Romanen finns översatt till svenska, jag har sett titeln Människans slaveri. William Somerset Maugham (1874-1965), var mycket aktiv skribent genom sitt långa liv, alltifrån dramatik till romaner och noveller. Och tydligen började hans pjäser spelas i Sverige redan i början på 1900-talet. Han föddes i Paris av brittiska föräldrar, men kom att studera även i Tyskland och England, bland annat medicin. Han kunde därför använda mycket ur sina egna erfarenheter när han skrev den roman som skulle bli hans mest omtalade, mästerverket On Human Bondage.
Innan jag öppnade denna nästan 700 sidor långa roman, hade jag ingen aning om att jag skulle komma att sjunka in i den så totalt och sympatisera med huvudpersonen Philip Carey, trots hans svagheter. Det är en noggrant utmejslad utvecklingsroman, från att Philip blev föräldralös vid 9 års ålder 1885, genom hela hans krokiga 'pilgrimsfärd' genom livet, med olika studier och arbeten, begränsningar och fattigdom, med i England, men också i Tyskland och Frankrike, tills den slutar ca 1906.
Det är en detaljerad, inkännande beskrivning av Philips växande erfarenheter, i takt med att han mer eller mindre slarvar bort det lilla kapital han ärvt efter sina föräldrar, pengarna smälter samman och tvingar slutligen in honom i fattigdom och hopplöshet. Alla utmejslade porträtt, karaktärer med både goda sidor och svagheter, ger mig en känsla av att stiga in i en Dickensroman, men moderniserad, ärligare, helt utan de melodramatiska känslorna.
Ändå väcker romanen känslor och oro i mig. Jag kan inte annat än sympatisera med Philip, trots hans svagheter. Han är en komplex karaktär, snarstucken när någon retar honom för hans klumpfot, men ändå ständigt snar till vänlig medkänsla, förvånad när någon visar honom sin godhet, trots att han själv gör detsamma, utan att han tycks se sina egna goda sidor. Det mest frustrerande är hans meningslösa kärlek till Mildred, den kvinna han faller handlöst för, trots att hon hela tiden försmår och utnyttjar honom, tills han är helt utblottad. Frustrerad blir jag av att han gör om samma misstag gång på gång, så fort hon visar sig, då vill jag helst ruska om honom, få honom att vakna upp. Så pass tror jag på berättelsen, tar till mig hans karaktär. Och jag tänker, bondage, slaveriet, det kommer från hans naivitet i relationen till Mildred. Men frustrationen inför hans misstag, är också insikten att de flesta människor strular bort sig när det gäller kärlek, att det ofta kan ta nästan ett helt liv innan vi börjar fatta vad 'kärlek' egentligen är. Författaren lotsar läsaren igenom tjugo år av växande mer eller mindre svåra erfarenheter, och då och då slutsatser med insikter, som åtminstone vi som läsare kan ta till oss, även om Philip fortsätter att göra misstag. Även om inte mycket blir så som han önskat och planerat i livet, så börjar han förstå åtminstone sitt eget behov av kärlek mot slutet, äkta kärlek, inte bara låt sig utnyttjas. Han har trots allt hela tiden gett av sig själv, även om hans handikapp ofta gjort honom till driftkucku, också gjort honom inåtvänd som driftkucku, så har det gjort honom blind för andras godhet, så att han haft svårt att tro på den, och därför satt krokben på sig själv.
Men titelns 'slaveri', gäller inte bara kärleksrelationer, utan allt i livet, alla relationer och inte minst vårt behov av pengar. Philip, som så många andra, växte upp med en viktoriansk barnatro, bad till Gud att få bli av med sin klumpfot. När bönen inte uppfylldes, tappade han sin tro, insåg inte allt han lärde sig av sitt handikapp, inte förrän långt senare. Tidens nihilism, tanken att Gud är död, och livet meningslöst, växer fram, men tycks också befria Philip. Om allt saknar mening, behöver han inte heller anstränga sig så ångestfyllt, han behöver inte ta allt så allvarligt, och lösa alla andra problem. Lättnad uppstår när han inser att han kan ta sitt eget liv mer som en lek, en upptäcktsfärd. Så blir han allt bättre på att ignorera andras elaka gliringar om hans klumpfot. Och till slut kan han ta till sig något som mer liknar äkta kärlek än vad han någonsin tidigare mött.
Och insikten, "He saw that the normal was the rarest trhing in the world. Everyone had some defect, of body or of mind. (...) At this moment he could feel a holy compassion for them all. They were all helpless instruments of blind chance. (...) The only reasonable thing was to accept the good of mend and be patient with their faults."
Och om det är något Philip har haft boken igenom, det som jag känner som grunden i hans personlighet, så är det hans 'tålamod', hur än nertrycka han känt sig, så har han aldrig låtit sig trampas ned, han har hellre tigit och gått vidare. Åtminstone har författaren själv detta tålamod, trots att det kan puttra av lite elak ironi under ytan över egenheter, så finns där en medkänsla med alla karaktärers svaga sidor, lika väl som insikten att vi alla har något gott i oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar