare Skacke, genom att rikta sin pistol mot fel person, riskerar sätta igång tredje världskriget. Det var ett överhängande hot i allas medvetande på 1960-talet. Den som läser romanerna idag, och inte minns hur det var, får bara den lättlästa deckare, som inte beskriver sin tid, utan tar sin egen tid som självklar och underförstådd. Resultatet blir en alldaglig deckarhistoria, som kan läsas oberoende av sin tidskontext.
Det är väl därför den kan filmas än idag med nya historier, instoppade i vår nutid. Ändå kan jag inte låta bli att leta efter mitt barndoms Stockholm mellan raderna.
2014-06-28
The Adventures of Sherlock Holmes - Sir Arthur Conan Doyle (1892)
När Arthur Conan Doyle skapade karaktären Sherlock Holmes, 1887, ingick han i en större upplagd roman (En studie i rött) med förgreningar till Amerikas guldrush, och sensationer som mormoner. Alltså en spretig historia, som visar tecken på Doyles önskan att skriva historiska romaner. Utgivarna var dock mer intresserade av karaktär Sherlock Holmes, mästerdetektiven, vilken på uppdrag av en tidning, fördjupades 1890 i De fyras tecken, en historia med förgreningar till Indien. När The Strand Magazine 1891 bad Doyle om ännu en följetong om Sherlock Holmes, funderade han och kom fram till att han hellre skrev avslutade noveller, så läsarna slapp tappa tråden om de missade ett kapitel. Ett genialt drag som dominerat deckargenren sedan dess. Oavsett om det är noveller eller hela romaner, så serveras vi ett avslutat mysterium, med en mer eller mindre plausibel gåta och lösning, medan det som intresserar oss är de återkommande karaktärerna - detektiverna, poliserna - deras långsamma utveckling mitt i vardagen full av arbete och tilltrassalt privatliv. Det är något vi själva kan relatera till, livet innehåller sällan snyggt avslutade historier, vi går och tragglar och känner oss kluvna över både det ena och det andra.
Arthur Conan Doyle skrev tolv noveller till tidningen 1891-92, senare samlade som The Adventures of Sherlock Holmes, och ännu fler skulle det bli - över femtio - efter utgivarens övertalning. Och den som levandegör alltihop är vännen Dr Watson, som inte bara observerar och relaterar de vetenskapliga fakta som tycks vara det enda som intresserar Sherlock, utan gärna broderar ut och knyter ihop, som den historieberättare han är. Watson får till och med en reprimad kring detta i början av en novell, (The Copper Beeches) när Holmes betonar att hans egen skicklighet, slutledningsförmåga, är "an impersonal thing ... beyond myself", alltså att han själv uppfattar logik som en objektiv vetenskaplig metod, oberoende av honom själv.
"Crime is common, logic is rare. Therefore it is upon the logic rather than upon the crime that you should dwell. You have degraded what should have been a course of lectures into a series of tales."
Watson inleder alltså med att relatera hur besviken Sherlock är över att se sina torra fakta omvandlade till romantiska historier, men ger sig därefter genast i kast med att relatera ännu ett bizarrt mysterium kring mänskliga känslor, som Holmes sedan nystar upp med logikens hjälp. Dessa tidiga deckarhistorier är inte centrerade kring mord, som idag, utan är mer surrealistiska mysterier, som gror i okunnig vidskepelsen, men som enligt Holmes alltid har en naturlig förklaring. Mysterierna kan dölja missförstånd, och nystas upp för att visa att något brott trots allt inte ägt rum. Ofta försvinner den ena äkta maken, med eller mot den andres vilja. I botten kan ligga kontaktbrist och ofrivilliga äktenskap. Allt styrt av passioner.
Får vi bara fram rätt fakta, kan vi ta oss 'bortom' (beyond) alla känslor som rör till mänskliga relationer. Holmes vill förlitar sig helt på hjärnbarkens yttre vindlingar fyllda med pigga grå celler, det som skiljer den mänskliga hjärnan från djurens. Medan Watson står för känslor och fantasi, och är den omtänksamme vännen, som alltid ställer upp. Vi behöver dock inte tvinga in Holmes och Watson i ett stereotyps motsatsförhållande - för Holmes är ingen robotdator, utan en motsägelsefull människa som alla andra, även om han är skickligare på att bortse från sina känslor.
"Crime is common, logic is rare" visar snarare på det motsägelsefulla i den mänskliga naturen. Trots att vi höjer logiken till skyarna och påstår att det får människan att stå över djuren, så styrs vi mer av våra känslor, och instinkter. Logiken kan visserligen rensa ut vidskepelser, men riskerar också att slå över i omänsklighet. Även om logik är ett vapen mot vidskepelse, behöver vi även vaska fram våra friska instinkter, och där står sig logiken slätt.
Arthur Conan Doyle skrev tolv noveller till tidningen 1891-92, senare samlade som The Adventures of Sherlock Holmes, och ännu fler skulle det bli - över femtio - efter utgivarens övertalning. Och den som levandegör alltihop är vännen Dr Watson, som inte bara observerar och relaterar de vetenskapliga fakta som tycks vara det enda som intresserar Sherlock, utan gärna broderar ut och knyter ihop, som den historieberättare han är. Watson får till och med en reprimad kring detta i början av en novell, (The Copper Beeches) när Holmes betonar att hans egen skicklighet, slutledningsförmåga, är "an impersonal thing ... beyond myself", alltså att han själv uppfattar logik som en objektiv vetenskaplig metod, oberoende av honom själv.
"Crime is common, logic is rare. Therefore it is upon the logic rather than upon the crime that you should dwell. You have degraded what should have been a course of lectures into a series of tales."
Watson inleder alltså med att relatera hur besviken Sherlock är över att se sina torra fakta omvandlade till romantiska historier, men ger sig därefter genast i kast med att relatera ännu ett bizarrt mysterium kring mänskliga känslor, som Holmes sedan nystar upp med logikens hjälp. Dessa tidiga deckarhistorier är inte centrerade kring mord, som idag, utan är mer surrealistiska mysterier, som gror i okunnig vidskepelsen, men som enligt Holmes alltid har en naturlig förklaring. Mysterierna kan dölja missförstånd, och nystas upp för att visa att något brott trots allt inte ägt rum. Ofta försvinner den ena äkta maken, med eller mot den andres vilja. I botten kan ligga kontaktbrist och ofrivilliga äktenskap. Allt styrt av passioner.
Får vi bara fram rätt fakta, kan vi ta oss 'bortom' (beyond) alla känslor som rör till mänskliga relationer. Holmes vill förlitar sig helt på hjärnbarkens yttre vindlingar fyllda med pigga grå celler, det som skiljer den mänskliga hjärnan från djurens. Medan Watson står för känslor och fantasi, och är den omtänksamme vännen, som alltid ställer upp. Vi behöver dock inte tvinga in Holmes och Watson i ett stereotyps motsatsförhållande - för Holmes är ingen robotdator, utan en motsägelsefull människa som alla andra, även om han är skickligare på att bortse från sina känslor.
"Crime is common, logic is rare" visar snarare på det motsägelsefulla i den mänskliga naturen. Trots att vi höjer logiken till skyarna och påstår att det får människan att stå över djuren, så styrs vi mer av våra känslor, och instinkter. Logiken kan visserligen rensa ut vidskepelser, men riskerar också att slå över i omänsklighet. Även om logik är ett vapen mot vidskepelse, behöver vi även vaska fram våra friska instinkter, och där står sig logiken slätt.
2014-06-21
Den skrattande polisen - Maj Sjöwall & Per Wahlöö (1968)
I fjärde Martin Beck-historien är vi framme vid hösten 1967 och demonstrationer mot USA och Vietnamkriget uppmärksammas. Kritik riktas mot att polisresurser ödas mer mot demonstranter, än på att lösa verkliga brott. Å andra sidan sägs bokens inledande massmord på en buss utlösa så många razzior - i brist på bättre förslag för att finna den skyldige - att hela den undre världen måste ligga lågt och slutligen gärna hjälper polisen för att få tillbaka sin 'arbetsro'.
En av de döda på bussen är en yngre poliskollega, den i början av serien hunsade Stenström, vilket gör att hela kåren har svårt att acceptera dådet som 'en galnings sensationshandling'. I och med detta inleds en komplicerad intrig, med trådar tillbaka till en 16 år gammalt snart preskriberat mord, med en utredning på flera tusen sidor, som ingenstans ledde. Återigen får alla i Mordkommisionen bidra med sina individuella specialiteter och funderingar, att lägga sina bitar i det stora komplicerade pusslet. Och så blir boken nästan en pusseldeckare, med många trådar att följa.
Gunvald Larsson framträder i en mer positiv dager, och får några slutord om att han normalt sett 'tycker synd om nästan alla' han möter i sitt jobb - vilket vi tidigare inte insett utifrån hans kantiga yttre - men det finns vissa 'självupptagna svin' som skor sig på andra, vilket gör honom rasande.
Fler kvinnor får ta plats i denna bok, och polisfruarna sticker fram en aning ur skuggorna. Dock vilar större delen av intrigen på 'nymfomani', en omhuldad myt mitt i den då pågående sexuella frigörelsen. När kvinnor inte längre döljer sin sexualitet blir de skrämmnade. Den överdrivna hotbilden av den 'omättliga kvinnan' känns idag enbart som dammig schablon.
Titeln Den skrattande polisen lånades av Charles Penrose gamla engelska Music Hall-låt med samma namn. Music Hall visades även på svensk TV på den tiden vi hade bara en eller två kanaler. Den mördade polisen hade börjat känna vittring, kände glädjen att komma lösningen på spåren, men han hann inte redovisa sin upptäckt. Martin Becks skratt när han inser att de gjort om hela Stenströms arbete helt i onödan, är nog av en helt annan art ...
En av de döda på bussen är en yngre poliskollega, den i början av serien hunsade Stenström, vilket gör att hela kåren har svårt att acceptera dådet som 'en galnings sensationshandling'. I och med detta inleds en komplicerad intrig, med trådar tillbaka till en 16 år gammalt snart preskriberat mord, med en utredning på flera tusen sidor, som ingenstans ledde. Återigen får alla i Mordkommisionen bidra med sina individuella specialiteter och funderingar, att lägga sina bitar i det stora komplicerade pusslet. Och så blir boken nästan en pusseldeckare, med många trådar att följa.
Gunvald Larsson framträder i en mer positiv dager, och får några slutord om att han normalt sett 'tycker synd om nästan alla' han möter i sitt jobb - vilket vi tidigare inte insett utifrån hans kantiga yttre - men det finns vissa 'självupptagna svin' som skor sig på andra, vilket gör honom rasande.
Fler kvinnor får ta plats i denna bok, och polisfruarna sticker fram en aning ur skuggorna. Dock vilar större delen av intrigen på 'nymfomani', en omhuldad myt mitt i den då pågående sexuella frigörelsen. När kvinnor inte längre döljer sin sexualitet blir de skrämmnade. Den överdrivna hotbilden av den 'omättliga kvinnan' känns idag enbart som dammig schablon.
Titeln Den skrattande polisen lånades av Charles Penrose gamla engelska Music Hall-låt med samma namn. Music Hall visades även på svensk TV på den tiden vi hade bara en eller två kanaler. Den mördade polisen hade börjat känna vittring, kände glädjen att komma lösningen på spåren, men han hann inte redovisa sin upptäckt. Martin Becks skratt när han inser att de gjort om hela Stenströms arbete helt i onödan, är nog av en helt annan art ...
2014-06-18
Mannen på balkongen - Maj Sjöwall & Per Wahlöö (1967)
I tredje boken har kommissarie Martin Beck och hans poliskollegor äntligen landat i Stockholm fullt ut. Brott sker i Vanadisparken, Tantolunden, och många gator är med i bilden. Kollberg har flyttat till Skärmarbrink och kommer därmed närmare Beck som bor kvar i Bagarmossen.
I denna bok fördjupas karaktärerna. Melanders minneskonst blir avgörande, en spricka märks mellan Gunvald Larsson och de övriga. Gunvald upplevs stel, omständlig och kvinnofientlig. Kollberg är systematisk och vapenmotståndare. Han ser inte vapen som bästa styrkedemonstration. Kollberg känner att allmänheten och pressen ser infångandet av brottslingar som ett tillfälligheternas spel, att polisen haft 'tur', snarare än skicklighet. Något som minskar betydelsen av hans arbete, som han vill se som ett medvetet arbete att göra nätet så finmaskigt som möjligt, för att hjäpa turen på traven. Det är hans plikt: Han önskar också att ungdomarnas växande narkotikamissbruk kunde bemötas via effektiv motargumentation, hellre än med hot.
Brottet, små flickor våldtas och mördas, lär vara inspirerat av en verklig seriemördare, som härjat 1958-1963, bland annat i Vita bergsparken. Saken är att jag själv växte upp där i närheten just dessa år. Och när jag tänker tillbaka på 1967, tillkomståret för just denna polisroman, hade jag en väninna som råkat ut för en blottare i en annan park. Jag minns att vi fick följa med henne till polisen, satt i väntrummet, när hon skulle titta igenom kataloger över möjliga förövare. Men hon hittade ingen likhet. Jag kan dock förstå hysterin så här i backspegeln, föräldrarnas rädsla, om morden nyligen varit nyhetsstoff. I boken startar föräldrar en 'frivilllig beväpnad skyddskår', vilket naturligtvis bara piskar upp lynchstämningen på ett negativt sätt.
Obehagligt, men knappt uttalat, är den koppling som kan anas mellan raderna, bilden som inte uttalas om ett samband mellan den känslomässigt hämmade mördarens handlande, och den kvinnliga sexuella frigörelsen, yttrat i kortkorta kjolar och nättrosor ...
En lättnad efter allt elände är paret Kristiansson och Kvant, 'radiopoliserna' som begärt flyttning till Solna. De som föredrar att glassa runt i sin 'radiopolisbil', men helst slipper tampas med brottslingar. Äntligen något att skratta kring, godmodigt, det vi vanliga civila kan relatera till. De får också illustrera att brottslingarna - trots allt - fångas av en slump, även om det är Martin Becks arbetsgrupp som fått fram en efterlysning och ett signalement att gå efter.
I denna bok fördjupas karaktärerna. Melanders minneskonst blir avgörande, en spricka märks mellan Gunvald Larsson och de övriga. Gunvald upplevs stel, omständlig och kvinnofientlig. Kollberg är systematisk och vapenmotståndare. Han ser inte vapen som bästa styrkedemonstration. Kollberg känner att allmänheten och pressen ser infångandet av brottslingar som ett tillfälligheternas spel, att polisen haft 'tur', snarare än skicklighet. Något som minskar betydelsen av hans arbete, som han vill se som ett medvetet arbete att göra nätet så finmaskigt som möjligt, för att hjäpa turen på traven. Det är hans plikt: Han önskar också att ungdomarnas växande narkotikamissbruk kunde bemötas via effektiv motargumentation, hellre än med hot.
Brottet, små flickor våldtas och mördas, lär vara inspirerat av en verklig seriemördare, som härjat 1958-1963, bland annat i Vita bergsparken. Saken är att jag själv växte upp där i närheten just dessa år. Och när jag tänker tillbaka på 1967, tillkomståret för just denna polisroman, hade jag en väninna som råkat ut för en blottare i en annan park. Jag minns att vi fick följa med henne till polisen, satt i väntrummet, när hon skulle titta igenom kataloger över möjliga förövare. Men hon hittade ingen likhet. Jag kan dock förstå hysterin så här i backspegeln, föräldrarnas rädsla, om morden nyligen varit nyhetsstoff. I boken startar föräldrar en 'frivilllig beväpnad skyddskår', vilket naturligtvis bara piskar upp lynchstämningen på ett negativt sätt.
Obehagligt, men knappt uttalat, är den koppling som kan anas mellan raderna, bilden som inte uttalas om ett samband mellan den känslomässigt hämmade mördarens handlande, och den kvinnliga sexuella frigörelsen, yttrat i kortkorta kjolar och nättrosor ...
En lättnad efter allt elände är paret Kristiansson och Kvant, 'radiopoliserna' som begärt flyttning till Solna. De som föredrar att glassa runt i sin 'radiopolisbil', men helst slipper tampas med brottslingar. Äntligen något att skratta kring, godmodigt, det vi vanliga civila kan relatera till. De får också illustrera att brottslingarna - trots allt - fångas av en slump, även om det är Martin Becks arbetsgrupp som fått fram en efterlysning och ett signalement att gå efter.
2014-06-15
Den enögda kaninen - Christoffer Carlsson (2011)
Denna spänningsroman, med genrebeteckningen glesbygd noir, segar sig fram i ett sakta mak som är effektfullt, illustrerande ett lugnt samhälle i glesbygd - åtminstone på ytan. Långsamheten är effektfull genom att balansera den stillastående sysslolösheten med ordfattiga dialoger, där personerna mer talar mellan raderna, vilket paradoxalt nog ökar lästakten mitt i stillheten. Men idyllen krackelerar, när sysslolösa ungdomar går från småkriminella inbrott till att via knark hamna i maffians skotteld.
Författarens debut lär ha varit aktion i högt tempo. Jag har inte läst den, men är tacksam att han valt att svänga helt åt motsatt håll, med tanke på att jag upplevde den enda aktionscenen i Den enögda kaninen, med brand och skottlossning, som mindre lyckad än resten av boken. Tempot är här inte effektivt.
Texten bygger sin 'spänning' med hjälp av olika mystiska drag, som dock inte fullföljs utan lämnas obesvarade - men annars vore det väl inte mystiskt - vi får aldrig veta om författaren ser verkligheten som mer än materiell, eller om det är jag-berättarens eget psyke som spelar honom olika spratt.
Författaren studerar kriminologi.
Författarens debut lär ha varit aktion i högt tempo. Jag har inte läst den, men är tacksam att han valt att svänga helt åt motsatt håll, med tanke på att jag upplevde den enda aktionscenen i Den enögda kaninen, med brand och skottlossning, som mindre lyckad än resten av boken. Tempot är här inte effektivt.
Texten bygger sin 'spänning' med hjälp av olika mystiska drag, som dock inte fullföljs utan lämnas obesvarade - men annars vore det väl inte mystiskt - vi får aldrig veta om författaren ser verkligheten som mer än materiell, eller om det är jag-berättarens eget psyke som spelar honom olika spratt.
Författaren studerar kriminologi.
2014-06-08
Mannen som gick upp i rök - Maj Sjöwall & Per Wahlöö (1966)
Detta är andra boken i serien om Martin Beck och hans arbetskamrater. Även denna gång kommer Stockholm bara i andra hand. Utredningen inleds i Budapest där en svensk journalist försvunnit. Detta roade mig för att jag själv turistat i Budapest, och därför kände jag igen namn på kvarter, utkiksplats, torg, Margaretaön med sitt bad etc. Jag kände mig nästan hemma.
Mordoffret är en mindre trevlig journalist, som visar sig ha smugglat och langat hasch, från Turkiet, via Östeuropa. Här kommer alltså det under 1960-talet växande drogmissbruket upp på agendan. Romantiteln Mannen som gick upp i rök blir därigenom dubbeltydig, syftar både på försvinnandet och haschrökning. Brottet uppstod vid lägenhetsbråk där alkoholkonsumtion var inblandat, alltså antagligen något av det vanligaste statistiskt sett. Det ovanliga är förövarens sätt att försöka undkomma upptäckt. Offret är på många sätt en parasit, alltså inte saknad av det laglydiga samhället, mer än av arbetsgivaren.
I denna historia poängteras polisernas lagarbete. Ungerska polisen visas fram som extremt effektiv, inte mycket undkommer deras vakande öga. I Sverige hänger mycket på Martin Becks förmåga att kombinera sin intuition med sin logiska kapacitet vid granskandet av detaljer. Hans kollega Kollberg är så samkörd att de verkar tänka samma sak utan att behöva uttala orden. Minneskonstnären Mellander fixar fram all info de behöver. Någon sidekick, typ Watson, finns inte. Däremot är Stenström en yngre kollega som inte alltid hänger med i de logiska svängarna, och därför behöver informeras - under Kollbergs irriterade suckande 'han får väl tänka själv' - och därigenom informeras även vi läsare.
Ett visst raljerande uppstår som kan roa. Läsaren kan också notera vilken typ av information Beck riktar in sig på vid flera tillfällen och själv fundera över vad dessa betyder och kan leda till, lite mer som vid en traditionell pusseldeckare. Så vi hänger med i spårandet.
Här växer alltså polisromanen fram steg för steg. Samtidigt noterar jag att boken är ett barn av sin tid, inte minst vad gäller könsroller. Romanen är helt dominerad av män. Kvinnor existerar endast som polisernas tjatiga småsura fruar, hemmafruar som behöver barn att sysselsätta sig med eftersom deras män så sällan har tid att komma hem. Som krydda finns också en ung kvinna, på skuggsidan, som beskrivs som 'lösaktig'...
Mordoffret är en mindre trevlig journalist, som visar sig ha smugglat och langat hasch, från Turkiet, via Östeuropa. Här kommer alltså det under 1960-talet växande drogmissbruket upp på agendan. Romantiteln Mannen som gick upp i rök blir därigenom dubbeltydig, syftar både på försvinnandet och haschrökning. Brottet uppstod vid lägenhetsbråk där alkoholkonsumtion var inblandat, alltså antagligen något av det vanligaste statistiskt sett. Det ovanliga är förövarens sätt att försöka undkomma upptäckt. Offret är på många sätt en parasit, alltså inte saknad av det laglydiga samhället, mer än av arbetsgivaren.
I denna historia poängteras polisernas lagarbete. Ungerska polisen visas fram som extremt effektiv, inte mycket undkommer deras vakande öga. I Sverige hänger mycket på Martin Becks förmåga att kombinera sin intuition med sin logiska kapacitet vid granskandet av detaljer. Hans kollega Kollberg är så samkörd att de verkar tänka samma sak utan att behöva uttala orden. Minneskonstnären Mellander fixar fram all info de behöver. Någon sidekick, typ Watson, finns inte. Däremot är Stenström en yngre kollega som inte alltid hänger med i de logiska svängarna, och därför behöver informeras - under Kollbergs irriterade suckande 'han får väl tänka själv' - och därigenom informeras även vi läsare.
Ett visst raljerande uppstår som kan roa. Läsaren kan också notera vilken typ av information Beck riktar in sig på vid flera tillfällen och själv fundera över vad dessa betyder och kan leda till, lite mer som vid en traditionell pusseldeckare. Så vi hänger med i spårandet.
Här växer alltså polisromanen fram steg för steg. Samtidigt noterar jag att boken är ett barn av sin tid, inte minst vad gäller könsroller. Romanen är helt dominerad av män. Kvinnor existerar endast som polisernas tjatiga småsura fruar, hemmafruar som behöver barn att sysselsätta sig med eftersom deras män så sällan har tid att komma hem. Som krydda finns också en ung kvinna, på skuggsidan, som beskrivs som 'lösaktig'...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
