Mannen och körsbären med flera berättelser - Elin Wägner (1914)

 

En tidig novellsamling av Elin Wägner (1882-1949),  olika texter som skiljer sig mycket åt, både i kvalitet och innehåll. Flera av de korta texterna hade tidigare publicerats i tidskrifter, och är lättviktiga. Det känns som om det var en vanlig metod kring förra sekelskiftet, förlaget vill hålla liv i en populär författare, som inte haft möjlighet att skriva något mer betydande på ett tag. 

Elin Wägner hade hunnit gifta sig, men äktenskapet har redan efter ett par år gått i stå och mött stora problem. Även kampen för rösträtt har stoppats, och när boken skall ges ut utbryter första världskriget. I slutnovellen tolkar en besviken rösträttskvinna, det som rena konspirationen för att stoppakvinnorna.  Alla motgångar leder till funderingar, en vilja hos Wägner att uttrycka olika synvinklar på relationsfrågor och kvinnors situation. 

Lättviktiga texter kan också väcka tankar. Även om mina favoriter är de två sista längre texterna, 'Magdalenas frestelse' och 'De eniga millionerna'. Till frågorna hör kvinnors möjlighet att försörja sig eller inte. Att hon ska vara vacker, men helst inte mer, problematiseras i flera texter. 'Magdalenas frestelse', är en dialog i manusform, jag gillar hennes rappa repliker, tror Wägner skulle ha skrivit intressanta pjäser om hon velat. Denna börjar med kvinnas rättslöshet på arbetsmarknaden, men avslöjanden vrider till det, att det som först beskrivits som kvinnors sämre kvalifikationer, mer verkar handla om att man på mansdominerade arbetsplatser kan känna rädsla för att förstöra arbetsdisciplinen, om en vacker kvinna släpps in. 'Fula' kvinnor lär inte vara lika 'farliga', det är dessutom det vanliga sättet att avbilda kvinnor som uppfattas som 'fiender'. Kvinnan som först skulle ha fått en position med hög lön, 

Sluttexten, 'De eniga millionerna', den ambitiösaste, skildrar en global kvinnokonferens, där kvinnor från trettio länder samlas och samsas någorlunda. Ända tills konferensen nås av telegram om krigsutbrottet. Plötsligt riskerar de kvinnor som samlats i enighet, att omvandlas till fiender. Krig spränger sönder  alla möjligheter till enat arbete, hur ska de kunna samarbeta om deras män och söner ser varann som fiender? Enda hoppet är om de fortsätter att samarbeta, att arbeta för fred och pacifism. Men texten slutar i osäkerhet. Precis som krigsutbrottets sommaren 1914, utgivningsåret.

The Thirty-Nine Steps - John Buchan (1915)

John Buchan (1875-1940), av skotsk adel,  som slutade sina dagar som Kanadas generalguvernör. Men som större delen av livet författade en lång rad olika böcker, bl a biografier, men som främst är känd för sina spion-äventyrs böcker med huvudpersonen Richard Hannay. Boken 'The 39 Steps" tillkom 1914 kring första världskrigets utbrott, då han var sängbunden på grund av blödande magsår, och inte kunde kasta sig ut till sitt lands försvar.  I stället roade han sig med att fantisera ihop ett äventyr, med trådar ut i sin samtid, med spioner och förräderi, och hot mot politiska ledare. 

Richard Hannay är en helt vanlig engelsman, som känner sig uttråkad på det mesta här i livet, när han plötsligt råkar hamna mitt i en spionintrig och misstänks ha mördat den 'spion' som motståndarsidan är ute efter. Därmed blir han jagad av både polis och bovar. Texten är jag-berättad i talspråkig stil, som måste ha känts ny när boken utkom 1915, och som känns medryckande än idag. I veckor måste Hannay befinna sig på flykt, och snurrar runt på den skotska landsbygden, via tåg, bil och till fots, jagad av spanande flygplan. Så det är mycket fart och fläkt. De skotska original han stöter ihop med pratar 'dialekt', vilket roar mig. Hannay känns ung och full av energi, han agerar och tar sig ur farliga situationer, men när han ibland ligger  lågt och gömmer sig, hinner han också klurar ut intellektuella problem, som att läsa en hemlig kod och funderar på hur en spion bäst försvinner i mängden.

Ofta är ha modig nog att avslöja sig, och berätta om sina äventyr, vilket hjälper ibland, men annars ökar på hans problem. Vid ett tillfälle säger en bokintresserad person han anförtrott sig till, att det han berättar låter som en blandning av Rider Haggard och Conan Doyle! Och det kan man nog säga till viss del, men det känns också som om han skapar en ny genre, under trycket av 1910-talets konflikter, balkankrigen, och hotet om världskrig. När Hannay innan äventyret började hade tråkigt, tänkte han att Albanien måste vara betydligt roligare - men så kom äventyret till honom, och  följde honom från London upp till Skottland. 

Det är maj-juni 1914, en grekisk ledare måste räddas undan hotet att mördas, för att undvika krig. De lyckas inte, greken dör, hotet kommer allt närmare. De tyska spionerna åker i alla fall fast och Hannay frias från mordmisstankarna. - Som slutkläm, beger sig Hannay entusiastiskt ut till fronten. Författaren själv kom, efter att magsåret läkt, att bli krigskorrespondent i Frankrike. 

Kvinnorna lyser med sin frånvaro i boken. Före första världskriget var äventyr inget som kvinnor ansågs syssla med. John Buchan skrev äventyr för män. Boken har dock filmatiserats flera gånger i olika tolkningar. Först var Alfred Hitchcock. Hans film 'The 39 Steps' från 1935, har ändrat på det mesta. 1935 hade kvinnor rösträtt och många hade sluppit ur sina burar under första världskriget, deltagit som sjuksköterskor, kört ambulanser, tagit de jobb som saknade arbetskraft när männen låg i fält. Alltså stoppar Hitchcock in flera viktiga kvinnoroller, t ex den 'spion', Scudder, som söker hjälp hos Hannay och blev mördad, så Hannay drogs in i äventyret , är hos Hitchcock en kvinna. 

Hitchcock stoppar också in en fientlig kvinna, som vägrar hjälpa Hannay, dock blir de båda fångade och sammanfogade med handfängsel, vilket skapar komedi och dramatik, när de är så ofrivilligt sammanfogade. Men det är alltså inget som Buchan skulle ha tänkt på att skriva. Hitchcock ändrade mycket i intrigen, och till och med hur vi ska tolka titeln. De 39 stegen blir något annat än i boken. Hitchcock fäste sig vid huvudpersonen, Richard Hannay, och det förstår jag. Så ja, filmen är 'roligare'. 

Men boken är ändå viktig i den populärlitterära äventyrens utveckling, och första steget till den typ av äventyrsunderhållning, som är så vanliga idag. Min favorit bland Hitchcocks filmer är 'I sista minuten' med Cary Grant, från 1959, alltså 24 år senare, jobbar Hitchcock vidare på temat med en oskyldigt utpekad Hannay, även om han heter något annat i den filmen. Minns ni filmen? Med sitt mest oväntade slut, när de klättrat omkring på klippan med de amerikanska presidentskulpturerna, kvinnan halkar och blir hängande i hans hand högt upp över bergstupet - och vips, lyfter han upp henne till överslafen på tåget, - Snipp snapp snut, så var den sagan slut. 

För att få ett verkligt lyckligt slut, behövs en kärleksintrig, livet i övrigt är ju mest krig och elände. 

Nabots sten : Jernbanan 3 - Sara Lidman (1981)

 I Jernbaneeposets tredje del växer bilden. Lidmans språk vkäver och målar fram skogsbygden i Lillvattnet, människorna som fortfarande väntar på 'Jernbanan', många förhoppningar går i stöpet, när den smarta eliten lurar till sig skogens rikedomar. I synnerhet språket målar, det norrländska, hur pass korrekt det gestaltas vet jag itne, men känslan stämmer för mig. Man brukar prata omd en norrländska ordknappheten, och för mig representeras denna av alla uteblivna bisatser. Att många meningar slutar med 'att.' eller 'som.' eller 'men.' Mer behöve rinte sägas. Jag som läsare förstår ändå det osagda, tänkta bisatser. 

Tio år har gått sedan Didrik friade till Anna-Stava, åtta år sedan bröllopet slutligen blev av, alltså borde vi befinna oss ca 1890, även om inget årtal skrivs ut. De har tre döttrar, som Didrik knappt lägger märke till, för som fjärde barn föds nu hans stolthet över allt annat, Storsonen, Söndagsbarnet. Men det är en svår förlossning, så svår att Anna-Stava sinat, men då dyker Hagar upp, som en skyddsängel, ett ymnighetshorn, för amning och matlagning. Och beskäftighet. Hon blir kvar i sex månader, centrum för intriger och misstankar och skuld och svartsjuka. 

Även alla dessa bibliska namn tillhör färgen som Lidman målar med, alla referenser till det bibliska, men utan att egentligen hålla sig till Bibeln. Visst är Hagar tjänsteflicka, likt Abrahams Hagar, men hon föder inte sin husbondes barn, i alla fall inte Didriks. Barn har hon fött, två stycken, eller hur kan hon annars ha så mycket mjölk att ge bort? Denna Hagar drivs inte heller ut (i öknen), hon är stark och obändig, och går sin egen väg, när hon själv vill. 

Nabot, Didriks fosterbror, som var förälskad i Hagar och far till hennes första barn, Otto, är i Bibeln en man som stenas till döds, oskyldig. Men i Jernbanan är det en helt annan sten det rör sig om, en symbolisk alltför stor sten, som Nabot lämnat kvar i marken och grävt runtikring, och som Didrik då lyfter undan för att stoltsera och visa sig på styva linan, trots att den även för honom varit för stor, så att han fick ryggproblem och i framtiden valde lättare arbete, handelsbod och gästgiveri - Och socknens ordförande blev han, som länsman 'planerat', när han hörde att Didrik hade talets gåva, förmågan att tala till det enkla, 'grova' folkets om fördelar med Jernbanans införande. Även om åren går och det är trögt att få myndigheterna på sin sida.

Fyra delar kvar - när blir det järnväg?

Dubliners - James Joyce (1914)

1904 lämnade James Joyce Irland för gott, en frustrerad ung man, frustrerad över det stagnerande irländska samhället, klämt mellan det Brittiska styret och den Katolska kyrkan. Som många andra författare som lämnar sitt hemland, arbetar kreativiteten med att återuppleva just detta. Joyce började genast skriva noveller för att fånga och beskriva för världen den huvudstad han lämnat - Dublin. Men det tog alltså tio år innan den kom i tryck, och antagligen filade han på den under detta årtionde.

Språket är flytande skön engelska. Tydligen var han motståndare till återupplivandet av iriskan, det keltiska urspråket, trots att han förespråkar Irlands självständighet. Men i denna novellsamling har han svårt att tro på 'friheten', dess möjlighet i Dublin, eftersom stadsbefolkning tycks inlåst i sina välkända ramar, undersåtar till britter och påven. Alla novellerna, alla karaktärerna tycks inlindade i ofrihet. I övrigt har historierna ingen 'sens moral' eller snärtiga slut. Novellerna bildar i stället ett prisma av olika vinklar av den alienerande staden Dublin. 

Hans nästa roman, Porträtt av konstnären som ung, tilldrar sig också i Dublin, liksom hans storverk Odysseus, men det är mycket länge sedan jag läste dem, och då reflekterade jag inte över det, men när jag läser om dem framöver, får jag notera det djupare. 

Vredens barn : Jernbanan 2 - Sara Lidman (1979)

I del två av Jernbaneeposet har den impressionistiska dimman lättat. Texten har övergått till ett mer realistiskt gestaltande av det hårda livet i Lillvattnets socken, beskriver en rad arbetsområden, inte lika noggrant som Kerstin Ekman, men samhället och livet på 1880-talet lever upp. I början av boken nämns årtalet 1880, så tre år har gått från början av första boken. 

Parallellt med gräsrötternas bekymmer, blir Didrik alltmer inblandad i länsman Holmbergs och konsul Lidstedts planer. De behöver Didrik som mellanhand, för att få samhället, dvs deras ekonomi att utvecklas. För att utvinna landskapets rikedomar behövs järnvägen, att den byggs ut och förbinder dem med resten av landet. Och Didrik är hederlig och därför förtroendeingivande för att med lån binda upp nätet av arbetskarlar som ska göra grovjobbet. Didrik sprider känslan krig sig att järnvägen och allt hårt skogsarbete är något positivt, men läsaren anar redan, efter intriger under ytan som oskadliggör de som inte fogar sig i överhetens regler, men läsaren anar att i problemen kommer att växa i det långa loppet. 

'Vredens barn' är också det tröga, flytande, tveksamma förhållandet mellan Didrik och Anna-Stava som han fann i slutet av första delen, och började drömma om att fria till. Men han är obeslutsam, hon är den fromma och sköna, och klokheten säger att i deras hårda liv kärvs starka arbetsamma kvinnor, skönhet är inte något som talar 'för' ett produktivt partnerskap. Osäkerhet leder till att 'vredens barn' blir det som driver, i slutet av boken beskrivna som de ofödda barnen, brånaden, lusten. Känslan av ett förhållande med förhinder. 

Detsamma gäller parallell-historien om Annas mormor, Catarina, den gamla änkan med skadad höft, som väntat förgäves på sin kärlek, Gusta'Paulus, den religiösa separatisten, som tvingats lämna trakten, och inte kommer tillbaka förrän alldeles i slutet av livet, så de kan försonas, vilket de gör i seniliteten i slutet av livet, och inte förrän i döden kan de förenas, vilket sker symboliskt på Annas och Didriks bröllopsdag, vilket dock hemlighålls, för att inte skjuta upp bröllop med ett halvårs sorgetid. 

Även ett spädbarns död bromsar deras vigsel, då föräldrarna kräver begravning av babyn samma dag. Liv och död vävs samman. En svart slagskugga faller över livet i det kalla nordliga skogslandskapet. 

Vreden finns där hela tiden, pyr under ytan, mellan samhällsklasser, mellan byar, mellan könen. 'Arg' används i betydelsen arbetsam, stark. Arga kvinnor är de starka och idoga, kunniga i tillverkning av olika slag. Arga blir hästarna först om de får havre, dvs energirik mat som ger 'ursinnig arbetslust', så de orkar dra tunga lass. En 'arg' kvinna ger mer plus i familjeekonomin, än en from och vacker. Männen ser gärna att kvinnor och hästar 'tiger och lider', kvinnor som arbetshästar, men sanningen är att det är de som kan läsa och skriva, de sitter inne med en rad kunskaper för produktion, medan männen tvingas lita mer till råstyrka. 

Men Didrik vill inte längre förlita sig på slitet, han har romantiska drömmar om en skön och skör hustru, och köper henne en kristallkaraff som fästmansgåva. Han vill att Anna ska vara något enastående och avskilt, precis som länsmans hustru, omgiven av status vad gäller kläder, hår och prylar. Medan gräsrötterna själva kallar sig för 'groft folk', de som kan hugga i och klösa sig fast och bita ifrån sig. De arga. Som Annas 'fula' syster Ida, som har stora meriter, bl a som salpeterkokerska, och får sig en välbeställd make, trots att alla trott att hon skulle förbli ogift. Även roddarmadammerna är arga, men riskerar att förlora när ångbåtslinjerna byggs ut. 

Annas fromhet har dock en intuitiv andlig sida, 'han vet inte hur hans häst räddats till livet' - bilden av hästen som höll på att gå ner sig i kärret och en av de utslagna, Hård, kallad Hårding, försöker rädda honom, blir denne själv nedtrampad, en bild dom etsar sig fast, och tillhör det som Anna får se i sina ångestladdade drömmar. Medan Didrik mest 'skäller' på det avlägsna Schwärje, och skrattar åt vidskepelse och helvetestron i dåliga samveten. 

Nå, får se om historien tar fart i del tre?

Din tjänare hör : Jernbanan 1 - Sara Lidman (1977)

Sara Lidmans debut Tjärdalen hör till mina absoluta favoriter, lika mycket tycker jag om Hjortronlandet och Regnspiran, alla skrivna på 1950-talet. Men Jernbane-eposet har jag inte börjat läsa förrän nu, åren har gått och jag har nästan 'sparat' på det. Få se nu om det håller ...

Första delen, Din tjänare hör (1977), har samma 'luddighet' som jag minns från Hjortronlandet. Där var jag väldigt osäker om vilken tid vi befann oss i, men här vit jag säkert att det är 1800-tal, år 1877 nämns tidigt, även om texten hela tiden rör sig framåt och bakåt, med någon släkt anekdot från 1700-talet. Men det är en sorts evig utmark, en gränsmark till evigheten, där tiden tyckts stå stilla. Första två tredjedelarna av Din tjänare hör lägger landet för läsaren,den otyglade obygden, kärren som kräver hårt arbete att dika ut, stenblock svåra att få ur den obanade marken, allt beskrivs som via samtal, hörsägen, poetiskt, som en impressionistisk målning av suddiga färgklickar, som flyter samman först sedan man backat ut ur dess närhet. Samtal och minnen rör sig i tid och rum, lär os s känna traktens folk, en per kvadratkilometer. Folk som inte känner andra böcker än bibeln, och fått sina namn därur, och nästan ingen är skrivkunnig, för i skogen ligger Schwärje så långt borta. 

Men Didrik Mårtensson känner intuitivt att livet och världen har mer att ge, bara de har järnväg och kunde bindas samman med resten av landet. Mot slutet har länsman Holmgren fått upp ögonen för Didriks talanger att tala och skriva, och hur de med hjälp av klokhet, handelsbod och gästgiveri, skall göra sin socken intressant, nog för att få ekonmerna söderöver att vilja dra järnvägen åt deras håll, för där finns rikedomar - Skogen. 

Men det är Holmgrens vyer. Didrik vill inte fälla mer skog, inte dika ur fler kärr. Han hade hellre hittat 'guld', åtminstone malm. Han har förälskat sig i Anna-Stava, den fromma, som i sin finhet borde få det lika fint som länsmans hustru, så på något sätt bör han skaffa sig inkomster att bygga hus med tapeter...

Som sagt, en poetiskt målad impressionistisk tavla, få se om historien tar fart i nästa del?