Allt jag läst av Birgitta Holm, om författares författande, uppskattar jag mycket. Så även denna bok. Hon skriver rent, klart, och lyckas få med hela Sara Lidmans något snåriga författarskap och person - samtidigt som Holm tvekar kring biografi som genre. Borde inte texten få stå för sig själv? Båda ja och nja.
Sara Lidman gav Birgitta Holm hela sitt 'hemarkiv', sin skrubb full med anteckningar, dagböcker, handlingar och efterforskningar om sin släkt och sin bygd. Detta var 1994, när Jernbaneeposet ännu bara var fem böcker, utgivna 1977-1985. Och är det antagligen fortfarande. Dessa fem romaner cirklar kring farfar Didrik. Nog förstod jag att Sara Lidman inspirerats av sin egen hembygd, men inte att det var SÅÅ exakt. Birgitta Holm redogör för släktens öden så som det överensstämmer med Jernbane-eposet. Och naturligtvis fick Lidman skit för det, av byn som kände sig betittad, utstirrad? Men det är ju så det är med konst. Det närliggande inspirerar till större generaliseringar. Alla vi som inte levt där och inte känner sig trampad på tårna, finner det vackert och berörande. Vi letar efter något att känna igen sig i, medan de berörda skyr det de känner igen.
Birgitta Holms tanke om varför Jernbaneeposet 'anses svårt att läsa', är värt att citeras. Att Lidman blandar traktens 'olika språk' (västerbottniskt talspråk, rikssvenska, myndighetsspråk och den ålderdomliga Bibelns språk), så att texten blir ett poetiskt gränsland, det är inte det svåra, inte heller dialekten i sig, eller myllret av människor. Det svåra är något mer oväntat, att Lidmans sätt att "förhålla sig till ord är detsamma som i poesin, läsaren förväntas uppehålla en poetisk läsart genom fem band romaner."
Att Lidman vrider och vänder på orden. Holm tar ett exempel ur Vredens barn, sid 135: "Karaffen är finare än karaffinen. Fastän det inte låter så, sa kassaförvaltaren och log."
Antingen älskar man hur hon smakar på orden, och vill sjunka in i just dessa ordmeditationer. Eller så finner man det svårt att hänga med.
Birgitta Holm skriver naturligtvis om hela författarskapet, men eftersom Jernbaneeposet bygger på familjen Lidmans 'förhistoria', så inleds boken där och får mig att associera. Men innan dess får vi insikter om det mesta, alltifrån debuten med Tjärdalen 1951, som jag själv älskade, när jag hittade den på 1990-talet. Vidare över aktivismen mot svensk Atombomb, vidare över Vietnamkriget och apartheid i Afrika.
Men, som sagt, när Holm arbetade på den här biografin, var Jernbaneeposet fem poetiska romaner kring Saras farfar. Men hon funderade länge på att även skriva om sin mor och hennes 'vrede', 'hysterin', 'hotet' som hela tiden tycks lura i bakhuvudet, i det undermedvetna. Allt det där som gjorde att Sara hellre tydde sig till sin far.
Och så i slutet av 1990-talet, när Holm befriat hennes från arkivet, bagaget, tillkom i snabb följd de två sista böckerna, som alltså egentligen inte tillhörde Jernbaneeposet (och inte handlar om järnvägen, utan om hennes föräldrar och många andra i byn/trakten) - den oroande Lifsens rot, om vreden som livskraft, Sara Lidman skrev ju även tidigare om 'arga' kvinnor i betydelsen 'arbetssam och kunnig', men när det gäller modern, var vreden mörkare än så. Och slutligen den poetiska Oskuldens minut. Den senare kom först 1999, ett år efter Birgitta Holms biografi.
Inte förrän i den allra sista boken, Oskuldens minut, tycks Sara ha försonat sig med sin mor. Birgitta Holm fick lägga till ett flyhänt slutkapitel om dessa två böcker, i en uppdaterad ny upplaga 2003, när Jernbaneeposet återutgavs som sju romaner, till Saras 80-årsjubileum. Jag hade själv funderat på om Sara själv inspirerat till någon av småflickorna. Birgitta Holm tolkar 'Nanna', som ett fiktivt alter ego, en variant på Någon/Ingen, lillflickan som känner sig utstött, när hon får en lillasyster som modern börjar slösa all sin kärlek på, så som hon aldrig slösat kärlek på någon annan. Så Nanna tyr sig till fadern, för fadern tycks vara den enda som ser henne - åtminstone ibland.
Dotter-Far-relationen var tema redan i debuten, Tjärdalen, så egentligen är det väl på tiden att jag läser om den, och ser om jag uppskattar den lika mycket även nu, sedan jag läst hela Järnbaneeposet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar