I del två av Jernbaneeposet har den impressionistiska dimman lättat. Texten har övergått till ett mer realistiskt gestaltande av det hårda livet i Lillvattnets socken, beskriver en rad arbetsområden, inte lika noggrant som Kerstin Ekman, men samhället och livet på 1880-talet lever upp. I början av boken nämns årtalet 1880, så tre år har gått från början av första boken.
Parallellt med gräsrötternas bekymmer, blir Didrik alltmer inblandad i länsman Holmbergs och konsul Lidstedts planer. De behöver Didrik som mellanhand, för att få samhället, dvs deras ekonomi att utvecklas. För att utvinna landskapets rikedomar behövs järnvägen, att den byggs ut och förbinder dem med resten av landet. Och Didrik är hederlig och därför förtroendeingivande för att med lån binda upp nätet av arbetskarlar som ska göra grovjobbet. Didrik sprider känslan krig sig att järnvägen och allt hårt skogsarbete är något positivt, men läsaren anar redan, efter intriger under ytan som oskadliggör de som inte fogar sig i överhetens regler, men läsaren anar att i problemen kommer att växa i det långa loppet.
'Vredens barn' är också det tröga, flytande, tveksamma förhållandet mellan Didrik och Anna-Stava som han fann i slutet av första delen, och började drömma om att fria till. Men han är obeslutsam, hon är den fromma och sköna, och klokheten säger att i deras hårda liv kärvs starka arbetsamma kvinnor, skönhet är inte något som talar 'för' ett produktivt partnerskap. Osäkerhet leder till att 'vredens barn' blir det som driver, i slutet av boken beskrivna som de ofödda barnen, brånaden, lusten. Känslan av ett förhållande med förhinder.
Detsamma gäller parallell-historien om Annas mormor, Catarina, den gamla änkan med skadad höft, som väntat förgäves på sin kärlek, Gusta'Paulus, den religiösa separatisten, som tvingats lämna trakten, och inte kommer tillbaka förrän alldeles i slutet av livet, så de kan försonas, vilket de gör i seniliteten i slutet av livet, och inte förrän i döden kan de förenas, vilket sker symboliskt på Annas och Didriks bröllopsdag, vilket dock hemlighålls, för att inte skjuta upp bröllop med ett halvårs sorgetid.
Även ett spädbarns död bromsar deras vigsel, då föräldrarna kräver begravning av babyn samma dag. Liv och död vävs samman. En svart slagskugga faller över livet i det kalla nordliga skogslandskapet.
Vreden finns där hela tiden, pyr under ytan, mellan samhällsklasser, mellan byar, mellan könen. 'Arg' används i betydelsen arbetsam, stark. Arga kvinnor är de starka och idoga, kunniga i tillverkning av olika slag. Arga blir hästarna först om de får havre, dvs energirik mat som ger 'ursinnig arbetslust', så de orkar dra tunga lass. En 'arg' kvinna ger mer plus i familjeekonomin, än en from och vacker. Männen ser gärna att kvinnor och hästar 'tiger och lider', kvinnor som arbetshästar, men sanningen är att det är de som kan läsa och skriva, de sitter inne med en rad kunskaper för produktion, medan männen tvingas lita mer till råstyrka.
Men Didrik vill inte längre förlita sig på slitet, han har romantiska drömmar om en skön och skör hustru, och köper henne en kristallkaraff som fästmansgåva. Han vill att Anna ska vara något enastående och avskilt, precis som länsmans hustru, omgiven av status vad gäller kläder, hår och prylar. Medan gräsrötterna själva kallar sig för 'groft folk', de som kan hugga i och klösa sig fast och bita ifrån sig. De arga. Som Annas 'fula' syster Ida, som har stora meriter, bl a som salpeterkokerska, och får sig en välbeställd make, trots att alla trott att hon skulle förbli ogift. Även roddarmadammerna är arga, men riskerar att förlora när ångbåtslinjerna byggs ut.
Annas fromhet har dock en intuitiv andlig sida, 'han vet inte hur hans häst räddats till livet' - bilden av hästen som höll på att gå ner sig i kärret och en av de utslagna, Hård, kallad Hårding, försöker rädda honom, blir denne själv nedtrampad, en bild dom etsar sig fast, och tillhör det som Anna får se i sina ångestladdade drömmar. Medan Didrik mest 'skäller' på det avlägsna Schwärje, och skrattar åt vidskepelse och helvetestron i dåliga samveten.
Nå, får se om historien tar fart i del tre?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar