Det är 22 år mellan utgivningen av Jernbane-eposests första och sista del. Jag har just läst den sjätte. Mellan femte och sjätte delen gick det 11 år, men i handlingen har vi rört oss en generation framåt, ca 20 år, och är nu framme på 1910-talet. Första världskriget pågår långt borta i söder, men verkar inte påverka livet i Lillvattnet, Didriks socken. Livet är lika fattigt och arbetsamt. Didriks skulder består, trots att järnvägen har varit klar i nära 20 år, så har rikedomen inte kommit, och livet inte underlättats för 'vanligt grovt folk'.
I centrum i denna del står Rönnog, som utbildat sig till mejerist. Skildringen känns betydligt mer realistiskt, vi har nått fram i 'modern' tid, med enstaka bilar och tal om elektriskt ljus. Efter mycken tvekan kom Rönnog dock att gifta sig med Isak Mårten, Didriks 'storson', dvs familjens förstfödde son (kallas så hur än många döttrar som gått före).
Trots hoppet i tid, bör man ha läst alla föregående delar för att hänga med i historien. För trots realismen så är känslan i boken fortfarande att historien är 'oralt traderad', via ständiga samtal inom familjer och grannar emellan. För livet går i samma cirklar, alla människor som myllrat fram i tidigare böcker, myllrar fortfarande fram i alla samtal, vilka är det som driver intrigen. Några finns kvar som gamlingar, familjerna håller ihop, och är närmast som fotbojor runt varandra, och de återberättar ständigt det förflutna för varandra. Livet som evig cirkelgång.
Didriks skulder har visserligen skuffats över på sonen, Isak Mårten, och därmed hans hustru Rönnog, vars barn alla riskerar bli lika hungriga och trasiga som alla barnrika familjer i Rönnogs närhet, vilka hon ser ner på, hon som lärt sig hygien via den moderna mejerinäringen, med pastöriserad mjölk.
Alltsedan Järnvägsbygget fullbordats i Lillvattnet och rallarna försvann, är kvinnorna tillbaka på scenen. Och Rönnog är lika arbetsamt 'arg', och likt Hagar och många andra, är det kvinnornas arbete, besparingar och tillgångar, som räddar männen.
Bara en avslutande del återstår för mig att läsa...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar