Undertitel: Reportageroman. Journalisten Maarja Talgre kom till Sverige som foster, när modern flydde undan Sovjets ockupation av Estland, september 1944, i slutet av andra världskriget. Det var Maarjas far Leo, som hjälpt iväg sin unga fru, Meets, men själv blev han kvar sedan flyktvägarna stoppats. Tre månader senare dödades han, och blev den gåta och det tomrum inom Maarja, som slutligen utmynnade i denna bok. Gorbatjovs glasnost (islossning) i slutet av 1980-talet gav henne möjlighet att resa runt fritt i Estland och intervjua släkt, vänner och andra som kunde berätta något om hennes far.
1989 hade islossningen nått så pass långt att estländarna åter fick använda sin flagga och sjunga sin nationalsång. Stämningen var dock ännu osäker. Vågade man lita på denna nya utveckling som man väntat på i 45 år? Och i november samma år föll Berlinmuren, järnridån mellan öst och väst. När boken utgavs 1990 var allt ännu osäkert, men hoppfullt. 1991 utropades Estlands självständighet på nytt, och sedan 2004 är Estland med i EU. Redan 1994 var de med i Europas största gemensamma fest - Eurovision, en viktig del i vår fredliga samexistens.
Boken handlar alltså om Maarjas far och hans släkt och vänner, i det lilla Estland, klämt mellan stormakter i århundraden. Och hur komplex situationen blir, inte minst i krigstid. Hur strategin att ta hjälp av den ene ockupanten (Tyskland) för att försvara sig mot den andre (Sovjet), två jättar i förhållande till det lilla Estland, som den enda lösning man hade, också medförde stora problem.
För Leo, ung och positiv, aktiv i kampen för sitt hemland, blev förföljd och stämplad som 'förrädare' och 'fascist', i medveten smutskastning, som var den politik man använde. Maarja har dock gjort en grundlig efterforskning. Hennes bok är spännande och viktig att känna till för att förstå komplexiteten, när det lilla landet blev ännu mindre på grund av krig och deportationer.
2020-01-21
Ökendykarna - Sven Lindqvist (1990)
Sven Lindqvist är alltid en njutning att läsa - hur än jobbiga ämnen han väljer. Han är en glasklar essäist. Ökendykarna är en samling essäer kring Sahara och all den romantik som litteraturen skapat kring öknen. Han utgår från sin barndoms dröm att få följa i ökenflygaren Saint-Exupérys spår.
Lindqvist reser också omkring Nordafrika, från Marocko och Västafrika, över Algeriet till Tunisien, i spåren på en rad författare som alla vistats i Saharas närhet och skrivit texter från Nordafrika. Mycket rör André Gide och Den omoraliske, men även andra ökenromantiker, som han jämför med Isabelle Eberhardt, som dog 27 år ung, ensam i Sahara. Hur än förälskad i öknen, förblindades hon inte av den romantiken, när det gällde rasismen och imperialismen - hon försökte kämpa mot det som de adnra blundade för.
Om man som jag 1992 läste Lindqvists Utrota varenda jävel, som gav ett outplånligt intryck om rasismens historia, inser jag snabbt att Ökendykarna är en sorts introduktion och uppstart inför detta storverk, två år senare. Jobbade han redan på den senare boken, eller var det nu, på denna resa, som han såg nödvändigheten av att gräva djupare?
Metaforerna, tankarna, drömmarna, väcker hela tiden pockande nya insikter. Läsvärd hur än många årtionden som gått.
Lindqvist reser också omkring Nordafrika, från Marocko och Västafrika, över Algeriet till Tunisien, i spåren på en rad författare som alla vistats i Saharas närhet och skrivit texter från Nordafrika. Mycket rör André Gide och Den omoraliske, men även andra ökenromantiker, som han jämför med Isabelle Eberhardt, som dog 27 år ung, ensam i Sahara. Hur än förälskad i öknen, förblindades hon inte av den romantiken, när det gällde rasismen och imperialismen - hon försökte kämpa mot det som de adnra blundade för.
Om man som jag 1992 läste Lindqvists Utrota varenda jävel, som gav ett outplånligt intryck om rasismens historia, inser jag snabbt att Ökendykarna är en sorts introduktion och uppstart inför detta storverk, två år senare. Jobbade han redan på den senare boken, eller var det nu, på denna resa, som han såg nödvändigheten av att gräva djupare?
Metaforerna, tankarna, drömmarna, väcker hela tiden pockande nya insikter. Läsvärd hur än många årtionden som gått.
2020-01-17
Snöfall över Strandcaféet - Lucy Diamond (2013-2016
Denna bok är uppdelad i tre delar - med en ganska lös tråd - Huvudkaraktären och hennes ärvda café är den röda tråden. Så jag blev inte förvånad när jag insåg att detta antagligen är tre långnoveller. Lucy Diamond skrev del 1, Christmas at the Beach Café, 2013, andra delen Christmas Gifts at the Beach Café, 2014, och den sista kortaste delen A Baby at the Beach Café, 2016.
Jag köpte boken på grund av jultemat, som mysig helgläsning. Som vanligt innebär jul en hel del arbete, så den mysiga slöläsningen uppfyllde jag inte förrän ju i januari. Lucy Diamond skriver helt klart feel-good, både lättläst och ändå tillräckligt med igenkänning och djup för att tillfredsställa mig som läsare
Tydligen finns en första del (på svenska) om hur huvudkaraktären, Evie, blir arvtagare till sitt Café och hur hon träffar sin partner. Att jag inte läst den påverkade inte min uppskattning av dessa jul-noveller. Jag är lite osäker på hur Snöfall... ska beskrivas, roman i tre delar eller tre noveller?
Delarna är inte avrundade som äkta noveller, vilket inte är så konstigt eftersom det snarast är en serie berättelser om samma personers livsutveckling.
Evie och hennes partner Ed är i centrum, liksom caféet. Men varje del har olika konflikter, olika antagonister till Evie. Del 1 börjar med hur Eds bror och ex-fru riskerar att förstöra den romantiska stämning Evie önskar för sin första jul med pojkvän. Komplikationerna växer.
På svenska vår andra delen bara beteckningen 'Ett år senare'. Då är konflikten för Evie, att Eds far nyligen dött, så han behöver se om sin mor till jul, samtidigt som Evies nyskilda storasyster kommer med sina tre barn för att vila upp sig hos röriga Evie, vilket inte underlättas av att de alltsedan barndomen haft en taggig relation.
Del tre är kortast, och betecknas 'Åtta månader senare...', trots att det inte kan vara mer än sex månader, ifall man läser kronologin rätt. Här är Evies konflikt en inre, kärleken till hennes Café och stoltheten att få sköta om det, versus att bli mor och ta hand om sitt barn. Här dyker en antagonist upp, som är avundsjuk, för att hon själv inte kan bli mor.
Berättelserna berättas främst i jag-form, där vi får veta allt om Evie och vad hon tycker om sig själv. Del 2 och 3, har dock insprängda avsnitt ur antagonistens synvinkel, då skrivna i tredje person, men ändå får vi veta en hel der om deras inre tankar, även om de ibland blundar för sanningen.
Jag köpte boken på grund av jultemat, som mysig helgläsning. Som vanligt innebär jul en hel del arbete, så den mysiga slöläsningen uppfyllde jag inte förrän ju i januari. Lucy Diamond skriver helt klart feel-good, både lättläst och ändå tillräckligt med igenkänning och djup för att tillfredsställa mig som läsare
Tydligen finns en första del (på svenska) om hur huvudkaraktären, Evie, blir arvtagare till sitt Café och hur hon träffar sin partner. Att jag inte läst den påverkade inte min uppskattning av dessa jul-noveller. Jag är lite osäker på hur Snöfall... ska beskrivas, roman i tre delar eller tre noveller?
Delarna är inte avrundade som äkta noveller, vilket inte är så konstigt eftersom det snarast är en serie berättelser om samma personers livsutveckling.
Evie och hennes partner Ed är i centrum, liksom caféet. Men varje del har olika konflikter, olika antagonister till Evie. Del 1 börjar med hur Eds bror och ex-fru riskerar att förstöra den romantiska stämning Evie önskar för sin första jul med pojkvän. Komplikationerna växer.
På svenska vår andra delen bara beteckningen 'Ett år senare'. Då är konflikten för Evie, att Eds far nyligen dött, så han behöver se om sin mor till jul, samtidigt som Evies nyskilda storasyster kommer med sina tre barn för att vila upp sig hos röriga Evie, vilket inte underlättas av att de alltsedan barndomen haft en taggig relation.
Del tre är kortast, och betecknas 'Åtta månader senare...', trots att det inte kan vara mer än sex månader, ifall man läser kronologin rätt. Här är Evies konflikt en inre, kärleken till hennes Café och stoltheten att få sköta om det, versus att bli mor och ta hand om sitt barn. Här dyker en antagonist upp, som är avundsjuk, för att hon själv inte kan bli mor.
Berättelserna berättas främst i jag-form, där vi får veta allt om Evie och vad hon tycker om sig själv. Del 2 och 3, har dock insprängda avsnitt ur antagonistens synvinkel, då skrivna i tredje person, men ändå får vi veta en hel der om deras inre tankar, även om de ibland blundar för sanningen.
2020-01-11
Herr Lehmann - Sven Regener (2001)
När mitt läsande nu är på väg att kliva ur 1980-talet och in i 1990-talet, gör jag det med en bok skriven 2001, men som tilldrar sig hösten 1989, i Västberlin, precis innan kalla krigets mur mellan öst och väst oväntat öppnades upp.
Tyvärr har jag själv aldrig varit i Berlin. Med tanke på alla namn på gator, kvarter, ölbarer med mera, antar jag att boken ger större behållning åt den som kan känna igen sig. Romanen utnämndes i alla fall till 'kult'.
Själva muren nämns knappt, den är en blind fläck för invånarna. Allt är vardagsslentrian, ett sorts håglöst arbete och öldrickande. Västberlin är en liten enklav inom Östtyskland, vilket gör det tvetydigt, om det är öst eller väst som är fri respektive inlåst. När huvudpersonen Frank får besök av sina föräldrar, beskärmar sig hans mor över muren. De vill hem igen till Bremen, i norra Västtyskland, och överlåter åt Frank att åka till Östberlin och överlämna en födelsedagsslant från mormodern till en släkting där. Han lyckas inte, utan slängs ut omgående, anklagad för att smuggla västvaluta (kuvertet med födelsedagspengarna), som dessutom konfiskeras.
Detta sker mot slutet av berättelsen, ett par dagar innan Franks födelsedag, som infaller samma dag som muren öppnas, 11 november. Frank kallas på skämt Herr Lemann, för att han just ska fylla 30 år, bli 'vuxen'. Han är en antihjälte, i en antihistoria som dalar ner mot ett antiklimax. det som börjar lite humoristiskt, blir alltmer Kafka-absurd och deprimerande. Människorna är alienerade från varann, oförstående, avstängda. De möjliga romantiska gnistorna rinner ut i sanden.
Murens öppnande på sista sidorna blir ett antiklimax, östtyskar vandrar långsamt in i den lilla vässtyska enklaven. Det är som om tyskland är för utmattat för att se murens fall lika euforiskt som resten av världen. Det var början till en ny värld, som förhoppningsvis inte längre skall vara dualistiskt uppdelad. För tyskland innebär det naturligtvis ett stort omställningsarbete.
Trots att hela stämningen är grå och dammig, utmattad, har Frank ett absurt sätt att hela tiden se allt i svart eller vitt, närmast omedvetet, säger han i ena stunden att han älskar något, men den känslan kan lika snabbt vändas i att han hatar samma sak, ja kanske alltid hatat det. Det är som om han inte har någon verklig kontakt med verkligheten. Detta trots att han är tillräckligt sympatisk som person på alla vis. Till och med skönt avslappnad, utan den yuppie-stress som rått 1980-talet igenom i väst.
Tyvärr har jag själv aldrig varit i Berlin. Med tanke på alla namn på gator, kvarter, ölbarer med mera, antar jag att boken ger större behållning åt den som kan känna igen sig. Romanen utnämndes i alla fall till 'kult'.
Själva muren nämns knappt, den är en blind fläck för invånarna. Allt är vardagsslentrian, ett sorts håglöst arbete och öldrickande. Västberlin är en liten enklav inom Östtyskland, vilket gör det tvetydigt, om det är öst eller väst som är fri respektive inlåst. När huvudpersonen Frank får besök av sina föräldrar, beskärmar sig hans mor över muren. De vill hem igen till Bremen, i norra Västtyskland, och överlåter åt Frank att åka till Östberlin och överlämna en födelsedagsslant från mormodern till en släkting där. Han lyckas inte, utan slängs ut omgående, anklagad för att smuggla västvaluta (kuvertet med födelsedagspengarna), som dessutom konfiskeras.
Detta sker mot slutet av berättelsen, ett par dagar innan Franks födelsedag, som infaller samma dag som muren öppnas, 11 november. Frank kallas på skämt Herr Lemann, för att han just ska fylla 30 år, bli 'vuxen'. Han är en antihjälte, i en antihistoria som dalar ner mot ett antiklimax. det som börjar lite humoristiskt, blir alltmer Kafka-absurd och deprimerande. Människorna är alienerade från varann, oförstående, avstängda. De möjliga romantiska gnistorna rinner ut i sanden.
Murens öppnande på sista sidorna blir ett antiklimax, östtyskar vandrar långsamt in i den lilla vässtyska enklaven. Det är som om tyskland är för utmattat för att se murens fall lika euforiskt som resten av världen. Det var början till en ny värld, som förhoppningsvis inte längre skall vara dualistiskt uppdelad. För tyskland innebär det naturligtvis ett stort omställningsarbete.
Trots att hela stämningen är grå och dammig, utmattad, har Frank ett absurt sätt att hela tiden se allt i svart eller vitt, närmast omedvetet, säger han i ena stunden att han älskar något, men den känslan kan lika snabbt vändas i att han hatar samma sak, ja kanske alltid hatat det. Det är som om han inte har någon verklig kontakt med verkligheten. Detta trots att han är tillräckligt sympatisk som person på alla vis. Till och med skönt avslappnad, utan den yuppie-stress som rått 1980-talet igenom i väst.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
