Mannen på balkongen - Maj Sjöwall & Per Wahlöö (1967)

I tredje boken har kommissarie Martin Beck och hans poliskollegor äntligen landat i Stockholm fullt ut. Brott sker i Vanadisparken, Tantolunden, och många gator är med i bilden. Kollberg har flyttat till Skärmarbrink och kommer därmed närmare Beck som bor kvar i Bagarmossen.

I denna bok fördjupas karaktärerna. Melanders minneskonst blir avgörande, en spricka märks mellan Gunvald Larsson och de övriga. Gunvald upplevs stel, omständlig och kvinnofientlig. Kollberg är systematisk och vapenmotståndare. Han ser inte vapen som bästa styrkedemonstration. Kollberg känner att allmänheten och pressen ser infångandet av brottslingar som ett tillfälligheternas spel, att polisen haft 'tur', snarare än skicklighet. Något som minskar betydelsen av hans arbete, som han vill se som ett medvetet arbete att göra nätet så finmaskigt som möjligt, för att hjäpa turen på traven. Det är hans plikt: Han önskar också att ungdomarnas växande narkotikamissbruk kunde bemötas via effektiv motargumentation, hellre än med hot.

Brottet, små flickor våldtas och mördas, lär vara inspirerat av en verklig seriemördare, som härjat 1958-1963, bland annat i Vita bergsparken. Saken är att jag själv växte upp där i närheten just dessa år. Och när jag tänker tillbaka på 1967, tillkomståret för just denna polisroman, hade jag en väninna som råkat ut för en blottare i en annan park. Jag minns att vi fick följa med henne till polisen, satt i väntrummet, när hon skulle titta igenom kataloger över möjliga förövare. Men hon hittade ingen likhet. Jag kan dock förstå hysterin så här i backspegeln, föräldrarnas rädsla, om morden nyligen varit nyhetsstoff. I boken startar föräldrar en 'frivilllig beväpnad skyddskår', vilket naturligtvis bara piskar upp lynchstämningen på ett negativt sätt.

Obehagligt, men knappt uttalat, är den koppling som kan anas mellan raderna, bilden som inte uttalas om ett samband mellan den känslomässigt hämmade mördarens handlande, och den kvinnliga sexuella frigörelsen, yttrat i kortkorta kjolar och nättrosor ...

En lättnad efter allt elände är paret Kristiansson och Kvant, 'radiopoliserna' som begärt flyttning till Solna. De som föredrar att glassa runt i sin 'radiopolisbil', men helst slipper tampas med brottslingar. Äntligen något att skratta kring, godmodigt, det vi vanliga civila kan relatera till. De får också illustrera att brottslingarna - trots allt - fångas av en slump, även om det är Martin Becks arbetsgrupp som fått fram en efterlysning och ett signalement att gå efter.