NP 1989 - Camilo José Cela

1989 gick Nobels litteraturpris till den spanske författaren Camilo José Cela (1916-2002):

"för en rik och intensiv prosakonst, som med återhållen medkänsla gestaltar en utmanande vision av människans utsatthet".

När jag nyligen med stor behållning läste Carmen Laforets fantastiska debut Nada (1944), från Barcelona strax efter inbördeskriget, beslöt jag att även ta några smakprov från den bara fem år äldre Camilo José Cela som debuterade 1942, två år före Laforet. Han blev genast uppmärksammad som en förnyare av den spanska romanen, som stagnerat efter inbördeskriget.

Franco-regimen i Spanien hade genast infört censur. Man tolererade inte kritik mot fosterlandet eller osedlighet, vilket genast gjorde Celas frispråkighet omöjlig på hemmaplan. Ändå stannade han i Spanien under hela den 40 år långa diktaturen, utan att tiga eller anpassa sig. Han skrev ett hundratal verk i många olika stilar och genrer, alltifrån folkligt lättillgänglig och sarkastisk, till en rad dunkla formexperiment. Det som inte fick tryckas i Spanien, trycktes i Argentina och spreds över världen. Han blev det nav kring vilket spansk litteratur övervintrade efterkrigstiden.

Så i höst har jag nosat på några av Celas huvudverk. Hans världsbild är mörk, satiren svart, hans sympati med mänsklig sårbarhet måste sökas på djupet. känslomässig avtrubbning låg i tiden, både genom Spaniens uppslitande inbördeskrig och därefter världskriget i omvärlden. Dela skadades svårt udner inbördeskriget och fick däreter lungtuberkulos. Under sina år på sanatorium färdigställde Cela sin debutroman: Pascual Duartes familj, (1942). Samma år som Albert Camus' L'Étranger. Båda böckerna rör huvudpersoner som mördat, men inte uttrycker några känslor kring dessa brott. I väntan på avrättning, berättar Pascual Duarte om sitt liv och sina brott, till synes känslolöst. Han kan inte relatera till rådande moral.

Celas debutroman inledde en ny litterära tendens, "el tremendismo". Denna berättarteknik hör främst hemma i spanska 1940-talsromaner, och återger våld och trauman utan omsvep, gärna via överdrifter, språket är rått avskalat, och karaktärerna har ofta fysiska och psykiska defekter. Stilen måste knytas till inbördeskriget och de erfarenheter som genomlevts. Jag associerar genast till Picassos tavla "Guernica", som kubistiskt surrealistiskt återger en sönderbombad civilbefolkning. En tradition som kan spåras än längre tillbaka. Francisco de Goya avbildade krigets fasor redan under Napoleontiden i början av 1800-talet. Och förlorade tilltron till mänskligheten, vilket är lätt att förstå.

I Pascual Duartes familj använder Cela en enkel folklig stil, och börjar med ett fingerat förord från 'utgivaren', som förklarar att Pascual är ett "exemplariskt varningsexempel", en flerfaldig mördare som saknar ånger och samvete. Är han ond och förtappad eller en vanlig människa som inte kan råda över de omständigheter han hamnar i? Är hans liv ödesbestämt? Romanen ger inte några svar.  

Att censuren förbjöd Pascual Duartes familj hindrade inte att den lästes. Första upplagan, tryckt i hemlighet, hann sälja slut. Och när andra upplagan beslagtagits, trycktes boken i stället i Argentina och smugglades till Spanien. 1946 gav censuren upp och släppte roman fri. Den tillhör hans mest lästa böcker och är utan tvekan lättläst. Men all känslomässig tomhet gör den svårsmält för mig. Jag kan inte relatera till känslokylan inför våldet och den andliga torftigheten, även om jag förstår dess ursprung. Carmen Laforets debut Nada tog jag genast till mig, ett fullmoget verk av en ung debutant. Även den rörde moralfrågor, men mer kring känslomässig vilsenhet, även om tidens råhet fanns där.

Cela förnyade också resereportaget, genom att 1948 inleda en serie böcker över sina vandringar på Spanska landsbygden, där han besökte genuina avkrokar och beskrev sina möten med människor som annars förbisågs. Jag har läst hans första, Resan till Alcarria (1948). Texten är närmast skönlitterär, en sorts 'pikaresk', där Cela berättar med sig själv i tredje person som 'Vandraren', på resa i juni 1946. Det är inte landskapet, utan hans möten och dialoger med människor, som sätts i första rummet. Fattiga, ofta analfabeter, men uppfyllda av en obändig överlevnadsdrift. Den som inte låter sig nedtyngas överlever.

Såväl realism som pikaresk har gamla traditioner i Spanien, och blomstrade redan på 1500-1600-talen (Jfr Cervantes). Redan där fanns ett intresse för det bisarra och förvridna, som Cela tagit till sig. Till detta adderade han modernistiska berättarexperiment och - det som kanske irriterade censuren mest - stor sexuell frispråkighet. Det senare utmynnade slutligen i hans tvåbandslexikon över 'runda ord' (sexuella tabuord), Diccionario secreto (1968-71; 'Hemligt lexikon').

Nu senast har jag läst Celas kanske mest välkända verk, Bikupan (La colmena, 1951). Den utgavs först i Argentina, men blev snabbt världsberömd och översatt till många språk (bl a svenska 1954), ett stort problem för spansk censur, som inte kunde hindra att romanen lästes. Förbudet hävdes inte förrän 1963 (med första spanska upplagan, Barcelona).

Bikupan (1951) tilldrar sig i Madrid några kalla dagar i slutet av 1943. Boken är bara 260 sidor lång, men innehåller nära 350 karaktärer som rör sig i kvarteren kring Doña Rosas kafé (296 uppdiktade och 50 autentiska personer har någon räknat till). Det är alltså ingen traditionell roman med utarbetad intrig. Läsaren erbjuds en oupphörlig mängd bilder från vanliga människors rutintillvaro, som från en behavioristisk övervakningskamera. Människorna är lika automatiskt instinktstyrda som vilken bisvärm som helst. Men medan bina skapar honung, vad gör människorna?

Cela ger inga fördjupade människoporträtt, utan söker ge en horisontell bild av Madrids genomsnittliga befolkning. Allt rör sex och hunger. Atmosfären känns kvalmig. Det pågående världskriget nämns knappt. Officiellt är Spanien neutralt. Men alla vet att fascisterna vann spanska inbördeskriget med stöd av Hitler, vars krigslycka nu - 1943 - hade vänt.

Karaktärerna strömmar alltså över scenen, en eller ett par åt gången, spelar upp sin dialog, och försvinner ut i kulissen. Många visar sig helt kort en eller ett par gånger till. Tillräckligt för att vi läsare ska känna igen den triviala 'refrängen'. Det är mest enkel medelklass, lägre tjänstemän, byråkrater, men också fattiga bohemer, nyrika uppkomlingar, många prostituerade och skuldsatta och ruinerade i mängder.

Det går naturligtvis inte att memorera personerna. Men låter jag mig översköljas av skvalet helt förutsättningslöst, blir min upplevelse egenartad och givande. Mer som ögats upplevelse på bio, än tankens läsning av en bok. Slutresultatet blir också ett avslöjande kritiskt självporträtt av en hycklande dubbelmoral, vilket alltså gjorde att censuren stoppade boken.

Berättaren finns där. Han är inte dold, men håller inne med sina reaktioner. Jag tänker mig en iakttagande behaviorist. Hur än hårt den fattige håller i den slant som kommer i hans väg, och varje försök av den ruinerade att återupprätta sitt anseende, allt är dömt att rinna genom hålen i byxfickan. Berättaren trycker undan sin medkänsla, han kan inget göra åt fattigdomen. Människorna tycks sakna valmöjligheter.

Nästa bok jag ska läsa är San Camilos afton, dag och vecka i Madrid 1936, utgiven 1969.  Det är ett än mer experimentellt verk, som jag ser fram emot att läsa. Men den får jag återkomma till, för den kommer att ta längre tid att svälja. En tjock roman med få styckeindelningar och med meningar som löper långa och vindlande över flera sidor åt gången. Den handlar om tiden för inbördeskrigets utbrott - nästan som en förhistoria till Bikupan.

1988 skrev Cela en över 100 sidor lång historia i en enda mening - Cristo versus Arizona - men den har jag ännu inte snubblat över. Det där med långa meningar kan ju också diskuteras. Kedjar man ihop en lång rad huvudsatser med 'och' emellan, så handlar det väl mer om hur vissa människor pratar, än om att meningarna i sig skulle vara långa eller krångliga.

1996, när Cela var 80 år, adlades han av spanske kungen, som ett erkännande av hans litterära inflytande. Hans titeln blev dessutom ärftlig, Marquis av Iria Flavia, efter Celas födelseort.

Hjärta av jazz - Sara Lövestam (2013)

Det tog ett tag innan jag accepterade boken. Den började med något som för mig brukar kännas som ett 'dussinknep', att låta gammal pensionär bli bästis med en ungdom - voilà ett oväntat möte. Jag hade alltså lite svårt att köpa den inledningen, men historien växte i komplikation och djup tills den vann över mig.

Pensionären och ungdomen hittar gemenskap i musiken, jazz, via den tidlösa musiken kan de kliva mellan generationerna, genom klassiska ikone, som Povel Ramel och Alice Babs. Två parallella historier utvecklas, mobbing i ett nutida högstadium, parallellt med pensionärens berättelser ur sitt eget liv, drömmar och erfarenheter, Hur han frotterar sig med idel kända musiker, även om de flesta då på 1940-talet ännu var i början av sin karriär. 15-åriga Steffi Herreras drömmar om att ta sig bort från sin kvävande miljö, till Stockholm, förverkliga sina högtflygande önskningar.

Under Alvars ungdom på 1940-talet var det Nalen som var främsta nöjespalats, mötesplats för svingen och den utåtlevande dansen lindy hop - som återupplivades av entusiaster på  1980-90-talet. Jag drogs själv med i den upplivningsruschen ...

Mobbing är inte en modern uppfinning, 88-årige Alvar har egna erfarenheter att berätta. Men historien är inte så simpel att ung och gammal har likvärdiga erfarenheter från olika tidsåldrar. Berättandet är mer intrikat än så. Det dröjer innan Alvar förstår hur allvarlig mobbingen mot Steffi är. Och det finns anledning att betvivla att Alvar alltid berättar 'sanningen'.

Allvars minne har börjat svikta, även om det inte är så illa som för många av ålderdomshemmets senila invånare. Det ger upphov til funderingar kring minne och sanning, och frågan om det är objektiv sanning som alltid är huvudsaken. Eller om det snarare handlar om hur man skapar sig själv och andra, skapar självförtroende, välja att vara mer än liten och rädd, att växa genom att hjälpa andra att växa enligt sina drömmar.

Sara Lövestam ger oss en vacker tolkning av 'unik' - "att man gör samma som som alla andra och ändå lyckas göra det på sitt eget sätt." (s.199)

NP 1923 - William Butler Yeats

"för hans alltid besjälade diktning, som i den strängaste konstnärliga form ger uttryck för ett folks anda"

Irländaren William Butler Yeats (1865-1939) fick Nobels litteraturpris 1923, bara några år efter att Irland inlett sitt självstyre. Oroligheterna på Irland var i blickfånget och Yeats själv tog alla chanser att förklara att äran tillkom "den nya fria staten" mer än honom själv.

Yeats var nästan jämngammal med den långdragna kampen för irländskt självstyre. Under 1800-talet var nationalromantiken stark på många håll i Europa, med växande intresse för lokala myter och folksagor. Irländsk folklore genomsyrade Yeats ungdom och inspirerade hans litterära ambitioner. Hans debuterade med en diktsamling 1889, och drogs genast med i 1890-talets irländska renässans som dock satte dramat i centrum, för dess förmåga till politisk sammanhållning. Han var aktiv i skapandet av en irländsk nationalteater och kom att skriva ett 30-tal dramer, mest enaktare, som del av detta kollektiva samarbete.  

Men det var dikter i alla dess former som var Yeats huvudintresse, formfulländade vad gäller versmått och rimteknik. Fyllda med symbolik, i början främst ur iriska myter och sagor, med tiden utökade med såväl historiska filosofer, som rent rent spiritistiska spekulationer.

Den irländska nationalismen till trots, lärde sig Yeats aldrig någon gaelisk dialekt, utan skrev alltid på engelska. Så på 1920-talet, när Svenska Akademiens intresse cirklade främst kring klassiska ideal var det alltså Yeats välljudande sekelskifteslyrik, de formfulländade engelska sonetterna, som belönades. Att många också framförts på teaterscenen under ett nationalistiskt patos, var naturligtvis också tilltalande för Nobelkommitén som sökte efter ideal med hjärtat på rätta stället.  

Hans diktning är dock snårig. Många gånger hänger jag inte med i hans symboler. Både för att den irländska sagoskatten är mig främmande, men också för att han skapat en egen världsbild som kräver en rad förklarande uttolkningar. Så som Yeats gjort en viktig insats genom att uttolka William Blakes snåriga dikter från sekelskiftet 1800, behöver vi nu liknande nycklar för Yeats dikter kring år 1900.

Hans tidiga dikter, från förkrigstiden, halkar ofta fram lite för lätt, jag tappar intresset. Även om jag har några favoriter, som väckt lyckokänslor, oftast rena naturbilder jag kan relatera till, men främst av alla den metaforiska "A Coat" (1914), där han osentimentalt målar fram sin esteticerande diktarbana på tio glasklara rader - som en psykologisk sanning.

Å andra sidan tycks han idag vara allra mest känd för sina sena dikter, de han skrev efter att ha tilldelats nobelpriset. I synnerhet samlingen The Tower (1928), när Yeats tog nya tag på ålderns höst, förnyade sig, när han kunnat luta sig tillbaka och gå i pension. Desillusionerad av det irländska inbördeskrigets kaotiska småskurna värld, är det inte längre välljud som dominerar i den fläckfria rimflätningen. Det knastrar som grus. Brombergs gav 2012 ut den i en ny svensk översättning, den första fullständiga, Tornet, den skrivarlya som han och hans 27 år yngre fru inrett med hjälp av nobelprispengarna. Där agerade hustrun medium för andevärlden och Yeats försökte uttolka en meningsfylld världsbild, trots allt mänskligt elände.

Tornet ska symbolisera manlig kraft, en fallos uppenbarligen. Själv blir jag mest illa berörd. Inbördeskrig. Zeus som våldför sig på Leda. Dåren vid vägkanten. Åldrande. Jag inbillar mig att jag skulle vara mer intresserad av att läsa hans följande diktningsamling, The Winding Stair (1933), som lär vara mer livsbejakande, och en sorts kvinnlig motpol till Tornet. Borde inte dessa två ha fått bli utgivna tillsammans, eftersom Yeats världsbild tycks ha varit ett pendlande mellan motsatta poler.

Symbolvärld och livssyn utvecklade Yeats i prosaform i A Vision (1925; rev. 1937), ett intrikat system avsett att avspegla och motverka stämningen i den kaotiska, småskuren efterkrigsvärld. Systemet är fundamentet till eller inslag i flera av de dikter som gjort Yeats till en av seklets största skalder, som "The Second Coming", "Leda and the Swan", "Sailing to Byzantium, "The Tower" och Among School Children (samtliga i The Tower, 1928), liksom flertalet av Yeats verk vittnande om en konstnärligt omutlig uttrycksvilja.

Nada - Carmen Laforet (1944)

Romanen Nada är en pärla ! Och inte bara för att det handlar om en 'tonårings' väg in i vuxenlivet, ett tema som alltid intresserat mig. Carmen Laforets (1921-2004) debutroman från 1944 gjorde genast stor succé och vann pris och är än idag en modern klassiker. Jag har läst den i en utmärkt engelsk översättning (av Edith Grossman), titeln brukar dock inte översättas. Spanskans 'nada' (nothingness, ingenting) är kongenialt för romanens känsla och syfte, och fungera internationellt även utan något större hum om språket.

18-åriga, föräldralösa Andrea kommer till släktingar i Barcelona efter 'kriget', vilket i Spanien syftar på inbördeskriget 1936-39 mellan Francos anhängare och motståndare. Boken saknar tidsangivelser (förutom årstidsväxlingar) men troligen är det läsåret 1939-40 som är tidsram, Andreas första år som student vid Barcelona universitet. Andra världskriget är alltså i sitt inledningsskede, men omnämns inte alls - Spanien stod neutralt utanför, med sina egna sår att läka.

Romanen talar inte alls om krig, eller politik överhuvudtaget, men textens mörka stämning säger allt, dvs ingenting. Andrea kom till Barcelona efter 'befrielsen', med drömmar om det liv och den frihet som hennes unga jag trängtar efter. Men inget blir som hon tänkt sig.

Carmen Laforets text är klar och öppen, lättläst i sin betoning på dialoger, trots att det främst råder tystnad mellan människorna. Litteraturstudenten Andrea är ett öppet sinne, en mjuk mottagare, som försöker förstå livet på Calle de Aribau, i den krigsskadade staden. Där svälter hon såväl materiellt som andligt. Romanen växer till ett närmast gotiskt dunkel av olösliga mysterier och växande ångest, där Andrea känner sig dömd att vara den eviga betraktaren, som livet går förbi. För trots att texten byggs upp av dialoger, är dessa fyllda av tystnad. Hunger och frustration utlöser allt oftare infekterade gräl inom familjen, men leder aldrig till insikt och förståelse människor emellan.

Andreas bräckliga mormoder, hennes strängt religiösa moster Angustias (ångest) och hennes två morbröder lever i misär under sin tunna medelklassfernissa. Hos dem är Andrea som en fånge, en gisslan mot vilken de kan spela ut sina egna halvgalna ångestbehov. Mormoderns katolska ögon är som blinda inför den skamfilade verkligheten. När Andrea vägrar bli moster Angustias kuvade uppfostringsobjekt, går denna i kloster. Bröderna anklagar henne för hyckleri, och Angustias vet mycket väl att utan hennes lön kommer familjens armod att bli allt djupare. Morbror Juan målar tavlor ingen vill eller har råd att köpa. Att han inte kan försörja fru och son, gör att han allt oftare misshandlar sin vackra hustru Gloria, som säljer av svärmoderns ägodelar bit för bit. Morbror Ramón är en stor musikalisk begåvning, men tar den aldrig i bruk, då han hellre går sysslolös eller flirtar med ljusskygga olagligheter, tills rädsla för militärdiktaturen blir en dödande realitet.

Karaktärerna blir lätt symboler för olika delar av det spanska samhället, vissa med övertydliga namn.
I det deprimerade, ofria, censurerade samhället efter inbördeskriget, finns förutom ett fåtal rika företagare, bara fattiga arbetare, tiggare och vagabonder. Det finns inget överskott på vilket en estetiserande medelklass kan leva. Det finns inget bortom den rena kampen för överlevnad. Nada.

Inte ens studenterna lyckas uppamma någon kampanda. Deras ungdomliga önskan att få protestera mot tidigare generationer är gränslöst förvirrad. Endast ungdomar ur de rikaste familjerna - de enda som hade möjlighet att studera - kan kosta på sig att härma sekelskiftets bohemer, då det 'moderna' var nytt. Men mer än att härma blir det inte.

Jag anar en stämning av 1940-talets existentialism, bakgrunden till efterkrigstidens jazzklubbar, något betydligt allvarligare än den dekadens som tio år senare utmynnar i Francoise Sagans populära 'Bonjour Tristess'.

Kattöga - Margaret Atwood (1988)

Alldeles lysande.  Ingen kan som Atwood ge inträngande beskrivningar utan att bli tyngande. En tjock bok, men varje enskilt kapitel är som en delikat smakbit. Jag blir aldrig övermätt, varje mening bara frestar min aptit att läsa vidare.

Histsorien följer fyra flickors utveckling i Toronto från 1940-tal till den samtid på 1980-talet då boken skrevs. I centrum står Elaine Risley och de manipulationer hon utsätts för av sina tre närmsta skolkamrater. Den första efterkrigstidens stela bigotteri bäddar för mobbning.

Men Atwood stannar inte där, i självömkan. Hon vrider på perspektivet och utforskar livets och minnets relativitet. Föränderligheten. Även maktbalanser kan vara tillfälliga.

Elaine blir som vuxen konstnär och återfinner glömda minnen via sina tavlor. Men vi uppmärksammas samtidigt om hur synen på tavlorna är lika skiftande som våra minnen. Konstnärens eget skapande omskapas av de professionella tyckarna, som överlagrar verken med tidstypiska värderingar och idéströmningar, samtidigt som andra delar av publiken tar vid sig mer personligt känslomässigt, känner sig kritiserad och dömer ut verken.

Alltså blir romanen även en meta-roman om konstnärens villkor. Kattöga måste med alla beskrivna konstverk vara ett utmärkt objekt för intermediala litteraturstudier.

Karl XII - Voltaire (1731)

Voltaires biografi över Karl XII är en faktaspäckad bedrift, som han började arbeta med redan på 1720-talet bara några år efter svenske kungens död. Voltaire skrev alltså om sin samtid och hade intervjuat många personer som varit inblandade i tidens storpolitik. Men han hade också tillgång till många skriftliga källor som entusiaster börjat samla in. Upplysningstiden seglar upp. Voltaires framställning är så faktaspäckad att det kan bli övermäktigt att försöka svälja texten för fort.

Första tryckningen konfiskerades och brändes 1730, men redan året därpå kom en andra hemlig utgåva som påstods tryckt i Schweiz. Voltaires intresse för Karl XII var dock inte över med det, han fortsatte att samla mer material som lades till en rad nya utgåvor de följande 25 åren, så att den slutliga utformningen inte spikades förrän på 1750-talet.

Voltaires slutliga omdöme blev att "Karl XII var enastående" ... "men ingenting att efterlikna. Hans levnad kan lära konungarna att en fredlig och lyckosam regering är mycket förmer än all denna krigarära."

De hängda rävarnas skog - Arto Paasilinna (1983)

En bok för alla utgav för åratal sedan en antologi med finsk humor, Konstiga saker de skrattar åt. Jag kan hålla med om titeln. En lika annorlunda upplevelse är det att läsa Paasilinna, och De hängda rävarnas skog, tillhör definitivt en av hans bästa. Hans böcker brukar kallas skrönor, samtidigt som författaren behåller pokerfacet och betraktar sig som realist. Men hans böcker beolkas av en rad udda existenser, med en alldeles egen frejdig äventyrsinställning som driver dem ut i den ena strapatsen efter den andra.

Men på samma gång ligger vardagen närmast. Självklart måste man le åt stortjuvens moraliserande över sina f.d. kumpaner. Att vakta på sitt stöldgods blir till umbäranden på heltid, långt från den lättja som varit målet. Det är så lätt att missa bjälken i det egna ögat ...

Fullständigt charmerande är 90-åriga Naska, den evigt självständiga vildmarkskvinnan som aldrig kan gå med på att hon skulle ha något behov av 'servicehem' för åldringar. Har hon arbetat hela livet, så tänker hon fortsätta med det - tillsammans med sin katt ...

The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde - Robert Louis Stevenson (1885)

Robert Louis Stevenson (1850-1894) skrev några oförglömliga historier under sitt korta liv. Dit hör Skattkammarön (Treasure Island, 1883). Den läste jag, som så många andra, redan som barn. Men även när jag läser om den som vuxen, vilket händer då och då, uppskattar jag den lika mycket. Därför är det svårt att förstå att den höll på att bli en total flopp. Historier med en ung huvudperson förpassade författaren till 'barnboksfacket' och kom därför att ignoreras.

Hans genombrott kom dock två år senare med The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde. Ännu en oförglömlig historia, men kanske främst för att den inspirerat till en mängd filmer och spinn-off historier. När jag nu slutligen läser originalet blir jag lite förvånad över hur mycket eftervärlden har diktat till, som inte finns i ursprungstexten. Det vanligaste brukar vara att göra den 'onde' Mr Hyde till en sorts Jack the Ripper, men i Stevensons bok mördas inte kvinnor.

Stevensons korta liv dominerades av hälsoproblem alltifrån unga år. Hans studier splittrades av sjukdom, och i vuxen ålder reste han för att finna ett hälsosammare klimat än Skottlands, där han föddes. På resa i Nordfrankrike 1876 mötte han Fanny, en amerikansk änka med litterära ambitioner. Han förälskade sig och de träffades flera gånger, men sedan hon återvänt till Amerika reste Stevenson 1879 efter henne till Amerika, vilket höll på att kosta honom livet. Slutligen 1880 gifte de sig och Stevenson författade alltmer.

Dr Jekyll och Mr Hyde började som en opiumpåverkad mardröm, som han genast skrev ner, trots att han led av hjärnblödning och knappt kunde tala. Antar att opium i det läget ingick i tidens apotek. Fanny tyckte inte att den spökhistorien dög för en bildad publik, varför Stevenson skrev om den som en moralisk allegori. Fort gick det. Efter tio dagar låg den hos förlaget, som tio veckor senare visade upp den färdigtryckta kortromanen.

Texten är i mina ögon snustorr, så långt ifrån en barnbok man kan komma, riktad sig till tidens bildade vuxenpublik, som vid denna tid frenetiskt debatterade Darwins evolutionsteorier och om den rådande rasismen som tyckte sig se på människors utseende om de var födda förbrytare eller inte.

Men berättelsen är också ett skräckfyllt mysterium som skall lösas, berättad genom hörsägen i flera led mellan flera vänner, innan vi får den slutliga lösningen. Detta alltså flera år innan mästerdetektiven Sherlock Holmes började lösa osannolika mysterier. Här måste vi vänta tills huvudpersonen själv berättar hur allt hänger ihop.

Berättaren och juristen Utterson, söker svaret till den mystiske "Mr Hyde" (vars namn på engelska låter som 'dold'. Dr Jekyll är en viktoriansk man som grubblar över gott och ont i människonaturen. Han är ärelysten, vill göra en upptäckt som gör honom berömd. Han kommer på en kemisk brygd som skall renodla hans eget psyke, skilja den gode vetenskapsmannen, från den skrupulöse äventyraren. När det inte går att stoppa undan Mr Hyde så som Dr Jekyll tänkt, anklagar han sig själv för att inte ha renodlat sin goda vilja tillräckligt, utan frestats av det demoniska mörkret, likt idealisternas Faust förförts av djävulen.

Men Stevenson visar aldrig upp någon god sida hos viktorianen Dr Jekyll, han har inte ens en skön renhjärtad musa som Gretchen. Dr Jekyll är bara människa, vad än han själv inbillar sig, ett djur som alla andra, en del i Darwins evolutionsteorier. Ett djur med ett egoistiskt inre mörker, som bara ser till sig själv. Även hans inre Mr Hyde, antar brottslingens motbjudande fysionomi, vilket det viktorianska samhället självtillräckligt tillskrivit samhällets fattiga, de som ansågs födda till brottslingar, eller lismande bedragare, lika rättslösa som Indiens kastlösa.

Civilisationens tunna fernissa är det enda som skilt honom från djuren, från fattiga och brottslingar, från allt det han trott om sig själv som representant för det viktorianska herrefolket som koloniserat stora delar av världen. I London, världscivilisationens främsta stad, symboliserat av Dr Jekylls ståndsmässiga, rena, bekväma hem i ett välartat förmöget kvarter, grasserar dubbelmoralen, där fattigdomen symboliseras av Mr Hydes mörka, murknande laboratorium i Soho. Inte nog med att London innehåller både rik och fattig, man blundar så totalt inför dessa motsatser, att ingen vill se att Hydes krypin i Soho faktiskt inte är mer avlägset från Dr Jekylls ståndsmässiga residens än viktorianernas egna tjänstefolks köksingång. Ingångarna är visserligen riktade i motsatta väderstreck, med Soho och tjänstefolk hukande i kall skugga, medan överklassens finingångar är soldränkt pelarprydda.

Närheten är något till och med Dr Jekylls närmaste vänner blundar för. Alla har de sina egna mörka garderober att blunda inför, Ingen vill öppet avslöja de brott Jekyll/Hyde begår, för att slippa se sitt eget ansvar, sina egna lik i garderoberna. Alltså möter Dr Jekyll sin undergång under vännernas överslätande tystnad, medan tjänstefolket kurar skräckslaget i bakgrunden.

Ja, läser man långsamt och eftertänksamt blir det en mäktig allegori...

Bra folk från landet - Flannery O'Conner (1955-65)

En novellsamling av Flannery O'Connor (1925-1964), en av mycket få kvinnor utgivna i förlaget Atlantis serie "Atlantis väljer ur världslitteraturen". Atlantis utgåva kom 1981 och består av femton noveller i en njutbart ren prosa (övers: Caj Lundgren).

Hon mejslar ut tydliga karaktärer som alla stammar ur den amerikanska söderns hierarkiska landskap, det eviga, som dock är på väg att brytas upp på 1960-talet. Ingen berättare leder oss; läsaren är lika utlämnad åt det torra, soldränkta, landskapet med öde avstånd mellan människor, som karaktärerna själva. De strider ständigt i sina tankar, armerar sig med hierarkiska strukturer, men står ändå maktlösa mot rostangreppen som hastigt bryter ner allt de byggt upp.

Rasismen är naturligtvis stötande. Liksom föräldrarnas okänslighet inför sina barn. Som läsare kan man stundvis dras med i karaktärernas hårdnackade övertygelser, för att strax få bevittna varje berättelses oundvikligt avslutning, den svarta undergången, där varje övertygelse mals ner till intet.

Den klarsynta framställningen av människors fördomar, inskränkthet och övertygelser om sin egen rättfärdighet, gör att berättelserna får en sorts strålkastarbelyst humor. Men även en sorts värme, när jag inser det oskuldsfulla i varje människa, som slåss inom sin egen lilla ram. Jag önskar att de kunde lära av sina misstag, uppnå insikter, och slippa möta sitt öde så obarmhärtigt. Nästan alla historier får ett våldsamhet slut, där all humor rinner av och utmynnar i en sorts "gothic tales", den tradition som uppstod på 1700-talet, med våldsamma tragiska slut.

Författarinnan lär ha varit övertygad katolik, vilket kanske märks tydligast i bokens siste berättelserna. I "De lama skola gå som de första", för en välvillig ateistisk övervakare via psykologiska förklaringar, en ojämn kamp mot sin oförbätterlige ungdomsbrottslings föreställningar kring himmel och helvete.

Läsaren erbjuds inga snabblösningar, inga lyckliga slut. Däremot är berättelserna oförglömliga, klart lysande bilder av människoliv som kanske tillhör det förgångna, men som också tycks återuppstå i nya varianter i det mänskliga dramat.

Pengar - Victoria Benedictsson (1884)

Den som är det minsta intresserad av Victoria Benedictsson, som skrev under alias Ernst Ahlgren, ska läsa Hennes döda kropp : Victoria Benedictssons arkiv och författarskap av litteraturprofessor Lisbeth Larsson (2008). Vid Victoria Benedictssons död, 1888, bara fyra år efter sin debut, fick hennes vän och yngre kollega Axel Lundegård ta hand om hennes efterlämnade manuskript, ett stort arkiv av pågående skrivprojekt. Han kom att i årtionden därefter redigera och ge ut dessa texter, ja i praktiken leva han på vad hennes texter inbringade.

Lisbeth Larsson visar att det är Axel Lundegårds hårt redigerade versioner vi blivit matade med, och som hamnat i litteraturhistorien som klassiska. Varför? Vad betyder det? När Victoria Benedictsson begick självmord 1888, just när det moderna genombrottets socialrealism gled över mot mer symbolism och psykoanalys, då när 1880-talets framåtsträvande kvinnorörelse fick mothugg, när manliga författare gång på gång beskrev den frihetslängtande kvinnans enda möjlighet som undergång och självmord - då blev naturligtvis Victoria Benedictssons öde ett tacksamt byte i media.

Lisbeth Larsson analyserar ingående novellen "Ur mörkret" som tillhör en av de mest kända av "Ernst Ahlgren". Om och om igen har den harvats på litteraturkurser, förde upp Benedictsson på den svenska Parnassen. Jag har läst den på kurs, men aldrig kunnat relatera till den. Tyvärr fick den mig att helt tappa intresse för att läsa mer av Victoria Benedictsson. Jag förstod inte storheten.

Inte underligt. Lisbeth Larsson visar att Victoria själv hade makulerat idén till denna novell, hade inte ens valt titel till sin idé (fyra varianter har återfunnits) innan hon rev sönder den och skrev nya saker på baksidan. Men Axel Lundegård blev intresserad av fragmenten, där egentligen bara början och slutet återstod. Han byggde ihop en egen dyster historia om den nya fria kvinnans undergång, vilket fått så mycket bränsle av Victorias spektakulära död. När Lisbeth Larsson sammanställer Victorias fragment med Axels ändringar, ser man hur Victorias friska socialrealistiska kraft blir till psykologiskt mörker av Axels ändringar.

Nu har jag läst Victoria Benedictssons debutroman Pengar (1884), en glädjerik uppenbarelse för mig att få upptäcka den verkliga författarinnans röst, den text som ingen annan än hon själv lagt handen vid. Men den texten har eftervärlden underskattat. Den betraktas som ett ofullgånget ungdomsverk. Varför då? Här finns all den friskhet som ligger i paritet med August Strindberg. Pengar är en utvecklingsroman, om hur den moderlösa, naiva 16-åriga Selma gifts bort med en 20-30 år äldre man, får det bra materiellt men som hans 'egendom' inte får utlopp för sin egen begåvning.

Allt hon önskar är ett arbete, en uppgift, en större mening med livet. Just det som alla män skrattade åt och såg som omöjligt för kvinnokönet. Faktiskt precis det som August Strindbergs Giftas-noveller också visar på, hur äktenskapen blev lidande av hustruns sysslolöshet. Men Victorias huvudperson Selma ger inte upp, utan vill finna en praktisk lösning bortom utopierna. Det är det som är friskheten, att vägra undergångstanken. Selma hoppas först på att hennes man skall kunna, vilja, stödja hennes strävan att arbeta. Men när han inte gör det får hon leta bland sina egna kontakter, än så länge bara en kusin.

Romanen slutar utan att vi får veta om hon lyckats. Men jag kan fullt ut relatera till Selmas resonemang. 1884 hade Strindberg ännu inte skrivit några 'romaner'. Det var inte hans område, men en hel del resonerande texter, som granskar samhället. Och det är precis just vad Victoria Benedictsson också gör i Pengar. Bokens diskussioner uppmanar kvinnor till att inte ge upp, att vägra äktenskap som 'barnhustrur', att först mogna och söka sin egen funktion i samhället. Jag kan så här på rak arm bara komma på en manlig författare som lät kvinnan lyckas, och det är danske nobelpristagaren Pontoppidan. I tegelstenen Lykke-Per (1898-1904) var det dock judinnorna som fick ikläda sig dessa positiva, 'fria' kämpande kvinnoroller. Det fanns helt enkelt ännu inte på kartan i det vanliga danska (läs också 'svenska') samhällslivet att låta kvinnan stå på jämlik fot med mannen.

Selma vill kämpa inifrån sitt äktenskap. Hennes man är trots allt kärleksfull och givmild, så som en rik man kan vara. Men han 'äger' sin hustru. Hans trygghet ligger i att han tror sig veta att hans hustru inte kan lämna honom, eftersom det inte finns något skyddsnät för kvinnor utanför familjen. Ingenting hade ännu ändrat sig sedan Jane Austens dagar. I det oavslutade manuskriptet The Watsons (1805) blir huvudpersonen Emma så lycklig när hon hör en kvinna säga att hennes döttrar ska minsann få studera, inte giftas bort i unga år. Benedictssons Selma börjar dock inse att det löfte som hennes giftoman (farbrodern) gav i hennes ställe, när hon gifte sig som 16-åring, det kan hon som vuxen kvinna inte vara bunden av. Där börjar hennes protest. Och eftersom hennes make inte lyssnar måste hon ta saken i egna händer och gå sin egen väg.

Miraklet på Speedy Motors - Alexander McCall Smith (2008)

Del 9 om Damernas Detektivbyrå i Botswana. Anonyma hotbrev är en av de röda trådarna som rör sig obehagligt genom den i övrigt gemytliga historien. Mma Makutsis kommer allt närmare sitt äktenkap med fästmannen Phuti, när han går med på att köpa dem en lyxig dubbelsäng. Frågan är var den ska stå, eftersom de ännu inte har gemensam bostad. Problemen hopar sig när den inte ens kommer in genom dörren i enkla hem, samtidigt som Botswana får sitt mycket efterlängtade regn.

JLB Matekoni vill så förtvivlat gärna finna något möjligt botemedel åt sin rullstolsbundna adoptivdotter Mothedeli, ett förespeglat mirakel får honom att ta lån med sin bilverkstad som säkerhet för den dyra terapin. Tyvärr uteblir det miraklet. Mma Ramotswe har lika gott hjärta hon och säljer av några djur av den boskap hon ärvt efter sin far. Boskap beskrivs som Botswanas säkraste kapital, motsvarande pengar på banken. Som bankmarknaden ser ut idag här i Sverige är det lätt att köpa idén med boskap som ett trygghetsideal, trots att vi talar om ett afrikanskt land där ökentorka hela tiden är ett hot.

Ett annat sorts 'mirakel' uppstår dock, men börjar som ett 'misstag' Mma Ramotswe gör i ett av sina uppdrag att finna släktingar åt en föräldralös ung kvinna, vars adoptivmor avlidit. Hon tror sig finna en bror när hon lite väl lättvindigt litar på muntliga minnen uttalade av en vän. Hur det lösser sig får ni läsa själv.

Drömmar och vardagsliv. Kärlekstörst. Sunt förnuft. Vardagsmoral.

Huckleberry Finn - Mark Twain (1884)

Huckleberry, blåbär på amerikanska. Jag minns flodfärden på Mississippi, så som jag läste den som barn. Friheten, sötman i äventyret. Huckleberry, som tycks bekymmersfri som en Pippi Långstrump. Han iscensätter sin egen död, för att kunna återfödas till friheten utan faderns misshandel.

Inget årtal anges, men eftersom förrymda slavar jagas som djur, tänker jag att det är 1840-tal. Och min omläsning nu som vuxen störs av all brutalitet, all mänsklig grymhet, inte bara mot slavar. Den allmänna kylan människor emellan, bedrägeriet som överlevnadsstrategi. Mark Twain levererar en svidande samhällskritik.

Huck Finn känner sig kluven mellan de sociala normerna i slavsamhälle han vuxit upp i och sin egen upplevelse av slaven Jim som egentligen "vit på insidan". Huck är lika mycket outsider som en förrymd slav. Det samhälle han möter kan inte ändra på insikten att det inte går att lita på någon annan än sig själv. Helt självlärd är han, inte bara moderlös som Pippi Långstrum, utan även hemlös. Inte kan han förråda Jim, och inte vill han bli civiliserad av några missionerande tanter.

Denna gång har jag också läst historien i amerikanskt original, vilket visade sig vara en experimentell 'talskrift', där olika personer talar med sina individuella sociala accenter, med sina 'felstavningar och ogrammatiska konstruktioner'. Det krävs att man hör detta inom sig, och tar jag mig den tiden så ger detta en enorm närvarokänsla. I språket ligger de sociala skillnaderna. Texten fördjupas.

Men i längden är det naturligtvis omöjligt att hålla uppe en sådan strategi. Skrivet språk är en kod med gemensamma regler för förståelsens skull. Pillar vi för mycket med de reglerna riskerar vi bli lika hemlösa som Huck. Där har vi ju det betydligt lättare idag, i vår moderna film- och TV-värld, där skådespelare uttrycker alla dessa accenter fullständigt levande och vi får höra dem ihop med kroppsspråk och kanske 'textremsor' till stöd. Visst är det härligt!

Sveket - Birgitta Trotzig (1966)

Birgitta Trotzig mutade in dy, kladdig jord, vattensjuka stränder, smuts och orenheter till sitt specialområde. Det fanns i Levande och döda (1964), och blev minst sagt huvudtema i Dykungens dotter (1985).

Ibland kan det kännas för mycket. I Sveket blir det ett landskap att sjunka in i. Sveket saknar 'handling', eller agerande. Allt är känslor, det svarta, dyiga runt människors känslor och behov av varandra. Problemet - ja omöjligheten  - att nå fram. I synnerhet mellan Man och Kvinna, främst Far och Dotter. Svek är bland annat att inte låta barnet växa, leva, att hålla i det alltför hårt.

Tobits och Toras dotter (Tora-Greta) föds som en 'välsignelse', men glider snart ner i en obestämd vaghet, som börjar likna en anklagelse. Det står mot slutet "att livet bestod i att leva samman med sin anklagare" (s.125) och "icke förneka anklagarens ansikte [...] Sveket var redan begånget". Människornas känslor pulserar mellan liv och död, mellan att tappa tron och återfå den, som en cirkelgång mellan död och återuppståndelse i olika former.

Trotzigs språk glider, kärnorden finns där, men saknar artiklar och partiklar, saknar stadga. Tiden är också obestämt glidande, 1913 nämns, liksom krigstid, 1930, Arbetslöshet, 1939, Krig. Det är en mörk tid som berövat människorna hoppet.

Tora-Gretas man Läjf är "detta nystavningens offer", blir som brännmärkt av sitt namn, ständigt jagad av sin far, upplever han allt annat som vänlighet. Människorna når inte fram till varann, upplever bara varandras ansikten som anklagelser. Livet vacklar mellan fångenskap och frihetslängtan. Vad smärtar mest? Att bli innesluten eller utesluten?

Men det är tung läsning, när kärleken upppfattas så svårbegriplig, så svår att ta till sig. Att se människor så bundna till obarmhärtiga öden.

Det skrivna ordets tystnad - Torbjörn Lundgren (1993)

För mig är detta den perfekta romanen. Inte ett onödigt ord, utan levande, sparsmakad och full med talande mellanrum. Och för att det är en uppväxt och utvecklingshistoria, som dessutom skildrar samtiden från 1950-80-tal, en tid jag delvis kan känna igen mig i. Men inget skrivs oss läsare på näsan.

Där finns så många små och lågmälda hänvisningar som jag kan upptäcka, vilket gör mig glad och vaken i min läsning. Antar dock att det är mest begripligt för oss som var med och upplevde samma tid och liknande saker..

Lika viktigt är temat ordblindhet, hur den speglar socialhistorien och lärarnas olika funderingar kring detta.

Emma Watson - Joan Aiken (1996)

Eftersom Jane Austen aldrig slutar att fascinera så många av oss, finns det också många som fantiserar vidare på olika sätt kring hennes historier. Jane Austen är så klassisk att historierna tål att sättas in i de mest skiftande kontexter. Om inte annat för att se vad som händer. Härom året kom P.D. James med en fortsättning på Stolhet och fördom, deckaren När döden kom till Pemberly. Den har redan hunnit filmatiseras.

Sent omsider har jag funnit Joan Aiken (1924-2004), huvudsakligen inriktad på barn- och ungdoms-litteratur, som även skrivit flera fortsättningar på och Austenromaner, däribland The Watsons, omdöpt efter sin hjältinna: Emma Watson. Intressant för mig som just läst Austens ofärdiga verk och 'vill veta hur det går...'

Jag fastnar genast för Joan Aikens stil som trovärdig. Hon får mig genast med på noterna. Först är det i synnerhet tidskänslan som finns där från det tidiga 1800-talet; fram växer den vardag, det arbete och de ekonomiska förändringarna som Jane Austen lämnade mer i skymundan i sin strävan att 'roa och ironisera'. Självklart ses detta lättare via våra moderna ögon. Dock växer romanen i komplikation i kapitel efter kapitel, ingen romantik döljer det uppenbara, att det är kvinnornas svårigheter att försörja sig som står i fokus.

Jane Austen uppmärksammade alla mänskliga brister, avundsjuka och egoism, som stod i vägen för den frihet, jämlikhet, broder- och systerskap, som tiden propagerade för. Att hon ändå alltid hamnar i det romantiska facket, beror ju på att hon inte hade någon annan lösning att leverera än - kärlek. Förhoppningen att kvinnor med goda egenskaper, de osjälviska, arbetsamma, skall finna män med lika osjälviska egenskaper att dela ett gott liv tillsammans med. Vägen dit är dock levererad med fränt roande ironi.

Även Joan Aiken visar fram de sex syskonens (fyra systrar och två bröder) olika egenskaper, deras olika grader av näbbar och klor, i kampen för överlevnad, men romantiken är skjuten i bakgrunden. Antagligen för att vi idag ser det som en självklarhet att var och en väljer sin partner och insikten att inte alla ser kärlek som den viktigaste ingrediensen. I alla fall kan många behöva mogna sig till den insikten. Jag uppfattar alltså inte Joan Aiken som en romantiker. Fram växer en ny fräsch syn på relationerna i romanen. Alla gifter sig inte, hur än flirtiga, så kan hästar eller andra intressen vara viktigare.  

Bland det roligaste, innovativa, är Emmas faster Maria. Jane Austen inleder sin historia med att berätta att Emma (liksom Austens yngste bror) uppfostrats hos välbärgade, men barnlösa, släktingar. Förhoppning för Emma var att hon skulle förvärva goda seder och en rejäl hemgift eller annat arv. Dock dör fasterns make och när Maria gifter om sig av kärlek till Captain O'Brian, leder detta till både hennes och Emmas ruin. Släkten stönar: "Elderly ladies should be careful how they make a second choice". Vi får veta att Captain O'Brian varit en ansvarslös spelare som ödat bort förmögenheten. Emma sänds hem till sin sjuke meddellöse far.

Joan Aiken utvecklar denna släkthistoria först med vaga rykten och Emmas oro kring fastern, hur har maken behandlat henne? Men efter att han plötsligt tagit livet av sig, är det Emma som osjälviskt tar hand om faster Maria, och får då reda på sanningen. Faster Maria är själv lika hästtokig och spelberoende som någonsin Captain O'Brien, som verkligen var kärleksfull och alls ingen hustyrann. Men det ordnar sig även för faster Maria, vars hästkunskaper hjälpt ett par rika sysslolösa ungkarlar att bygga upp en framgångsrikt travhästavel. För att tygla faster Maria spelberoende, ger de henne som tack ett visst underhåll, med tillstånd att satsa kontrollerade belopp på sina älskade travhästar. Villkor som hjälpt henne att kontrollera sin böjelse för spel på trav. Ibland vann hon, ibland inte, men utfattig blev hon aldrig mer.

Ja, dessa nya vinklingar roar mig som körsbäret på toppen av tårtan. Hur det går för Emma ska jag inte berätta, det får ni själva läsa. Joan Aikens böcker ges ut än idag, åtminstone på engelska. Och jag vill absolut läsa fler av hennes fortsättningshistorier.

The Watsons - Jane Austen (ca 1804; oavslutad)

Jag har läst ungefär lika mycket som vanligt, men inte funnit ro att skriva här, så nu blir det en hel del att summera. Först en av höjdpunkterna: En för mig "ny" Jane Austen text, The Watsons. En romanidé hon arbetade på åren i Bath 1803-05. Men hon fann inte den skrivro hon behövde. Det blev 57 sidor innan hon slutligen övergav detta projektet.

När Austens far pensionerades 1801 och lämnade över pastoratet till sin son James, flyttade han med fru och döttrar till Bath i ett försök att finna ro i ett ekonomiskt hållbart boende. Men någon trygg och rofull pensionstid blev det aldrig. Faderns hälsa försämrades raskt. Redan i januari 1805 dog han och lämnade familjen i chock över hur hastigt alla planer omintetgjorts.

Förståeligt att Jane aldrig upplevde någon skrivro i Bath. Utan fadern blev modern och döttrarna helt utan ekonomisk förankring. Ensamma kvinnor hade ingen 'hemort' i det nya industrisamhälle som var på framväxt. Jane Austens liv blev ett paradexempel på kvinnlig skyddslöshet när bondesamhället föll sönder. Traditionellt hade släkten levt i självförsörjande grupper, där alla individer ingick oavsett skillnader i förmåga. Mat och kläder producerades på plats och fördelades.

Industrisamhällets övergång till pengaekonomi frigjorde individen, men skapade nya problem. August Strindbergs historiska berättelser som finns samlade som Svenska öden och äventyr rör sig oftast kring detta tema. Hur tvingas individen slåss med de ekonomiska lagarna? 'Det moderna genombrottet', när traditionella skyddsnät monterats ned, hur överlever då individerna på egen hand?

Svårast blev det för kvinnorna - skyddslösa utan make. Männen slogs om arbetena och ville inte ha konkurrens från kvinnor, som fortsatt fick berättigande endast som mödrar. Men innan dess måste männen arbeta ihop ett kapital stort nog för att kunna bilda familj. Där uppstår en paradox som redan Jane Austen har som tema i sina texter.

Övergången till industri, stadsliv och pengaekonomi inleddes tidigare i England än på andra håll. Där uppstod också romanen tidigare än på andra håll, möjligheten att såväl lufta de nya problemen som att roa den nya rotlösa samhällsklassen. Uppmärksamma problemen genom att skratta åt dem hellre än att sopa dem under mattan. Jane Austen skriver med bitande ironi. Hon ville definitivt roa, men sökte också sin egen överlevnad.  

Manuskriptet till Northanger Abbey tillkommit alldeles i slutet av 1790-talet, och det blev också det första hon lyckades sälja, efter att ha filat på det fram till 1803. Här väcktes förhoppningen om en inkomstkälla, så hon gick genast vidare med nästa projekt, The Watsons, Men det gick trögt under de oroliga förhållanden som rådde. Inte blev det bättre av att förläggaren aldrig lät trycka Northanger Abbey. En stor besvikelse naturligtvis. Men hon måste själv ha varit säker på att den förtjänade bättre, eftersom hon senare, 1807, köpte tillbaka rättigheterna till sitt manuskript. Hon kämpade för sitt mål.

The Watsons färdiga 57 boksidor, är sprängfullt av idéer. Här finns den sjuklige fadern som hela tiden behöver stöd av sina döttrar, troligen samma fader som senare skrevs in i romanen Emma. Och här finns den stora syskonskaran. Jane Austen hade sex bröder och en syster, men i The Watsons är det i stället två bröder och fyra systrar, naturligtvis för att hon inte skrev självbiografi, utan ville tydliggöra kvinnors problematiska situation. Alla systrarna har olika personligheter precis som senare de fem systrarna i Stolthet och fördom, vilket synliggörs med ständigt lika vassa formuleringar. Även bröderna är av två helt olika karaktär: Sam, osjälvisk men fattig hårt arbetande läkarkandidat, är totalt motsatt den äldre brodern Robert, advokaten som gift sig till förmögenhet via sin arbetsgivares enda dotter, den snikna 'Mrs Robert', som finns både i två varianter i Förstånd och känsla som i början har en helt magnifika scen som beskriver hur äldste broderns hustrun lindar in sin make i ett resonemang kring svärfaderns sista önskan på dödsbädden, att sonen skulle sörja för sina systrar, att detta "alls inte" kan ha handlat om "pengar", en matkorg då och då räcker väl till kvinnor som är vana att vara sparsamma ... ungefär så. Men samma snikenhet anas även i slutscenen som avslöjar att Miss Smith vänt kappan efter vinden och övergivit Edward, och hellre blivit "Mrs Robert Ferrars".

Så även om vi bara har 57 sidor av Watsons, så är den full av möjliga intriger. När Jane Austen väl kommit till ro efter chocken kring faderns död, och en av bröderna från 1809 ordnat Chawton cottage till modern och systrarna att slå sig till ro, då hade hon gott om idéer att bena ut och nysta vidare på. Den första succéen kom 1811, Förstånd och känsla (Sense and Sensibility). Början på en omistlig flod av kreativitet...      

Solstaden - Tove Jansson (1974)

En vuxenbok om att åldras. Tove Janssons läsare ville ha henne kvar i Mumindalen, medan hon själv ville slippa fri, utvecklas, uttrycka något mer. I denna roman hamnar vi i en soldränkt, halvsovande pensionärstillflykt i Florida.

Tonen växer fram, alltmer omisskännlig Tove Jansson. Den lilla staden i Florida är en lika soldränkt tillflyktsort som Mumindalen, lika naggad i kanten av oro, men med en mer beständig svärta. Karaktärerna är ett varierat typgalleri av egensinniga åldringar, på vandring mot solnedgången, pendlande mellan personlig visdom och insikter om utebliven personlig utveckling.

Som belysande kontrast finns det vackra kärleksparet Joe och Linda, de enda ungdomarna i denna mumifierade stad. På en utflykt till ett stycke orörd urskog, inhägnad för att betraktas, simmar de in på förbjudet område, likt Adam och Eva i Edens lustgård. Men det är uppbrottets tid, ytan krakelerar och de rör sig åt olika håll. Lindas kärlek är inte nog för Joe. Han söker sig till Jesusfolket, i hopp om att deras entusiasm och omfamningar, ska skänka mening åt hans liv.  

Gamla döva Thompson, som just uppspårats av den fru han hållit sig undan i sjutton år, fantiserar om en egen urskog, sitt eget Eden, och vandrar rakt ut i den inhägnade djungeln. I uppbrottets tid, när allt verkar förändras som mest, rullar allt vidare precis som vanligt, om än med viss förändrad rollbesättning. Rebecca Rubinstein har viljans kraft, hon vet att hon "kan vad som helst bara hon vet att hon behövs". Hon och miss Morris, tar över de gungstolar som döden nyss befriat.

Läsaren får dock erfara att verkligheten inte är given, utan skiljer sig mellan olika karaktärers intryck, det kan inte bli annat än tolkningar...

Dans med vit hund - Terry Kay (1990)

Terry Kay har sedan debuten på 1970-talet publicerat ungefär en bok vart tredje år, och To Dance with the White Dog är hans mest kända - bedårande ypperlig berättarkonst, som än idag går att köpa åtminstone på originalspråket. Hur än återhållsamt denna berättelse växer fram, tycks den innehålla all den trygghet jag kan behöva påminnas om, kring tillvarons villkor.

Huvudpersonen Samuel Peek är nybliven änkeman i 80-årsåldern, efter ett nära 60-årigt gott äktenskap med hustrun Cora. Hennes död lämnar honom 'halv', trots att alla deras barn ännu flockas kring honom, och i sin tisslande oro vill finnas där som stöd, så förstår de inte hur beskäftig deras kärlek framstår, hur den naggar hans egen värdighet i kanten.  

Romanen hyllar författarens egen far, dennes envishet att trots krämpor klara sig själv i det längsta. Där känner jag igen min egen drygt 90-åriga far, tågan att klara sig själv. Och jag känner igen min egen oro. Samtidigt lugnar mig denna lågmälda texten, får mig att känna att saker trots allt oftast ordnar sig. Texten är en finstämt återberättad vardag med omtanke och respekt människor emellan.

Sam förstår visst vad barnen tänker och tycker, ser deras oro inför hans tilltagande ålderdom, och kan då inte låta bli att retas med deras misstro. Till exempel den vita hunden, som de i början tror är ren inbillning, han eldar på den misstron genom att klappa luften och förundras över att de inte 'ser' hunden. Hunden blir gripbar, en mångtydig symbol för verklighetens om en glidande skala av känslor, där det materiella får glida i bakgrunden. Svårmodig längtan och saknad.

Tyvärr drabbas Sam av cancer, så hans sista tid blir mer smärtsam än hans hustrus, men livsviljan finns där in i det sista.

Glitz - Elmore Leonard (1985)

Apropå dialog-mästare, så tillhörde Elmore Leonard de största. Inte konstigt att mycket av vad han skrev filmatiserades. Han började med Western-historier på 1950-60-talen, då en populär genre, varav några filmatiserades med stora affischnamn som Glenn Ford, Paul Newman, Burt Lancaster och Clint Eastwood.

Men från 1970-talet lutade han mer åt kriminalgenren, också ofta filmatiserade. Några minnesvärda filmer från 1990-talet, som vi kan se på TV än idag är Get Shorty (1995; John Travolta, Gene Hackman) och Out of Sight (1999; George Clooney, Jennifer Lopez).

Hans genombrott för den stora publiken var dock Glitz, 1985 (TV-film 1988), som jag nyligen ärvt i ett välläst exemplar. Jag har också läst hans uppsats 10 Rules of Writing (2007) där han beskriver sin strategi för att som författare vara helt osynlig i texten, och överlämnar åt karaktärerna att tala och agera. Hemingway hörde till hans ideal, även om han tyckte att denne saknade humor. Elmore Leonard är dock ofta extremt kortfattad i sina scenhänvisningar, vilket säkert flyter ännu bättre i det engelska originalet än på svenska. Men humor har han. Ett vinnande koncept. Vilket också var det som Klas Östergren vann på i Handelsmän och partisaner, såväl den flytande dialogen, som en viss svart humor. (Undrar om Östergren redan hade börjat översätta Ibsen vid det laget? Ännu en dialog-mästare)

Glitz rör sig mellan Miami, Puerto Rico och Atlantic city, i ett soligt 1980-tal. Huvudperson är polisen Vincent Mora från Miami, som efter 15 år i yrket fortfarande hyser hopp om att kunna skrämma brottslingarna till laglydighet, hellre än att skjuta ihjäl dem, varför han själv hamnar i skottlinjen. Han har alltså ett positivt sinnelag, vilket även avspeglas i hans lätthet att förälska sig.

Vincent jagas från första till sista sidan av en psykopat som mördar utan hämningar, vilket placerar denna historia i den hårdkokta genren. Men trots att turerna mellan dessa två, polisen och mördaren, väver in dem i ett nätverk av kriminella miljöer av spelsyndikat och maffia, saknar historien svärta. Det är det jag menar med 'soligt 1980-tal'. Där finns humor och ideal. Oförglömlig är den oövervinnerlige, storvuxne livvakten och f.d. fotbollsspelaren DeLeon, som inte behöver ta skit från någon utan ställer sig på Vincents sida ... i alla fall ett tag, utav ren respekt.

Men som med så mycket här i livet, efter en tid av omvälvningar, återgår livet till sina invanda cirklar. Förändring och status quo är två sidor av samma mynt.

Handelsmän och Partisaner - Klas Östergren (1991)

Hittade en liten pärla av Klas Östergren, begagnad hos Myrorna, som fått mig att kapitulera - igen! Jag läste nog allt han skrev på 1970-80-talet, men tröttnade alltmer på 'gubbarna'. Efter Ankar och Plåster läste jag inte Östergren på nära 20 år. Om jag bara vågat mig på Handelsmän och Partisaner, 1991, så hade jag varit tillbaka på banan.

Först suckade jag lite över att även denna bok är fylld av gubbar på dekis, alkoholens offer, medan de få kvinnorna är så marginaliserade att de blir ogripbara. Men språket är naturligtvis lysande, här ligger dragningskraften som får mig att vilja läsa vidare. Bokens 255 flyktiga sidor växer fram ur en spröd och lätt dialog, oftast av halva meningar, halvkvädna visor där inget skrivs oss på näsan.
Det här är den typ av bok som inbjuder till att läsas om igen, omedelbart, nästan innan jag hunnit till slutet, inte en motsträvig rad. Allt är bildmässiga tablåer, trots att de gestaltas  av dialogen, utan alla onödiga beskrivningar.  

Det nätta formatet är indelat i tre delar. Första delen (s.9-38) är ett smått obegripligt intro, tills man läst Andra delen (s.41-217), bokens huvuddel där veckan före söndagen i första delen utvecklas. Här får allt sammanhang, trots att luddigheten består, ett symptom av huvudpersonen Dan Holtens osäkerhet, en betraktare, som ser och undrar men saknar svar. Holten håller gärna liv i sin egen osäkerhet med hjälp av alkohol, precis som alla andra semesterlediga på pensionatet vid skånska östkusten. Minnesluckorna får nutid och dåtid att glida runt som uppbruten våris runt en hudlös sårbarhet. Ska den glida ner och döljas, eller knuffas upp och avslöjas?

Tidsatmosfären är en skärva ur 1980-talets yuppie-kultur, börsklippare som stoltserar med stress, via datorer, öronskärande modem och blinkande personsökare. En misstänkt bristfällig teknik på den skånska landsbygden, där tiden tycks stå stilla. Den då nya tekniken, bemött med tveksamhet, blir i backspegeln minst lika skrattretande. Via fastighetsaffärer önskar främlingarna skära guld med täljkniv, spekulerar i flyktingar från Östeuropas påbörjade upplösning, efter Berlinmurens fall 1989.

Kvinnorna är som platta klichéer, sedda ur manlig misstänksamhet, skyddad bakom avvisandets sköld. De storpolitiska bedrägerierna och fallskärmsavtalen, blir på gräsrotsnivå otrohet, skilsmässoånget, och jakten på en ny partner som 'fallskärm'.

Fram till den avslutande tredje delen (s.221-255), knutarnas upplösning. När Dan Holten får ett väntat 'fruntimmersbesök', och suckar över hennes obegriplighet, här hålls läsaren på ovisshetens halster innan vi inser att det är Holtens 7-åriga dotter, skilsmässooffret, på sommarbesök innan hon ska börja skolan. De är uppenbart att de inte träffas ofta, att barnets rollspelslekar är hennes sätt att upprätta en ny kontakt, där de lär känna varann på nytt. Hon ställer sina villkor och Holten tvingas till total underkastelse - och det är precis där min egen kapitulation inför texten blir total!

En liten pärla, en berättelse nerborrad i det lilla livet, det smärtsamma närliggande livet.

D for Deadbeat - Sue Grafton (1987)

Har nu läst fjärde boken om privatdeckaren Kinsey Millhone. Jag behövde slå upp titelbegreppet 'deadbeat' (dagdrivare, odåga), och inser att det passar utmärkt både bokstavligt och metaforiskt.
Liksom föregående bok i serien, inleds denna med att Kinsey får ett uppdrag av en man som visar sig bli nästa offer. Men intrigen är mer komplicerad än så och historien hjärtknipande i flera nivåer, och har lämnat alla spektakulära pajaskonster bakom sig. I stället kommer Graftons i vanlig ordning trovärdiga karaktärer att gradvis skifta nyans i takt med att historien fördjupas.

John Daggett inleder historien, som den alkoholiserad sjaskig hustrumisshandlare, som just suttit i fängelse för att ha dödat fem personer genom att köra rattfull. En farlig man, bigamist, hatad av 'alla'. Men han saknar inte samvete. När han fått händerna på en 'fängelsepolares' orättfångna pengar, tvekar han inte att skänka dessa till den döda familjens efterlevande, nu föräldralösa son - det yttersta offret.

Men vid det laget har han själv blivit offer för en annan, än mer inbiten kåkfarare, Billy Polo, som också fått nys om pengarna och vill lura till sig dem genom intriger, som blir själva anledningen till att Daggett framstår som 'bigamist'. Det är trots allt osäkert om han själv verkligen 'gift om sig', eller om det andra vigselbeviset är en förfalskning.  

Å andra sidan är även denne gärningsman ett 'offer', eftersom även han hade en älskad bror som dog vid samma trafikolycka. Billys hämnd tycks dock handla mer om egen vinning. Och så har vi det yttersta offret, den numera föräldralöse, 15-årige Tony, som inte ser pengar som ersättning för vad han förlorat. Han vill bara utrota den alkoholiserade trafikfaran Daggett. Han intalar sig att Daggetts död skulle vara en befrielse för såväl Daggett själv, som alla som sörjer de dödade.

Men det blir inte en befrielse för Tony, de pengar som var på väg till honom på omvägar, samtidigt som han själv blev förövare, blir bara en påminnelse om hans egen skuld. Lika lite som Daggett kan han leva med denna vetskap. He needs to put himself out of his misery...

En tragedi. I denna historia är alla offer, även alla förövare ...
Mycket skickligt nystat.

C is for Corps - Sue Grafton (1986)

Läste denna för snart två år sedan, men tycks ha glömt att skriva om den här i bloggen, eller så var jag störd av bokens spektakulära slut. Det känns mer höra hemma i actionfilmer, en delvis galen blandning av äckel och skratt. Och motiverar 'liket' i titeln.

Men jag gillar Graftons förmåga att nysta ihop intressanta intriger, liksom hennes outsinliga myller av levande karaktärer. Förutom den galne mördaren, som känns onödigt galen.

Offret inleder historien genom att själv söka upp Kinsey och säga att han inte tror att den bilolycka han hamnade i, som även dödade hans bäste vän, inte var någon ren olycka. Fyra dagar senare är han död. Självklart kan Kinsey inte ignorera detta, utan känner ansvar att finna den skyldige.

Dessutom finns det denna gång bihistorier som hör mer samman med Kinseys liv, än med mord-intrigen. Viktig är Kinseys bullbakande 80-årige granne Henry Pitts, som hon räddar ur klorna på en bedragare. Men också polisen Jonah Robb på 'avdelningen för försvunna personer', som dyker upp återkommande. Ömsesidig attraktion finns, men Kinsey vill inte bli något instrument eller krycka i hans äktenskapliga problem, med separation och återföreningar. Han måste bli klar över sig själv och Kinsey är stolt över sin egen självständighet.

Giftas - August Strindberg (1884)

Första delen från 1884 består av ett raljerande förord och tolv noveller, "äktenskapshistorier" står det i undertiteln. Jag charmas av nästan alla historierna. Relationer mellan män och kvinnor stötes och blötes i olika varianter, och känns inte särskilt annorlunda än vad som möter oss i nutida dokusåpor på TV,  alltifrån Lyxfällan till Arga snickaren. Folk som försöker bygga relationer men ofta misslyckas i den kantiga ekonomiska tillvaron.

Strindberg propagerar för 'Kärlek', den åtrå som 'naturen' skapar och ur vilken det borde växa fram en innerlig vänskap mellan man och hustru, att stötta varandra. Men samhället sätter för många krokben. Då som nu var barnafödandet en av stötestenarna för jämlikheten. Dagis fanns inte, men väl barnpiga för den som hade råd. Männen i novellerna är inga gammaldags patriarker med stelbenta ideal, utan betydligt modernare exempel på 'Envar', som försöker vara öppna för den nya tid de lever i.

Kvinnorna är uppenbart hämmade av sin tids brist på utbildning och ekonomiska möjligheter, fångna i en kompaktare återvändsgränd än idag. Men att det inte är kvinnornas perspektiv Strindberg vill förmedla, är uppenbart.

Strindberg drog på sig ett åtal för de här historierna, som idag känns harmlösa. Åklagaren slog ner på några fräna formuleringar i den första novellen, "Dygdens lön", som ansågs gyckla med såväl religion som överklass, genom att tolka konfirmation och nattvard, à la Marx, religionen som opium och underkastelse. Att profanerar den heliga ritualen, genom att avslöja majsoblater och vin, som billiga lågprisprodukter, och kalla Jesus för folkuppviglare, det sågs inte med blida ögon.

Alltså fick Strindberg avbryta sin landsflykt i Schweiz, för att resa hem och försvara sig i domstol för några 'bisatser', som inte utgör bokens huvudsyfte. Men han frikändes och hälsades som hjälte av Stockholms 'gemene män'. Varpå han kunde återvända till Siri och barnen i Schweiz ...  

Året efter kom en andra del med ytterligare arton noveller, dessa är kortare och bitskare. Det är tydligt att den glädje han känt när han skrev de första tolv novellerna, där han tolkar sin samtids äktenskapsproblem, nu grumlats betydligt av åtalet och annan negativitet. Nu klöser han som en vingklippt rovfågel, vilket hämmar resultatet. Den jämlika relation som August och Siri strävat efter att bygga mellan sig, har stött på patrull.

När ett förälskat ungt paret blir föräldrar hopar sig inte minst de praktiska problemen.

Valfrändskap - Johan Wolfgang von Goethe (1809)

En roman i två delar, där jag tyckte om första delen för att den känns klar och entydig à la 1700-tal, som en kvardröjande Upplysningstid. Karaktärerna går som lagbundna schackpjäser och ordnar sitt landskap, den slottsträdgård de styr över allsmäktigt.

Titeln Valfrändskap är lånad från en kemiuppsats (av svensken Torbern Bergman, 1775), vilket understryker det vetenskapliga intresset, och får mig att associera till Naturalismen under 1870-80-talen, då författare ville jämställa sina texter med vetenskapliga experiment. Inser nu att det egentligen är ett återgång till äldre tider då man ännu inte delat upp konst och vetenskap som åtskilda intressefält.

Under 1700-talet växte insikterna kring den fysiska världens lagbundenhet, samtidigt som man började undra om detta även gällde människan, och var eller 'om' Gud resp. vår 'fria vilja' kunde passa in i denna nya världsbild. Goethe söker i Valfrändskap sätta in mänskliga relationers i en kemisk metafor kring lagbundna attraktioner och reaktioner.

Är mänskliga relationer lagbundna? Vissa kemiska ämnen reagerar bara via katalysator. I romanen är en uppenbar sådan grannen Mitler, medlaren. Men mot 'naturens vilja' har han föga framgång. Är det Goethes sätt att negera sitt experiment? Första delens klarhet i stil och tema, grumlas för mig i andra delen. En onödigt långdragen pratighet splittrar framställningen, liksom disparata bikaraktärer som jag inte får grepp om, liksom moraliskt grums åt det förnuftsvidriga hållet, för att jag upplever att hela upplägget svamlas bort. Romanen blir alltmer ogripbar för mig.

Goethe lär ha ansett Valfrändskap vara sin mest öppet genomförda idéroman, samtidigt som han förklarat att han föredrar det beslöjade, att inte vädja till förståndet, utan hellre vädjar till det omedvetna, vilket var meningen med hans mest ogenomträngliga text, Sagan. Läsaren får då makten att tolka själv, även om risken är stor att man går vilse i labyrinten. Goethe tjuvhåller i alla fall på facit.

Romanens inledning antyder en ny syn på äktenskapet, troligen inspirerat av samhällsförändringarna efter Franska revolutionen: kärlek, jämlikhet, medkänsla, och en nykter syn på skilsmässa som en möjlighet. Därför känns andra delens fokus på skuld och huvudpersonernas förvandling till viljelösa offer, som en tung boja att bära. Kanske har Goethe valt att problematisera idén om människan som en lagbunden maskin. Frågan är hur han såg på 'fri vilja'? Mitlers försök att medla fungerar inte, något annat var starkare.

Charlotte och Edvard verkar först vara det perfekta paret. De fick inte varandra som unga, men väljer nu i mogen medelålder att börja ett nytt liv tillsammans. Med entusiasm börjar de 'inreda och bygga om' sin slottsträdgård, vilket också symboliserar deras själsliga inre. Men så bjuder de in varsin vän, Ottilie och Kapten, vilket bryter upp deras relation, samtidigt som Charlotte och Edvard oplanerat blir föräldrar. Genetiskt ologiskt, men som ett tecken på att deras känslor nu riktats om, liknar barnet inte sina biologiska föräldrar, utan deras nya förälskelser. Edvard avvisar barnets behov av en biologisk far, och lämnar hemmet. Hela historien kring barnet blir inte trovärdig för mig, men så tycks Goethe bara använda det som en metafor. Barnet drunknar, i mina ögon offrat på idéns altare, att visa upp alla inblandades maktlöshet inför sitt öde ...

Så vad ser Goethe som den styrande kraften? Förnuftet har inte längre något inflytande. Vad är det för 'yttre kraft' som styr över människornas vilja? Den roman som tycks inledd med friskt hopp, slutar i obehaglig tragedi. Charlotte kände skuld över att ha avisat Edvards önskan att skiljas. Ottilie som levt upp i slottsträdgården, efter att ha sluppit ur den kvävande internatskolan, hamnar i samvetsnöd efter barnets död, och svälter sig själv till döds. Varpå Edvard dör av sorg och saknad, och begravs intill Ottilie. En tragedi som känns inspirerad av Shakespeares Romeo och Julia.

Vad ville Goethe visa? Att människan slåss förgäves mot naturkrafterna? Eller att pendeln nu nått ända ut åt andra hållet, där människans skuld och vånda är skapat av henne själv, i hennes inre, gör henne till slav under sin egen vånda. Om inte en 'gudomlig karma' leder till död och tragedi, straffar hon sig själv ...

I första delen styr naturvetaren Goethe de mänskliga relationerna med ett schackbrädes precision, och monterar ner kärleken till kemisk lagbundenhet, där de inblandade saknar 'val'. Men i andra delen förlorar sig romantikern Goethe i mystikens irrationella kraftfält. 

Så hur gick det för Charlotte och Kapten, de mer måttfulla motparterna, de överlevde väl ...?

Härlige härskare - Rosa Montero (1988)

Jag kan inte säga att jag förstår vad titeln betyder, varken den svenska eller den spanska, Amado amo, inte ens när jag läst ut romanen. Men jag jag läste den med förväntan, eftersom jag tyckte så mycket om hennes romandebut, Kärlekens förluster (1979) för sin samtidskänsla, det sena 1970-talet.

Jag väntade mig något läsvärt och blev också lyckligt uppfylld av Rosa Monteros sätt att skriva. Och kanske mest av allt känslan att jag inte greppar allt, utan att detta är en roman jag kan återkomma till, läsa om och om igen,

Lite märkligt, eftersom det handlar om människor på en reklambyrå på 1980-talet, under Yuppie-erans högkonjunktur, alltså inte mina hemtrakter. Montero tydliggör generationsskiftet, från det gamla gardet som skapat allt från scratch till de yngre som tycks få allt serverat. Men allt styrs av hierarkier de klamrar sig fast vid. Karaktärerna är huvudsakligen män, förutom två förfördelade kvinnor - sekreteraren  Conchita och kollegan Paula - förbigångna.

Texten följer huvudpersonen Césars irrande tankar. Och jag imponeras över hur irrandet får mig att vilja läsa om texten, finna trådarna i väven. Hans stjärna är i dalande, hans kreativitet har dunstat bort. Han försöker ignorera sin ställning som åsidosatt, vill övertyga sig om att han bara har precis vad han själv önskar - frihet. Drömmer sig tillbaka till tiden med Carla, den f.d. flickvännen, men när hon försvann försvann hans storhetstid. Ska han själv bli nästa offer för hierarkins utstötningsritual? 

César trånar, men hur än stolt han försöker stå, låter han sig köpas av manskollektivet, rädd att hamna helt utanför. Boken har ingen talstrecksdialog, bara lösryckta bitar inbäddade i tanketexten, och jag njuter av att sjunka in i den.

Drottningkronan - Ingrid Kampås (2013)

Femte delen i Historiska Medias serie "Släkten", tilldrar sig kring 1162-1187, med en liten epilog 1205, och rör sig främst kring kung Knut Eriksson (regent 1167-1196) och hans drottning som vi inte ens vet namnet på. Det är naturligtvis ett tacksamt tema om man vill kunna brodera ganska fritt.

Kampås låter Knuts drottning heta Ester, och vara dotterdotter till helgonet Helena från fjärde delen. Av någon oförklarlig anledning brukar Knut kalla henne 'min blå'. Jag köper nästan ingenting i hennes livshistoria, allra minst hur hon hux flux blev gift med kung Knut, på korståg borta i Finland. För hur än provinsiellt det begynnande Sverige var vid den här tiden, hur än bondskt - så var titlar och äktenskapskontrakt enormt mycket viktigare då än nu. Idén om att 'Ester's släktskap med helgonet Helena var det som särskilt lockade Knut, är ju trots allt en listig förklaring, med tanke på hur stormännen och den unga kristna kyrkan tävlade om värdighet och gunst. Knut  arbetade ju dessutom själv envetet för att få sin egen far, kung Erik Jedvardsson, helgonförklarad, vilket aldrig lyckats, men än idag kallas denne 'Erik den helige'.

Men hur än liten befolkningen var, så måste folk ha tryggat sig till varann, samlats och agerat betydligt mer formellt än vi inser idag. Inte kan Knuts drottning ha gått omkring nästan ensam, med en enstaka slavinna, vad skulle hon då med alla rasslande nycklar i bältet? Alltför få människor gör avtryck i boken, rymden känns alltför tom. Och hennes resor kors och tvärs i Europa på egen hand känns lika lättvindigt behandlade som Knuts 'pendlande' med sin 'ambulerande tingstjänst' i Sverige.

Ett problem är naturligtvis att Jan Guillou redan skrivit mycket övertygande om denna period i sina Arn-böcker. Där döptes drottningen till Cecilia Blanka, den vita, (enligt gammal obekräftad tradition Cecilia Johansdotter). Det är ju möjligt att hans bild var överdrivet strukturerat åt andra hållet, men jag får där ändå en tydligare bild av den historiska tiden i sig, vilken saknas hos Kampås, som även behandlar Birger Brosa mycket flyktigt.

Kampås' text är dock lättläst och medryckande i sig, som roman betraktad. Jag tycker också om att Hildegard av Bingen dyker upp, och de avslutande avsnitten kring hur man löser falska angivelser till tinget. Det ger 'rättshistoriska' inblickar, som också ger mer kött åt historien.

Kalaharis skrivmaskinsskola för män - Alexander McCall Smith (2002)

Första gången jag läste om Damernas detektivbyrå i Botswana blev jag inte imponerad. Jag fann historien luddig. Så det hann gå många år innan jag gjorde ett nytt försök, då med Vackra flickors lott. Trots att jag fortfarande fann stilen lite ogripbar kunde jag inte neka till det gemytliga i stilen. Och viss humor.

Kalaharis skrivmaskinsskola för män är därför tredje gången gillt, och för mig en fullträff. Jag börjar inse det medvetna i den 'simplistiska' stilen. Dessa 'deckare' ligger långt från de idag så vanliga blodiga skräckisarna. Några mord avhandlas inte, allt rör sig kring vardagspsykologi. Mma Ramotswe är bekymrad över att vanlig hövlighet tycks bli allt ovanligare, och hjälper främst till att lösa samvetsbekymmer människor emellan.

Det jag uppskattade så mycket i Kalaharis skrivmaskinsskola är att 'luddigheten', det småpratande lunket, är en stilistisk dimridå som läsaren erbjuds se igenom. På ytan efterfrågas 'moral', nästan sentimentalt - men snäppet under ytan visar sig livet mindre enkelt och tillrättalagt. På ytan arbetar man alltså för att bevara traditionell moral och hederlighet, men ändå blir man medveten om att 'allt inte var bättre förr', så enkelt är inte livet.

Författaren visar alltså upp karaktärernas förutfattade meningar och misstag, utan att varken skriva dem eller läsaren detta på näsan, samtidigt som vi får alla möjligheter att inte låta oss luras.

Sagan - Johan Wolfgang von Goethe (1795)

Böcker från 1700-talet är spännande, både för att det skiljer sig från vad man är van vid idag, och för att de experimenterade fritt och kom med nyheter. Goethes liv (1749-1832) och författande var långt och varierat. Sagan  skrevs 1795 av en medelålders Goethe, men känns ändå som ett ungt verk. Franska revolutionen hade pågått i sex år och blivit allt blodigare. Sagan lär ingå i en samling berättelser, där tyska emigranter sägs ha flytt ur Frankrike och genom att berätta dessa historier försöker glömma sin samtids brutala verklighet.

Sagan är som en hyperaktiv malström av fantasier, inriktad på den vuxnes 'undermedvetna'. Goethe är medvetet dunkel för att skapa en gåta att bända i vårt invanda medvetande. I början får jag energi av alla friska sagobilder, men blir alltmer förbryllad av mängden möjliga metaforer och svårigheten att hitta entydiga tolkningar. Det blir till slut 'för mycket', det går inte att hitta gåtans lösning. Vilket inte heller verkar vara meningen. Antagligen vill Goethe att det undermedvetna arbetar på egen hand.

Coq Rouge - Jan Guillou (1986)

På min väg genom den svenska deckarhistorien har jag nu även avsmakat första delen i Guillous Carl Hamilton-serie - Coq Rouge - en 'svensk James Bond'. Den svenska paradoxen att han är 'byråchef' roar mig. Här förnyas den svenska deckargenren, efter årtionden av pusseldeckare.

Idén var att tvärtemot polisromanens gräsrotsperspektiv, som kommit att bli moralens förkämpe, i stället granska samhället uppifrån, ur spionperspektiv, vilket gav ett annat politiskt perspektiv. Påvisa hur osynliga marionettrådar uppifrån styr och för bakom ljuset, lägger ut dimridåer och medveten missinformation.

Erik Ponti (från Det stora avslöjandet (1974) och Ondskan (1981)) får också vara med på ett hörn, om än i en biroll denna gång. Hur än 'berömd journalist' misstänks han för samröre med terrorister och skuggas. Enligt uppgift en sann händelse ur Guillous eget liv och naturligtvis en alldeles för spektakulär händelse för att inte få hamna i en roman.

Hur än omständlig Guillous berättarstil kan vara, så glimmar resonemangen till med jämna mellanrum, tillräckligt för att hålla mitt intresse uppe. I Coq Rouge förklaras hur lätt svensk lag kunde stämpla terrorister, "svensk lag kräver inte att en terrorist skall vara terrorist för att vara terrorist, utan blott terroristmisstänkt. Definition på en misstänkt är att han är misstänkt, alltså terrorist."

The Cricket on the Hearth - Charles Dickens (1845)

Dickens tredje 'julhistoria' talar varken om jul eller nyår, utan har undertiteln "A Fairy Tale of Home", med titelns syrsa som symbol för hemtrivsel. Dessutom kryllar där av engelska småälvor - vilka i Dickens tappning får levandegöra personers tankar - minnen och önskningar fyller luften som små tingeling-älvor som visar upp vackra och positiva scenarier.

Den här historien väcker mitt intresse från början, här känner jag Dickens fabuleringskonst på god väg igen. Tilltalet börjar med en jag-berättare, innan historien sätter igång, denna gång fördelat på tre kapitel, 'chirps', syrsans spel. Härifrån utvecklar sig dock historien till ett realistiskt relationsdrama, som tematiserar fantasi versus verklighet. Är det rätt att drömma sig bort ur sitt fattiga liv, som leksaksmakare Plummer, som inbillar sin blinda dotter att de lever gott, att kläder och hem saknar skavanker.

Här är karaktärerna åter rikt utvecklade och huvudtemat är den hjärteknipande frågan om äldre mäns äktenskap med unga flickor. Dickens sympatiserar med unga flickors rätt till kärlek, framför pengar. Den välbärgade företagaren Tackleton tillhör den cyniska scrooge-typen, som bara ser till sin egen bekvämlighet, men går miste om sin unga ovilliga brud på själva bröllopsdagen - och eftersom det är en Jul-saga, accepterar han sig besegrad, lär sig av sin vän John, och byter personlighet till social medkänsla.

Budbäraren John är Tackletons motsats. John är lyckligt gift med unga Dot, som blev mor redan första året. Men John äger medkänsla och drabbas av skrupler, känner sig skyldig som berövat henne ungdomlig kärlek, och beslutar därför att 'låta henne gå' (hur han nu har tänkt att en ung småbarnsmamma skall klara sig själv?). Dock visar det sig att deras äktenskap bygger på äkta kärlek över generationsgränsen. Alltså enligt Dickens ingen omöjlighet. Allt slutar lyckligt.

Historien har alltså en ansats till kritik av äktenskap som institutioner för manlig bekvämlighet, till förmån för äkta kärlek och omtanke.