Mörker och blåbärsris - Kerstin Ekman (1972)

Efter Eyvind Johnsons Stad i mörker, kom jag att tänka på Kerstin Ekmans Mörker och blåbärsris (1972). Tänkte att det kunde finnas trådar däremellan. Och rent ytligt gör det väl det. Det norrländska mörkret. Alkoholen som människorna tar till när livet känns tunt.

Men där finns också en motsats. Evind Johnsons stad vid randen av den norrländska skogen, var ett utslag av tillväxt, landet byggdes upp och utvidgades då för snart 100 år sedan. Medan Kerstin Ekman beskriver den lilla byn, avfolkningsbygden i en tid då skogen avverkas utan hänsyn till ekologin.

Jag känner genast att min B-uppsats på litteraturkursen måste handla om Kerstin Ekman och skogen, alla hennes djur-metaforer, där djuren får visas upp och klargöra den lilla människans situation. Det är en rik text, trots att det är en relativt tunn bok. Fascinerande på så många sätt. Jag letar artiklar och litterära undersökningar kring hennes böcker. Romanerna är så mycket mer än den socialrealistiska ytan. Hennes språk visar upp så tydliga bilder, landskap, som målningar, som hon bjuder in läsaren i. Men ju mer jag läser, desto fler lager på lager av möjliga betydelser finner jag. Som alltid hos Kerstin Ekman.

Kerstin Ekman är så uppenbart beläst, väver samman enormt material från olika håll. Min uppsats gapar bara över en liten liten bit ....

Att jag väljer just Mörker och blåbärsris beror på att jag tycker att den nämns för sällan. Den hamnar mitt emellan de inledande deckarromanerna och den berömda Valmsta-serien, de fyra böckerna om Kvinnorna och Staden (som inte längre får kallas Katrinehomsserien). Men boken har spår av allt hon står för. Först tänkte jag att hon tagit upp Elin Wägners Ekokritiska-tema, som ingen lyssnade på under 1930-talet. Någon har även jämfört med Sara Lidmans Järnbaneepos. Men Kerstin Ekman har något alldeles eget, precis som Sara. (Och Kerstin Ekmans serie inleddes före Sara Lidmans.)

Skogen har alltid varit Kerstin Ekmans alldeles egna område på ett alldeles utpräglat eget sätt. Vilket inte minst hennes essäsamling Herrarna i skogen (2007) visar. Och jag hittar spår av det redan i Mörker och blåbärsris. Det norrländska landskapet var dessutom betydelsefullt redan i Tre små mästare (1961).

Trådarna löper runt, hur än varierade hennes böcker är till ämne och stil, så finns det ändå en bärande ram av metoder och ämnen som återkommer. Vilket gör att jag gräver fram diverse äldre böcker och läser om. Denna vecka har jag även läst Pukehornet (1967) den sista 'deckaren' som snarast bör kallas psykologisk thriller. Men romanen är lika mycket en metaroman om författaren som skriver historien om mannen Päron, i lägenheten under henne. Hon fantiserar. Så vi får aldrig veta vad som försiggick, eller vad hon bara hittat på. Tja, det är ju trots allt bara en bok som är påhittad ändå. Men ändå, när man läser Ekman känns allt så verkligt, hur än mycket hon fabulerar. Just på grund av det noggrant utmejslade landskapet och alla detaljer. Och i Pukehornet berättar författaren själv om detta detaljsamlande. Oavsett om sant eller påhittat...?

Mitt absoluta favoritavsnitt gäller en liten 11-årig flicka som tar hand om sina duvor i ett av kvarterets uthus. Hon springer där sent på kvällarna och såväl Päron som författarinnan (eller snarast hennes egna tankar projicerade på Päron) menar att det är alltför farliga kvarter för henne att röra sig i själv på kvällar och nätter. Men hon har en osynlig låtsasbror, Tommy, som hon säger alltid är med henne.
"- Men Du kan inte tro på att han ska hjälpa dig när han inte finns! Det är bara barn som låtsas så, du är för stor för det, vuxna tror inte så.
- Joho, för Päron tror på tant Agda Wallin. Han tvättar hennes kläder och köper välling åt henne."

Ja, från barnen får vi höra sanningen! Eller snarare, barnet ger henne idén till intrigen. Och i intrigen har Pärons hyrestant ramlat och dött och han låtsas att hon finns där, i oron att bli anklagad för att ha dödat henne med flit. Och han gör det så pass att han själv till slut tror att hon lever och kan se och höra vad de säger och gör. Men bara ibland...

Ett kluvet medvetande. Vilket också finns i Mörker och blåbärsris. Där har Adana tre personligheter. Det är den knepigaste biten att analysera ...