Släkten Jerneploogs framgång - Elin Wägner (1916)

Elin Wägner skrev Släkten Jerneploogs framgång medan första världskriget pågick för fullt, ingen visste hur länge det skulle komma att pågå, eller om Sverige skulle dras med. Stämningen är grå, tyngd av besvikelse, att alla kvinnors arbete för rösträtt och fred, utopin hon gärna ville tro på, helt gått i stå. All denna oro och besvikelse kanaliseras in i texten, som inte har någon romanintrig i vanlig mening. Det här var dagsfärsk samhällskritik, den rör Wägners samtid, hon 'förklarar' inte, utan det var en bok att läsa och diskutera medan kriget pågick. Därmed kan texten kännas lite spretig, olika synvinklar pratas fram i dialoger, lättläst och förankrat i sin samtid.  Några svar och lösningar ges inte.

För den som satt sig in i 1910-talet, världskriget, kampen för jämställdhet och rösträtt för kvinnor, blir denna bok en intressant inlaga, med bred horisont, trots att boken tilldrar sig i en liten fiktiv stad, Gustavsfors, som blir som Gustav V:s Sverige i ett nötskal, med Landshövding Jerneploog, och inte minst hans hustru, i toppen, skickligt intrigerande för att inte förlora makten. Kanske kan även efternamnet symbolisera Sverige, plogen som symbol för det bondeland vi fortfarande var, en ankdamm, trots vår rika naturtillgång, järnet, Jerne. 

Huvudperson är dock Ingar Gunnarson, den moderna fria självförsörjande kvinnan, som utvandrat och bildat familj i Amerika, men som återvänt som skild moder, för att grunda en butiksverksamhet i Sverige, som trots allt hade legat henne varmast om hjärtat. Hennes rötter är bondelandet, maten en hederssak. Hennes dröm är att bilda en kooperativ matbutik, för att motverka matfusk och hejda alla tendenser till att hamstra och utnyttja kriget som förvändning för att skapa matbrist och överpriser. Eliten har tjänat pengar på spekulationer. 

Men nu är Ingars besvikelse stor. Att kvinnor över hela världen så lätt lät sig söndras av politik och krig, av rustningshysterin, i stället för den fred de kämpat för. Jämlikhet och rösträtt för kvinnor, allt har gått i stå, i romanen symboliserat av att man både vill stoppa Ingars butik med kundinflytande, och det flickgymnasium som hon och några kvinnliga lärare kämpat för. Men också att hennes son, som är mitt uppe i sina studier till teknolog, nu lockats att avbryta sina studier för att frivilligt göra sin militärtjänst, hellre än att kämpa för pacifismen. 

Elin Wägner hade på nära håll sett de globala kvinnorörelsernas eniga kamp smulas sönder. Även i privatlivet smulas världen sönder kring henne, hon är nu skild, och både hennes far och hennes ex-svägerska avlider under 1916. Hon vakade vid deras dödsbäddar, vilket tycks avspeglat även i romanen, där hon sitter vid sin mors dödsbädd och tycker sig känna moderns själ lösgöra sig. Det här är inte en bok om unga kvicka kontorister, utan om medelålders mödrar, aktiva kvinnor som sökt en bättre värld för sina barn, men känner sig motarbetade. Kriget har satt käppar i hjulet för det mesta, men väcker också andliga känslor och funderingar. Trots all motgång, och våldet som dödar så många, så kan Ingar inte känna att grundfrågan har förändrats. Grundmoralen i fred och jämlikhet är densamma, fortfarande värd att kämpa för.

Boken är fylld av livserfarenheter, frön till visdom. Jag sjunker lätt in i texten, i känslan. Melankoli och depression ligger på lut. Att ha "styrka nog att försvara sin övertygelse mot sin personliga erfarenhet" (s.218), det är vad som krävs, hur än svårt det känns. Att vanliga dödliga kvinnor och män inte vågar tro på sin styrka, på enheten, möjligheten att hålla fred - det är problemet. 

Redan på sidan 38, säger Ingars mor, den enkla bondekvinnan, apropå en hissad flagga, att när hon kommer ut ur landet och ser "hela byken" hänga ute på tork, bländande vit i solen, det tycker hon är "vackrare än flaggan"... "kan man kalla sånt folk fosterlandsvänner som föredrar en ren tvätt på gården framför flaggan?" Byken, det grådaskiga som ännu inte tvättats, brukar man ju prata om när folk inte har riktigt rent mjöl i påsen. Kan Wägner ge oss en tydligare bild av vad hon vill med romanen?

På sid 170 säger Ingar till en väninna: "Inte är världen ett enda stort Gustavsfors, o nej. Finns det inte höjder lika höga, tror du, som det finns djupa djup? Det ser vi ju, att där finns dårskap och ondska. Men där finns också kärlek och förnuft. Därför att inte Guds redskap till världens räddning finns i Gustavsfors, får man inte tvivla på att det inte finns alls! Jag är övertygad om att Gud aldrig skulle tillstatt, att vi skulle lida detta utan att se till, att medel till vår räddning funnes inom oss själva. - Gud? sa lilla magistern. Hon var religiös analfabet, döv och dumb, för henne hade livet intet mysterium, ingen ande. /.../  - Till dig kan jag ju säga, fortfor Ingar, att jag först trodde, att Gustavsfors skulle visa ett ädlare ansikte /.../ men sen tyckte jag mig märka, att, nå ja, att småsintheten nog fanns kvar ändå. Jag trodde ett slag på enighet, ja, titta du, och på att jag skulle få vara med och förbereda marken för den moraliska resningen. Men jag inser ju nu mycket väl, att då skulle det varit någon med större auktoritet än jag och större allt möjligt..."

Släkten Jerneploog hade kväst Ingars goda föresatser. Samhällets elit hade berusat sig med patriotism, järn och blod hade Tyskland propagerat för, och fått många följeslagare. 1916 har allt sedan länge fastnat i gyttja, tragedin ett faktum. Världen låg i ruiner. Alla förhoppningar krossade. 

Kärnan i texten är trots allt aktuell än idag, år 2023. 

Den grymma freden - Theodor Kallifatides (1977)

 Världskriget är över, liksom inbördeskriget, men inte eländet ... motsättningar mellan de olika politiska falanger leder till förföljelse, våld, korruption, skenrättegångar. Familjen har tvingats lämna Jalo, så denna tredje del tilldrar sig i Aten, där flyktingar får förstäderna att växa. 

Jag känner mig avvaktande inför denna tredje del i trilogin, som vill beskriva Minos (författarens alter ego) och hans familj, krigsskadad, förnedrad, fattigdom och sjukdomar. Men denna del känns av splittrad. Författaren vill bevara minnet, erfarenheterna - visst, livet är splittrat, följer ingen välkomponerad intrig. Kanske beror det på att del ett och två var han själv för liten, och tvingades dikta mer, fabulera kring barndomsdrömmen. Den här boken vill uppteckna främst Minos tonår, och då vävs ett lapptäcke av fängslad bror, sjuk morfar, excentriska lärare och kamrater, någon förälskelse, sexdrömmar. Ett myller av 'horor' och mot slutet invasionen av amerikanska soldater med deras fruar. Allt blir svårgripbart. 

Behållningen är, hur historien plötsligt, både via fadern, och bror Giorgos förälskelse till Rita, återvänder till Greklands 'tragedi' 1922, det misslyckade kriget med Turkiet, som ledde till en miljon  flyktingar, greker som bott vid Svarta havet i årtusenden, tvingas lämna sina hem, och sorgen, såret som inte läker, och senare får många att emigrera vidare ut över världen från 1950-talet. Ett gemensamt öde och sår. 

Ett annat försök till sammanhållning är att denna del har en kort prolog och lika kort epilog, om zigenaren Menelaos, i början med den dansande björnen 'Stalin', och i slutet med apan 'J F Dulles', uppkallad efter USA's utrikesminister på 1950-talet. Texten är ett konstgrepp, en symbol. Texten upprepas med små variationer, som både visar att historien går vidare, och upprepar sig. Stalin som symbol för fascistisk totalitarism, och senare det sexualiserade amerikanska kulturklimatet, när fattigdomen trots allt tycks ebba ut ... 

Ploget och svärdet - Theodor Kallifatides (1975)

Andra delen i trilogin om byn Jalo på Peloponnesos, åren 1944-1947, och rör inbördeskriget som blev resultatet när Tyskarna motades ut ur Grekland mot slutet av andra världskriget. Det är mycket svarta år med gerillakrig och motreaktioner av olika slag, när ingen kan lita på någon. Och det är mycket tung läsning. Denna del känns egentligen inte längre som en roman, utan mer som en historisk krönika som försöker förklara den komplicerade politiska scenen, i vilken historiska personer omnämns och de karaktärer vi känner från första delen, finns med och drabbas. jag kan inte annat än lida med dem. Det är ingen njutbar läsning, men det är inte heller ämnet.

Men boken upplyser mig på ett område som jag vetat alldeles för lite om.

On Human Bondage - W. Somerset Maugham (1915)

Romanen finns översatt till svenska, jag har sett titeln Människans slaveri. William Somerset Maugham (1874-1965), var mycket aktiv skribent genom sitt långa liv, alltifrån dramatik till romaner och noveller. Och tydligen började hans pjäser spelas i Sverige redan i början på 1900-talet. Han föddes i Paris av brittiska föräldrar, men kom att studera även i Tyskland och England, bland annat medicin. Han kunde därför använda mycket ur sina egna erfarenheter när han skrev den roman som skulle bli hans mest omtalade, mästerverket On Human Bondage. 

Innan jag öppnade denna nästan 700 sidor långa roman, hade jag ingen aning om att jag skulle komma att sjunka in i den så totalt och sympatisera med huvudpersonen Philip Carey, trots hans svagheter. Det är en noggrant utmejslad utvecklingsroman, från att Philip blev föräldralös vid 9 års ålder 1885, genom hela hans krokiga 'pilgrimsfärd' genom livet, med olika studier och arbeten, begränsningar och fattigdom, med i England, men också i Tyskland och Frankrike, tills den slutar ca 1906.

Det är en detaljerad, inkännande beskrivning av Philips växande erfarenheter, i takt med att han mer eller mindre slarvar bort det lilla kapital han ärvt efter sina föräldrar, pengarna smälter samman och tvingar slutligen in honom i fattigdom och hopplöshet. Alla utmejslade porträtt, karaktärer med både goda sidor och svagheter, ger mig en känsla av att stiga in i en Dickensroman, men moderniserad, ärligare, helt utan de melodramatiska känslorna. 

Ändå väcker romanen känslor och oro i mig. Jag kan inte annat än sympatisera med  Philip, trots hans svagheter. Han är en komplex karaktär, snarstucken när någon retar honom för hans klumpfot, men ändå ständigt snar till vänlig medkänsla, förvånad när någon visar honom sin godhet, trots att han själv gör detsamma, utan att han tycks se sina egna goda sidor. Det mest frustrerande är hans meningslösa kärlek till Mildred, den kvinna han faller handlöst för, trots att hon hela tiden försmår och utnyttjar honom, tills han är helt utblottad. Frustrerad blir jag av att han gör om samma misstag gång på gång, så fort hon visar sig, då vill jag helst ruska om honom, få honom att vakna upp. Så pass tror jag på berättelsen, tar till mig hans karaktär. Och jag tänker, bondage, slaveriet, det kommer från hans naivitet i relationen till Mildred. Men frustrationen  inför hans misstag, är också insikten att de flesta människor strular bort sig när det gäller kärlek, att det ofta kan ta nästan ett helt liv innan vi börjar fatta vad 'kärlek' egentligen är. Författaren lotsar läsaren igenom tjugo år av växande mer eller mindre svåra erfarenheter, och då och då slutsatser med insikter, som åtminstone vi som läsare kan ta till oss, även om Philip fortsätter att göra misstag. Även om inte mycket blir så som han önskat och planerat i livet, så börjar han förstå åtminstone sitt eget behov av kärlek mot slutet, äkta kärlek, inte bara låt sig utnyttjas. Han har trots allt hela tiden gett av sig själv, även om hans handikapp ofta gjort honom till driftkucku, också gjort honom inåtvänd som driftkucku, så har det gjort honom blind för andras godhet, så att han haft svårt att tro på den, och därför satt krokben på sig själv. 

Men titelns 'slaveri', gäller inte bara kärleksrelationer, utan allt i livet, alla relationer och inte minst vårt behov av pengar. Philip, som så många andra, växte upp med en viktoriansk barnatro, bad till Gud att få bli av med sin klumpfot. När bönen inte uppfylldes, tappade han sin tro, insåg inte allt han lärde sig av sitt handikapp, inte förrän långt senare. Tidens nihilism, tanken att Gud är död, och livet meningslöst, växer fram, men tycks också befria Philip. Om allt saknar mening, behöver han inte heller anstränga sig så ångestfyllt, han behöver inte ta allt så allvarligt, och lösa alla andra problem. Lättnad uppstår när han inser att han kan ta sitt eget liv mer som en lek, en upptäcktsfärd. Så blir han allt bättre på att ignorera andras elaka gliringar om hans klumpfot. Och till slut kan han ta till sig något som mer liknar äkta kärlek än vad han någonsin tidigare mött. 

Och insikten, "He saw that the normal was the rarest trhing in the world. Everyone had some defect, of body or of mind. (...) At this moment he could feel a holy compassion for them all. They were all helpless instruments of blind chance. (...) The only reasonable thing was to accept the good of mend and be patient with their faults." 

Och om det är något Philip har haft boken igenom, det som jag känner som grunden i hans personlighet, så är det hans 'tålamod', hur än nertrycka han känt sig, så har han aldrig låtit sig trampas ned, han har hellre tigit och gått vidare. Åtminstone har författaren själv detta tålamod, trots att det kan puttra av lite elak ironi under ytan över egenheter, så finns där en medkänsla med alla karaktärers svaga sidor, lika väl som insikten att vi alla har något gott i oss.