Böcker från 1700-talet är spännande, både för att det skiljer sig från vad man är van vid idag, och för att de experimenterade fritt och kom med nyheter. Goethes liv (1749-1832) och författande var långt och varierat. Sagan skrevs 1795 av en medelålders Goethe, men känns ändå som ett ungt verk. Franska revolutionen hade pågått i sex år och blivit allt blodigare. Sagan lär ingå i en samling berättelser, där tyska emigranter sägs ha flytt ur Frankrike och genom att berätta dessa historier försöker glömma sin samtids brutala verklighet.
Sagan är som en hyperaktiv malström av fantasier, inriktad på den vuxnes 'undermedvetna'. Goethe är medvetet dunkel för att skapa en gåta att bända i vårt invanda medvetande. I början får jag energi av alla friska sagobilder, men blir alltmer förbryllad av mängden möjliga metaforer och svårigheten att hitta entydiga tolkningar. Det blir till slut 'för mycket', det går inte att hitta gåtans lösning. Vilket inte heller verkar vara meningen. Antagligen vill Goethe att det undermedvetna arbetar på egen hand.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar