Höll på att glömma att jag läste ännu en av Gogols långnoveller för några veckor sedan. Jag började med viss tvekan, trots att Näsan var ett gott exempel på intressant fabulerande. Men Kappan handlar om en stackars mobbad fattiglapp som måste svälta och försaka för att ha råd med en ny kappa. Och det efter ett helt arbetsliv (han är i 50-årsåldern).
Och visst blir historien just så bedrövande som jag först befarat. Han möter bara hån och måste försaka ... men så äntligen efter lång tid får han ihop tillräckligt med pengar för att skaffa sig en värmande rock. Men naturligtvis blir han bestulen på den redan första kvällen. Och inte får han hjälp av polisen. Hierarkier och mutor är vad allt byggde på. Så deprimerande!
Rocklös blir han genast nerkyld och dör tre dagar senare. Men då har det gått så långt att jag drar en suck av lättnad - tanken på att han kommer till ro och slipper gå och frysa. Men så lätt gick det inte heller. Han började spöka. Och den 'betydande person' som han vädjat om hjälp, men som avvisast honom, får både på egen hand dåligt samvete när medkänslan äntligen sätter in - om än för sent! - och blir dessutom av med sin egen kappa när spöket rycker den av honom.
Jag har ett par favoritmeningar:
"... att vår betydande person strax sedan den obarmhärtigt uppläxade Akakij Akakijevitsch gått sin väg, kände någonting liknande medlidande inom sig. Det var ingalunda främmande för honom, hans hjärta var tillgängligt för många goda känslor, ehuru hans rang hindrade honom att lägga dem i dagen."
Härlig ironi, eller hur! För att inte tala om det här:
"Men den betydande personen, fullt nöjd med sitt ömma familejliv, fann det i alla fall på sin plats att ha en väninna i andra ändan av staden. Väninnan var varken vackrare eller yngre än hans hustru, men dylika gåtor förekomma här i världen."
Just ja! Världen är full av gåtor!
2010-09-29
2010-09-28
Mörker och blåbärsris - Kerstin Ekman (1972)
Efter Eyvind Johnsons Stad i mörker, kom jag att tänka på Kerstin Ekmans Mörker och blåbärsris (1972). Tänkte att det kunde finnas trådar däremellan. Och rent ytligt gör det väl det. Det norrländska mörkret. Alkoholen som människorna tar till när livet känns tunt.
Men där finns också en motsats. Evind Johnsons stad vid randen av den norrländska skogen, var ett utslag av tillväxt, landet byggdes upp och utvidgades då för snart 100 år sedan. Medan Kerstin Ekman beskriver den lilla byn, avfolkningsbygden i en tid då skogen avverkas utan hänsyn till ekologin.
Jag känner genast att min B-uppsats på litteraturkursen måste handla om Kerstin Ekman och skogen, alla hennes djur-metaforer, där djuren får visas upp och klargöra den lilla människans situation. Det är en rik text, trots att det är en relativt tunn bok. Fascinerande på så många sätt. Jag letar artiklar och litterära undersökningar kring hennes böcker. Romanerna är så mycket mer än den socialrealistiska ytan. Hennes språk visar upp så tydliga bilder, landskap, som målningar, som hon bjuder in läsaren i. Men ju mer jag läser, desto fler lager på lager av möjliga betydelser finner jag. Som alltid hos Kerstin Ekman.
Kerstin Ekman är så uppenbart beläst, väver samman enormt material från olika håll. Min uppsats gapar bara över en liten liten bit ....
Att jag väljer just Mörker och blåbärsris beror på att jag tycker att den nämns för sällan. Den hamnar mitt emellan de inledande deckarromanerna och den berömda Valmsta-serien, de fyra böckerna om Kvinnorna och Staden (som inte längre får kallas Katrinehomsserien). Men boken har spår av allt hon står för. Först tänkte jag att hon tagit upp Elin Wägners Ekokritiska-tema, som ingen lyssnade på under 1930-talet. Någon har även jämfört med Sara Lidmans Järnbaneepos. Men Kerstin Ekman har något alldeles eget, precis som Sara. (Och Kerstin Ekmans serie inleddes före Sara Lidmans.)
Skogen har alltid varit Kerstin Ekmans alldeles egna område på ett alldeles utpräglat eget sätt. Vilket inte minst hennes essäsamling Herrarna i skogen (2007) visar. Och jag hittar spår av det redan i Mörker och blåbärsris. Det norrländska landskapet var dessutom betydelsefullt redan i Tre små mästare (1961).
Trådarna löper runt, hur än varierade hennes böcker är till ämne och stil, så finns det ändå en bärande ram av metoder och ämnen som återkommer. Vilket gör att jag gräver fram diverse äldre böcker och läser om. Denna vecka har jag även läst Pukehornet (1967) den sista 'deckaren' som snarast bör kallas psykologisk thriller. Men romanen är lika mycket en metaroman om författaren som skriver historien om mannen Päron, i lägenheten under henne. Hon fantiserar. Så vi får aldrig veta vad som försiggick, eller vad hon bara hittat på. Tja, det är ju trots allt bara en bok som är påhittad ändå. Men ändå, när man läser Ekman känns allt så verkligt, hur än mycket hon fabulerar. Just på grund av det noggrant utmejslade landskapet och alla detaljer. Och i Pukehornet berättar författaren själv om detta detaljsamlande. Oavsett om sant eller påhittat...?
Mitt absoluta favoritavsnitt gäller en liten 11-årig flicka som tar hand om sina duvor i ett av kvarterets uthus. Hon springer där sent på kvällarna och såväl Päron som författarinnan (eller snarast hennes egna tankar projicerade på Päron) menar att det är alltför farliga kvarter för henne att röra sig i själv på kvällar och nätter. Men hon har en osynlig låtsasbror, Tommy, som hon säger alltid är med henne.
"- Men Du kan inte tro på att han ska hjälpa dig när han inte finns! Det är bara barn som låtsas så, du är för stor för det, vuxna tror inte så.
- Joho, för Päron tror på tant Agda Wallin. Han tvättar hennes kläder och köper välling åt henne."
Ja, från barnen får vi höra sanningen! Eller snarare, barnet ger henne idén till intrigen. Och i intrigen har Pärons hyrestant ramlat och dött och han låtsas att hon finns där, i oron att bli anklagad för att ha dödat henne med flit. Och han gör det så pass att han själv till slut tror att hon lever och kan se och höra vad de säger och gör. Men bara ibland...
Ett kluvet medvetande. Vilket också finns i Mörker och blåbärsris. Där har Adana tre personligheter. Det är den knepigaste biten att analysera ...
Men där finns också en motsats. Evind Johnsons stad vid randen av den norrländska skogen, var ett utslag av tillväxt, landet byggdes upp och utvidgades då för snart 100 år sedan. Medan Kerstin Ekman beskriver den lilla byn, avfolkningsbygden i en tid då skogen avverkas utan hänsyn till ekologin.
Jag känner genast att min B-uppsats på litteraturkursen måste handla om Kerstin Ekman och skogen, alla hennes djur-metaforer, där djuren får visas upp och klargöra den lilla människans situation. Det är en rik text, trots att det är en relativt tunn bok. Fascinerande på så många sätt. Jag letar artiklar och litterära undersökningar kring hennes böcker. Romanerna är så mycket mer än den socialrealistiska ytan. Hennes språk visar upp så tydliga bilder, landskap, som målningar, som hon bjuder in läsaren i. Men ju mer jag läser, desto fler lager på lager av möjliga betydelser finner jag. Som alltid hos Kerstin Ekman.
Kerstin Ekman är så uppenbart beläst, väver samman enormt material från olika håll. Min uppsats gapar bara över en liten liten bit ....
Att jag väljer just Mörker och blåbärsris beror på att jag tycker att den nämns för sällan. Den hamnar mitt emellan de inledande deckarromanerna och den berömda Valmsta-serien, de fyra böckerna om Kvinnorna och Staden (som inte längre får kallas Katrinehomsserien). Men boken har spår av allt hon står för. Först tänkte jag att hon tagit upp Elin Wägners Ekokritiska-tema, som ingen lyssnade på under 1930-talet. Någon har även jämfört med Sara Lidmans Järnbaneepos. Men Kerstin Ekman har något alldeles eget, precis som Sara. (Och Kerstin Ekmans serie inleddes före Sara Lidmans.)
Skogen har alltid varit Kerstin Ekmans alldeles egna område på ett alldeles utpräglat eget sätt. Vilket inte minst hennes essäsamling Herrarna i skogen (2007) visar. Och jag hittar spår av det redan i Mörker och blåbärsris. Det norrländska landskapet var dessutom betydelsefullt redan i Tre små mästare (1961).
Trådarna löper runt, hur än varierade hennes böcker är till ämne och stil, så finns det ändå en bärande ram av metoder och ämnen som återkommer. Vilket gör att jag gräver fram diverse äldre böcker och läser om. Denna vecka har jag även läst Pukehornet (1967) den sista 'deckaren' som snarast bör kallas psykologisk thriller. Men romanen är lika mycket en metaroman om författaren som skriver historien om mannen Päron, i lägenheten under henne. Hon fantiserar. Så vi får aldrig veta vad som försiggick, eller vad hon bara hittat på. Tja, det är ju trots allt bara en bok som är påhittad ändå. Men ändå, när man läser Ekman känns allt så verkligt, hur än mycket hon fabulerar. Just på grund av det noggrant utmejslade landskapet och alla detaljer. Och i Pukehornet berättar författaren själv om detta detaljsamlande. Oavsett om sant eller påhittat...?
Mitt absoluta favoritavsnitt gäller en liten 11-årig flicka som tar hand om sina duvor i ett av kvarterets uthus. Hon springer där sent på kvällarna och såväl Päron som författarinnan (eller snarast hennes egna tankar projicerade på Päron) menar att det är alltför farliga kvarter för henne att röra sig i själv på kvällar och nätter. Men hon har en osynlig låtsasbror, Tommy, som hon säger alltid är med henne.
"- Men Du kan inte tro på att han ska hjälpa dig när han inte finns! Det är bara barn som låtsas så, du är för stor för det, vuxna tror inte så.
- Joho, för Päron tror på tant Agda Wallin. Han tvättar hennes kläder och köper välling åt henne."
Ja, från barnen får vi höra sanningen! Eller snarare, barnet ger henne idén till intrigen. Och i intrigen har Pärons hyrestant ramlat och dött och han låtsas att hon finns där, i oron att bli anklagad för att ha dödat henne med flit. Och han gör det så pass att han själv till slut tror att hon lever och kan se och höra vad de säger och gör. Men bara ibland...
Ett kluvet medvetande. Vilket också finns i Mörker och blåbärsris. Där har Adana tre personligheter. Det är den knepigaste biten att analysera ...
Robinson Crusoe - Daniel Defoe (1719)
I sommar har jag ägnat mycket tid till att ta mig igenom hela Robinson Crusoe. Den första borgerliga 'romanen'. Defoe, den ekonomiske, borgerlige journalisten, som följde sin tids puritanska moral och därför absolut inte ville låtsas om att det var fiktion, fabulerande.
Puritanerna dominerade ännu det engelska samhället. Nöjesläsning hörde inte till vad en god medborgare skulle ägna sig åt. Nyttotanken dominerade. Jag måste säga att i början uppfattade jag själv hans egna förebråelser kring sin egen religiösa likgiltighet, som snarast ironiskt. Jag kunde inte ta det på allvar. Inte förrän han efter över halva boken faktiskt gick med på att hans egen överlevnad trots allt varit en nåd av Gud, och att allt elände han varit med om, både var hans egen förskyllan, för sin egen uppnosighet, men att han ändå trots detta alltid räddats, var det fulkomliga beviset för Guds existens.
Texten är så full av upprepningar och detaljer - allt för att vinna trovärdighet - att det är jobbigt att läsa några långa stycken i taget. Ändå kan jag inte låta bli att fascineras av historien i sig. Som så många andra. Den har ju gett upphov til en alldeles egen genre - Robinsoniad. Eftersom det finns så många författare, som gärna vill skapa sin egen version kring denna superidé, med den öde ön och hur en ensam människas belägenhet då kan gestalta sig. Robinson är ju trots allt en sorts hjälte - som belönas av Gud för sin ståndaktighet.
Att jag inte kan släppa min känsla att det måste finnas ironi i botten, handlar nog om att jag redan för trettio år sedan läste hans nästkommande roman, om Moll Flanders (1722), äventyrerskan. En långt ifrån gudfruktig historia, snarare då chockerande på alla sätt och vis. Detta var efter att Defoe insett att han hade talang för att skapa spännande historier och publiken börjar överge puritanismen och längtar efter förströelse av mer kittlande slag.
Men det var så länge sedan jag läste Moll Flanders, kanske finns där gudfruktighet insprängd som jag glömt av. Minnet är ju selektivt.
Jag vill också läsa om och läsa fler av alla verk som hakat på i Robinsoniaden. Jag vet att jag tyckte om Michel Tourniers varianter (han skrev ju såväl ungdomsvariant och vuxenvariant) men hade svårt för Coetzees Mr Foe. Kanske för att den avviker för mycket från originalets historia. Men även den behöver läsas om för att jag skall finna vad det är Coetzee egentligen vill säga med sin variant. Men nu är hösten igång och det finns inte tid.
Puritanerna dominerade ännu det engelska samhället. Nöjesläsning hörde inte till vad en god medborgare skulle ägna sig åt. Nyttotanken dominerade. Jag måste säga att i början uppfattade jag själv hans egna förebråelser kring sin egen religiösa likgiltighet, som snarast ironiskt. Jag kunde inte ta det på allvar. Inte förrän han efter över halva boken faktiskt gick med på att hans egen överlevnad trots allt varit en nåd av Gud, och att allt elände han varit med om, både var hans egen förskyllan, för sin egen uppnosighet, men att han ändå trots detta alltid räddats, var det fulkomliga beviset för Guds existens.
Texten är så full av upprepningar och detaljer - allt för att vinna trovärdighet - att det är jobbigt att läsa några långa stycken i taget. Ändå kan jag inte låta bli att fascineras av historien i sig. Som så många andra. Den har ju gett upphov til en alldeles egen genre - Robinsoniad. Eftersom det finns så många författare, som gärna vill skapa sin egen version kring denna superidé, med den öde ön och hur en ensam människas belägenhet då kan gestalta sig. Robinson är ju trots allt en sorts hjälte - som belönas av Gud för sin ståndaktighet.
Att jag inte kan släppa min känsla att det måste finnas ironi i botten, handlar nog om att jag redan för trettio år sedan läste hans nästkommande roman, om Moll Flanders (1722), äventyrerskan. En långt ifrån gudfruktig historia, snarare då chockerande på alla sätt och vis. Detta var efter att Defoe insett att han hade talang för att skapa spännande historier och publiken börjar överge puritanismen och längtar efter förströelse av mer kittlande slag.
Men det var så länge sedan jag läste Moll Flanders, kanske finns där gudfruktighet insprängd som jag glömt av. Minnet är ju selektivt.
Jag vill också läsa om och läsa fler av alla verk som hakat på i Robinsoniaden. Jag vet att jag tyckte om Michel Tourniers varianter (han skrev ju såväl ungdomsvariant och vuxenvariant) men hade svårt för Coetzees Mr Foe. Kanske för att den avviker för mycket från originalets historia. Men även den behöver läsas om för att jag skall finna vad det är Coetzee egentligen vill säga med sin variant. Men nu är hösten igång och det finns inte tid.
Nöjesläsning
Med så mycket grublande teoretisk läsning, måste jag bryta av med något mer lättviktigt. Som vanligt oftast på bussen. Så sista veckan innan det hettade till blev det ännu en Stephanie Plum, Three to get Deadly (1997). Lula har kommit med i gänget, med sin betydligt tuffare och vildare stil.
Och en ungdomsbok, Den Utvalde, av Lois Lowry (1993). Lättläst, men tänkvärd. I ett framtids-landskap som först verkar som en positiv utopi - men för bra för att vara sann - det kryper in ett obehag i mig för att allt verkar onormalt harmoniskt. Och visst är det det. Alla känslor är bort-rationaliserade. Än värre blir det när man inser att även färgerna försvunnit. De kan inte se färg och har aldrig hört musik! Fruktansvärt. Med andra ord - en Dystopi.
Dessutom hade jag på antikvariat fått tag på Eyvind Johnsons ungdomverk Stad i mörker (1927). En norrlandsstad, i februarikylan, ett nytt samhälle, där nya grupper börjar få politiskt inflytande. Men med obehagliga känslor av att omtanken ändå inte är vad den borde vara. En kvinna, en av de nya grupperna med rösträtt, dör av lunginflammation efter nedkylning. Man anara tt det inte blev så mycket av med den första entusiasmen efter den utvidgade rösträtten. Jag har först svårt att få grepp om romanen, där den rör sig fram som en sorts kollektivroman kring staden. Märker dock til slut att den är byggd kring en srots cirkelkomposition. Början och slut möts. Allt ändras, ändå är allt detsamma. Liv och Död. Är väl egentligen en sån roman som man skall läsa om omedelbart för att känna av cirkeln än tydligare.
Och en ungdomsbok, Den Utvalde, av Lois Lowry (1993). Lättläst, men tänkvärd. I ett framtids-landskap som först verkar som en positiv utopi - men för bra för att vara sann - det kryper in ett obehag i mig för att allt verkar onormalt harmoniskt. Och visst är det det. Alla känslor är bort-rationaliserade. Än värre blir det när man inser att även färgerna försvunnit. De kan inte se färg och har aldrig hört musik! Fruktansvärt. Med andra ord - en Dystopi.
Dessutom hade jag på antikvariat fått tag på Eyvind Johnsons ungdomverk Stad i mörker (1927). En norrlandsstad, i februarikylan, ett nytt samhälle, där nya grupper börjar få politiskt inflytande. Men med obehagliga känslor av att omtanken ändå inte är vad den borde vara. En kvinna, en av de nya grupperna med rösträtt, dör av lunginflammation efter nedkylning. Man anara tt det inte blev så mycket av med den första entusiasmen efter den utvidgade rösträtten. Jag har först svårt att få grepp om romanen, där den rör sig fram som en sorts kollektivroman kring staden. Märker dock til slut att den är byggd kring en srots cirkelkomposition. Början och slut möts. Allt ändras, ändå är allt detsamma. Liv och Död. Är väl egentligen en sån roman som man skall läsa om omedelbart för att känna av cirkeln än tydligare.
Litteraturvetenskap
Sex veckor har sprungit iväg ... Jag har läst och läst. Höstterminen har börjat med främst tre allmänna introduktioner till Litteraturvetenskap - en amerikansk, en norsk och en svensk antologi. Den svenska var svårast att få grepp om, eftersom olika personer introducerade sin egen bit, men när bitarna väl börjat falla på plats, verkar det trots allt inte vara så stor variation i vad litteraturvetare tycker och tänker.
Basen är och förblir textstudium, närläsning. Hur än många olika teorier man vill ta in, så berikar det litteraturvetenskapen - tvärvetenskaplighet är berikande. Men för att bli litteraturvetenskap, och inget annat, så måste man sätta texten i centrum. Texten som litteratur.
Detta var en snabb förenkling av ett oerhört vittfamnande ämne. :D
Basen är och förblir textstudium, närläsning. Hur än många olika teorier man vill ta in, så berikar det litteraturvetenskapen - tvärvetenskaplighet är berikande. Men för att bli litteraturvetenskap, och inget annat, så måste man sätta texten i centrum. Texten som litteratur.
Detta var en snabb förenkling av ett oerhört vittfamnande ämne. :D
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
