I Jernbaneeposets tredje del växer bilden. Lidmans språk vkäver och målar fram skogsbygden i Lillvattnet, människorna som fortfarande väntar på 'Jernbanan', många förhoppningar går i stöpet, när den smarta eliten lurar till sig skogens rikedomar. I synnerhet språket målar, det norrländska, hur pass korrekt det gestaltas vet jag itne, men känslan stämmer för mig. Man brukar prata omd en norrländska ordknappheten, och för mig representeras denna av alla uteblivna bisatser. Att många meningar slutar med 'att.' eller 'som.' eller 'men.' Mer behöve rinte sägas. Jag som läsare förstår ändå det osagda, tänkta bisatser.
Tio år har gått sedan Didrik friade till Anna-Stava, åtta år sedan bröllopet slutligen blev av, alltså borde vi befinna oss ca 1890, även om inget årtal skrivs ut. De har tre döttrar, som Didrik knappt lägger märke till, för som fjärde barn föds nu hans stolthet över allt annat, Storsonen, Söndagsbarnet. Men det är en svår förlossning, så svår att Anna-Stava sinat, men då dyker Hagar upp, som en skyddsängel, ett ymnighetshorn, för amning och matlagning. Och beskäftighet. Hon blir kvar i sex månader, centrum för intriger och misstankar och skuld och svartsjuka.
Även alla dessa bibliska namn tillhör färgen som Lidman målar med, alla referenser till det bibliska, men utan att egentligen hålla sig till Bibeln. Visst är Hagar tjänsteflicka, likt Abrahams Hagar, men hon föder inte sin husbondes barn, i alla fall inte Didriks. Barn har hon fött, två stycken, eller hur kan hon annars ha så mycket mjölk att ge bort? Denna Hagar drivs inte heller ut (i öknen), hon är stark och obändig, och går sin egen väg, när hon själv vill.
Nabot, Didriks fosterbror, som var förälskad i Hagar och far till hennes första barn, Otto, är i Bibeln en man som stenas till döds, oskyldig. Men i Jernbanan är det en helt annan sten det rör sig om, en symbolisk alltför stor sten, som Nabot lämnat kvar i marken och grävt runtikring, och som Didrik då lyfter undan för att stoltsera och visa sig på styva linan, trots att den även för honom varit för stor, så att han fick ryggproblem och i framtiden valde lättare arbete, handelsbod och gästgiveri - Och socknens ordförande blev han, som länsman 'planerat', när han hörde att Didrik hade talets gåva, förmågan att tala till det enkla, 'grova' folkets om fördelar med Jernbanans införande. Även om åren går och det är trögt att få myndigheterna på sin sida.
Fyra delar kvar - när blir det järnväg?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar