Robinson Crusoe - Daniel Defoe (1719)

I sommar har jag ägnat mycket tid till att ta mig igenom hela Robinson Crusoe. Den första borgerliga 'romanen'. Defoe, den ekonomiske, borgerlige journalisten, som följde sin tids puritanska moral och därför absolut inte ville låtsas om att det var fiktion, fabulerande.

Puritanerna dominerade ännu det engelska samhället. Nöjesläsning hörde inte till vad en god medborgare skulle ägna sig åt. Nyttotanken dominerade. Jag måste säga att i början uppfattade jag själv hans egna förebråelser kring sin egen religiösa likgiltighet, som snarast ironiskt. Jag kunde inte ta det på allvar. Inte förrän han efter över halva boken faktiskt gick med på att hans egen överlevnad trots allt varit en nåd av Gud, och att allt elände han varit med om, både var hans egen förskyllan, för sin egen uppnosighet, men att han ändå trots detta alltid räddats, var det fulkomliga beviset för Guds existens.

Texten är så full av upprepningar och detaljer - allt för att vinna trovärdighet - att det är jobbigt att läsa några långa stycken i taget. Ändå kan jag inte låta bli att fascineras av historien i sig. Som så många andra. Den har ju gett upphov til en alldeles egen genre - Robinsoniad. Eftersom det finns så många författare, som gärna vill skapa sin egen version kring denna superidé, med den öde ön och hur en ensam människas belägenhet då kan gestalta sig. Robinson är ju trots allt en sorts hjälte - som belönas av Gud för sin ståndaktighet.

Att jag inte kan släppa min känsla att det måste finnas ironi i botten, handlar nog om att jag redan för trettio år sedan läste hans nästkommande roman, om Moll Flanders (1722), äventyrerskan. En långt ifrån gudfruktig historia, snarare då chockerande på alla sätt och vis. Detta var efter att Defoe insett att han hade talang för att skapa spännande historier och publiken börjar överge puritanismen och längtar efter förströelse av mer kittlande slag.

Men det var så länge sedan jag läste Moll Flanders, kanske finns där gudfruktighet insprängd som jag glömt av. Minnet är ju selektivt.

Jag vill också läsa om och läsa fler av alla verk som hakat på i Robinsoniaden. Jag vet att jag tyckte om Michel Tourniers varianter (han skrev ju såväl ungdomsvariant och vuxenvariant) men hade svårt för Coetzees Mr Foe. Kanske för att den avviker för mycket från originalets historia. Men även den behöver läsas om för att jag skall finna vad det är Coetzee egentligen vill säga med sin variant. Men nu är hösten igång och det finns inte tid.