Var det här tänkt som en epilog? Men blev ett mellanspel? Över tio år senare utgavs del sex och sju i Jernbane-eposet, och då kring den yngre generationen. De ska jag också snart läsa.
'Järnkrona' kallades tydligen en fånges kedjor förr i tiden. Didrik Mårtensson, f.d. Olförarn, har som mellanhanden kommit i kläm mellan överhetens ekonomiska intressen och sina utnyttjade sockenbor, och har dömts för förskingring av nödhjälp. Trots att man kan säga att nödhjälp alltid varit det han ägnat sig åt, då han sålt mat och utsäde på krita. Nödhjälpen efter oåret 1893 kom för sent, åkrarna var redan sådda. Alltså listas de som redan fått köpa på krita, och kallas 'fattiga' enligt reglerna som medföljde 'nödhjälpen', vilket visade sig vara en oförlåtlig ärekränkning bland de utblottade sockenborna. Och så gick det som det gick.
Så här efter femte boken är jag inkörd på stilen, jargongen och vill gärna veta mer. Lidman strävar vidare med sin historia, och hur än viktig boken är i serien, känns den något svagare för mig, spretigare, lite för lös i kanterna. Men man kan säga att den är lika rörig som livet, med alla olika motsatta åsikter och intressen. Det är svårt att få ihop människors väl och ve. Sara Lidman behåller dock sin alldeles egenkomponerade epos-stil, även om den inte känns lika prosalyrisk här.
Boken pågår de nio månader då Didrik sitter av sitt straff på Långholmen i Stockholm. Där vägrar han, eller försöker, att ta till sig fånglivet. Han lever i stället i sina tankar, resonerar med kungen och överheten, om alla missförstånd, och hur hans socken skadats i hanteringen, och hur de skall kunna få ersättning och han själv rentvås. Lika mycket har han en sorts tankeläsande kontakt med hustru och barn, lämnar dem aldrig själsligen.
Hustru Anna-Stava är ju också en av socknens mest andliga kvinnor, med en närmast medial kontakt med de döda, och har även hon hela tiden maken i sina tankar. Alla deras ägodelar har sålts på exekutiv auktion, själva sitter de kvar på nåder i ett av husen och svälter, medan det mesta av gården rivits för att förflyttas till den nya järnvägsstationen, med nya ägare att bedriva järnvägshotell. Didrik missade kungen, någon verklig invigning av Jernbanan blev det inte. Så viktig var inte deras ort. Krass verklighet och dröm gick inte ihop.
Två av döttrarna, Hanna och Siri, svälter ihjäl. Men i Anna-Stava växer ett nytt barn, just dessa nio månader. Graviditeten gör Anna till lugnet i stormens öga. Anna är stolt över att Didrik inte nekat till beskyllningarna, utan tog sitt 'straff', trots att det var ett missförstånd. Hon ser det som ett andligt reningsbad. Anna älskar Didrik mer än någonsin, medan många i byn ser Didrik som en missdådare, som hon måste skilja sig ifrån.
Samtidigt tiger man om fakta, säger att Didrik rest bort 'i Fjärran', för att tala med kungen och ordna så socknen får upprättelse och skadestånd. Men allt är som en dröm, en rad motstridiga energier som stöts och blöts. Vems verklighet som är den rätta, beror på vems blicken är. Annas kusin Ludvig, till förståndet svag, har köpt Månliden för att få gifta sig med sina drömmars tilltänkta Anna-Stava, men vet inte hur han skall komma till skott - och hela tiden växer Annas mage. Aldrig att hon ger upp sin make, hur än många som slår sina lovar ikring henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar