The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde - Robert Louis Stevenson (1885)

Robert Louis Stevenson (1850-1894) skrev några oförglömliga historier under sitt korta liv. Dit hör Skattkammarön (Treasure Island, 1883). Den läste jag, som så många andra, redan som barn. Men även när jag läser om den som vuxen, vilket händer då och då, uppskattar jag den lika mycket. Därför är det svårt att förstå att den höll på att bli en total flopp. Historier med en ung huvudperson förpassade författaren till 'barnboksfacket' och kom därför att ignoreras.

Hans genombrott kom dock två år senare med The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde. Ännu en oförglömlig historia, men kanske främst för att den inspirerat till en mängd filmer och spinn-off historier. När jag nu slutligen läser originalet blir jag lite förvånad över hur mycket eftervärlden har diktat till, som inte finns i ursprungstexten. Det vanligaste brukar vara att göra den 'onde' Mr Hyde till en sorts Jack the Ripper, men i Stevensons bok mördas inte kvinnor.

Stevensons korta liv dominerades av hälsoproblem alltifrån unga år. Hans studier splittrades av sjukdom, och i vuxen ålder reste han för att finna ett hälsosammare klimat än Skottlands, där han föddes. På resa i Nordfrankrike 1876 mötte han Fanny, en amerikansk änka med litterära ambitioner. Han förälskade sig och de träffades flera gånger, men sedan hon återvänt till Amerika reste Stevenson 1879 efter henne till Amerika, vilket höll på att kosta honom livet. Slutligen 1880 gifte de sig och Stevenson författade alltmer.

Dr Jekyll och Mr Hyde började som en opiumpåverkad mardröm, som han genast skrev ner, trots att han led av hjärnblödning och knappt kunde tala. Antar att opium i det läget ingick i tidens apotek. Fanny tyckte inte att den spökhistorien dög för en bildad publik, varför Stevenson skrev om den som en moralisk allegori. Fort gick det. Efter tio dagar låg den hos förlaget, som tio veckor senare visade upp den färdigtryckta kortromanen.

Texten är i mina ögon snustorr, så långt ifrån en barnbok man kan komma, riktad sig till tidens bildade vuxenpublik, som vid denna tid frenetiskt debatterade Darwins evolutionsteorier och om den rådande rasismen som tyckte sig se på människors utseende om de var födda förbrytare eller inte.

Men berättelsen är också ett skräckfyllt mysterium som skall lösas, berättad genom hörsägen i flera led mellan flera vänner, innan vi får den slutliga lösningen. Detta alltså flera år innan mästerdetektiven Sherlock Holmes började lösa osannolika mysterier. Här måste vi vänta tills huvudpersonen själv berättar hur allt hänger ihop.

Berättaren och juristen Utterson, söker svaret till den mystiske "Mr Hyde" (vars namn på engelska låter som 'dold'. Dr Jekyll är en viktoriansk man som grubblar över gott och ont i människonaturen. Han är ärelysten, vill göra en upptäckt som gör honom berömd. Han kommer på en kemisk brygd som skall renodla hans eget psyke, skilja den gode vetenskapsmannen, från den skrupulöse äventyraren. När det inte går att stoppa undan Mr Hyde så som Dr Jekyll tänkt, anklagar han sig själv för att inte ha renodlat sin goda vilja tillräckligt, utan frestats av det demoniska mörkret, likt idealisternas Faust förförts av djävulen.

Men Stevenson visar aldrig upp någon god sida hos viktorianen Dr Jekyll, han har inte ens en skön renhjärtad musa som Gretchen. Dr Jekyll är bara människa, vad än han själv inbillar sig, ett djur som alla andra, en del i Darwins evolutionsteorier. Ett djur med ett egoistiskt inre mörker, som bara ser till sig själv. Även hans inre Mr Hyde, antar brottslingens motbjudande fysionomi, vilket det viktorianska samhället självtillräckligt tillskrivit samhällets fattiga, de som ansågs födda till brottslingar, eller lismande bedragare, lika rättslösa som Indiens kastlösa.

Civilisationens tunna fernissa är det enda som skilt honom från djuren, från fattiga och brottslingar, från allt det han trott om sig själv som representant för det viktorianska herrefolket som koloniserat stora delar av världen. I London, världscivilisationens främsta stad, symboliserat av Dr Jekylls ståndsmässiga, rena, bekväma hem i ett välartat förmöget kvarter, grasserar dubbelmoralen, där fattigdomen symboliseras av Mr Hydes mörka, murknande laboratorium i Soho. Inte nog med att London innehåller både rik och fattig, man blundar så totalt inför dessa motsatser, att ingen vill se att Hydes krypin i Soho faktiskt inte är mer avlägset från Dr Jekylls ståndsmässiga residens än viktorianernas egna tjänstefolks köksingång. Ingångarna är visserligen riktade i motsatta väderstreck, med Soho och tjänstefolk hukande i kall skugga, medan överklassens finingångar är soldränkt pelarprydda.

Närheten är något till och med Dr Jekylls närmaste vänner blundar för. Alla har de sina egna mörka garderober att blunda inför, Ingen vill öppet avslöja de brott Jekyll/Hyde begår, för att slippa se sitt eget ansvar, sina egna lik i garderoberna. Alltså möter Dr Jekyll sin undergång under vännernas överslätande tystnad, medan tjänstefolket kurar skräckslaget i bakgrunden.

Ja, läser man långsamt och eftertänksamt blir det en mäktig allegori...

Bra folk från landet - Flannery O'Conner (1955-65)

En novellsamling av Flannery O'Connor (1925-1964), en av mycket få kvinnor utgivna i förlaget Atlantis serie "Atlantis väljer ur världslitteraturen". Atlantis utgåva kom 1981 och består av femton noveller i en njutbart ren prosa (övers: Caj Lundgren).

Hon mejslar ut tydliga karaktärer som alla stammar ur den amerikanska söderns hierarkiska landskap, det eviga, som dock är på väg att brytas upp på 1960-talet. Ingen berättare leder oss; läsaren är lika utlämnad åt det torra, soldränkta, landskapet med öde avstånd mellan människor, som karaktärerna själva. De strider ständigt i sina tankar, armerar sig med hierarkiska strukturer, men står ändå maktlösa mot rostangreppen som hastigt bryter ner allt de byggt upp.

Rasismen är naturligtvis stötande. Liksom föräldrarnas okänslighet inför sina barn. Som läsare kan man stundvis dras med i karaktärernas hårdnackade övertygelser, för att strax få bevittna varje berättelses oundvikligt avslutning, den svarta undergången, där varje övertygelse mals ner till intet.

Den klarsynta framställningen av människors fördomar, inskränkthet och övertygelser om sin egen rättfärdighet, gör att berättelserna får en sorts strålkastarbelyst humor. Men även en sorts värme, när jag inser det oskuldsfulla i varje människa, som slåss inom sin egen lilla ram. Jag önskar att de kunde lära av sina misstag, uppnå insikter, och slippa möta sitt öde så obarmhärtigt. Nästan alla historier får ett våldsamhet slut, där all humor rinner av och utmynnar i en sorts "gothic tales", den tradition som uppstod på 1700-talet, med våldsamma tragiska slut.

Författarinnan lär ha varit övertygad katolik, vilket kanske märks tydligast i bokens siste berättelserna. I "De lama skola gå som de första", för en välvillig ateistisk övervakare via psykologiska förklaringar, en ojämn kamp mot sin oförbätterlige ungdomsbrottslings föreställningar kring himmel och helvete.

Läsaren erbjuds inga snabblösningar, inga lyckliga slut. Däremot är berättelserna oförglömliga, klart lysande bilder av människoliv som kanske tillhör det förgångna, men som också tycks återuppstå i nya varianter i det mänskliga dramat.

Pengar - Victoria Benedictsson (1884)

Den som är det minsta intresserad av Victoria Benedictsson, som skrev under alias Ernst Ahlgren, ska läsa Hennes döda kropp : Victoria Benedictssons arkiv och författarskap av litteraturprofessor Lisbeth Larsson (2008). Vid Victoria Benedictssons död, 1888, bara fyra år efter sin debut, fick hennes vän och yngre kollega Axel Lundegård ta hand om hennes efterlämnade manuskript, ett stort arkiv av pågående skrivprojekt. Han kom att i årtionden därefter redigera och ge ut dessa texter, ja i praktiken leva han på vad hennes texter inbringade.

Lisbeth Larsson visar att det är Axel Lundegårds hårt redigerade versioner vi blivit matade med, och som hamnat i litteraturhistorien som klassiska. Varför? Vad betyder det? När Victoria Benedictsson begick självmord 1888, just när det moderna genombrottets socialrealism gled över mot mer symbolism och psykoanalys, då när 1880-talets framåtsträvande kvinnorörelse fick mothugg, när manliga författare gång på gång beskrev den frihetslängtande kvinnans enda möjlighet som undergång och självmord - då blev naturligtvis Victoria Benedictssons öde ett tacksamt byte i media.

Lisbeth Larsson analyserar ingående novellen "Ur mörkret" som tillhör en av de mest kända av "Ernst Ahlgren". Om och om igen har den harvats på litteraturkurser, förde upp Benedictsson på den svenska Parnassen. Jag har läst den på kurs, men aldrig kunnat relatera till den. Tyvärr fick den mig att helt tappa intresse för att läsa mer av Victoria Benedictsson. Jag förstod inte storheten.

Inte underligt. Lisbeth Larsson visar att Victoria själv hade makulerat idén till denna novell, hade inte ens valt titel till sin idé (fyra varianter har återfunnits) innan hon rev sönder den och skrev nya saker på baksidan. Men Axel Lundegård blev intresserad av fragmenten, där egentligen bara början och slutet återstod. Han byggde ihop en egen dyster historia om den nya fria kvinnans undergång, vilket fått så mycket bränsle av Victorias spektakulära död. När Lisbeth Larsson sammanställer Victorias fragment med Axels ändringar, ser man hur Victorias friska socialrealistiska kraft blir till psykologiskt mörker av Axels ändringar.

Nu har jag läst Victoria Benedictssons debutroman Pengar (1884), en glädjerik uppenbarelse för mig att få upptäcka den verkliga författarinnans röst, den text som ingen annan än hon själv lagt handen vid. Men den texten har eftervärlden underskattat. Den betraktas som ett ofullgånget ungdomsverk. Varför då? Här finns all den friskhet som ligger i paritet med August Strindberg. Pengar är en utvecklingsroman, om hur den moderlösa, naiva 16-åriga Selma gifts bort med en 20-30 år äldre man, får det bra materiellt men som hans 'egendom' inte får utlopp för sin egen begåvning.

Allt hon önskar är ett arbete, en uppgift, en större mening med livet. Just det som alla män skrattade åt och såg som omöjligt för kvinnokönet. Faktiskt precis det som August Strindbergs Giftas-noveller också visar på, hur äktenskapen blev lidande av hustruns sysslolöshet. Men Victorias huvudperson Selma ger inte upp, utan vill finna en praktisk lösning bortom utopierna. Det är det som är friskheten, att vägra undergångstanken. Selma hoppas först på att hennes man skall kunna, vilja, stödja hennes strävan att arbeta. Men när han inte gör det får hon leta bland sina egna kontakter, än så länge bara en kusin.

Romanen slutar utan att vi får veta om hon lyckats. Men jag kan fullt ut relatera till Selmas resonemang. 1884 hade Strindberg ännu inte skrivit några 'romaner'. Det var inte hans område, men en hel del resonerande texter, som granskar samhället. Och det är precis just vad Victoria Benedictsson också gör i Pengar. Bokens diskussioner uppmanar kvinnor till att inte ge upp, att vägra äktenskap som 'barnhustrur', att först mogna och söka sin egen funktion i samhället. Jag kan så här på rak arm bara komma på en manlig författare som lät kvinnan lyckas, och det är danske nobelpristagaren Pontoppidan. I tegelstenen Lykke-Per (1898-1904) var det dock judinnorna som fick ikläda sig dessa positiva, 'fria' kämpande kvinnoroller. Det fanns helt enkelt ännu inte på kartan i det vanliga danska (läs också 'svenska') samhällslivet att låta kvinnan stå på jämlik fot med mannen.

Selma vill kämpa inifrån sitt äktenskap. Hennes man är trots allt kärleksfull och givmild, så som en rik man kan vara. Men han 'äger' sin hustru. Hans trygghet ligger i att han tror sig veta att hans hustru inte kan lämna honom, eftersom det inte finns något skyddsnät för kvinnor utanför familjen. Ingenting hade ännu ändrat sig sedan Jane Austens dagar. I det oavslutade manuskriptet The Watsons (1805) blir huvudpersonen Emma så lycklig när hon hör en kvinna säga att hennes döttrar ska minsann få studera, inte giftas bort i unga år. Benedictssons Selma börjar dock inse att det löfte som hennes giftoman (farbrodern) gav i hennes ställe, när hon gifte sig som 16-åring, det kan hon som vuxen kvinna inte vara bunden av. Där börjar hennes protest. Och eftersom hennes make inte lyssnar måste hon ta saken i egna händer och gå sin egen väg.

Miraklet på Speedy Motors - Alexander McCall Smith (2008)

Del 9 om Damernas Detektivbyrå i Botswana. Anonyma hotbrev är en av de röda trådarna som rör sig obehagligt genom den i övrigt gemytliga historien. Mma Makutsis kommer allt närmare sitt äktenkap med fästmannen Phuti, när han går med på att köpa dem en lyxig dubbelsäng. Frågan är var den ska stå, eftersom de ännu inte har gemensam bostad. Problemen hopar sig när den inte ens kommer in genom dörren i enkla hem, samtidigt som Botswana får sitt mycket efterlängtade regn.

JLB Matekoni vill så förtvivlat gärna finna något möjligt botemedel åt sin rullstolsbundna adoptivdotter Mothedeli, ett förespeglat mirakel får honom att ta lån med sin bilverkstad som säkerhet för den dyra terapin. Tyvärr uteblir det miraklet. Mma Ramotswe har lika gott hjärta hon och säljer av några djur av den boskap hon ärvt efter sin far. Boskap beskrivs som Botswanas säkraste kapital, motsvarande pengar på banken. Som bankmarknaden ser ut idag här i Sverige är det lätt att köpa idén med boskap som ett trygghetsideal, trots att vi talar om ett afrikanskt land där ökentorka hela tiden är ett hot.

Ett annat sorts 'mirakel' uppstår dock, men börjar som ett 'misstag' Mma Ramotswe gör i ett av sina uppdrag att finna släktingar åt en föräldralös ung kvinna, vars adoptivmor avlidit. Hon tror sig finna en bror när hon lite väl lättvindigt litar på muntliga minnen uttalade av en vän. Hur det lösser sig får ni läsa själv.

Drömmar och vardagsliv. Kärlekstörst. Sunt förnuft. Vardagsmoral.