En av mina absoluta favoriter bland kapitelböcker för 'barn' Penelope Lively's A house inside out (1987). I mina ögon är det en allåldersbok. Den tillhör det fåtal böcker jag gärna läser om, och jag läser om den stadigt med några års mellanrum. Den håller för det!
Boken kom 1990 i lysande svensk översättning av Ingegärd Martinell, med repris hos 'En bok för alla' redan 1992, med David Parkins härliga illustrationer.
England har en lång tradition av berättelser, där djuren är huvudpersoner som beter sig som människor. Penelope Lively har här valt ett lite annorlunda recept. Huset på Paviljongvägen 54 bebos av familjen Dixon, men familjen figurerar bara i bakgrunden. Författaren förklarar att huset bebos av "fem människor, 39 djur och flera tusen insekter" förutom alla fåglar som återvänder i april varje år.
Så berättelsernas verkliga huvudpersoner är: familjens hund Willie, ett otal möss, gråsuggan Nat och några spindlar. Och trots att de talar och tycks ha känslor som liknar människors, så lever dessa djur sina karakteristiska djurliv i familjens hus, och ser och ser också huset utifrån sitt perspektiv, inte människornas.
Berättelsen flytar lätt och ledigt, med humor och spänning, griper tag och väcker nya perspektiv. Den gör mig helt enkelt glad. Jag ser fram emot att läsa om den flera gånger!
2016-12-31
Kerstin Sundh (1912-2000)
Kerstin Sundh skrev många barn- och ungdomsböcker. Till de mest kända hör serien om Miranda, åtta böcker (1987-1993) varav jag läst de två första, Miranda och pärlhalsbandet (1987) samt Miranda och den blå skålen (1988). De utspelar sig på 1920-talet i och kring Filipstad. Även Skomakarungen (1977) utspelas på 1920-talet och återupplivar fattigsverige och torp som bostäder.
Alla böcker är centrerade kring barn i 10-11-årsåldern, deras vardag och verklighet, med allt vad det innebär: utanförskap, svartsjuka, obesvarad kärlek, torftighet, alkoholism. Det är äkta och raka skildringar som man tror på. Men trots alla problem så stöter barnen också på hjälpsamma människor, som gör att problemen löser sig, och känslan av att livets problem inte är omöjliga att lösa är viktigt.
Jag har alltså bara läst de två första böckerna om Miranda, men redan i andra boken kan man ana sig till en viss Kulla-Gulla effekt, dvs att hennes 'riktiga' mor inte är den hon trodde, utan en mer välbeställd kvinna. Men allt hålls på en mer realistisk nivå, alltså sliter Miranda inte lika ont som Kulla-Gulla, och är inte lika osjälviskt änglalik, och hennes biologiska mor är inte heller lika privilegierat herrgårdslik, utan ett bondeliv är gris och höns skall skötas om.
Skomakarungen Stina kom till tio år före Miranda, men har i mitt tycke fler äkta karaktärsporträtt. Böckerna visar också kvinnor och flickor som vägrar att anpassa sig efter alla rådande regler. De försöker bana sine gen väg, hur än tufft det är.
Kerstin Sundh skrev helt klart kapitelböcker som lockar till mer läsning.
Alla böcker är centrerade kring barn i 10-11-årsåldern, deras vardag och verklighet, med allt vad det innebär: utanförskap, svartsjuka, obesvarad kärlek, torftighet, alkoholism. Det är äkta och raka skildringar som man tror på. Men trots alla problem så stöter barnen också på hjälpsamma människor, som gör att problemen löser sig, och känslan av att livets problem inte är omöjliga att lösa är viktigt.
Jag har alltså bara läst de två första böckerna om Miranda, men redan i andra boken kan man ana sig till en viss Kulla-Gulla effekt, dvs att hennes 'riktiga' mor inte är den hon trodde, utan en mer välbeställd kvinna. Men allt hålls på en mer realistisk nivå, alltså sliter Miranda inte lika ont som Kulla-Gulla, och är inte lika osjälviskt änglalik, och hennes biologiska mor är inte heller lika privilegierat herrgårdslik, utan ett bondeliv är gris och höns skall skötas om.
Skomakarungen Stina kom till tio år före Miranda, men har i mitt tycke fler äkta karaktärsporträtt. Böckerna visar också kvinnor och flickor som vägrar att anpassa sig efter alla rådande regler. De försöker bana sine gen väg, hur än tufft det är.
Kerstin Sundh skrev helt klart kapitelböcker som lockar till mer läsning.
2016-12-23
Frun från havet - Henrik Ibsen (1888)
Frun från havet är en pjäs av Ibsen som jag varken sett eller läst tidigare. Det första som slog mig var att den känns modern, och då menar jag inte 1880-talets modernitet, utan att den har allmängiltiga anslag som skulle kunna förläggas i vår tid.
Första konflikten är mellan halvvuxna döttrar och en ung styvmor. Kanske inget nytt, men aktuellt i dag när familjer ofta byter form, oftare blir storfamiljer med flera mödrar och fäder och bonusbarn.
Sen finns det en 'främmande man', som känns som en stalker. Ellidas make Wangel vill skydda henne, men själv känner hon att detta skrämmande även lockar. Hon vill inte bli skyddad, hon vill vara fri nog att ta egna beslut om sitt eget liv, inte gömma sig bakom någon annan.
Huvudtemat är varje människas rätt till fri vilja; oavsett vilka beslut som skall fattas i livet. Vigsel är inte nödvändigt, det egna samvetet, överenskommelsen mellan två individer, är det som bör styra. Samvetsäktenskap, dvs sambo-relationer, som idag även funnit stöd i senare lagstiftning (även om det gått trögt där, och full jämlikhet ännu inte råder).
Men även andra frågor diskuteras, som relaterar till jämlikhet - Ska en kvinna leva för sig själv, eller genom sin man. Kan både hustrun oh maken vara kreativa konstnärer på lika villkor? Som talesättet är idag: "Bakom varje man finns en framgångsrik kvinna."
Tyngdpunkten ligger på individens frihet - något vi brottas med än idag. För trots att vi försöker skapa ett samhälle där alla ska få valfrihet på alla områden, alltifrån husläkare till fondbolag för tilläggspensionen, så har människan visat sig vara väldigt liten och sårbar när vi slåss och tävlar, snarare än samarbetar och stödjer varann.
Man kan tro att Ellida ska välja passionen, framför att fortsätta sitt resonemangsäktenskap. Dock visar det sig att resonemangsäktenskap inte utesluter passion. Allt bygger på båda parters fria vilja.
Den delaktighet Ellida saknat, kan hon bara skapa själv, genom att vara helt fri vid sina egna vägskäl. När Wangel vågar släppa henne, återvänder hon. Och då fungerar även plastmoderskaper på en helt ny nivå.
En parallell-historia rör äldsta dottern, Bolette, inte så mycket yngre än sin styvmor. När hennes f.d. informator plötsligt förälskar sig i henne, blir hon först förskräckt. Att gifta sig med sin lärare känns först otänkbart. Ändå resonerar hon sig fram till, att eftersom hennes kunskapstörst gör att hon drömmer om att få resa världen runt och studera alla möjliga upptänkliga fakta, så kan hon tänka sig att dela sitt liv med denne medelålders lärare.
Frågan är hur frivilligt hennes val är? Fadern stödjer inte hennes önskan att studera, alltså tar hon en annan utväg. Är det ett passionslöst resonemangsäktenskap? Har hon varit helt fri att välja? eller slussas hon in i en obekväm fålla? Även för Bolette, finns en konstnär som önskar henne som musa, utan att lägga ner sin själ i deras relation
Sens moral: "I frihet acklimatiserar sig människan."
Första konflikten är mellan halvvuxna döttrar och en ung styvmor. Kanske inget nytt, men aktuellt i dag när familjer ofta byter form, oftare blir storfamiljer med flera mödrar och fäder och bonusbarn.
Sen finns det en 'främmande man', som känns som en stalker. Ellidas make Wangel vill skydda henne, men själv känner hon att detta skrämmande även lockar. Hon vill inte bli skyddad, hon vill vara fri nog att ta egna beslut om sitt eget liv, inte gömma sig bakom någon annan.
Huvudtemat är varje människas rätt till fri vilja; oavsett vilka beslut som skall fattas i livet. Vigsel är inte nödvändigt, det egna samvetet, överenskommelsen mellan två individer, är det som bör styra. Samvetsäktenskap, dvs sambo-relationer, som idag även funnit stöd i senare lagstiftning (även om det gått trögt där, och full jämlikhet ännu inte råder).
Men även andra frågor diskuteras, som relaterar till jämlikhet - Ska en kvinna leva för sig själv, eller genom sin man. Kan både hustrun oh maken vara kreativa konstnärer på lika villkor? Som talesättet är idag: "Bakom varje man finns en framgångsrik kvinna."
Tyngdpunkten ligger på individens frihet - något vi brottas med än idag. För trots att vi försöker skapa ett samhälle där alla ska få valfrihet på alla områden, alltifrån husläkare till fondbolag för tilläggspensionen, så har människan visat sig vara väldigt liten och sårbar när vi slåss och tävlar, snarare än samarbetar och stödjer varann.
Man kan tro att Ellida ska välja passionen, framför att fortsätta sitt resonemangsäktenskap. Dock visar det sig att resonemangsäktenskap inte utesluter passion. Allt bygger på båda parters fria vilja.
Den delaktighet Ellida saknat, kan hon bara skapa själv, genom att vara helt fri vid sina egna vägskäl. När Wangel vågar släppa henne, återvänder hon. Och då fungerar även plastmoderskaper på en helt ny nivå.
En parallell-historia rör äldsta dottern, Bolette, inte så mycket yngre än sin styvmor. När hennes f.d. informator plötsligt förälskar sig i henne, blir hon först förskräckt. Att gifta sig med sin lärare känns först otänkbart. Ändå resonerar hon sig fram till, att eftersom hennes kunskapstörst gör att hon drömmer om att få resa världen runt och studera alla möjliga upptänkliga fakta, så kan hon tänka sig att dela sitt liv med denne medelålders lärare.
Frågan är hur frivilligt hennes val är? Fadern stödjer inte hennes önskan att studera, alltså tar hon en annan utväg. Är det ett passionslöst resonemangsäktenskap? Har hon varit helt fri att välja? eller slussas hon in i en obekväm fålla? Även för Bolette, finns en konstnär som önskar henne som musa, utan att lägga ner sin själ i deras relation
Sens moral: "I frihet acklimatiserar sig människan."
2016-12-20
Siri - Lena Einhorn (2011)
Lena Einhorn är lysande. I Siri berättar hon om Siri von Essen, gift med August Strindberg 1877-1893. Boken börjar 1890 när skilsmässoförhandlingarna inleds, och gör sedan nedslag tillbaka till deras första möte 1875 och sedan stegvis framåt alltefter utvecklingen av deras relations.
Det finns också ett efterspel, om hur den föräldralösa 15 år yngre Marie David blir indragen i Strindbergs svartsjuka hatkampanj. Det är oerhört hjärtskärande, hur hon hjälper Siri ekonomiskt, samtidigt som Strindberg själv underlåter att betala något underhåll till sina tre barn. Marie David bryts ner psykiskt och dör i alltför unga år.
Från de händelser hon beskriver kring 1885, känner jag igen repliker från Fadren, just så som jag själv kände att inspirationen kom från Strindbergs egna äktenskapliga kriser.
Siri och August var ett modernt ungt kärlekspar, när modernismen bröt in, med Strindberg som frontfigur. Hon skilde sig från greve Wrangel för att få bli skådespelare, en skandal på sin tid. Ändå blev hon firad skådespelare, som fick fina recensioner, trots att hon saknade utbildning. Hon måste ha haft en medfödd talang. Men scenkarriären blev kort, då hon på kort tid födde flera barn åt August.
Men hennes talang gav henne dock en viss inkomst efter skilsmässan, då hon gick teaterelever, vilka minns henne som oerhört inspirerande.
Deras drömmar, att leva ett modern jämlikt liv, där både man och hustru fick ägna sig åt kreativa konster, fungerade inte i praktiken. Föräldraskapet tog sin tribut, och Strindbergs sjukliga svartsjuka var den stora stötestenen. Men att Siri var Augusts musa och inspiratör är lätt att förstå, även om det med tiden fick en alltmer förvriden negativ slagsida.
Båda två dog 1912, August bara några veckor efter Siri.
Det finns också ett efterspel, om hur den föräldralösa 15 år yngre Marie David blir indragen i Strindbergs svartsjuka hatkampanj. Det är oerhört hjärtskärande, hur hon hjälper Siri ekonomiskt, samtidigt som Strindberg själv underlåter att betala något underhåll till sina tre barn. Marie David bryts ner psykiskt och dör i alltför unga år.
Från de händelser hon beskriver kring 1885, känner jag igen repliker från Fadren, just så som jag själv kände att inspirationen kom från Strindbergs egna äktenskapliga kriser.
Siri och August var ett modernt ungt kärlekspar, när modernismen bröt in, med Strindberg som frontfigur. Hon skilde sig från greve Wrangel för att få bli skådespelare, en skandal på sin tid. Ändå blev hon firad skådespelare, som fick fina recensioner, trots att hon saknade utbildning. Hon måste ha haft en medfödd talang. Men scenkarriären blev kort, då hon på kort tid födde flera barn åt August.
Men hennes talang gav henne dock en viss inkomst efter skilsmässan, då hon gick teaterelever, vilka minns henne som oerhört inspirerande.
Deras drömmar, att leva ett modern jämlikt liv, där både man och hustru fick ägna sig åt kreativa konster, fungerade inte i praktiken. Föräldraskapet tog sin tribut, och Strindbergs sjukliga svartsjuka var den stora stötestenen. Men att Siri var Augusts musa och inspiratör är lätt att förstå, även om det med tiden fick en alltmer förvriden negativ slagsida.
Båda två dog 1912, August bara några veckor efter Siri.
2016-12-16
Fröken Julie - August Strindberg (1888)
Strindbergs främsta naturalistiska drama, Fröken Julie (1888), utspelar sig i ett herrgårdskök, där handlingen är koncentrerad till pjäsens speltid. Allt i en akt utan scenbyten, flyter dialogen smidigt från flirt och förförelsen, till okvädingsord, från dagdrömmar till krass verklighet, när en adelsfröken låter sig förföras av en betjänt. Från könsrollsdebatten i Fadren (1887) där hustrun spelar ut makens argument mot honom själv, omgestaltas striden i Fröken Julie till klasskamp, där betjänten försöker använda den sjunkande grevedottern som stege på sin livsväg uppåt.
Även om det är ett psykologiskt spel som pågår, och trots att åtskilliga duktiga regissörer och skådespelare gjort minnesvärda versioner, så känns den gestaltade problematiken som ett dammigt förgånget. Härom året regisserade Helena Bergström en version som sändes i uppdelade avsnitt på webben, som gick att se som en skolvariant att diskutera kring. Inspelningen hade gjorts i autentisk herrgårdsmiljö och blev på det viset ett stycke kulturhistoria - snarare än modernt allmängiltigt. Ett litterärt arv att känna till.
I alla fall hoppas man ju att jämlikheten ska ha kommit så långt att dubbelmoralen inte skall finnas kvar i någon form lik den i Fröken Julie. Det allra dammigaste är ju slutet, den tidstypiska, från det sena 1800-talet, då det var ont om alternativ för kvinnans självständighet - och alltid tycktes leda till 'självmord' som enda möjlig utväg. Samhället kunde inte ändras, en kvinna som inte passade in, måste ta bakvägen ut ...
Strindbergs äktenskap med Siri von Essen är på upphällningen. Han måste ha använt deras gräl som inspirationskälla, hennes adliga ursprung, hans egen kamp för att återta mannens överlägsenhet. Hans argument är dammiga. Konstnärsparets jämlikhetsdrömmar har definitivt smulats sönder och en uppslitande skilsmässa står för dörren.
Det finns en tredje person i dramat, pigan Kristin, realisten, motpolen till såväl Jean som Julie. Hon fantiserar inte, utan är alltigenom jordnära.
En intressant passus i pjäsen är när Julie säger att hur än mycket hon älskat sin far, så var det han som uppfostrat henne till att förakta sitt eget kön. Att eftersom hon aldrig fått tänka själv utan fått varje tanke från sin far och trolovade, så kan hon inte heller ta på sig skulden för hur hennes liv gestaltat sig. En nyktert argument, som trots allt pekar på att kvinnor behöver samma möjligheter som sina bröder, för att samhället skall kunna utvecklas. Och den biten är sann än idag. Att många kvinnor än idag fastnar i den manliga synen på sig själv, och därigenom förminskas.
Även om det är ett psykologiskt spel som pågår, och trots att åtskilliga duktiga regissörer och skådespelare gjort minnesvärda versioner, så känns den gestaltade problematiken som ett dammigt förgånget. Härom året regisserade Helena Bergström en version som sändes i uppdelade avsnitt på webben, som gick att se som en skolvariant att diskutera kring. Inspelningen hade gjorts i autentisk herrgårdsmiljö och blev på det viset ett stycke kulturhistoria - snarare än modernt allmängiltigt. Ett litterärt arv att känna till.
I alla fall hoppas man ju att jämlikheten ska ha kommit så långt att dubbelmoralen inte skall finnas kvar i någon form lik den i Fröken Julie. Det allra dammigaste är ju slutet, den tidstypiska, från det sena 1800-talet, då det var ont om alternativ för kvinnans självständighet - och alltid tycktes leda till 'självmord' som enda möjlig utväg. Samhället kunde inte ändras, en kvinna som inte passade in, måste ta bakvägen ut ...
Strindbergs äktenskap med Siri von Essen är på upphällningen. Han måste ha använt deras gräl som inspirationskälla, hennes adliga ursprung, hans egen kamp för att återta mannens överlägsenhet. Hans argument är dammiga. Konstnärsparets jämlikhetsdrömmar har definitivt smulats sönder och en uppslitande skilsmässa står för dörren.
Det finns en tredje person i dramat, pigan Kristin, realisten, motpolen till såväl Jean som Julie. Hon fantiserar inte, utan är alltigenom jordnära.
En intressant passus i pjäsen är när Julie säger att hur än mycket hon älskat sin far, så var det han som uppfostrat henne till att förakta sitt eget kön. Att eftersom hon aldrig fått tänka själv utan fått varje tanke från sin far och trolovade, så kan hon inte heller ta på sig skulden för hur hennes liv gestaltat sig. En nyktert argument, som trots allt pekar på att kvinnor behöver samma möjligheter som sina bröder, för att samhället skall kunna utvecklas. Och den biten är sann än idag. Att många kvinnor än idag fastnar i den manliga synen på sig själv, och därigenom förminskas.
2016-12-10
Fadren - August Strindberg (1887)
Dramatik var Strindbergs huvudområde ända från starten 1870, och det område där han kom att få störst inflytande. Men han skrev många historiska dramer och sagospel, innan genombrottet kom med Fadren : ett sorgespel i tre akter, Strindbergs första 'naturalistiska drama', även om Fröken Julie
(1888) mer fullständigt genomför programmet - ren och enkel realism, psykologisk trovärdighet, enhetlig plats och tidsram, kring ett samtida realistiskt ämnesval med naturlig dialog.
På 1880-talet inleddes i Paris en rörelse som ville reformera Teaterkonsten, bort från stelbenta konventioner. Strindberg deltog aktivt i detta. Fadren (1887) blev då också hans internationella genombrott. Strindberg översatte själv sitt drama och skickade det till Émile Zola för ett omdöme, varpå den även utgavs på franska 1888. Zolas hade inlett naturalismen med sin roman Thérèse Raquin (1867), och när han även dramatiserade denna roman 1873 lanserades det naturalistiska dramat.
Centralt tema i Fadren är kampen mellan könen, i äktenskapet och vem som skall bestämma över barnen. Ett centralt tema för hela 1880-talets nyvaknade jämlikhetsdebatt. Och ett närmast olösligt problem på sin tid. När Strindberg och Siri von Essen blev ett par 1877, var det som eldsjälar, att båda skulle få utveckla sina konstnärsdrömmar. Siri bröt mot sin tids konventioner och följde sin dröm att bli skådespelare och Strindberg stödde henne. Men nu tio år senare är de föräldrar till flera barn och inget är längre så enkelt som de trott.
Även om Fadren följer det naturalistiska dramats grundstruktur, där den samtida problematiken gestaltas i realtid, i det rum vi tillåts kika in i, så är dramat som utspelas en inre vånda hos huvudpersonen. Fadren är ett psykologiskt drama, där huvudpersonen - Ryttmästaren - mannen i uniform, brottas med osäkerhet om sin mansroll och fadersroll.
Att läsa en pjäs ger mig frihet att tolka replikerna, då ingen yttre berättare lägger sig i min upplevelse. På teatern styr regissör och skådespelare, genom sin tolkning. Skillnader i betoning, blickar, kroppsspråk med mera styr tolkningarna i olika riktningar. Ju fler möjliga tolkningar, ju mer mångbottnat, desto evigare drama.
Det är möjligt att döma Laura, Ryttmästarn hustru, till lömsk intrigmakerska, säga att hon utnyttjar makens labila läggning, och sår misstankar om att han inte är far till sin egen dotter. Göder den osäkerhet som undergräver hans psykiska hälsa. Å andra sidan upprepar hon bara vad han själv säger, vänder ha. Det är Ryttmästarn som läser allt han kommer över och finner mängder av olycksbröder som alla menar att en man aldrig kan vara säker på om han är far till sina barn.
Det är Ryttmästarns huvudtema, hans manliga osäkerhet. En mor vet alltid om hon fött sitt barn, men en far vet aldrig om han avlat det. Laura svär först att han är far till hennes barn, men inget hjälper. Han kräver visshet, men saknar tillit och självkänsla. Alltså konstaterar Laura att "det ingen kan veta, det vet väl inte du " (Akt 1, scen 9).
Den uniform Ryttmästarn gått klädd i hela livet, är den yta av säkerhet han försökt dölja sin sårbarhet i. Den manliga tvångströjan. Hans hustru ser igenom skölden. När den slutligen rämnar, anser omgivningen honom själssjuk och ersätter den med en verklig tvångströja, för att föra honom till mentalsjukhus.
Frågan är väl ifall Ryttmästarn verkligen 'blivit galen', likt Ofelia som söker sig till döden, eller om han likt Hamlet bara 'spelar galen' för att avslöja sin omgivning. Strindberg känns mycket inspirerad av Shakespeare. Hamlet, Shylock, Richard III - alla starka psykologiska dramer, män som slåss mot tvivel och övermakt. Ryttmästarn: "Ja, jag gråter, fastän jag är man. Men har icke en man ögon? [---] Varför skulle icke en man få klaga, en soldat få gråta? Därför att det är omanligt! Varför är det omanligt?" (Akt 2, scen 5)
Strindberg försöker sig på en psykologisk tolkning till Ryttmästarns 'svaghet', menar att han var ett oönskat barn i ett olyckligt äktenskap och därför 'föddes utan vilja', och därför söker en mor i varje kvinna. Hans amma tycks se det som en självklarhet, som det gamla talesättet att mänskligheten består av mödrar och söner. Han vill slippa vara mannen av stål.
Strindberg skrev Fadren på några veckor i början av Februari, när han befann sig i Bismarcks Tyskland, militarismens huvudborg. Zola inspirerade till litterära experiment. Efter Tjänstekvinnans son tycks han sätta in sig själv och hustrun i olika 'rollspel' - Vad skulle hända om ...?
Vilket leder till stor dramatik.
Det var vid den här tiden Strindberg skrev sin En dåres försvarstal, på franska. Den skandalomsusade bok han vägrade ge ut på svenska. Den har jag ännu inte läst. Nu läser jag Lena Einhorns roman Siri (2011), som handlar om relationen mellan Siri och August, både hur det började och hur det slutade.
(1888) mer fullständigt genomför programmet - ren och enkel realism, psykologisk trovärdighet, enhetlig plats och tidsram, kring ett samtida realistiskt ämnesval med naturlig dialog.
På 1880-talet inleddes i Paris en rörelse som ville reformera Teaterkonsten, bort från stelbenta konventioner. Strindberg deltog aktivt i detta. Fadren (1887) blev då också hans internationella genombrott. Strindberg översatte själv sitt drama och skickade det till Émile Zola för ett omdöme, varpå den även utgavs på franska 1888. Zolas hade inlett naturalismen med sin roman Thérèse Raquin (1867), och när han även dramatiserade denna roman 1873 lanserades det naturalistiska dramat.
Centralt tema i Fadren är kampen mellan könen, i äktenskapet och vem som skall bestämma över barnen. Ett centralt tema för hela 1880-talets nyvaknade jämlikhetsdebatt. Och ett närmast olösligt problem på sin tid. När Strindberg och Siri von Essen blev ett par 1877, var det som eldsjälar, att båda skulle få utveckla sina konstnärsdrömmar. Siri bröt mot sin tids konventioner och följde sin dröm att bli skådespelare och Strindberg stödde henne. Men nu tio år senare är de föräldrar till flera barn och inget är längre så enkelt som de trott.
Även om Fadren följer det naturalistiska dramats grundstruktur, där den samtida problematiken gestaltas i realtid, i det rum vi tillåts kika in i, så är dramat som utspelas en inre vånda hos huvudpersonen. Fadren är ett psykologiskt drama, där huvudpersonen - Ryttmästaren - mannen i uniform, brottas med osäkerhet om sin mansroll och fadersroll.
Att läsa en pjäs ger mig frihet att tolka replikerna, då ingen yttre berättare lägger sig i min upplevelse. På teatern styr regissör och skådespelare, genom sin tolkning. Skillnader i betoning, blickar, kroppsspråk med mera styr tolkningarna i olika riktningar. Ju fler möjliga tolkningar, ju mer mångbottnat, desto evigare drama.
Det är möjligt att döma Laura, Ryttmästarn hustru, till lömsk intrigmakerska, säga att hon utnyttjar makens labila läggning, och sår misstankar om att han inte är far till sin egen dotter. Göder den osäkerhet som undergräver hans psykiska hälsa. Å andra sidan upprepar hon bara vad han själv säger, vänder ha. Det är Ryttmästarn som läser allt han kommer över och finner mängder av olycksbröder som alla menar att en man aldrig kan vara säker på om han är far till sina barn.
Det är Ryttmästarns huvudtema, hans manliga osäkerhet. En mor vet alltid om hon fött sitt barn, men en far vet aldrig om han avlat det. Laura svär först att han är far till hennes barn, men inget hjälper. Han kräver visshet, men saknar tillit och självkänsla. Alltså konstaterar Laura att "det ingen kan veta, det vet väl inte du " (Akt 1, scen 9).
Den uniform Ryttmästarn gått klädd i hela livet, är den yta av säkerhet han försökt dölja sin sårbarhet i. Den manliga tvångströjan. Hans hustru ser igenom skölden. När den slutligen rämnar, anser omgivningen honom själssjuk och ersätter den med en verklig tvångströja, för att föra honom till mentalsjukhus.
Frågan är väl ifall Ryttmästarn verkligen 'blivit galen', likt Ofelia som söker sig till döden, eller om han likt Hamlet bara 'spelar galen' för att avslöja sin omgivning. Strindberg känns mycket inspirerad av Shakespeare. Hamlet, Shylock, Richard III - alla starka psykologiska dramer, män som slåss mot tvivel och övermakt. Ryttmästarn: "Ja, jag gråter, fastän jag är man. Men har icke en man ögon? [---] Varför skulle icke en man få klaga, en soldat få gråta? Därför att det är omanligt! Varför är det omanligt?" (Akt 2, scen 5)
Strindberg försöker sig på en psykologisk tolkning till Ryttmästarns 'svaghet', menar att han var ett oönskat barn i ett olyckligt äktenskap och därför 'föddes utan vilja', och därför söker en mor i varje kvinna. Hans amma tycks se det som en självklarhet, som det gamla talesättet att mänskligheten består av mödrar och söner. Han vill slippa vara mannen av stål.
Strindberg skrev Fadren på några veckor i början av Februari, när han befann sig i Bismarcks Tyskland, militarismens huvudborg. Zola inspirerade till litterära experiment. Efter Tjänstekvinnans son tycks han sätta in sig själv och hustrun i olika 'rollspel' - Vad skulle hända om ...?
Vilket leder till stor dramatik.
Det var vid den här tiden Strindberg skrev sin En dåres försvarstal, på franska. Den skandalomsusade bok han vägrade ge ut på svenska. Den har jag ännu inte läst. Nu läser jag Lena Einhorns roman Siri (2011), som handlar om relationen mellan Siri och August, både hur det började och hur det slutade.
2016-11-27
Fru Marianne - Victoria Benedictsson (1887)
Ännu en frisk socialrealistisk roman av Victoria Benedictsson, skapad helt enligt hennes eget koncept. Den sysslolösa borgardottern Marianne accepterar ett frieri från en välbeställd, stilig 'bonde'. De känner knappt varann, så äktenskapet inleds i stort ett som om det vore arrangerat.
Och stöter också på problem.
Vad som länge ser ut som den bortskämda flickkvinnans brister, vid sidan av en präktig arbetssam man - visar sig längre fram vara ett mer jämställt relationsdrama. Båda parter har brister. Deras relation inleds på båda parters illusioner. Båda måste ändra sig för att mötas på mitten. Det är ett universellt drama.
Victoria Benedictsson vill demonstrera just detta, att parterna måste mötas på mitten för att skapa ett frutbärande samarbete. Äktenskap måste vara ett samabete. 130 år senare ligger detta ämne lika bra i tiden, som när den var ny. Ja, den håller kanske ännu bättre idag - när vi inte längre tänker på konflikten som sedlighet à la 1880-tal.
Vicotira Benedictsson var visionär, såg in i framtiden.
Och stöter också på problem.
Vad som länge ser ut som den bortskämda flickkvinnans brister, vid sidan av en präktig arbetssam man - visar sig längre fram vara ett mer jämställt relationsdrama. Båda parter har brister. Deras relation inleds på båda parters illusioner. Båda måste ändra sig för att mötas på mitten. Det är ett universellt drama.
Victoria Benedictsson vill demonstrera just detta, att parterna måste mötas på mitten för att skapa ett frutbärande samarbete. Äktenskap måste vara ett samabete. 130 år senare ligger detta ämne lika bra i tiden, som när den var ny. Ja, den håller kanske ännu bättre idag - när vi inte längre tänker på konflikten som sedlighet à la 1880-tal.
Vicotira Benedictsson var visionär, såg in i framtiden.
2016-11-25
Vindspejare - Agneta Pleijel (1987)
När Agneta Pleijel gav ut sin första roman 1987, hade hon redan en lång karriär bakom sig som kulturjournalist och litteraturkritiker, men skrev dessa år även en hel del dramatik.
Pleijel har hämtat stoff ur sin släkts historia för flera romaner, så också i debutromanen, Vindspejare. som tecknar bitar ur i synnerhet hennes mormor och morfars historia, från 1890-talet och framåt. Romanen är också en så kallad metaroman, dvs författaren inflikar sig själv och sitt skrivarbete, sitt utforskande av släktminnena, och 'tvingas' använda sin fantasi för att fylla i luckorna.
Texten blir ett utforskande mer av stämningar, ett frammanande av gångna tider och miljöer, än en faktiskt redogörelse för släkthistorien. Händelserna återberättas inte kronologiskt, utan rör sig fram och tillbaka, så som en sen ättling kan tänkas bearbeta släktminnena. Oftast vet man mer om sina föräldrar, än sina morföräldrar och vagast blir bilden av mormors mor. Man vet hur historien slutar, men hur började det egentligen?
Det är det hon utforskar. Hur det kom sig att hennes morfar kom att leva trettio år i Nederlänska Ostindien och där fann sin hustru, vars indonesiska släktingar sentomsider också kom att besöka Mälardalen.
Men mest handlar det om morfaderns konstnärsdrömmar, talangen han ärvt efter sin far, den döve marinmålaren. Men kreativitetens förlösning hämmas av arbetet för det dagliga brödet. Här kan läsaren se paralleller mellan måleri och författande, två kreativa aktiviteter som kräver tid, men oftast kommer i skymundan bakom livets strävanden.
Som morfaderns far, konstnären, säger till sin son mot slutet av romanen - ett samtal som egentligen utspelat sig när sonen var ung och på väg ut i världen för att söka sin lycka: "... att vägen aldrig är rak, den raka vägen är en synvilla." Och att det "inre ljus" som varit hans motivation, det han ägnat hela sitt liv åt att försöka avbilda i olja och akvarell, det hade de "krämare" som köpt upp tavlorna, aldrig begripit sig på.
Med andra ord, konstnär och publik ser inte nödvänigtvis samma sak. Frågan är ifall Agneta Pleijel betvivlar att vi läsare någonsin får ut samma saker av att läsa hennes roman, som hon försökte frammana när hon skrev.
Pleijel har hämtat stoff ur sin släkts historia för flera romaner, så också i debutromanen, Vindspejare. som tecknar bitar ur i synnerhet hennes mormor och morfars historia, från 1890-talet och framåt. Romanen är också en så kallad metaroman, dvs författaren inflikar sig själv och sitt skrivarbete, sitt utforskande av släktminnena, och 'tvingas' använda sin fantasi för att fylla i luckorna.
Texten blir ett utforskande mer av stämningar, ett frammanande av gångna tider och miljöer, än en faktiskt redogörelse för släkthistorien. Händelserna återberättas inte kronologiskt, utan rör sig fram och tillbaka, så som en sen ättling kan tänkas bearbeta släktminnena. Oftast vet man mer om sina föräldrar, än sina morföräldrar och vagast blir bilden av mormors mor. Man vet hur historien slutar, men hur började det egentligen?
Det är det hon utforskar. Hur det kom sig att hennes morfar kom att leva trettio år i Nederlänska Ostindien och där fann sin hustru, vars indonesiska släktingar sentomsider också kom att besöka Mälardalen.
Men mest handlar det om morfaderns konstnärsdrömmar, talangen han ärvt efter sin far, den döve marinmålaren. Men kreativitetens förlösning hämmas av arbetet för det dagliga brödet. Här kan läsaren se paralleller mellan måleri och författande, två kreativa aktiviteter som kräver tid, men oftast kommer i skymundan bakom livets strävanden.
Som morfaderns far, konstnären, säger till sin son mot slutet av romanen - ett samtal som egentligen utspelat sig när sonen var ung och på väg ut i världen för att söka sin lycka: "... att vägen aldrig är rak, den raka vägen är en synvilla." Och att det "inre ljus" som varit hans motivation, det han ägnat hela sitt liv åt att försöka avbilda i olja och akvarell, det hade de "krämare" som köpt upp tavlorna, aldrig begripit sig på.
Med andra ord, konstnär och publik ser inte nödvänigtvis samma sak. Frågan är ifall Agneta Pleijel betvivlar att vi läsare någonsin får ut samma saker av att läsa hennes roman, som hon försökte frammana när hon skrev.
2016-11-20
Blindträff - Hans Holmér (1995)
Hans Holmér (1930-2002) var väl mest känd för att han var länspolismästare när Palme mördades 1986 och tog på sig huvudansvaret för spaningarna, men avgick redan året därpå när hans stjärna dalade. Han skrev dock en rad polisromaner, som sålde bra under 1990-talet.
Nu har jag läst en av dem, Blindträff, med undertiteln polisroman. Huvuddelen av intrigen ses dock genom mördarens synvinkel. En kvinna så driven av hämndbegär att jag skulle kalla henne psykopat. Holmér gör inga psykologiska utläggningar. Bara visar att hon helt saknar spärrar, och fortsätter att planera det ena mordet efter det andra.
Av någon outgrundlig anledning är handlingen förlagd till 1987, alltså åtta år innan boken utgavs, utan att i övrigt placeras i 1987 års verklighet. Poliserna sköter sitt jobb, men är inga superhjältar. De gör sina misstag. Och slutet flaggar för att även om poliserna slutligen griper henne, så är det osäkert om 'bevisen' kommer att hålla i domstol.
Grundidén är att via 'sex' kan de flesta människor, om än inte alla, manipuleras och luras att göra misstag. En mycket lättläst bok, ett ständigt flyt av händelser, och karaktärer som flyter in och ut längs intrigen. Men den efterlämnar en bismak. Alla fruar är tydligen feta och osexiga, vilket gör männen till lätta byten. Historien saknar djup nog för att bli trovärdig. En ren bagatell att fördriva tiden i hängmattan med.
Nu har jag läst en av dem, Blindträff, med undertiteln polisroman. Huvuddelen av intrigen ses dock genom mördarens synvinkel. En kvinna så driven av hämndbegär att jag skulle kalla henne psykopat. Holmér gör inga psykologiska utläggningar. Bara visar att hon helt saknar spärrar, och fortsätter att planera det ena mordet efter det andra.
Av någon outgrundlig anledning är handlingen förlagd till 1987, alltså åtta år innan boken utgavs, utan att i övrigt placeras i 1987 års verklighet. Poliserna sköter sitt jobb, men är inga superhjältar. De gör sina misstag. Och slutet flaggar för att även om poliserna slutligen griper henne, så är det osäkert om 'bevisen' kommer att hålla i domstol.
Grundidén är att via 'sex' kan de flesta människor, om än inte alla, manipuleras och luras att göra misstag. En mycket lättläst bok, ett ständigt flyt av händelser, och karaktärer som flyter in och ut längs intrigen. Men den efterlämnar en bismak. Alla fruar är tydligen feta och osexiga, vilket gör männen till lätta byten. Historien saknar djup nog för att bli trovärdig. En ren bagatell att fördriva tiden i hängmattan med.
2016-11-11
Trollkarlens stav - Terry Pratchett (1987)
Terry Pratchett (1948-2015) skrev 41 romaner placerade i sin fantasy-värld, Skivvärlden, The Discworld. Det är en platt värld uppburen av fyra elefanter som står på en 'världssköldpadda' som simmar genom världsrymden. Låter det unikt? Egentligen kommer denna bild från hinduisk mytologi. Pratchett anknyter hela tiden till en redan existerande tankevärld, och gör det med värme och humor. Allt vad människan kan tänkas ha förklarat och liknat vår existens vid, blir i hans Skivvärld en grundmurad realitet. Alltså är världen platt, Alltså finns häxor och trollkarlar och vättar.
Trollkarlens stav inleds med en beskrivning av denna skivvärld, jag citerar från första sidan, men kursiveringen är min:
"Så kommer den in i bild upptill, större än den största och otrevligaste beväpnade stjärnkryssaren i någon megaspektakelfilmmakares fantasi, en sköldpadda, femtontusen kilometer lång. Det är Store A'Tuin, en av de sällsynta astrochelonierna från det universum där saker och ting inte fullt är som de borde vara, utan mer som folk föreställer sig dem, och på sitt meteorärrade skal bär den med sig fyra gigantiska elefanter som på sina enorma ryggar lyfter upp Skivvärldens väldiga, runda hjul."
Notera att Pratchett tar den hinduiska metaforen och jämför med rymdskepp à la Science Fiction på bio. Eftersom romanen utkom 1987, när Star Wars filmerna varit ett kultfenomen i tio år, associerar jag naturligtvis genast till George Lucas mastodontprojekt. Pratchett leker med våra föreställningar, våra kulturella ramar.
Ett annat, subtilare exempel är när romanens huvudperson, 8-åriga flickan Eskarina, nästan hamnar i klorna på ett ohederligt värdshuspar. När kvinnan med len stämma låtsas hjälpa flickan, skriver Pratchett att man nästan hör ugnsluckan slå igen. Fler ord än så behövs inte för att vi ska associera till den elaka häxan i Hans och Greta. Alltså blir vi på vår vakt och inser att kvinnan inte här hederlig, utan bara låtsas hjälpa, för att komma åt flickans trollstav.
Det är den här typen av subtila referenser till mänskliga tankevärldar av alla slag som gör läsningen skönt roande. De 41 böckerna ingår inte i någon linjär intrig, utan kan läsas helt fristående, även om vissa karaktärer återkommer här och var. Böckerna har i stället olika teman, där Pratchett leker med helt olika litterära klichéer och tankevärldar, alltifrån magi och kvantfysik i just den här, till vampyrer, rockmusik, Shakespeare, Watergate, Da Vinci-koden ... ja, i stort sätt allt och vad som helst
Trollkarlens stav heter i original Equal Rites (1987), vilket är en ordlek på temat jämställdhet, vilket är ett viktigt tema i boken. Rights (rättigheter) och Rites (riter) skiljer sig bara i stavning, inte uttal. Så flickan Eskarina föds 'av misstag' till trollkarl, trots att bara pojkar kan bli trollkarlar, medan flickor 'får bara' bli häxor. Alltså en könsrollsuppdelning. Manliga trollkarlar utbildas vid 'Osynliga Universitetet', där flickor och kvinnor inte får komma in.
Detta med trollkarlsskolan får mig att tänka på JK Rowling och Harry Potter. Hon jobbade i tio år på första boken, som kom 1997. Kanske läste hon Equal Rites och blev inspirerad att utveckla det här med skola för trollkarlar? Jag har ingen aning - kanske finns det en äldre tradition med 'osynliga' trollkarlsskolor. Jag är inte alls påläst inom genren. Pratchett har också några olika exempel på hur medvetanden tas i besittning av andra energier, som känns bekanta.
Första boken, The Colour of Magic, kom 1983. Trollkarlens stav är den tredje, men som sagt, att numrera dem har ingen funktion. Sista boken utkom samma år han dog, 2015. Det blir alltså inga fler.
Men de som finns är en läsvärd skatt att gräva i.
Trollkarlens stav inleds med en beskrivning av denna skivvärld, jag citerar från första sidan, men kursiveringen är min:
"Så kommer den in i bild upptill, större än den största och otrevligaste beväpnade stjärnkryssaren i någon megaspektakelfilmmakares fantasi, en sköldpadda, femtontusen kilometer lång. Det är Store A'Tuin, en av de sällsynta astrochelonierna från det universum där saker och ting inte fullt är som de borde vara, utan mer som folk föreställer sig dem, och på sitt meteorärrade skal bär den med sig fyra gigantiska elefanter som på sina enorma ryggar lyfter upp Skivvärldens väldiga, runda hjul."
Notera att Pratchett tar den hinduiska metaforen och jämför med rymdskepp à la Science Fiction på bio. Eftersom romanen utkom 1987, när Star Wars filmerna varit ett kultfenomen i tio år, associerar jag naturligtvis genast till George Lucas mastodontprojekt. Pratchett leker med våra föreställningar, våra kulturella ramar.
Ett annat, subtilare exempel är när romanens huvudperson, 8-åriga flickan Eskarina, nästan hamnar i klorna på ett ohederligt värdshuspar. När kvinnan med len stämma låtsas hjälpa flickan, skriver Pratchett att man nästan hör ugnsluckan slå igen. Fler ord än så behövs inte för att vi ska associera till den elaka häxan i Hans och Greta. Alltså blir vi på vår vakt och inser att kvinnan inte här hederlig, utan bara låtsas hjälpa, för att komma åt flickans trollstav.
Det är den här typen av subtila referenser till mänskliga tankevärldar av alla slag som gör läsningen skönt roande. De 41 böckerna ingår inte i någon linjär intrig, utan kan läsas helt fristående, även om vissa karaktärer återkommer här och var. Böckerna har i stället olika teman, där Pratchett leker med helt olika litterära klichéer och tankevärldar, alltifrån magi och kvantfysik i just den här, till vampyrer, rockmusik, Shakespeare, Watergate, Da Vinci-koden ... ja, i stort sätt allt och vad som helst
Trollkarlens stav heter i original Equal Rites (1987), vilket är en ordlek på temat jämställdhet, vilket är ett viktigt tema i boken. Rights (rättigheter) och Rites (riter) skiljer sig bara i stavning, inte uttal. Så flickan Eskarina föds 'av misstag' till trollkarl, trots att bara pojkar kan bli trollkarlar, medan flickor 'får bara' bli häxor. Alltså en könsrollsuppdelning. Manliga trollkarlar utbildas vid 'Osynliga Universitetet', där flickor och kvinnor inte får komma in.
Detta med trollkarlsskolan får mig att tänka på JK Rowling och Harry Potter. Hon jobbade i tio år på första boken, som kom 1997. Kanske läste hon Equal Rites och blev inspirerad att utveckla det här med skola för trollkarlar? Jag har ingen aning - kanske finns det en äldre tradition med 'osynliga' trollkarlsskolor. Jag är inte alls påläst inom genren. Pratchett har också några olika exempel på hur medvetanden tas i besittning av andra energier, som känns bekanta.
Första boken, The Colour of Magic, kom 1983. Trollkarlens stav är den tredje, men som sagt, att numrera dem har ingen funktion. Sista boken utkom samma år han dog, 2015. Det blir alltså inga fler.
Men de som finns är en läsvärd skatt att gräva i.
2016-10-26
En hund begraven - Reidar Jönsson (1988)
En hund begraven är en sorts fortsättning på Mitt liv som hund, för att det är samma huvudperson. Och referenserna bakåt till första boken, även om de inte är många, är så pass kortfattade att man bör ha läst den för att hänga med till hundra procent. Å andra sidan skiljer sig historierna helt åt, tematiskt. Detta är en bok om mansbilder, sökandet efter den frånvarande fadern, sjömannen, hur Ingemar i övre tonåren - i praktiken föräldralös, inte bara moderslös - söker sig till sjömansyrket, söker manliga förebilder, och riskerar att själv bli en lika frånvarande far åt sin egen son ett drygt årtionde senare, trots att han då lämnat sjön.
Vid det laget har Ingemar lämnat sjömanslivet. Men även journalistyrket är ett resande yrke. Problemet är dock att hans hustru, Louise, skiljas. Där startar romanen, 1976, ställer problemet på sin spets. Ingemar som hoppats bli en så mycket bättre far än sin egen, upplever sig plötsligt som ett offer för omständigheter. Han börjar minnas sin egen jakt på fadersfigurer när han i senare tonåren ger sig ut på sjön och fastigt tvingas bli vuxen nog att klara sig själv ute i den hårda världen. Hans vilda fantasi, de fabulerande överdrifterna, finns där än i hopp om att dölja smärtan och fly undan i myten om sitt eget vuxenblivande - i brist på verklig mognad.
Alltså en ren mansbok, med enbart en lång rad mansporträtt, i kölvattnet på 1970-talets kvinnliga bekännelseböcker. Hustrun Louise är så flyktigt tecknad, närmast en nidbild framvuxen ur skilsmässoångesten, att den hamnar utanför den verkliga ramen, ingår i myten.
Även denna roman hoppar fram och tillbaka i tiden, men hoppen är längre än i Mitt liv som hund. Nu är det den vuxne Ingemars röst, som 1976, återvänder i minnet till sjölivet under det tidiga 1960-talet. Ett intressant berättargrepp är att några länge, elaborerade och fabulerande, scener, tidigare i historien, återkommer mot slutet i mycket summarisk form. Det intressanta är att minnet då är tuktat, återhållet omformulerat, så som minnen kan mogna genom åren, när känslorna svalnat. Det skapar en intressant loop i min läsning, som inte bara friskar upp minnet om bokens tidigare avsnitt, utan som även ger ett annat djup åt hur vår självbild förändras med åren.
Texten är härligt lättläst, frisk och humoristisk. Här nedan ett litet lösryckt exempel mot slutet av boken, när skilsmässan är huvudtemat:
s. 274 "Vi pendlar som vanligt. Men röran är inte angenäm. För att slippa undan försöker jag bli förälskad i en servitris på hotellet. Men det går inte. Jag har ingen övertygelse och kan inte koncentrera mig."
Det finns djup i det lättsamma. Men alldeles i slutet, vilar Ingemar upp sig på mentalvårdsavdelning. Den biten går lite väl hastigt och flyktigt för att hänga ihop med historien i övrigt. Ingemar pallade tydligen inte trycket längre, för allt han sopat in under mattan.
Vid det laget har Ingemar lämnat sjömanslivet. Men även journalistyrket är ett resande yrke. Problemet är dock att hans hustru, Louise, skiljas. Där startar romanen, 1976, ställer problemet på sin spets. Ingemar som hoppats bli en så mycket bättre far än sin egen, upplever sig plötsligt som ett offer för omständigheter. Han börjar minnas sin egen jakt på fadersfigurer när han i senare tonåren ger sig ut på sjön och fastigt tvingas bli vuxen nog att klara sig själv ute i den hårda världen. Hans vilda fantasi, de fabulerande överdrifterna, finns där än i hopp om att dölja smärtan och fly undan i myten om sitt eget vuxenblivande - i brist på verklig mognad.
Alltså en ren mansbok, med enbart en lång rad mansporträtt, i kölvattnet på 1970-talets kvinnliga bekännelseböcker. Hustrun Louise är så flyktigt tecknad, närmast en nidbild framvuxen ur skilsmässoångesten, att den hamnar utanför den verkliga ramen, ingår i myten.
Även denna roman hoppar fram och tillbaka i tiden, men hoppen är längre än i Mitt liv som hund. Nu är det den vuxne Ingemars röst, som 1976, återvänder i minnet till sjölivet under det tidiga 1960-talet. Ett intressant berättargrepp är att några länge, elaborerade och fabulerande, scener, tidigare i historien, återkommer mot slutet i mycket summarisk form. Det intressanta är att minnet då är tuktat, återhållet omformulerat, så som minnen kan mogna genom åren, när känslorna svalnat. Det skapar en intressant loop i min läsning, som inte bara friskar upp minnet om bokens tidigare avsnitt, utan som även ger ett annat djup åt hur vår självbild förändras med åren.
Texten är härligt lättläst, frisk och humoristisk. Här nedan ett litet lösryckt exempel mot slutet av boken, när skilsmässan är huvudtemat:
s. 274 "Vi pendlar som vanligt. Men röran är inte angenäm. För att slippa undan försöker jag bli förälskad i en servitris på hotellet. Men det går inte. Jag har ingen övertygelse och kan inte koncentrera mig."
Det finns djup i det lättsamma. Men alldeles i slutet, vilar Ingemar upp sig på mentalvårdsavdelning. Den biten går lite väl hastigt och flyktigt för att hänga ihop med historien i övrigt. Ingemar pallade tydligen inte trycket längre, för allt han sopat in under mattan.
2016-10-07
Mitt liv som hund - Reidar Jönsson (1983)
Reidar Jönsson (f.1944) debuterade 1969, och etablerade sig på 1970-talet främst som dramatiker för såväl teater, radio och TV. Hans stora genombrott (utanför Sverige) kom dock med romanen Mitt liv som hund (1983), filmatiserad i Lasse Hallströms regi 1985. Filmen fick två Oscarsnomineringar, för bästa utländska film och bästa manus. Det inledde Hallströms 30-åriga Hollywood-karriär. Men även Reidar Jönsson, som själv skrev filmens manus efter sin bok, kom att jobba åt Hollywood i 10 år.
Filmen är underbart minnesvärd, en tragikomisk klassiker. Så när jag nu 30 år senare ger mig till att läsa boken letar jag efter filmens tilltal i boktexten. Men det tar ett bra tag innan den stämningen infinner sig. Jag letar efter pojken Ingemars berättarröst, som är den geniala röda tråden i filmen. Trots att Ingemar är bokens jag-berättare, så har jag svårt att hitta samma magnetiska känslan i romanen. Första halvan hör jag inte pojken bakom orden, utan snarare en 'vuxen mans' uttryckssätt. Det hjälper inte att han själv tycks notera det och skyller på att han lever för mycket ihop med äldre släktingar.
Ingemars svada är betydande. Han överdriver gärna, och måste därför rätta sig själv gång på gång, 'nej nu överdrev jag igen'. Han försöker skämta bort livets smärta. I filmen är Ingemars smärta mer eftertänksam - han pepper sig själv, försöker minska sin smärta, genom att jämföra med andra katastrofer. Jönsson filmmanus blev en fullträff, alltså mådde texten bra av att renodlas till bildmediet.
Men visst är romanen en klassiker. Texten flyter loss ju närmare vi kommer berättelsens kärna, språket flödar lättare, skimrar allt klarare. I filmen tittar Ingemar upp på stjärnhimlen gång på gång, och betänker rymdhunden Laikas grymma öde. Där växer hans insikt inför grymheten för varje gång han tänker tillbaka. Det kan säkert tolkas psykologiskt. Ingemars, liksom författarens, mor dör efter en längre tids sjukdom. Ingemar väjer undan inför alla insikter som sin dödssjuka mor. När han tvingas flytta runt, är det andra upplevelser som tar över, konkretare, närmare. Puberteten står för dörren. Han tvingas bli vuxen och klara sig själv, trots att det är för tidigt.
Mitt liv som hund är mångbottnad. En nivå jag verkligen uppskattar är den mycket påtagliga tidsatomosfären från 1958-59, med fotbolls-VM, brasilianaren Pelé, den svenske boxaren Ingos VM-titel, och Povel Ramels oförmåga att få upp sin kokosnöt. Många symboler finns invävda i temat. Hela Ingemars liv kan nog liknas vid en hårdknäkt kokosnöt. Och han känner sig nog lika ensam som rymdhunden Laika, men förtränger den, projicerar ut den på Laika.
Filmen fick visserligen ingen Oscar, men däremot två Guldbaggar och en Golde Globe.
Filmen är underbart minnesvärd, en tragikomisk klassiker. Så när jag nu 30 år senare ger mig till att läsa boken letar jag efter filmens tilltal i boktexten. Men det tar ett bra tag innan den stämningen infinner sig. Jag letar efter pojken Ingemars berättarröst, som är den geniala röda tråden i filmen. Trots att Ingemar är bokens jag-berättare, så har jag svårt att hitta samma magnetiska känslan i romanen. Första halvan hör jag inte pojken bakom orden, utan snarare en 'vuxen mans' uttryckssätt. Det hjälper inte att han själv tycks notera det och skyller på att han lever för mycket ihop med äldre släktingar.
Ingemars svada är betydande. Han överdriver gärna, och måste därför rätta sig själv gång på gång, 'nej nu överdrev jag igen'. Han försöker skämta bort livets smärta. I filmen är Ingemars smärta mer eftertänksam - han pepper sig själv, försöker minska sin smärta, genom att jämföra med andra katastrofer. Jönsson filmmanus blev en fullträff, alltså mådde texten bra av att renodlas till bildmediet.
Men visst är romanen en klassiker. Texten flyter loss ju närmare vi kommer berättelsens kärna, språket flödar lättare, skimrar allt klarare. I filmen tittar Ingemar upp på stjärnhimlen gång på gång, och betänker rymdhunden Laikas grymma öde. Där växer hans insikt inför grymheten för varje gång han tänker tillbaka. Det kan säkert tolkas psykologiskt. Ingemars, liksom författarens, mor dör efter en längre tids sjukdom. Ingemar väjer undan inför alla insikter som sin dödssjuka mor. När han tvingas flytta runt, är det andra upplevelser som tar över, konkretare, närmare. Puberteten står för dörren. Han tvingas bli vuxen och klara sig själv, trots att det är för tidigt.
Mitt liv som hund är mångbottnad. En nivå jag verkligen uppskattar är den mycket påtagliga tidsatomosfären från 1958-59, med fotbolls-VM, brasilianaren Pelé, den svenske boxaren Ingos VM-titel, och Povel Ramels oförmåga att få upp sin kokosnöt. Många symboler finns invävda i temat. Hela Ingemars liv kan nog liknas vid en hårdknäkt kokosnöt. Och han känner sig nog lika ensam som rymdhunden Laika, men förtränger den, projicerar ut den på Laika.
Filmen fick visserligen ingen Oscar, men däremot två Guldbaggar och en Golde Globe.
2016-09-30
Återstoden av dagen - Kazuo Ishiguro (1989)
Jag såg filmen (1993) när den var rätt ny. Anthony Hopkins och Emma Thompson är strålande skådespelare, liksom regissören James Ivory, som skapar den där lågmälda spänningen, som bygger upp och vidgas. Nu först hittade jag boken second-hand.
Romanen berättas av butlern Stevens, ett mönster för sin yrkeskår. Året är 1956, när han lånar sin nye, amerikanske arbetsgivares bil, och reser ut på landsbygden för sitt livs första semester. Men historien rör huvudsakligen hans minnen från 1920-30-talen, i det stora adliga hushållet Darlington, med alla internationella gäster, inte minst tyskar. År 1956 uppfattar landsbygdsbefolkningen honom som en 'fin herre', inte bara på grund av den fina bil han kör, utan genom sin fullständiga korrekthet i såväl tal som klädsel. Ett 40-årigt arbetsliv i ett högadligt hushåll har format honom att driva den oklanderliga framtoningen till sin spets. Han tillåter sig inte minsta avsteg vad gäller sans och värdighet.
Första kapitlet vänjer läsaren vid butlerns välmodulerade, snustorra språk och tankevärld, och jag undrar först om jag verkligen kommer att bli lika förtrollad av boken, som av filmen. Men visst blir jag det. Varje kapitel fördjupar inblicken i såväl butlerns liv och arbetsmoral, som den miljö han arbetat i. Slöjorna faller en efter en från läsarens ögon, även om butlerna själv håller fast vid sin illusion av värdighet.
Under tjugo års tid fanns dessutom hushållerskan Miss Kenton där, som chef för den kvinnliga personalen. De jobbar tätt ihop, men i synnerhet Stevens kan inte tillåta sig att leva ut sina känslor, de begraver han. Att tjäna sin husbonde är allt han lever för.
Även om texten för mig som läsare förmedlar såväl sorg som humor, så har Steven inte tillåtit sig att skämta. 'Humor' har legat utanför hans arbetes ramar, ända tills den mer informelle amerikanske arbetsgivaren introducerar det i vardagen. Då först, när livet nått fram till sin afton, när han skall vänja sig vid ett friare liv, denna Återstoden av dagen, när en främling säger åt honom att tillåta sig att njuta av livet, då tänker han att han åtminstone ska öva upp sin förmåga till att svara på folks språkliga dubbeltydigheter, så båda förstår att man skämtar - att ta livet lite lättare.
Stevens har aldrig ifrågasatt den idealism han levt för, 100 % hängiven sin husbonde. Ishiguro lyckas fantastiskt förmedla Stevens demokratiska blindhet, en lågmäld men tydlig ironi avtecknar sig inför läsarens blick, när Ishiguro avslöjar dubbelheten i den vanliga människans närsynthet.
Romanen griper mig, väcker allt djupare känslor, inför den lille mannens stoiska arbetsliv - som är hela hans liv, varken mer eller mindre. Jag njuter den språkligt exakta texten, hur de olika karaktärerna frammanas i sina olika sätt att uttrycka sig. När jag läser, njuter jag av att få stiga in i Stevens liv, hur än begränsat hans tankeliv är - eller kanske just därför.
Det känns så nytt för mig, trots att det är en förgången värld, numera evaporerad ...
***
2017-10-05: Kazuo Ishiguro tilldelas 2017 års Nobelpris i litteratur. Jag är så glad! Han skriver fantastiskt.
Romanen berättas av butlern Stevens, ett mönster för sin yrkeskår. Året är 1956, när han lånar sin nye, amerikanske arbetsgivares bil, och reser ut på landsbygden för sitt livs första semester. Men historien rör huvudsakligen hans minnen från 1920-30-talen, i det stora adliga hushållet Darlington, med alla internationella gäster, inte minst tyskar. År 1956 uppfattar landsbygdsbefolkningen honom som en 'fin herre', inte bara på grund av den fina bil han kör, utan genom sin fullständiga korrekthet i såväl tal som klädsel. Ett 40-årigt arbetsliv i ett högadligt hushåll har format honom att driva den oklanderliga framtoningen till sin spets. Han tillåter sig inte minsta avsteg vad gäller sans och värdighet.
Första kapitlet vänjer läsaren vid butlerns välmodulerade, snustorra språk och tankevärld, och jag undrar först om jag verkligen kommer att bli lika förtrollad av boken, som av filmen. Men visst blir jag det. Varje kapitel fördjupar inblicken i såväl butlerns liv och arbetsmoral, som den miljö han arbetat i. Slöjorna faller en efter en från läsarens ögon, även om butlerna själv håller fast vid sin illusion av värdighet.
Under tjugo års tid fanns dessutom hushållerskan Miss Kenton där, som chef för den kvinnliga personalen. De jobbar tätt ihop, men i synnerhet Stevens kan inte tillåta sig att leva ut sina känslor, de begraver han. Att tjäna sin husbonde är allt han lever för.
Även om texten för mig som läsare förmedlar såväl sorg som humor, så har Steven inte tillåtit sig att skämta. 'Humor' har legat utanför hans arbetes ramar, ända tills den mer informelle amerikanske arbetsgivaren introducerar det i vardagen. Då först, när livet nått fram till sin afton, när han skall vänja sig vid ett friare liv, denna Återstoden av dagen, när en främling säger åt honom att tillåta sig att njuta av livet, då tänker han att han åtminstone ska öva upp sin förmåga till att svara på folks språkliga dubbeltydigheter, så båda förstår att man skämtar - att ta livet lite lättare.
Stevens har aldrig ifrågasatt den idealism han levt för, 100 % hängiven sin husbonde. Ishiguro lyckas fantastiskt förmedla Stevens demokratiska blindhet, en lågmäld men tydlig ironi avtecknar sig inför läsarens blick, när Ishiguro avslöjar dubbelheten i den vanliga människans närsynthet.
Romanen griper mig, väcker allt djupare känslor, inför den lille mannens stoiska arbetsliv - som är hela hans liv, varken mer eller mindre. Jag njuter den språkligt exakta texten, hur de olika karaktärerna frammanas i sina olika sätt att uttrycka sig. När jag läser, njuter jag av att få stiga in i Stevens liv, hur än begränsat hans tankeliv är - eller kanske just därför.
Det känns så nytt för mig, trots att det är en förgången värld, numera evaporerad ...
***
2017-10-05: Kazuo Ishiguro tilldelas 2017 års Nobelpris i litteratur. Jag är så glad! Han skriver fantastiskt.
2016-09-29
Tjänstekvinnans son - August Strindberg (1886)
Strindbergs självbiografiska romanserie Tjänstekvinnans son, med undertiteln En själs utvecklingshistoria, berättas i tredje person om 'Johan'. Första delen om åren 1849-1867 har jag läst tidigare flera gånger. Och man pratar ofta om den som en mytbildning, deklarerat redan i titeln, att han kallar sin mor 'tjänstekvinna' och därigenom skapar sig en underdog position, en outsider-position. Men det finns inget som tyder på att familjen Strindberg var så luggsliten som han visar upp den.
Nu har jag för första gången även läst andra delen, Jäsningstiden : En själs utvecklingshistoria 1867-1872, som han skrev i rasande fart sommaren 1886, tätt inpå utgivandet av del 1, och fick den också utgiven samma år. Men den sålde för dåligt, så det kom att dröja många år innan del 3 och 4 utgavs.
Barndomsskildringar intresserar mig alltid, men i del två skildras hans vilsna studieår efter studenten. Hans flackande mellan Stockholm och Uppsala, mellan statistroller på teaterscenen och lärligstid hos en läkare. Han är helt klart vilsen, osäker om vilken bana han ska välja. Att tvingas slava med närmast stumma statistroller, kantstötte dock Johans stolthet så pass att han beslöt att hellre satsa på att själv skriva dramatik än spela den. Så vaknade Strindbergs författarskap, tidigt 1870-tal.
Men texten är knastertorr, doserande som en avhandling. Så det är inte konstigt att den sålde dåligt. Den kommenterade nationalupplagan har bifogat det förord av Strindberg, som aldrig trycktes. Där förklarar han att romanformen 'kommer att dö ut', menar att ärliga självbiografier är det som hör framtiden till. Men det ska inte vara Bekännelser à la Rousseau. Strindberg har anslutit sig till Zolas naturalism, och vill skriva än mer 'vetenskapligt' än Zola själv.
Han vill undersöka hur han bilvit den människa han blivit, och det är hans vetenskaåliga pretentioner som gör texten knastertorr. Varje vinklingar får sina kapitel, alltifrån släkt och ärftlighet, till miljö och tidsanda, vänner och läsning som format hans tankar och reaktioner. Så även om eftervärlden anser att han mytologiserade, så trodde han sig själv sträva efter högsta möjliga ärlighet. Något som också fick honom att våndas, eftersom han i sin 'ärlighetsiver' inte skräder sina ord om släkt och vänner, och därför helst önskar att de inte måtte läsa hans bok.
Men förutom det politiska och sociologiska, ja rent fysiologiska, i naturalismen, tar Strindberg till sig de psykologiska strömningar som växer fram i slutet av 1800-talet. Han psykologiserar sin självanalys, utifrån målmedvetna fackstudier. I förordet till andra upplagan, 1909, skriver han att han började skriva serien när han var mycket livstrött, och tänkte summera sitt liv. Men i stället blev denna självanalys en nytändning, som väckte hans nyfikenhet och livslust. Författandet fick en ny mening och motivation.
Precis som jag alltid har tyckt. Att nytolka barndom och uppväxt är fascinerande.
Nu har jag för första gången även läst andra delen, Jäsningstiden : En själs utvecklingshistoria 1867-1872, som han skrev i rasande fart sommaren 1886, tätt inpå utgivandet av del 1, och fick den också utgiven samma år. Men den sålde för dåligt, så det kom att dröja många år innan del 3 och 4 utgavs.
Barndomsskildringar intresserar mig alltid, men i del två skildras hans vilsna studieår efter studenten. Hans flackande mellan Stockholm och Uppsala, mellan statistroller på teaterscenen och lärligstid hos en läkare. Han är helt klart vilsen, osäker om vilken bana han ska välja. Att tvingas slava med närmast stumma statistroller, kantstötte dock Johans stolthet så pass att han beslöt att hellre satsa på att själv skriva dramatik än spela den. Så vaknade Strindbergs författarskap, tidigt 1870-tal.
Men texten är knastertorr, doserande som en avhandling. Så det är inte konstigt att den sålde dåligt. Den kommenterade nationalupplagan har bifogat det förord av Strindberg, som aldrig trycktes. Där förklarar han att romanformen 'kommer att dö ut', menar att ärliga självbiografier är det som hör framtiden till. Men det ska inte vara Bekännelser à la Rousseau. Strindberg har anslutit sig till Zolas naturalism, och vill skriva än mer 'vetenskapligt' än Zola själv.
Han vill undersöka hur han bilvit den människa han blivit, och det är hans vetenskaåliga pretentioner som gör texten knastertorr. Varje vinklingar får sina kapitel, alltifrån släkt och ärftlighet, till miljö och tidsanda, vänner och läsning som format hans tankar och reaktioner. Så även om eftervärlden anser att han mytologiserade, så trodde han sig själv sträva efter högsta möjliga ärlighet. Något som också fick honom att våndas, eftersom han i sin 'ärlighetsiver' inte skräder sina ord om släkt och vänner, och därför helst önskar att de inte måtte läsa hans bok.
Men förutom det politiska och sociologiska, ja rent fysiologiska, i naturalismen, tar Strindberg till sig de psykologiska strömningar som växer fram i slutet av 1800-talet. Han psykologiserar sin självanalys, utifrån målmedvetna fackstudier. I förordet till andra upplagan, 1909, skriver han att han började skriva serien när han var mycket livstrött, och tänkte summera sitt liv. Men i stället blev denna självanalys en nytändning, som väckte hans nyfikenhet och livslust. Författandet fick en ny mening och motivation.
Precis som jag alltid har tyckt. Att nytolka barndom och uppväxt är fascinerande.
2016-09-19
Dublin 4 - Maeve Binchy (1981)
Maeve Binchy (1939-2012), en av Irlands storartade berättare, blev journalist av en ren tillfällighet i början av 1960-talet, för att hennes far skickade in de brev hon skrev honom från sin tid på en israelisk kibbutz till en tidning, som genast tryckte dem.
Dublin 4 är hennes tredje novellsamling, utgiven 1981, året innan hennes romandebut, Tänd ett litet ljus (1982), som jag läste för många år sedan och älskade. Men novellerna har jag alltså inte läst förrän nu. Till skillnad från McEwans debut jag nyss läste, är hennes texter fulla av känslor, som vädjar till mina egna. Binchy är en mästare på att synliggöra den lilla människans liv och våndor. För hur än vanliga liv vi lever måste vi alla tampas med livsavgörande ställningstaganden i våra valhänta försök att hantera våra liv.
Denna samling består av fyra noveller av varierande längd. Även om novell-formatet inte tillåter någon verklig utveckling hos karaktärerna, så använder Binchey en mängd olika karaktärer för att visa upp helt olika synvinklar på samma livshändelser, och väver därigenom en rik och komplex bild av Irland ca 1980. Alltifrån kvinnan som söker starta om för att hantera sin makes otrohet, en ung landsortstjejs chockartade möte med storstadens ensamhet, och en annan ung kvinnas vånda att förstå och jämföra sin systers utomäktenskapliga graviditet, med sin egen. Trial and error. Anpassning efter livsvillkor.
Riktigt hjärtskärande är den sista, "Mummel i Montrose", om alkoholisten som kommer hem från en avgiftningskur med de bästa intentioner, och strider tappert mot all misstro från omgivningen. Han har lärt sig att alkoholen blir till 'gift' i hans egen kropp, och försöker att därför att inte lyssna på omgivningens locktoner. Som läsare håller jag tummarna för honom mer än hans omgivning. Men just som det verkar gå vägen - tar hans 'will-power', viljestyrka, slut. Karriären som fotograf hade alkoholen malt ner till noll och ingenting. Kontakterna är försvunna. Utan jobb har livet blivit grått och meningslöst, tills han bara känner en enda utväg ... utan stöd från omgivningen blir förändring en omöjlighet.
Maeve Binchys språk flyter lätt och läsvärt. Inte minst för att hennes psykologiska synvinklar är så fullständigt engagerande och trovärdiga.
Dublin 4 är hennes tredje novellsamling, utgiven 1981, året innan hennes romandebut, Tänd ett litet ljus (1982), som jag läste för många år sedan och älskade. Men novellerna har jag alltså inte läst förrän nu. Till skillnad från McEwans debut jag nyss läste, är hennes texter fulla av känslor, som vädjar till mina egna. Binchy är en mästare på att synliggöra den lilla människans liv och våndor. För hur än vanliga liv vi lever måste vi alla tampas med livsavgörande ställningstaganden i våra valhänta försök att hantera våra liv.
Denna samling består av fyra noveller av varierande längd. Även om novell-formatet inte tillåter någon verklig utveckling hos karaktärerna, så använder Binchey en mängd olika karaktärer för att visa upp helt olika synvinklar på samma livshändelser, och väver därigenom en rik och komplex bild av Irland ca 1980. Alltifrån kvinnan som söker starta om för att hantera sin makes otrohet, en ung landsortstjejs chockartade möte med storstadens ensamhet, och en annan ung kvinnas vånda att förstå och jämföra sin systers utomäktenskapliga graviditet, med sin egen. Trial and error. Anpassning efter livsvillkor.
Riktigt hjärtskärande är den sista, "Mummel i Montrose", om alkoholisten som kommer hem från en avgiftningskur med de bästa intentioner, och strider tappert mot all misstro från omgivningen. Han har lärt sig att alkoholen blir till 'gift' i hans egen kropp, och försöker att därför att inte lyssna på omgivningens locktoner. Som läsare håller jag tummarna för honom mer än hans omgivning. Men just som det verkar gå vägen - tar hans 'will-power', viljestyrka, slut. Karriären som fotograf hade alkoholen malt ner till noll och ingenting. Kontakterna är försvunna. Utan jobb har livet blivit grått och meningslöst, tills han bara känner en enda utväg ... utan stöd från omgivningen blir förändring en omöjlighet.
Maeve Binchys språk flyter lätt och läsvärt. Inte minst för att hennes psykologiska synvinklar är så fullständigt engagerande och trovärdiga.
2016-09-17
Cementträdgården - Ian McEwan (1978)
Ian McEwans debutroman från 1978. Två veckor har gått sedan jag läste ut den, och att jag dröjer med att formulera mina tankar om denna korta roman på 160 sidor handlar inte bara om att mitt liv varit fullt av andra åtaganden. Hur än kort och lättläst ger den möjlighet till symboliska tolkningar.
Första intrycket var att den skiljer sig mycket från hans senare mästarromaner, t ex den kompakta detaljrikedomen i Lördag (2005). Det är flera år sedan jag läste den, men minns den obehagliga känslan som trycker på, uppväckt av att huvudpersonen vaknar i gryningen och tycker sig se ett brinnande flygplan på väg att kraschlanda in mot London. Handlingen tilldrog sig 2003, och så nära efter 11 september 2001, då de terroristkapade flygplanen flög in i tvillingtornen i New York, uppfattar jag som läsare naturligtvis hotet extra vittomfattande - ja nästan självklart. Så trots att det var 'falskt alarm', någon typ av synvilla (jag minns inte om det var soluppgång bakom flygplanet eller vad som lett till intrycket), så känns det som ett ont omen, en undergångskänsla kring mänsklig civilisation. Så här långt efteråt med endast mina egna tolkningar i färskt minne, skulle jag även kunna trycka på den omvända symboliken. "Falskt alarm!" Som att vi människor går omkring och bara ser det svarta, grottar ner oss i dåliga nyheter, hellre än att försöka njuta av livet. Är det nödvändigt?
Att debutromaner skiljer sig från ett författarskap i övrigt är väl snarare regel än undantag. Men hotet, undergångskänslan som löper genom Lördag, är trots allt ett viktigt tema även i debutromanen Cementträdgården (1978). McEwan hade tidigare gett ut skräcknoveller, och när även romanen rörde sig runt en rad makabra teman, som ruttnande lik och incest, gav honom epitetet 'den makabre' (Ian Macabre). Han har själv sagt att hans första roman strävade efter att fånga stämningen i det sena 1970-talet, ett smutsigt London fullt av brister och mardrömslik tunnelbana, brister som folket levde med utan minsta protest, att samhället motståndslöst närmar sig kollaps. Titeln pekar tydligt på hur långt vi avlägsnat oss från den mänskliga naturen.
Jag tänker på Oljekrisen 1973, då världsekonomin kollapsade efter 'det glada 60-talet', som naturligtvis bara varit glatt på ytan, för att arbetslösheten varit låg. Utan minsta eftertanke byggde man bostäder som jättelika sterila betongöknar, bostäder tillräckligt billiga för gemene man. Ingen funderade över hur mänskligt livet skulle bli i sådana 'koncentrationsläger'. I McEwans roman rivs husen runt de fyra ungdomarnas hem, tills de blir alltmer isolerade. Deras egen far cementerade hela deras egen trädgård för att minska trädgårdsarbetet till ett minimum. Men då minskar även livet till ett minimum.
Fadern dör dock av överansträngningen, och strax därefter insjuknar även modern och dör efter att ha varit sängliggande en tid i hemmet. Syskonskaran, två bröder och två systrar, försöker leva vidare på egen hand, rädda för vad som skulle hända ifall samhället skulle bli deras nya förmyndare. Så de hemlighåller moderns död, och begraver henne själva genom att gjuta in henne i cement i källaren. Men sommaren är het och cementen har inte utförts fackmannamässigt. Den spricker och moderns lik kikar fram och börjar ruttna och stinka. (1976 var en extremt het sommar i England, jag såg själv hur Hyde Park var brunbränd i brist på regn - så tvärtemot Englands normalt småregnande klimat.)
Det är alltså en apokalyptisk makaber historia, sedd ur 15-årige Jacks perspektiv, på kliniskt känslolös prosa. Trots att det är en Jag-berättelse, uttrycker den inga känslor. Alltså identifierar man sig inte med berättaren, utan lämnas med en serie bilder att tolka symboliskt. Modern, symbol för livskraft, kan omöjligt leva vidare i stenöknen. Ungdomarna sörjer inte fadern, som i romanens inledning beskrivs som "en liten tunn argsint gubbe med en massa fixa idéer". Storasyster Julie, 17 år, moderns ställföreträdare, försöker leva vidare, solar ute i Cementträdgården. Jack är freudianskt fixerad vid sex och onani.
Jag kan läsa in en modern Oidipus-historia i romanen, som inleds "Jag dödade inte min far, men det finns stunder när jag tror att jag hjälpte honom på vägen." Jack dödar inte, han är passiv. Modern protesterar mot faderns cementprojekt, inte Jack. Jack är passiv, en sorts låtsas-medhjälpare, som ser på när fadern överanstränger sig. Jack ser faderna hjärattack, men kallar inte på ambulans, någon annan får göra det när det är för sent. Jack blir inte heller moderns nya partner, hon blir sjuk och Jack tycks inte reagera. I stället är det med Julie, systern, som tar initiativ till incest. Jack är passiv.
Här slutar historien. Julies platoniske pojkvän Derek har kallat på polis, när han upptäckt att Julie ger Jack den intimitet han själv förvägrats. Jack kämpade aldrig emot sitt öde, så som Oidipus försökte, om än utan framgång. McEwan såg hur London förslummades utan att någon tycktes protestera.
Hans roman blandar också genrer på ett sätt som skulle bli vanligt på 1980-talet, det postmoderna, Ungdomarnas inträde i vuxenlivet blandas med neogotisk skräck (som minner om såväl Edgar Allan Poe, som Hitccok) och freudiansk och annan psykologi. Lillebror Tom, som alltid varit rädd för fadern och även mobbas i skolan, börjar klä ut sig i flickkläder som ett sätt att fly. Hemma regredierar han till baby, söker skydd hos sina systrar, låter sig vaggas. Även Jack regredierar alltmer och lägger sig slutligen i samma barnsäng som brodern.
Jack beskrev faderns död som "fullkomligt betydelselös i jämförelse med det som följde". Han förnekar alltså sitt ursprung, vill lösgöra sig från fadersauktoriteten. Ännu en referens till Freudiansk psykologi är när Julie förklarar för Jack att faderns agg mot yngste sonen, Tom, är för att han förlorat sin hustrus tillgivenhet i konkurrensen med sin son. Jack tycker dock att sådana tankar är egendomliga, han har uppenbarligen inte läst Freud. "Så vansinnigt att tänka sig en tävlan mellan en liten pojke och en vusen man! Senare frågade jag Julie vem som skulle vinna och hon sade utan tvekan: 'Tom, naturligtvis! Och sen kommer far att hämnas på honom'." Men långt innan dess är fadern död.
Det är naturligtvis inget känslomässigt nöje att läsa en sådan här bok. Däremot en intellektuell utmaning, om man vill tyda de närmast drömlika symbolerna. Freudiansk drömtydning?
Första intrycket var att den skiljer sig mycket från hans senare mästarromaner, t ex den kompakta detaljrikedomen i Lördag (2005). Det är flera år sedan jag läste den, men minns den obehagliga känslan som trycker på, uppväckt av att huvudpersonen vaknar i gryningen och tycker sig se ett brinnande flygplan på väg att kraschlanda in mot London. Handlingen tilldrog sig 2003, och så nära efter 11 september 2001, då de terroristkapade flygplanen flög in i tvillingtornen i New York, uppfattar jag som läsare naturligtvis hotet extra vittomfattande - ja nästan självklart. Så trots att det var 'falskt alarm', någon typ av synvilla (jag minns inte om det var soluppgång bakom flygplanet eller vad som lett till intrycket), så känns det som ett ont omen, en undergångskänsla kring mänsklig civilisation. Så här långt efteråt med endast mina egna tolkningar i färskt minne, skulle jag även kunna trycka på den omvända symboliken. "Falskt alarm!" Som att vi människor går omkring och bara ser det svarta, grottar ner oss i dåliga nyheter, hellre än att försöka njuta av livet. Är det nödvändigt?
Att debutromaner skiljer sig från ett författarskap i övrigt är väl snarare regel än undantag. Men hotet, undergångskänslan som löper genom Lördag, är trots allt ett viktigt tema även i debutromanen Cementträdgården (1978). McEwan hade tidigare gett ut skräcknoveller, och när även romanen rörde sig runt en rad makabra teman, som ruttnande lik och incest, gav honom epitetet 'den makabre' (Ian Macabre). Han har själv sagt att hans första roman strävade efter att fånga stämningen i det sena 1970-talet, ett smutsigt London fullt av brister och mardrömslik tunnelbana, brister som folket levde med utan minsta protest, att samhället motståndslöst närmar sig kollaps. Titeln pekar tydligt på hur långt vi avlägsnat oss från den mänskliga naturen.
Jag tänker på Oljekrisen 1973, då världsekonomin kollapsade efter 'det glada 60-talet', som naturligtvis bara varit glatt på ytan, för att arbetslösheten varit låg. Utan minsta eftertanke byggde man bostäder som jättelika sterila betongöknar, bostäder tillräckligt billiga för gemene man. Ingen funderade över hur mänskligt livet skulle bli i sådana 'koncentrationsläger'. I McEwans roman rivs husen runt de fyra ungdomarnas hem, tills de blir alltmer isolerade. Deras egen far cementerade hela deras egen trädgård för att minska trädgårdsarbetet till ett minimum. Men då minskar även livet till ett minimum.
Fadern dör dock av överansträngningen, och strax därefter insjuknar även modern och dör efter att ha varit sängliggande en tid i hemmet. Syskonskaran, två bröder och två systrar, försöker leva vidare på egen hand, rädda för vad som skulle hända ifall samhället skulle bli deras nya förmyndare. Så de hemlighåller moderns död, och begraver henne själva genom att gjuta in henne i cement i källaren. Men sommaren är het och cementen har inte utförts fackmannamässigt. Den spricker och moderns lik kikar fram och börjar ruttna och stinka. (1976 var en extremt het sommar i England, jag såg själv hur Hyde Park var brunbränd i brist på regn - så tvärtemot Englands normalt småregnande klimat.)
Det är alltså en apokalyptisk makaber historia, sedd ur 15-årige Jacks perspektiv, på kliniskt känslolös prosa. Trots att det är en Jag-berättelse, uttrycker den inga känslor. Alltså identifierar man sig inte med berättaren, utan lämnas med en serie bilder att tolka symboliskt. Modern, symbol för livskraft, kan omöjligt leva vidare i stenöknen. Ungdomarna sörjer inte fadern, som i romanens inledning beskrivs som "en liten tunn argsint gubbe med en massa fixa idéer". Storasyster Julie, 17 år, moderns ställföreträdare, försöker leva vidare, solar ute i Cementträdgården. Jack är freudianskt fixerad vid sex och onani.
Jag kan läsa in en modern Oidipus-historia i romanen, som inleds "Jag dödade inte min far, men det finns stunder när jag tror att jag hjälpte honom på vägen." Jack dödar inte, han är passiv. Modern protesterar mot faderns cementprojekt, inte Jack. Jack är passiv, en sorts låtsas-medhjälpare, som ser på när fadern överanstränger sig. Jack ser faderna hjärattack, men kallar inte på ambulans, någon annan får göra det när det är för sent. Jack blir inte heller moderns nya partner, hon blir sjuk och Jack tycks inte reagera. I stället är det med Julie, systern, som tar initiativ till incest. Jack är passiv.
Här slutar historien. Julies platoniske pojkvän Derek har kallat på polis, när han upptäckt att Julie ger Jack den intimitet han själv förvägrats. Jack kämpade aldrig emot sitt öde, så som Oidipus försökte, om än utan framgång. McEwan såg hur London förslummades utan att någon tycktes protestera.
Hans roman blandar också genrer på ett sätt som skulle bli vanligt på 1980-talet, det postmoderna, Ungdomarnas inträde i vuxenlivet blandas med neogotisk skräck (som minner om såväl Edgar Allan Poe, som Hitccok) och freudiansk och annan psykologi. Lillebror Tom, som alltid varit rädd för fadern och även mobbas i skolan, börjar klä ut sig i flickkläder som ett sätt att fly. Hemma regredierar han till baby, söker skydd hos sina systrar, låter sig vaggas. Även Jack regredierar alltmer och lägger sig slutligen i samma barnsäng som brodern.
Jack beskrev faderns död som "fullkomligt betydelselös i jämförelse med det som följde". Han förnekar alltså sitt ursprung, vill lösgöra sig från fadersauktoriteten. Ännu en referens till Freudiansk psykologi är när Julie förklarar för Jack att faderns agg mot yngste sonen, Tom, är för att han förlorat sin hustrus tillgivenhet i konkurrensen med sin son. Jack tycker dock att sådana tankar är egendomliga, han har uppenbarligen inte läst Freud. "Så vansinnigt att tänka sig en tävlan mellan en liten pojke och en vusen man! Senare frågade jag Julie vem som skulle vinna och hon sade utan tvekan: 'Tom, naturligtvis! Och sen kommer far att hämnas på honom'." Men långt innan dess är fadern död.
Det är naturligtvis inget känslomässigt nöje att läsa en sådan här bok. Däremot en intellektuell utmaning, om man vill tyda de närmast drömlika symbolerna. Freudiansk drömtydning?
2016-09-02
Simsalabims Stockholms ABC (1994)
Nu ska jag för ovanlighetens skulle rekommendera en bilderbok för barn. En utmärkt gåva till barn och barnbarn. Jag har dock köpt den till mig själv i En bok för allas senaste nyutgåva (2016).
Alla bilder är målade av Magda Korotynska, och de är alldeles underbara. Boken består av lika många Stockholms-vyer, som bokstäver i alfabetet. Bilderna är både en aning naivistiska genom sin rena skönhet, men också realistiska för att jag utan problem känner igen alla platser som avbildats, även om jag är osäker på om alla perspektiv verkligen stämmer till 100%. Men det är betydelselöst.
Boken är en fantastisk introduktion till Sveriges huvudstad, via 28 stämningsfulla sevärdheter. Men den är mer än så. Det är en ABC-bok som fångar barnet i mig, för även om bokstäverna så långt det är möjligt anknyter till platser (t ex F för Fjällgaten, Z för Zinkensdamm), så är inte det alltid möjligt. Därför finns i alla bilder minst ett djur och en rad andra saker och ting på samma begynnelsebokstav med på bilden. Och som en extra bonus finns den lilla figuren 'Simsalabim' iklädd narrkåpa med på alla bilder, mer eller mindre uppenbart. Alltså blir varje bokstavsuppslag som en sorts ABC-skattjakt samtidigt som jag njuter av bilderna i sig.
Dessutom har Rod Bengtsson skrivit en fyrradig, rimmad vers till varje uppslag, helt klart inspirerad av bilderna, skapat sina egna små 'korthistorier'.
En mycket prisvärd bok - en modern klassiker!
Alla bilder är målade av Magda Korotynska, och de är alldeles underbara. Boken består av lika många Stockholms-vyer, som bokstäver i alfabetet. Bilderna är både en aning naivistiska genom sin rena skönhet, men också realistiska för att jag utan problem känner igen alla platser som avbildats, även om jag är osäker på om alla perspektiv verkligen stämmer till 100%. Men det är betydelselöst.
Boken är en fantastisk introduktion till Sveriges huvudstad, via 28 stämningsfulla sevärdheter. Men den är mer än så. Det är en ABC-bok som fångar barnet i mig, för även om bokstäverna så långt det är möjligt anknyter till platser (t ex F för Fjällgaten, Z för Zinkensdamm), så är inte det alltid möjligt. Därför finns i alla bilder minst ett djur och en rad andra saker och ting på samma begynnelsebokstav med på bilden. Och som en extra bonus finns den lilla figuren 'Simsalabim' iklädd narrkåpa med på alla bilder, mer eller mindre uppenbart. Alltså blir varje bokstavsuppslag som en sorts ABC-skattjakt samtidigt som jag njuter av bilderna i sig.
Dessutom har Rod Bengtsson skrivit en fyrradig, rimmad vers till varje uppslag, helt klart inspirerad av bilderna, skapat sina egna små 'korthistorier'.
En mycket prisvärd bok - en modern klassiker!
2016-09-01
Brev från Klara och andra berättelser - Tove Jansson (1991)
Senare delen av författarskapet skrev Tove Jansson främst noveller. Brev från Klara och andra berättelser har ett lika kristallklart språk som alltid, men i den avklarnade stilen finns också en sorts lättnad. Alla egensinniga karaktärer, gamla som unga, känns inte längre så bortkomna i en obegriplig värld.
Dessa sena historier slutar alla för mig med något positivt. Jag upplever en känsla av frihet i stället för instängdhet. Ja, jag vill utropa: Äntligen är 1980-talet över, äntligen är det värsta över - nu kan det bara bli bättre !
Dessa sena historier slutar alla för mig med något positivt. Jag upplever en känsla av frihet i stället för instängdhet. Ja, jag vill utropa: Äntligen är 1980-talet över, äntligen är det värsta över - nu kan det bara bli bättre !
2016-08-31
The Casual Vacancy - J K Rowlings (2012)
J K Rowlings första 'vuxenbok' (jag har läst den på engelska, men den finns översatt som Den tomma stolen), skulle lika gärna ha kunnat kallas 'roman för unga vuxna'. Romanen myllrar av karaktärer i alla åldersgrupper, från 3 år upp till pensionärer och död. Allt rör sig kring två fiktiva landsortssamhällen: 'idyllen' Pagford, där alla känner alla, vs den större industriorten, 'staden' Yarvil, och som slagpåse mellan dessa - lågstatuskvarteret The Fields, ett förväntat problemområde.
Rowling har skapat ett sorts genomsnitt av olika samhällsmedborgare, varav ett antal 16-åriga skolungdomar utgör en viktig länk i historien. Alla är de på olika sätt offer för sitt samhälle och kämpar för att framföra sina protesterar mot sina vuxna släktingars blinda livslögner.
Den engelska titeln, The Casual Vacancy, är en administrativ term för en vakant position, i romanen en plats i kommundelsnämnden som måste återbesättas via fyllnadsval. Jag har boken på engelska, men vet att den översatts som Den tomma stolen.
Intrigen mellan de vuxna i samhället rör alltså detta fyllnadsval. Det pågår nämligen en socialpolitisk strid. Många vill lösgöra the Fields från Pagford, i förhoppningen att så bli av med knarkproblemen, och 'slippa betala för socialfallen'. Deras motståndare propagerar för ett kollektivt socialt samvete med metadon-behandlingar och socialt stöd i olika former.
Mobbing är ett viktigt tema i romanen, såväl mellan de frustrerade skolungdomarna, som mellan de vuxna. Alla klamrar sig fast kring sina egna fantasier och livslögner, har svårt att förstå varandra och pratar förbi varandra, Karaktärerna känns mycket trovärdiga och psykologiskt fördjupade. Men det är en svart historia. Någon har talat om 'svart humor', men den har inte trängt igenom till mig som inte har engelska som modersmål. Jag känner i stället en genomträngande smärta inför alla problem som karaktärerna brottas med.
Jag som tidigare har läst alla Harry Potter-böckerna kan sakna den humor som livade upp problemen i den fantasy-världen. Humor är ju vårt bästa försvar mot livets tuffa sidor. Och det lättar definitivt upp, inte minst för att balansera spänningarna i den svarta intrigen. Men när det gäller mobbning, knark och prostituion i nutiden - det känns för tungt att skämta bort. Och det gör Rowling inte heller.
I stället lyckas hon med en realistisk beskrivning av allehanda elände, utan att bli melodramatiskt. Och det är en bedrift.
Rowling har skapat ett sorts genomsnitt av olika samhällsmedborgare, varav ett antal 16-åriga skolungdomar utgör en viktig länk i historien. Alla är de på olika sätt offer för sitt samhälle och kämpar för att framföra sina protesterar mot sina vuxna släktingars blinda livslögner.
Den engelska titeln, The Casual Vacancy, är en administrativ term för en vakant position, i romanen en plats i kommundelsnämnden som måste återbesättas via fyllnadsval. Jag har boken på engelska, men vet att den översatts som Den tomma stolen.
Intrigen mellan de vuxna i samhället rör alltså detta fyllnadsval. Det pågår nämligen en socialpolitisk strid. Många vill lösgöra the Fields från Pagford, i förhoppningen att så bli av med knarkproblemen, och 'slippa betala för socialfallen'. Deras motståndare propagerar för ett kollektivt socialt samvete med metadon-behandlingar och socialt stöd i olika former.
Mobbing är ett viktigt tema i romanen, såväl mellan de frustrerade skolungdomarna, som mellan de vuxna. Alla klamrar sig fast kring sina egna fantasier och livslögner, har svårt att förstå varandra och pratar förbi varandra, Karaktärerna känns mycket trovärdiga och psykologiskt fördjupade. Men det är en svart historia. Någon har talat om 'svart humor', men den har inte trängt igenom till mig som inte har engelska som modersmål. Jag känner i stället en genomträngande smärta inför alla problem som karaktärerna brottas med.
Jag som tidigare har läst alla Harry Potter-böckerna kan sakna den humor som livade upp problemen i den fantasy-världen. Humor är ju vårt bästa försvar mot livets tuffa sidor. Och det lättar definitivt upp, inte minst för att balansera spänningarna i den svarta intrigen. Men när det gäller mobbning, knark och prostituion i nutiden - det känns för tungt att skämta bort. Och det gör Rowling inte heller.
I stället lyckas hon med en realistisk beskrivning av allehanda elände, utan att bli melodramatiskt. Och det är en bedrift.
2016-08-29
Vi kallar honom Anna - Peter Pohl (1987)
Hittade denna bland mina olästa pockets från 'En bok för alla', nyutgiven tidigt 2000-tal, då dom fortfarande gav ut vuxenböcker. Utseende och titel gjorde dock att jag antog att det var en ungdomsbok. Och blev därför lite förvånad att handlingen var förlagd till 1958-59. Stilen bröt mot moderna ungdomsböcker.
Huvudpersonerna är 14 resp. 18 år, varför historien faller inom ramen för 'unga vuxna'. Författaren var själv 18 år 1958 och efterskriften säger att författaren använde erfarenheter ur sitt eget liv i sina romaner, som visserligen såldes som ungdomsböcker, men författaren själv motsatte sig sådana etiketter. För honom var ämnet angelägnast, i det här fallet 'mobbing', ett som det tycks evigt problem.
Huvudtemat kand ock sägas röra något som kanske känns lite förlegat idag, 'pennalism', alltså kamratuppfostran. Jan Guillous roman Ondskan (1981), som också blev film, och också tilldrar sig vid ungefär samma tid. Emellanåt har det dykt upp tidningsartiklar om att pennalismen fortfarande förekommer i privatskolor.
Peter Pohls roman Vi kallar honom Anna (1987) talar om företeelsen som uppkommen ur 1940-talets intellektuella pojkläroverk, grogrund för elitism och militarism. På 1950-talet pågick ett arbete med att införa 'en skola för alla', Enhetsskolan, som skulle ersätta uppdelningen i folkskola resp. Realskola. Större delen av romanen tilldrar sig på ett sommarläger på Värmdö, alltså 'på landet', med enbart pojkar, som mer eller mindre sköter sig själva under devisen 'Frihet under ansvar'. I stället uppstår en hierarki av översittare, där de svagaste inordnas som hackkycklingar.
I Enhetsskolan skulle könsuppdelningen avskaffas, och man funderar i romanen över om det skulle minska elitismen och tävlingsmentaliteten. Hur det nu än blev med det, så inte har människor slutat att mobba varann.
Jag upplever länge romanens som torr. Den 18-årige idrottsledaren Micke berättar. Och han riktar sig hela tiden till ett 'Du', den 14-åriga hackkycklingen Anders - kallad Anna - som hela tiden tytt sig till Micke, för att han är den enda som 'tycks tro' på den pennalism Anders drabbas av. Vi anar att Micke själv en gång riskerat hamna i samma situation, men klarat sig ur det genom att träna upp sin egen kropp och blivit en 'oövervinnelig' löpare. Micke blir Anders idol.
Micke orkar dock inte stå upp mot samhällsklimatet, det förtigande som råder, utan känner sig som en svikare. Det är en mur han har att kämpa mot. Å ena sidan säger många att all man skall anmäla det våld man möter, men ingen erkänner att det verkligen förekommer. 'Pojkar är pojkar', anklagelserna kommer för nära rektors och lärares dåliga samvete och förnekas därför. I slutet av boken blir Micke Stenberg närmast själv misstänkt för förtal. Den scen mot slutet där han får sitta med vid vad man senare skulle ha kallat ett 'elevvårdssamtal', är en lysande beskrivning av rektorns orerande. Han sätter sig på sina höga hästar och är så nedlåtande att han inte ens memorerat Mickes efternamn utan omväxlande med Stenberg, även kallar honom Stenkvist, Stenlund etc. En lysande lågmäld satir.
Romanen är plågsam, och väckte enligt uppgift stort hallå vid utgivningen 1987, Ledaren på Sommarlägret, Tjefen, har ideal om att 'Våld ska kuvas med kärlek, att ont ska stävjas med gott'. Men det lyckas aldrig. Han blundar för realiteterna lika mycket som alla andra. Därför känns denna roman 100 % realistisk, men alldeles för dyster som ungdomsroman. För det är inte bara elever som mobbar varandra. Även lärare och ledare utövar det översitteri de kan. Det finns ingen lösning. Som i Guillous Ondskan, tycks icke-vålds-metoden aldrig vinna några poäng. Tuffast vinner.
Och det är ju inte den sens moralen man vill komma fram till. Alltså slutar Peter Pohls roman dystert, och ger oss inga enkla lösningar.
Huvudpersonerna är 14 resp. 18 år, varför historien faller inom ramen för 'unga vuxna'. Författaren var själv 18 år 1958 och efterskriften säger att författaren använde erfarenheter ur sitt eget liv i sina romaner, som visserligen såldes som ungdomsböcker, men författaren själv motsatte sig sådana etiketter. För honom var ämnet angelägnast, i det här fallet 'mobbing', ett som det tycks evigt problem.
Huvudtemat kand ock sägas röra något som kanske känns lite förlegat idag, 'pennalism', alltså kamratuppfostran. Jan Guillous roman Ondskan (1981), som också blev film, och också tilldrar sig vid ungefär samma tid. Emellanåt har det dykt upp tidningsartiklar om att pennalismen fortfarande förekommer i privatskolor.
Peter Pohls roman Vi kallar honom Anna (1987) talar om företeelsen som uppkommen ur 1940-talets intellektuella pojkläroverk, grogrund för elitism och militarism. På 1950-talet pågick ett arbete med att införa 'en skola för alla', Enhetsskolan, som skulle ersätta uppdelningen i folkskola resp. Realskola. Större delen av romanen tilldrar sig på ett sommarläger på Värmdö, alltså 'på landet', med enbart pojkar, som mer eller mindre sköter sig själva under devisen 'Frihet under ansvar'. I stället uppstår en hierarki av översittare, där de svagaste inordnas som hackkycklingar.
I Enhetsskolan skulle könsuppdelningen avskaffas, och man funderar i romanen över om det skulle minska elitismen och tävlingsmentaliteten. Hur det nu än blev med det, så inte har människor slutat att mobba varann.
Jag upplever länge romanens som torr. Den 18-årige idrottsledaren Micke berättar. Och han riktar sig hela tiden till ett 'Du', den 14-åriga hackkycklingen Anders - kallad Anna - som hela tiden tytt sig till Micke, för att han är den enda som 'tycks tro' på den pennalism Anders drabbas av. Vi anar att Micke själv en gång riskerat hamna i samma situation, men klarat sig ur det genom att träna upp sin egen kropp och blivit en 'oövervinnelig' löpare. Micke blir Anders idol.
Micke orkar dock inte stå upp mot samhällsklimatet, det förtigande som råder, utan känner sig som en svikare. Det är en mur han har att kämpa mot. Å ena sidan säger många att all man skall anmäla det våld man möter, men ingen erkänner att det verkligen förekommer. 'Pojkar är pojkar', anklagelserna kommer för nära rektors och lärares dåliga samvete och förnekas därför. I slutet av boken blir Micke Stenberg närmast själv misstänkt för förtal. Den scen mot slutet där han får sitta med vid vad man senare skulle ha kallat ett 'elevvårdssamtal', är en lysande beskrivning av rektorns orerande. Han sätter sig på sina höga hästar och är så nedlåtande att han inte ens memorerat Mickes efternamn utan omväxlande med Stenberg, även kallar honom Stenkvist, Stenlund etc. En lysande lågmäld satir.
Romanen är plågsam, och väckte enligt uppgift stort hallå vid utgivningen 1987, Ledaren på Sommarlägret, Tjefen, har ideal om att 'Våld ska kuvas med kärlek, att ont ska stävjas med gott'. Men det lyckas aldrig. Han blundar för realiteterna lika mycket som alla andra. Därför känns denna roman 100 % realistisk, men alldeles för dyster som ungdomsroman. För det är inte bara elever som mobbar varandra. Även lärare och ledare utövar det översitteri de kan. Det finns ingen lösning. Som i Guillous Ondskan, tycks icke-vålds-metoden aldrig vinna några poäng. Tuffast vinner.
Och det är ju inte den sens moralen man vill komma fram till. Alltså slutar Peter Pohls roman dystert, och ger oss inga enkla lösningar.
2016-08-23
Att uppfinna sanningen - Marta Morazzoni (1988)
Har nu läst ytterligare en 'stämningsbok' av Morazzoni. På sid 101 står det om den ena huvudpersonen, John Ruskin, en viktoriansk kännare av gotisk konst:
"Vid närmare eftertanke verkade det som om herr Ruskin aldrig hade levt i tiden, eller åtminstone som om tiden hade lindat in honom och bara snuddat vid honom: han var barnet som nyfiket tittade på de havsvågor som en efter en bröt mot stranden ..."
Det känns som om det kunde vara ett självporträtt av författarinnan Morazzoni själv. Så upplever jag hennes texter, som ett närmast andlöst frammanande av förgångna tider.
Att uppfinna sanningen har två parallella historier, där tillverkningen av Bayeux-tapet (om slaget vid Hastings 14 oktober 1066) beskrivs i vartannat kapitel, och vartannat kapitel rör John Ruskin på 1880-talet, hans smått förvirrade fixering vid Amiens gotiska katedral.
Jag har svårt att se något större samband mellan historierna, förutom medeltida konst. Men det kanske räcker. Brodösen Anne Elisabet är en av 300 som arbetar på den 70 meter långa Bayeux-väven. Och John Ruskin, en gång specialiserad på den tidens konst och arkitektur. Skillnaden mellan kvinnornas textila värld och den manliga konsten huggen i sten, väcker naturligtvis ett visst oartikulerat spänningsfält, som ligger mer under ytan än poängteras.
"Vid närmare eftertanke verkade det som om herr Ruskin aldrig hade levt i tiden, eller åtminstone som om tiden hade lindat in honom och bara snuddat vid honom: han var barnet som nyfiket tittade på de havsvågor som en efter en bröt mot stranden ..."
Det känns som om det kunde vara ett självporträtt av författarinnan Morazzoni själv. Så upplever jag hennes texter, som ett närmast andlöst frammanande av förgångna tider.
Att uppfinna sanningen har två parallella historier, där tillverkningen av Bayeux-tapet (om slaget vid Hastings 14 oktober 1066) beskrivs i vartannat kapitel, och vartannat kapitel rör John Ruskin på 1880-talet, hans smått förvirrade fixering vid Amiens gotiska katedral.
Jag har svårt att se något större samband mellan historierna, förutom medeltida konst. Men det kanske räcker. Brodösen Anne Elisabet är en av 300 som arbetar på den 70 meter långa Bayeux-väven. Och John Ruskin, en gång specialiserad på den tidens konst och arkitektur. Skillnaden mellan kvinnornas textila värld och den manliga konsten huggen i sten, väcker naturligtvis ett visst oartikulerat spänningsfält, som ligger mer under ytan än poängteras.
2016-08-11
Drömmen om ett liv - Sun Axelsson (1978)
Drömmen om ett liv är en alldeles fantastisk glasklar barn- och ungdomsmemoar. Trots alla svåra upplevelser som drabbade Sun Axelsson redan tidigt i livet, är självanalysen föredömlig. Den genomförs med såväl distans som självutlämnande närhet. Gång på gång, när hon når fram till något livsavsnitt som bär på smärta, tar hon ett steg tillbaka och analyserar sitt motstånd i det skrivande nuet, i sitt vuxna liv, innan hon återgår till minnets värld.
Detta var 'Bekännelselitteraturens' första guldålder; något Sun passar på att protestera mot i slutet av boken. Varför man degradera kvinnors livsanalyser till 'bekännelser' - vilket för henne känns som något 'kvalmigt religiöst' - medan manliga författares livsberättelser rätt och slätt kallas 'självbiografier'.
Språkbehandlingeln är poetiskt skön och osentimental på samma gång. Detta är en bok att återvända till, både för språket, de psykologiska insikterna och den sociala tidsbilden (1940-50-tal) och vad man i dag skulle kalla 'genusaspekten' av hennes upplevelser.
När min dotter var barn läste jag Axelssons barnbok Sagan om en saga (1987; illustrerad av Sven Nordqvist), och kände därför genast igen Tant Rill från den boken. Det var för mig därför ett glatt återseende att få inse att den gamla damen var en verklig vän, som stödde Sun som barn.
Några tidiga möten med samtida poeter dyker också upp: Paul Andersson, Tomas Tranströmer, Artur Lundkvist och Maria Wine.
Detta var 'Bekännelselitteraturens' första guldålder; något Sun passar på att protestera mot i slutet av boken. Varför man degradera kvinnors livsanalyser till 'bekännelser' - vilket för henne känns som något 'kvalmigt religiöst' - medan manliga författares livsberättelser rätt och slätt kallas 'självbiografier'.
Språkbehandlingeln är poetiskt skön och osentimental på samma gång. Detta är en bok att återvända till, både för språket, de psykologiska insikterna och den sociala tidsbilden (1940-50-tal) och vad man i dag skulle kalla 'genusaspekten' av hennes upplevelser.
När min dotter var barn läste jag Axelssons barnbok Sagan om en saga (1987; illustrerad av Sven Nordqvist), och kände därför genast igen Tant Rill från den boken. Det var för mig därför ett glatt återseende att få inse att den gamla damen var en verklig vän, som stödde Sun som barn.
Några tidiga möten med samtida poeter dyker också upp: Paul Andersson, Tomas Tranströmer, Artur Lundkvist och Maria Wine.
2016-08-02
Flicka i turban - Marta Morazzoni (1986)
Morazzonis prisbelönta debut innehåller fem berättelser, som alla tilldrar sig i en förgången tid - främst 1500-1600-1700-tal. Det känns självklart när jag läser att Morazzoni varit lärare inte bara i italienska, utan även i historia. Berättelser är stämningsbilder, fördjupar sig i karaktärer från tiden och deras ofria liv.
Titelnovellen berör 1600-talskonstnären Vermeers sköna verk, 'Flicka med pärlörhänge', som även inspirerat en annan författare (Tracy Chevalier, 1999) vars roman blev filmatiserad (2003). Vem minns inte Scarlett Johansson och Colin Firths rollfigurer. Morazzoni skriver dock varken om konstnären eller hans modell, utan om en konsthandlares starka känslor inför tavlan.
I 'Den vita dörren' möter Mozart döden, 1791, under arbetet med det Rekviem som aldrig blev fullbordat. Även det ett populärt motiv, inte minst genom Milos Formans film Amadeus.
En avog Salieri får vi möta i 'Signor Da Pontes värdighet', 1781, när Da Ponte kom till Wien men ännu inte tagits till nåder och blivit berömd och Mozarts librettist. Än lever han på drömmar och nåder,
Den märkligaste historien är nog 'Det sista uppdraget', om Karl V:s motvillige majordomus, tvingad till plikt och lojalitet inför kejsarmakten, trots att han inte vill annat än leva sitt eget stillsamma liv med sin familj. Han insjuknar och mister nästan livet, ändå tvingas han stanna i klostret med den dödsdömde kejsaren. Det märkliga är den tystlåtna omtalade zigenerskan, landstrykerskan, som mer känns som ett naturväsen, ett skogsrå, som tycks väcka oro i dem hon möter. Kanske är hon symbol för det oundvikligt föränderliga i historiens gång ... men jag är osäker.
Sista novellen, 'Ordning i huset', har dock inga uttalat kända historiska personer. Då har Morazzoni i stället landat någon gång kring sekelskiftet 1900, då telefoner och automobiler dyker upp som de oroande nya elementen, som skakar om Familjen Kölners trygga liv i Wien. Men den stora chocken är att familjefadern, från en dag till en annan, till synes utan orsak, blir totalförlamad. De är rika nog att inte påverkas ekonomiskt, och livet går vidare. Men det är med många känslor nedkämpade under ytan.
Genom alla berättelser råder tystnad, nedtryckta känslor, människolivets brist på fri vilja. Där kampen för det egna livet dränks i omgivningens krav. Jag upplever alla berättelserna som utdragna ögonblicksbilder, så fint utmejslade att de stannar i minnet och tål att läsas om för att antagligen ge nya tolkningar.
Titelnovellen berör 1600-talskonstnären Vermeers sköna verk, 'Flicka med pärlörhänge', som även inspirerat en annan författare (Tracy Chevalier, 1999) vars roman blev filmatiserad (2003). Vem minns inte Scarlett Johansson och Colin Firths rollfigurer. Morazzoni skriver dock varken om konstnären eller hans modell, utan om en konsthandlares starka känslor inför tavlan.
I 'Den vita dörren' möter Mozart döden, 1791, under arbetet med det Rekviem som aldrig blev fullbordat. Även det ett populärt motiv, inte minst genom Milos Formans film Amadeus.
En avog Salieri får vi möta i 'Signor Da Pontes värdighet', 1781, när Da Ponte kom till Wien men ännu inte tagits till nåder och blivit berömd och Mozarts librettist. Än lever han på drömmar och nåder,
Den märkligaste historien är nog 'Det sista uppdraget', om Karl V:s motvillige majordomus, tvingad till plikt och lojalitet inför kejsarmakten, trots att han inte vill annat än leva sitt eget stillsamma liv med sin familj. Han insjuknar och mister nästan livet, ändå tvingas han stanna i klostret med den dödsdömde kejsaren. Det märkliga är den tystlåtna omtalade zigenerskan, landstrykerskan, som mer känns som ett naturväsen, ett skogsrå, som tycks väcka oro i dem hon möter. Kanske är hon symbol för det oundvikligt föränderliga i historiens gång ... men jag är osäker.
Sista novellen, 'Ordning i huset', har dock inga uttalat kända historiska personer. Då har Morazzoni i stället landat någon gång kring sekelskiftet 1900, då telefoner och automobiler dyker upp som de oroande nya elementen, som skakar om Familjen Kölners trygga liv i Wien. Men den stora chocken är att familjefadern, från en dag till en annan, till synes utan orsak, blir totalförlamad. De är rika nog att inte påverkas ekonomiskt, och livet går vidare. Men det är med många känslor nedkämpade under ytan.
Genom alla berättelser råder tystnad, nedtryckta känslor, människolivets brist på fri vilja. Där kampen för det egna livet dränks i omgivningens krav. Jag upplever alla berättelserna som utdragna ögonblicksbilder, så fint utmejslade att de stannar i minnet och tål att läsas om för att antagligen ge nya tolkningar.
2016-07-27
Hemsöborna - August Strindberg (1887)
Hemsöborna är väl det närmaste en regelrätt 'roman' som Strindberg någonsin kom. En lättsmält text som jag tycker passar utmärkt till semesterläsning i hängmattan. Kanske för att större delen tilldrar sig sommartid i Stockholms skärgård, även om den slutar ganska så eländigt vid en julhelg.
Strindberg satt i Paris och skrev den, behövde antagligen tillskott till sin reskassa. I alla fall ger den en mycket levande bild av den driftige värmlänningen Carlsson, och hur han först stretar sig upp bland fiskebefolkningen i ytterskärgården. Men hur än bra det går i början, blir han med tiden allt närigare, vill inte fortsätta att slita för andra. Han lyckas 'gifta upp sig', men det leder bara till undergång, för såväl honom själv som änkan han gift sig med, Madame Flod.
Jag kan inte låta bli att se Allan Edwall framför mig, i den klassiska Tv-inspelningen från 1960-talet. Liksom den mycket unge Sven Wolter som den omogne, faderslöse Gusten. Och naturligtvis Madame Flod själv - Sif Ruud. Lite anpassad av dramaturgiska skäl var den, skäret Carlsson sålde till 'fältspatsgruva', som Strindberg omtalar mot slutet, finns inte med i TV-serien. Men Strindbergs levandegörande av naturen och öbornas liv, ett närapå nationalromantiskt inslag, mitt i all satir, finns där helt visst i TV-inspelningen.
Strindberg satt i Paris och skrev den, behövde antagligen tillskott till sin reskassa. I alla fall ger den en mycket levande bild av den driftige värmlänningen Carlsson, och hur han först stretar sig upp bland fiskebefolkningen i ytterskärgården. Men hur än bra det går i början, blir han med tiden allt närigare, vill inte fortsätta att slita för andra. Han lyckas 'gifta upp sig', men det leder bara till undergång, för såväl honom själv som änkan han gift sig med, Madame Flod.
Jag kan inte låta bli att se Allan Edwall framför mig, i den klassiska Tv-inspelningen från 1960-talet. Liksom den mycket unge Sven Wolter som den omogne, faderslöse Gusten. Och naturligtvis Madame Flod själv - Sif Ruud. Lite anpassad av dramaturgiska skäl var den, skäret Carlsson sålde till 'fältspatsgruva', som Strindberg omtalar mot slutet, finns inte med i TV-serien. Men Strindbergs levandegörande av naturen och öbornas liv, ett närapå nationalromantiskt inslag, mitt i all satir, finns där helt visst i TV-inspelningen.
Nice Work - David Lodge (1988)
Jag absolut älskar denna bok! David Lodge är en fantastisk författare.
Romanen Nice Work tilldrar sig, liksom flera av Lodge romaner, i den fiktiva staden Rummidge, som han själv säger löst baserad på Birmingham, och ger ett genomsnitt av det Engelska samhället, med allt från akademiker till industriarbetare. Romanen är både realistisk och satirisk, på ett varmt medkännande och underhållande sätt.
Romanen tilldrar sig 1986, sju år efter Margareth Thatchers tillträde som Premiärminister, och den därmed inträdande 'Yuppie'-eran, när Europeisk efterkrigsekonomi för alltid svängde bort från drömmen om jämlikhet mot drömmen om snabba pengar. Universiteten måste skära ner och bli ekonomiskt vinstdrivande. En industriledare och en akademiker specialiserad på Engelska 1800-tals-romaner, möts och tvingas lära sig förstå varandra. Men tvingas också inse svårigheterna i att försöka passa in äpplen och bananer i samma form.
Kan kanske vara svårt att förstå hur underhållande Lodge kan beskriva detta möte. Men det är lysande genomfört. Måste läsas för att förstås. I synnerhet om man som jag är intresserad av litteratur, och brottats med de på 1980-talet 'nya' litterära teorierna, från Jacque Lacan till Semiotik, så får man sig flera klargörande diskussioner i ämnet, på ett mycket lättsmält sätt.
Och som alltid intresserar jag mig för tidsbilder, och tidsandan på 1980-talet, gestaltas helt lysande, och visar också tydligt på upprinnelsen till vår egen tid. Samtidigt återknyter Lodge till Den engelska 1800-talsrealismen, med paralleller till upprörda röster från Distraeli till Brontë, Gaskell och Dickens Hard Times. och gör det på ett föregivet kritiskt sätt genom en av sina huvudpersoner, trots att han själv använder samma klassiska litterära konventioner, alltifrån suveränt tecknade roman-karaktärer, till det 'oväntade arvet' som en lycklig 'slut-lösning'. Allt med en modern twist.
Romanen Nice Work tilldrar sig, liksom flera av Lodge romaner, i den fiktiva staden Rummidge, som han själv säger löst baserad på Birmingham, och ger ett genomsnitt av det Engelska samhället, med allt från akademiker till industriarbetare. Romanen är både realistisk och satirisk, på ett varmt medkännande och underhållande sätt.
Romanen tilldrar sig 1986, sju år efter Margareth Thatchers tillträde som Premiärminister, och den därmed inträdande 'Yuppie'-eran, när Europeisk efterkrigsekonomi för alltid svängde bort från drömmen om jämlikhet mot drömmen om snabba pengar. Universiteten måste skära ner och bli ekonomiskt vinstdrivande. En industriledare och en akademiker specialiserad på Engelska 1800-tals-romaner, möts och tvingas lära sig förstå varandra. Men tvingas också inse svårigheterna i att försöka passa in äpplen och bananer i samma form.
Kan kanske vara svårt att förstå hur underhållande Lodge kan beskriva detta möte. Men det är lysande genomfört. Måste läsas för att förstås. I synnerhet om man som jag är intresserad av litteratur, och brottats med de på 1980-talet 'nya' litterära teorierna, från Jacque Lacan till Semiotik, så får man sig flera klargörande diskussioner i ämnet, på ett mycket lättsmält sätt.
Och som alltid intresserar jag mig för tidsbilder, och tidsandan på 1980-talet, gestaltas helt lysande, och visar också tydligt på upprinnelsen till vår egen tid. Samtidigt återknyter Lodge till Den engelska 1800-talsrealismen, med paralleller till upprörda röster från Distraeli till Brontë, Gaskell och Dickens Hard Times. och gör det på ett föregivet kritiskt sätt genom en av sina huvudpersoner, trots att han själv använder samma klassiska litterära konventioner, alltifrån suveränt tecknade roman-karaktärer, till det 'oväntade arvet' som en lycklig 'slut-lösning'. Allt med en modern twist.
2016-06-24
Kärlekens bröd - Peder Sjögren (1945)
Ännu en roman från fredsåret 1945, ännu en djup kärleksroman. Jag antar att andra världskriget, liksom krig överhuvudtaget, manade fram vård grundbehov av kärlek och medkänsla.
Författaren debuterade på 1940-talet, och Kärlekens bröd är hans andra roman, en historia som utspelar sig i ett iskallt Karelen mitt under finska vinterkriget, där författaren själv varit frivilligt inkallad. Berättarens långsamma återgivande av umbärandena i det stränga vinterlandskapet, kampen för att överleva i ställningskriget i den snö och isfyllda skogen, är sublimt trovärdighet.
Och trots att jag helst inte vill läsa om krig och mänskligt elände, så hålls mitt intresse vid liv, sida efter sida. Historien börjar när allt är över, när två av kompanikumpanerna redan dött i kriget, både den med hjälteambitioner och brodern som hellre håller sig undan i vetskap om att han ändå alltid kommer att misslyckas. Ja, båda misslyckas. Krig kan ingen vinna, det är alltid en räcka med misstag. Och nu har berättaren den tunga uppgiften att meddela bröderns mor hur hennes söner dött.
Enda ljusglimten under kriget, var återberättandet av deras ryske krigsfånges hopp om att få återse sitt livs kärlek. Hans ihärdiga kamp för att ta sig hem till henne igen. Hela detta återberättande, är en aforistiskt förtätad betraktelse över kärleken och hur den överlever döden. Vilket blir särskilt tydligt inrammat av den iskallt känslolösa krigserfarenheten.
Författaren debuterade på 1940-talet, och Kärlekens bröd är hans andra roman, en historia som utspelar sig i ett iskallt Karelen mitt under finska vinterkriget, där författaren själv varit frivilligt inkallad. Berättarens långsamma återgivande av umbärandena i det stränga vinterlandskapet, kampen för att överleva i ställningskriget i den snö och isfyllda skogen, är sublimt trovärdighet.
Och trots att jag helst inte vill läsa om krig och mänskligt elände, så hålls mitt intresse vid liv, sida efter sida. Historien börjar när allt är över, när två av kompanikumpanerna redan dött i kriget, både den med hjälteambitioner och brodern som hellre håller sig undan i vetskap om att han ändå alltid kommer att misslyckas. Ja, båda misslyckas. Krig kan ingen vinna, det är alltid en räcka med misstag. Och nu har berättaren den tunga uppgiften att meddela bröderns mor hur hennes söner dött.
Enda ljusglimten under kriget, var återberättandet av deras ryske krigsfånges hopp om att få återse sitt livs kärlek. Hans ihärdiga kamp för att ta sig hem till henne igen. Hela detta återberättande, är en aforistiskt förtätad betraktelse över kärleken och hur den överlever döden. Vilket blir särskilt tydligt inrammat av den iskallt känslolösa krigserfarenheten.
2016-06-14
Den ärliga bedragaren - Tove Jansson (1982)
Ännu en av Tove Janssons vuxenböcker, en märklig, allt annat än lättolkad. Om hon inte bara vill tala om hur det gick till när hon lösgjorde sig från Mumindalen.
Som så ofta hos Tove Jansson, befinner sig berättelsen i ett kustnära samhälle, en fåordig landsbygd i djup vintersnö. Karaktärerna är smått obegripliga original. Prosan är klar som kristall, så rent språkligt är det en mycket lättläst bok. Det är de underliggande tankarna som ligger omlott, lager på lager.
Historien berör i första hand folkskygga Anna Aemelin, som ägnat sitt liv åt att måla 'marken'. Att hon av någon outgrundlig, men oemotståndlig anledning alltid stoppat in blommiga kaniner i dessa sina detaljerade naturstudier, gjorde att hon blev en populär skapare av barnböcker - nästan utan sin egen förskyllan, då hon själv aldrig skrev texten, det skötte förlaget. Hon hade levt större delen av sitt liv tillbakadraget, i en naiv tillit till det goda i livet, med sina föräldrar som idealisk måttstock.
Historiens andra huvudkaraktär är Katri Kling, det klipska siffergeniet, som väger varje ord på guldvåg, och aldrig litar på någon. Tvärtemot Anna, som aldrig behövt bekymra sig om pengar, har Katris liv varit strävsamt, då hon tidigt föräldralös tagit ansvar för sin bror Mats, den godsinte, vars hjälpsamhet utnyttjats av omgivningen, samtidigt som de tycks se ner på Mats som mindre vetande.
Katri anlitades av alla, pga sitt siffersinne, när man hade svåra beräkningar, men också som rådgivande vid tvister, för med Katris hjälp är man säker på att vinna fördelar. Hennes förmåga gör henne dock inte populär. Ingen tycks lita på henne, trots hennes 'fullständiga ärlighet'. Hon har märkligt gula vargögon, likt sin hund, så barnen ropar 'häxa' efter henne.
Nästan allt berättas i tredje person, så pass att jag glömt av att det redan på fjärde textsidan stått: "Jag, Katri Kling, ligger ofta och tänker om nätterna. Mina tankar är antagligen ovanligt sakliga för att vara nattankar." (Bonniers, 1982, s.10). Detta berättar-Jag återkommer bara vid några enstaka korta tillfällen. Katri är alltså den nästan helt osynliga berättaren, som ser sig själv utifrån nästan hela tiden, utom möjligen på natten.
Detta gör att jag börjar tolka berättelsen som två motstsridiga delar av samma psyke. Inte minst för att berättelsen handlar om hur Katri nästlar sig in hos Anna, flyttar hem till henne, med bror och hund. Katris vilja och förmåga att ta över Annas liv, alltifrån matinköp till upprättande av affärskontrakt, är skrämmande. Katris 'fullständiga ärlighet' blir som en ogenomtränlig vägg. Katri skriver till och med med Annas egen handstil. En av Annas betungande sysslor är att svara på alla brev från barn som läst böckerna med de blommiga kaninerna. Katri föreslår att de ska upprätta en standardmall att skicka ut till alla. Men där sätter Anna stopp. Barn måste få ett personligt svar, det kan hennes moral inte frångå.
På mig känns detta som en inre kamp mellan den skapande konstnären versus den realistiska organisatören. Konstnären är naiv och godtrogen, men måste också lära sig att vara en slipad affärskvinna. De ekonomiska realiteterna tränger in och tar död på Annas positiva tilltro till livet och omgivningen. Allt det negativa tar nästan död på hennes kreativitet. I slutet försvinner de blommiga kaninerna, hon kan inte längre måla dem. Det som återstår är marken, insekterna, realiteten.
När Katri inser att hennes ärlighet bildat ett ok av skuld och skam över Anna, blir detta ett ok även över Katri själv. Då försöker hon slipa ner sina kanter, vill avslöja sig själv som bedragare, försöker säga att hon haft fel ...
Men då är det redan för sent. Kaninerna har försvunnit ur bilden. Precis som mumintrollen ...
Som så ofta hos Tove Jansson, befinner sig berättelsen i ett kustnära samhälle, en fåordig landsbygd i djup vintersnö. Karaktärerna är smått obegripliga original. Prosan är klar som kristall, så rent språkligt är det en mycket lättläst bok. Det är de underliggande tankarna som ligger omlott, lager på lager.
Historien berör i första hand folkskygga Anna Aemelin, som ägnat sitt liv åt att måla 'marken'. Att hon av någon outgrundlig, men oemotståndlig anledning alltid stoppat in blommiga kaniner i dessa sina detaljerade naturstudier, gjorde att hon blev en populär skapare av barnböcker - nästan utan sin egen förskyllan, då hon själv aldrig skrev texten, det skötte förlaget. Hon hade levt större delen av sitt liv tillbakadraget, i en naiv tillit till det goda i livet, med sina föräldrar som idealisk måttstock.
Historiens andra huvudkaraktär är Katri Kling, det klipska siffergeniet, som väger varje ord på guldvåg, och aldrig litar på någon. Tvärtemot Anna, som aldrig behövt bekymra sig om pengar, har Katris liv varit strävsamt, då hon tidigt föräldralös tagit ansvar för sin bror Mats, den godsinte, vars hjälpsamhet utnyttjats av omgivningen, samtidigt som de tycks se ner på Mats som mindre vetande.
Katri anlitades av alla, pga sitt siffersinne, när man hade svåra beräkningar, men också som rådgivande vid tvister, för med Katris hjälp är man säker på att vinna fördelar. Hennes förmåga gör henne dock inte populär. Ingen tycks lita på henne, trots hennes 'fullständiga ärlighet'. Hon har märkligt gula vargögon, likt sin hund, så barnen ropar 'häxa' efter henne.
Nästan allt berättas i tredje person, så pass att jag glömt av att det redan på fjärde textsidan stått: "Jag, Katri Kling, ligger ofta och tänker om nätterna. Mina tankar är antagligen ovanligt sakliga för att vara nattankar." (Bonniers, 1982, s.10). Detta berättar-Jag återkommer bara vid några enstaka korta tillfällen. Katri är alltså den nästan helt osynliga berättaren, som ser sig själv utifrån nästan hela tiden, utom möjligen på natten.
Detta gör att jag börjar tolka berättelsen som två motstsridiga delar av samma psyke. Inte minst för att berättelsen handlar om hur Katri nästlar sig in hos Anna, flyttar hem till henne, med bror och hund. Katris vilja och förmåga att ta över Annas liv, alltifrån matinköp till upprättande av affärskontrakt, är skrämmande. Katris 'fullständiga ärlighet' blir som en ogenomtränlig vägg. Katri skriver till och med med Annas egen handstil. En av Annas betungande sysslor är att svara på alla brev från barn som läst böckerna med de blommiga kaninerna. Katri föreslår att de ska upprätta en standardmall att skicka ut till alla. Men där sätter Anna stopp. Barn måste få ett personligt svar, det kan hennes moral inte frångå.
På mig känns detta som en inre kamp mellan den skapande konstnären versus den realistiska organisatören. Konstnären är naiv och godtrogen, men måste också lära sig att vara en slipad affärskvinna. De ekonomiska realiteterna tränger in och tar död på Annas positiva tilltro till livet och omgivningen. Allt det negativa tar nästan död på hennes kreativitet. I slutet försvinner de blommiga kaninerna, hon kan inte längre måla dem. Det som återstår är marken, insekterna, realiteten.
När Katri inser att hennes ärlighet bildat ett ok av skuld och skam över Anna, blir detta ett ok även över Katri själv. Då försöker hon slipa ner sina kanter, vill avslöja sig själv som bedragare, försöker säga att hon haft fel ...
Men då är det redan för sent. Kaninerna har försvunnit ur bilden. Precis som mumintrollen ...
2016-06-12
Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät - Paulo Coelho (1994)
Ville läsa om Paulo Coelhos roman, som alltså också använder första raden i Psaltaren 137. Frågan är väl ifall han bara anknyter till Psaltaren, eller om han även anspelar på Elizabeth Smarts bok? Romanen är ett passionsdrama, med såväl andliga som erotiska förtecken. Kärleken som en möjlig andlig väg. Man behöver inte bli präst för att göra gott.
Han återberättar i korta drag en O'Henry historia, den om den unge mannen som säljer sin klocka för att ha råd att ge sin långhåriga unga fru ett par vackra hårspännen i julklapp, samtidigt som hon klipper av sig håret och säljer det för att kunna köpa en klockskedja åt sin man. Båda två vill varann så väl, de vill verkligen ge av sig själva, men går ändå förbi varann. Hos O'Henry är det inte så konstigt, eftersom det gäller julklappar.
Temat är detsamma hos Coelho, paret som i unga år skiljs åt av livet, återfinner varann efter elva år och är då beredda att ge upp sig själva, men går därmed förbi varandra. Ett annat tema är att inse att det gudomliga har lika mycket kvinnliga som manliga egenskaper.
Desutom återberättas historien om den japanska apan som lärt sig tvätta sina potatisar innan den äter dem, det ingick i en forskares experiment. Men sedan visar det sig att alla apor runtikting tar efter detta beteende. Det märkligaste är dock att apor art, men på andra japanska öar tycks ha lärt sig samma beteende utan att ens ha träffat några som började med denna vana ...
Och så tas detta som ett bevis för att utveckling är något som sker kontinuerligt, vi behöver inte missionera muntligt och skriftligt, tro och beteenden sägs ha sin egen evolution oavsett ...
Han återberättar i korta drag en O'Henry historia, den om den unge mannen som säljer sin klocka för att ha råd att ge sin långhåriga unga fru ett par vackra hårspännen i julklapp, samtidigt som hon klipper av sig håret och säljer det för att kunna köpa en klockskedja åt sin man. Båda två vill varann så väl, de vill verkligen ge av sig själva, men går ändå förbi varann. Hos O'Henry är det inte så konstigt, eftersom det gäller julklappar.
Temat är detsamma hos Coelho, paret som i unga år skiljs åt av livet, återfinner varann efter elva år och är då beredda att ge upp sig själva, men går därmed förbi varandra. Ett annat tema är att inse att det gudomliga har lika mycket kvinnliga som manliga egenskaper.
Desutom återberättas historien om den japanska apan som lärt sig tvätta sina potatisar innan den äter dem, det ingick i en forskares experiment. Men sedan visar det sig att alla apor runtikting tar efter detta beteende. Det märkligaste är dock att apor art, men på andra japanska öar tycks ha lärt sig samma beteende utan att ens ha träffat några som började med denna vana ...
Och så tas detta som ett bevis för att utveckling är något som sker kontinuerligt, vi behöver inte missionera muntligt och skriftligt, tro och beteenden sägs ha sin egen evolution oavsett ...
2016-06-10
By Grand Central Station I sat down and wept - Elizabeth Smart (1945)
Den bok jag just läst har benämnts både roman och självbiografi. Själv skulle jag snarare kalla de 120 glesa sidorna för prosalyrik. Det är en närmast delirisk passionsutgjutelse, där såväl tid som rum har satts ur spel, alltså de två parametrar som vanligen är själva grunden för ett romanbygge. Och även om författaren använder sina egna erfarenheter för sina ordbilder, så är är det inte berättelsen om ett liv placerat i tid och rum, med gestaltade med- och motspelare, utan ett samelsurium av metaforer och litterära hänvisningar för att återskapa känslostormar.
När jag läser boken tänker jag på de buddhistiska visdomsorden:
"Före Zen var bergen berg och träden träd"
"Under Zen var bergen andarnas troner och träden visdomens röst"
"Efter Zen var bergen berg och träden träd"
Berättarjaget lyfter upp sitt kärleksdrama till en passionshistoria av andliga proportioner. Boken blev genast kontroversiell. Läsare sluter den antingen till sitt hjärta eller skuffar den ifrån sig. Jag tror det beror på var läsaren befinner sig - själsligen. Är träden träd eller visdomens röst? Om man samlar på metaforer för att medvetandegöra känslor och insikter.
Elizabeth Smart (1913-1986) laborerar med bilder ur Bibeln. Dit hör även titeln, Vid Grand Central Station där satt jag och grät (1945), som ljuder av Psaltaren 137, "Vid Babels floder där satt vi och grät". Nästan femtio år efter Elizabeth Smart, lånar Paulo Coelho samma rad till en egen boktitel, Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät (1994). Psalmens judiska diktare våndas under den babyloniska fångenskapen (587-537 f Kr). 1970 skapades en reggea-version med samma inledningsrader ("By the rivers of Babylon"), men då handlar det om Västindiens svarta slavar (blev en Boney M-hit 1978). I Smarts bok är kvinnan slav under kärleken, för hennes älskade vill inte veta av henne.
Elizabeth Smart hade utnämnt poeten George Barker till sin kärlek. De fick fyra barn ihop, trots att han var gift och aldrig lämnade sin första hustru. Detta formuleras inte i ord i boken. Senare i livet förnekar Barker att boken handlar om honom. Och det är faktiskt sant, för boken handlar inte alls om honom, utan om den unga kvinnans känslor, hennes vägran att ge upp sin kärlek, trots det negativa bemötande hon får. Och trots att 'kärleken' kan ödelägga hela hennes liv. Hon känner inte att hon har något val. Utan sin kärlek förlorade hennes liv mening.
Att hon envist projicerar denna kärlek på en så motvillig partner, hade säkert psykologiska orsaker, såväl från barndom och uppväxt, till mer sociala omständigheter under 1930-talet när kvinnors påbörjade emancipation drabbats av backlash. Det var en trångsynt tid då kvinnor visserligen fått rätt både till rösträtt och utbildning, men där Depressionen satte många krokben för kvinnliga ambitioner. Kvinnor skulle fortfarande giftas bort.
Elizabeth Smart drömde om ett konstnärsäktenskap, hon skulle dela vått och torrt med 'en stor poet', en dröm hon vägrade ge upp. Men kärnan i hennes dröm rörde kanske i än högre grad den romantiska bilden av konstnären, författaren, som någon som måste 'lida' för att kunna skapa 'äkta konst'. Om kvinnors ambitioner begränsades till äktenskap och dikt, så tänkte Elizabeth Smart minsann visa att hon inte var någon vanlig dussinromanförfattare av verklighetsflykt. Inte heller tänkte hon acceptera vilken friare som helst. Hon ämnade lida, för kärleken. Den är den naturkraft hon själv vill personifiera.
Barker är bortglömd idag, men Elizabeth Smart blev kult, för att hon besjöng passionen, med livet som insats. Och vägrade hyckla om sina känslor. Högstämt och hetsigt kastar hon sig mellan högt och lågt. Utifrån kan hennes känslors toppar och dalar föra tankarna till en mano-depressiv stalker. Men det vore en alltför ensidig bild av Smart. Hon och Barker fick trots allt fyra barn ihop, vilket är ett tecken på att han gärna hjälpte till att hålla elden i henne vid liv, manipulerade henne så länge han fick ut något av situationen. Barker var inte Guds bästa barn. Han fick flera barn med flera kvinnor parallellt.
Ensam med sina fyra barn började Smart arbeta som journalist på Vogue och House and Garden. På det skönlitterära fältet förblev hon inaktiv ända till 1970-talet, och då med bara ett par tunna diktsamlingar. Vid det laget var hennes första bok närmast bortglömd, men dammades nu av, och blev återupptäckt i Kanada.
2006 utgav en av Elizabeth Smarts söner, Christopher Barker, The Arms of the Infinite, en lång essä
som tydligen handlar huvudsakligen om modern.
PS. Morrisseys albumtitel Louder Than Bombs lär vara hämtat från Smarts bok.
När jag läser boken tänker jag på de buddhistiska visdomsorden:
"Före Zen var bergen berg och träden träd"
"Under Zen var bergen andarnas troner och träden visdomens röst"
"Efter Zen var bergen berg och träden träd"
Berättarjaget lyfter upp sitt kärleksdrama till en passionshistoria av andliga proportioner. Boken blev genast kontroversiell. Läsare sluter den antingen till sitt hjärta eller skuffar den ifrån sig. Jag tror det beror på var läsaren befinner sig - själsligen. Är träden träd eller visdomens röst? Om man samlar på metaforer för att medvetandegöra känslor och insikter.
Elizabeth Smart (1913-1986) laborerar med bilder ur Bibeln. Dit hör även titeln, Vid Grand Central Station där satt jag och grät (1945), som ljuder av Psaltaren 137, "Vid Babels floder där satt vi och grät". Nästan femtio år efter Elizabeth Smart, lånar Paulo Coelho samma rad till en egen boktitel, Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät (1994). Psalmens judiska diktare våndas under den babyloniska fångenskapen (587-537 f Kr). 1970 skapades en reggea-version med samma inledningsrader ("By the rivers of Babylon"), men då handlar det om Västindiens svarta slavar (blev en Boney M-hit 1978). I Smarts bok är kvinnan slav under kärleken, för hennes älskade vill inte veta av henne.
Elizabeth Smart hade utnämnt poeten George Barker till sin kärlek. De fick fyra barn ihop, trots att han var gift och aldrig lämnade sin första hustru. Detta formuleras inte i ord i boken. Senare i livet förnekar Barker att boken handlar om honom. Och det är faktiskt sant, för boken handlar inte alls om honom, utan om den unga kvinnans känslor, hennes vägran att ge upp sin kärlek, trots det negativa bemötande hon får. Och trots att 'kärleken' kan ödelägga hela hennes liv. Hon känner inte att hon har något val. Utan sin kärlek förlorade hennes liv mening.
Att hon envist projicerar denna kärlek på en så motvillig partner, hade säkert psykologiska orsaker, såväl från barndom och uppväxt, till mer sociala omständigheter under 1930-talet när kvinnors påbörjade emancipation drabbats av backlash. Det var en trångsynt tid då kvinnor visserligen fått rätt både till rösträtt och utbildning, men där Depressionen satte många krokben för kvinnliga ambitioner. Kvinnor skulle fortfarande giftas bort.
Elizabeth Smart drömde om ett konstnärsäktenskap, hon skulle dela vått och torrt med 'en stor poet', en dröm hon vägrade ge upp. Men kärnan i hennes dröm rörde kanske i än högre grad den romantiska bilden av konstnären, författaren, som någon som måste 'lida' för att kunna skapa 'äkta konst'. Om kvinnors ambitioner begränsades till äktenskap och dikt, så tänkte Elizabeth Smart minsann visa att hon inte var någon vanlig dussinromanförfattare av verklighetsflykt. Inte heller tänkte hon acceptera vilken friare som helst. Hon ämnade lida, för kärleken. Den är den naturkraft hon själv vill personifiera.
Barker är bortglömd idag, men Elizabeth Smart blev kult, för att hon besjöng passionen, med livet som insats. Och vägrade hyckla om sina känslor. Högstämt och hetsigt kastar hon sig mellan högt och lågt. Utifrån kan hennes känslors toppar och dalar föra tankarna till en mano-depressiv stalker. Men det vore en alltför ensidig bild av Smart. Hon och Barker fick trots allt fyra barn ihop, vilket är ett tecken på att han gärna hjälpte till att hålla elden i henne vid liv, manipulerade henne så länge han fick ut något av situationen. Barker var inte Guds bästa barn. Han fick flera barn med flera kvinnor parallellt.
Ensam med sina fyra barn började Smart arbeta som journalist på Vogue och House and Garden. På det skönlitterära fältet förblev hon inaktiv ända till 1970-talet, och då med bara ett par tunna diktsamlingar. Vid det laget var hennes första bok närmast bortglömd, men dammades nu av, och blev återupptäckt i Kanada.
2006 utgav en av Elizabeth Smarts söner, Christopher Barker, The Arms of the Infinite, en lång essä
som tydligen handlar huvudsakligen om modern.
PS. Morrisseys albumtitel Louder Than Bombs lär vara hämtat från Smarts bok.
2016-05-20
Kärlek het som Chili - Laura Esquivel (1989)
Den mexikanska författarinnan Laura Esquivel debuterade med denna historia (Como agua para chocolate) 1989. Den filmatiserades redan 1992 och jag såg den inte så många år senare, men har inte så bra minne att jag kan säga om filmmanuset avvek mycket från boken, som jag alltså inte läst förrän nu. Boken har en helt egen stil, och kandiderar som gör den till en modern klassiker.
Det är alltså en egensinnig historia, med tolv kapitel som benämns 'följetong', inte roman. De tolv kapitlen delas in efter årets tolv månader, trots att historien i sig inte följer året, utan utspelar sig under större delen av huvudpersonens liv, och alltså inte följer 'kapitel-året'. Frågan är väl ifall berättelsen skrevs först för att publiceras i något månadsmagasin? Det vet jag inget om. Antagligen var författarinnans huvudsyfte att bryta mot romangenren.
Berättelsen, som löper i en helt egen stil, är uppbyggd kring mat. Varje kapitel bär namn efter ett recept och inleds med en sida med ingredienser. Därefter börjar texten med att beskriva hur, oftast, huvudpersonen börjar tillreda receptet, varpå texten övergår till att väva samman denna tillredning med berättelsen i övrigt. En charmerande annorlunda historia.
Denna matlagningsmetod, med hundra år gamla recept, gör att jag associerar till gångna tider à la Cajsa Warg, back-to-basic. All matlagning görs från grunden. Ska man laga kyckling, inleder man med att nacka och plocka fjädrarna av dem. Och oftast är det storkok för släktfester. Allt detta vardagliga arbete skapar en mycket jordnära realism, förankrat i det agrara samhälle i Mexico under 1910-talets revolution, med hungriga arméer som rör sig över landskapet från tid till annan, medan andra ger sig av till USA. Dock inte huvudpersonen, Tita, hon tvingas stanna vare sig hon vill eller inte.
Laura Esquivel har skapat sin egen variant av Latinamerikas 'magiska realism'. För mitt i all realism upp till armbågarna, finns en själslig dimension, med intuitiva förmågor och avlidnas andar som återvänder för att stödja Tita när livet är som tyngst.
Det är en kärlekshistoria, mer uppenbart i den svenska titeln än den spanska. Men om referensen till följetong, lurar oss att tänka på sockersöt veckotidningsromantik, så bedrar vi oss. Historien är allt anant än förutsägbar. Den kommer ständigt med oväntade vändningar. Livet är hos Laura Esquivel en kryddstark kamp, nedplockad på jorden.
Ska jag ha någon invändning, så är det Titas mor, att en biologisk mor kan skildras så svart, endimensionellt svart. Visserligen får vi en viss förklaring till detta mot slutet, men nog har hon fler drag gemensamt med sagans onda styvmor, än traditionella modersporträtt.
2016-05-07
Kamalas Bok - Inger Edelfeldt (1986)
Inger Edelfeldt hör till de författare jag alltid återkommer till. Hon deputerade 1977 med Duktig pojke, men Kamalas Bok, var den första jag läste. En snabbläst berättelse om en 22-årig tjej med två deltidsarbeten. Språket flyter lätt, jag-berättad, närmast en inre dialog, där det är tydligt hur starkt hennes kokmmentarer styrs av en mycket stark inre kritiker. Vilsenheten inför vad livet innebär, vad hon ska göra med sitt liv, där den inre kritikern och all omedveten rädsla som det innebär, kväver hennes initiativkraft, gör henne skör.
Hon har trots allt inkomster, egen lägenhet och pojkvän. Så vad är det som hindrar henne? Hon känner sig som en kuvad robot, i synnerhet de tre dagar i veckan när hon står i en presentbutik, och säljer porslinsfigurer och annat meningslöst krams. Och har hon verkligen en 'pojkvän'? Han verkar snarare vara en bekant på distans. Samtidigt som hon försöker bevisa att hon är fri och självständig, klamrar hon sig fast vid honom likt ett sista halmstrå till den yttre världen. Att det finns någon som tycker om henne tillräckligt mycket för en träff då och då. För något engagemang lägger han inte ner i relationen.
Och hon har ingen kontakt med sina egna känslor. Hennes inre är i lika stort kaos som hennes lägenhet där soporna samlas och möglet frodas. Kreativiteten saknas. Hon undrar oengagerat ifall hon ska lära sig spela gitarr eller skriva några dikter, mer än så blir det inte. Hon saknar energi. Den är uttömd, dinglar vid en sista tunn tråd i stickningen.
Men en tidningsartikel hon läst, om Kamala, det otämjda djungelbarnet, uppfött av vargar, språklös, förvildad, naken. Den stannar hos henne som en omedveten inre väckarklocka, djupt inne i henne gror den, helt styrd av ordlösa instinkter försöker den komma fram.
Och mot slutet tränger den fram, alla de känslor hon kvävt, tar över. Då byter plötsligt Jaget identitet, det är Kamala som talar, hon skjuter undan det medvetna Jaget. Kamala, hennes undermedvetna tar över, medvetet och omedvetet krockar vid gränsen till sammanbrottet.
"Kamala kan inte bara hata, hon kan älska också. Kamalas kärlek är en djup svart brunn, den leder ner till mitten av jorden. Och Kamalas kärlek vill ingen människa falla ner i. Det är antagligen därför ingen människa kan älska mig." (s.113)
I ett kapitel beskriver hon sina Barbie-dockor, där jag känner igen varje detalj, från dockor inköpta på 1960-talet, ner till den tre cm korta kopian, barbie-docks-dockan, i röd baddräkt. Eftersom Barbie liknar en vuxen kvinna, tvingas inte den som leker med henne in i mamma-barn-rollspel som det blir med baby-dockor. I stället inbjuder Barbie till rollspel, vilka alls inte behöver handla om manekänger eller mode. Den unga kvinnan i romanen har använt sina dockor till att gräva betydligt djupare i sitt undermedvetna, gräver upp brutala fantasier ur djupet och en fattigdomsverklighet ur historien. Det är inte skönhet och rikedom hon relaterar till, utan en betydligt gråar och brutalare verklighet.
Mot slutet fantiserar hon att hon målar över hela ansiktet med grönt smink, blodröda rännilar i mungiporna, snaggar håret och går ut och gör 'uppror', genom att köpa glass i stället för vanlig dietmat. Men även det var mer dröm än verklighet. Hon tvättar av upproret och går ut och köper fiskbullar och skorpor. Om någon "verkligen älskade mig skulle jag också bli vacker och stark..." (s.126), försöker hon säga sig. Självkänslan är kvävd.
Efter en ensam semester, isolerad, med frånvarande pojkvän och väninnan upptagen av sin graviditetslycka, upplever hon närmast tacksamhet över att få återvända till sin hatade presentshop, att få vara 'duktig liten robot' igen. Komma in i normala rutiner, en yttre ram att hålla ångesten stången med. Det är det medvetna jagets liv.
Men i djupet finns Kamala, i det undermedvetna, och tvingar henne att längta, försöker få igång hennes känslor. Men inte ens kamala vet vad 'jaget' längtar efter. Allt Kamala kan göra är att tvinga henne att längta. När den känslan en dag bryter fram i ljuset sker förhoppningsvis en positiv förändring. Ibland behövs en KRIS, för att väcka oss.
På de sista raderna i boken har Jaget bplötsligt bytts ut, från det medvetna till det undermedvetna, nu har Kamala tagit över, hon får tala, talar som Vi: "Vi satt där i soffan och jag tvingade henne att längta. DEt kan jag i alla fall, jag kan tvinga henne att längta. Men jag Kamala kan inte förklara för henne vad hon längtar efter, för det vet jag inte själv."
Inger Edelfeldt tar i sina romaner oftast upp psykologiska fält. Det är universellt och tidlöst och värt att läsa om. Det åldras inte, det kan nya generationer läsa än idag. Leta upp dem på biblioteket.
Hon har trots allt inkomster, egen lägenhet och pojkvän. Så vad är det som hindrar henne? Hon känner sig som en kuvad robot, i synnerhet de tre dagar i veckan när hon står i en presentbutik, och säljer porslinsfigurer och annat meningslöst krams. Och har hon verkligen en 'pojkvän'? Han verkar snarare vara en bekant på distans. Samtidigt som hon försöker bevisa att hon är fri och självständig, klamrar hon sig fast vid honom likt ett sista halmstrå till den yttre världen. Att det finns någon som tycker om henne tillräckligt mycket för en träff då och då. För något engagemang lägger han inte ner i relationen.
Och hon har ingen kontakt med sina egna känslor. Hennes inre är i lika stort kaos som hennes lägenhet där soporna samlas och möglet frodas. Kreativiteten saknas. Hon undrar oengagerat ifall hon ska lära sig spela gitarr eller skriva några dikter, mer än så blir det inte. Hon saknar energi. Den är uttömd, dinglar vid en sista tunn tråd i stickningen.
Men en tidningsartikel hon läst, om Kamala, det otämjda djungelbarnet, uppfött av vargar, språklös, förvildad, naken. Den stannar hos henne som en omedveten inre väckarklocka, djupt inne i henne gror den, helt styrd av ordlösa instinkter försöker den komma fram.
Och mot slutet tränger den fram, alla de känslor hon kvävt, tar över. Då byter plötsligt Jaget identitet, det är Kamala som talar, hon skjuter undan det medvetna Jaget. Kamala, hennes undermedvetna tar över, medvetet och omedvetet krockar vid gränsen till sammanbrottet.
"Kamala kan inte bara hata, hon kan älska också. Kamalas kärlek är en djup svart brunn, den leder ner till mitten av jorden. Och Kamalas kärlek vill ingen människa falla ner i. Det är antagligen därför ingen människa kan älska mig." (s.113)
I ett kapitel beskriver hon sina Barbie-dockor, där jag känner igen varje detalj, från dockor inköpta på 1960-talet, ner till den tre cm korta kopian, barbie-docks-dockan, i röd baddräkt. Eftersom Barbie liknar en vuxen kvinna, tvingas inte den som leker med henne in i mamma-barn-rollspel som det blir med baby-dockor. I stället inbjuder Barbie till rollspel, vilka alls inte behöver handla om manekänger eller mode. Den unga kvinnan i romanen har använt sina dockor till att gräva betydligt djupare i sitt undermedvetna, gräver upp brutala fantasier ur djupet och en fattigdomsverklighet ur historien. Det är inte skönhet och rikedom hon relaterar till, utan en betydligt gråar och brutalare verklighet.
Mot slutet fantiserar hon att hon målar över hela ansiktet med grönt smink, blodröda rännilar i mungiporna, snaggar håret och går ut och gör 'uppror', genom att köpa glass i stället för vanlig dietmat. Men även det var mer dröm än verklighet. Hon tvättar av upproret och går ut och köper fiskbullar och skorpor. Om någon "verkligen älskade mig skulle jag också bli vacker och stark..." (s.126), försöker hon säga sig. Självkänslan är kvävd.
Efter en ensam semester, isolerad, med frånvarande pojkvän och väninnan upptagen av sin graviditetslycka, upplever hon närmast tacksamhet över att få återvända till sin hatade presentshop, att få vara 'duktig liten robot' igen. Komma in i normala rutiner, en yttre ram att hålla ångesten stången med. Det är det medvetna jagets liv.
Men i djupet finns Kamala, i det undermedvetna, och tvingar henne att längta, försöker få igång hennes känslor. Men inte ens kamala vet vad 'jaget' längtar efter. Allt Kamala kan göra är att tvinga henne att längta. När den känslan en dag bryter fram i ljuset sker förhoppningsvis en positiv förändring. Ibland behövs en KRIS, för att väcka oss.
På de sista raderna i boken har Jaget bplötsligt bytts ut, från det medvetna till det undermedvetna, nu har Kamala tagit över, hon får tala, talar som Vi: "Vi satt där i soffan och jag tvingade henne att längta. DEt kan jag i alla fall, jag kan tvinga henne att längta. Men jag Kamala kan inte förklara för henne vad hon längtar efter, för det vet jag inte själv."
Inger Edelfeldt tar i sina romaner oftast upp psykologiska fält. Det är universellt och tidlöst och värt att läsa om. Det åldras inte, det kan nya generationer läsa än idag. Leta upp dem på biblioteket.
2016-04-27
E is for Evidence - Sue Grafton (1988)
Återigen en fullträff av Sue Grafton. Kinsey Millhone lever i en ensamhetens bubbla över Jul och Nyår, då hennes liv helt går i stå. Livet omkring henne stänger, inklusive bortrest hyresvärd och stamkrogen där hon äter och får lite burdus omtanke, medan hon själv inte har någon släkt att umgås med. Även hennes halvt om halvt skilde förälskelse, Jonah, är bortrest över helgerna - med fru och barn.
Denna gång har hon ingen klientfall att utreda. Hon får ett brådskande rutinjobb, som det verkar, att kolla upp en brand, åt försäkringsbolaget där hon hyr kontor i utbyte mot lite tjänster. Men det visar sig vara en komplott, som gör att hon även blir utestängd från sitt kontor över helgerna anklagad för medhjälp till försäkringsbedrägeri. Problemet är att hitta bevis, evidence och vad som verkligen är det bakomliggande motivet. Vad som först verkar handla om affärer och företagsekonomi, visar sig i slutänden krympa, eller snarare växa, till ett handikappande familjedrama.
Men medan Kinseys vanliga liv i 'nuet' är helt avstängt, dyker hennes ex-man upp, musikern Daniel, den charmige talangen som kan förvrida huvudet på vem som helst. Här får vi veta en hel del om Kinseys förflutna och nedgrävda känslor.
Dessutom är texten mästerlig vad gäller hennes upplevelse när hon råkar vara i närheten av en brevbomb, som förutom tillfällig dövhet, tinnitus, diverse brännsår och blåmärken, även skapar chock och overklighet inför det som hänt, att hon stått intill en person som dör i olyckan. Jag kan inte annat än sugas in i texten följa med i den kvardröjande chocken, livet i ultrarapid hon inte accepterar utan tar sig ur.
Denna gång har hon ingen klientfall att utreda. Hon får ett brådskande rutinjobb, som det verkar, att kolla upp en brand, åt försäkringsbolaget där hon hyr kontor i utbyte mot lite tjänster. Men det visar sig vara en komplott, som gör att hon även blir utestängd från sitt kontor över helgerna anklagad för medhjälp till försäkringsbedrägeri. Problemet är att hitta bevis, evidence och vad som verkligen är det bakomliggande motivet. Vad som först verkar handla om affärer och företagsekonomi, visar sig i slutänden krympa, eller snarare växa, till ett handikappande familjedrama.
Men medan Kinseys vanliga liv i 'nuet' är helt avstängt, dyker hennes ex-man upp, musikern Daniel, den charmige talangen som kan förvrida huvudet på vem som helst. Här får vi veta en hel del om Kinseys förflutna och nedgrävda känslor.
Dessutom är texten mästerlig vad gäller hennes upplevelse när hon råkar vara i närheten av en brevbomb, som förutom tillfällig dövhet, tinnitus, diverse brännsår och blåmärken, även skapar chock och overklighet inför det som hänt, att hon stått intill en person som dör i olyckan. Jag kan inte annat än sugas in i texten följa med i den kvardröjande chocken, livet i ultrarapid hon inte accepterar utan tar sig ur.
2016-04-17
Vendetta - Jan Guillou (1991)
Vendetta är den mest spännande Hamilton thrillern av de första sex delarna. En bladvändare, inget onödigt teoretiserande. Antar att det beror på menings-fältet som Eco talat om. I Vendetta har några Boforsdirektörer blivit kidnappade av den sicilianska maffian, och Hamilton får uppdraget att medla mellan. Eftersom jag redan sett en rad maffiafilmer och har en rad vetskaper på området, så förväntar jag mig genast och avläser dold spänning i allt möjligt.
Hela boken igenom oroar jag mig för att även Hamiltons sambo och deras spädbarn ska råka illa ut i någon typ av motdrag. Inte så troligt, med tanke på att de är kvar i Stockholm utan kontakt med Hamilton, som befinner sig på Sicilien. Så Guillou rör sig inte alls åt det hållet, den här delen saknar i det stora hela relationer och koncentrerar sig helt på manliga krigslekar. Ändå slutar inte den oron i mig förrän jag läst fram till sista sidan.
Dessutom stolpade Hamilton i början av boken ut ur deras gemensamma lägenhet med några korta ord att han vill skiljas. Han lämnade sin nyckel och gav henne inte tid att svara. Han hade slutligen fattat sitt beslut. Han flyr från alla relationsproblem, in i sin agenthjälte-upptagenhet. Om jag läser sjunde delen så får jag kanske veta mer åt det hållet. Det lustiga är att jag själv skapade spänning i en sorts förkänsla att det 'kunde hända' att familjen blev inblandad, hur än långt bort de var, vilket naturligtvis skulle kännas enormt orättvist och elda på känslorna.
Humor är svårt, för att det är så personligt. För att förstå ironi, måste vi känna igen oss. Därför åldras humor i allmänhet, ju längre sedan den skrevs, desto svårare att förstå - om skämten inte rör något allmänmänskligt (som hos Jane Austen, som tycks ha evigt liv åtminstone för människor intresserade av relationer). Guillou använder Hamilton-serien, inte bara för att skapa en agent-hjälte, utan försöker även driva med svenska institutioner, politik etc, På det sättet är han väl nästan en sorts arvtagare efter Bo Balderson.
I första boken skrattade jag åt att agenten Hamilton får titeln 'byrådirektör', att gömma sig bakom. I den här boken försvinner Hamilton till Sicilien, på eget initiativ, i hemlighet, under förevändning att han ska vara 'pappaledig' med sin lilla dotter. Vilket naturligtvis avslöjas så snart journalisterna börjar skriva om händelserna. Alltså blir bokens slutliga antiklimax, efter lyckat utfört uppdrag, att Hamilton anklagas för 'bidragsfusk' - han måste betala tillbaka sin föräldrapenning, 13.623 kr - småpengar i sammanhanget.
Hela boken igenom oroar jag mig för att även Hamiltons sambo och deras spädbarn ska råka illa ut i någon typ av motdrag. Inte så troligt, med tanke på att de är kvar i Stockholm utan kontakt med Hamilton, som befinner sig på Sicilien. Så Guillou rör sig inte alls åt det hållet, den här delen saknar i det stora hela relationer och koncentrerar sig helt på manliga krigslekar. Ändå slutar inte den oron i mig förrän jag läst fram till sista sidan.
Dessutom stolpade Hamilton i början av boken ut ur deras gemensamma lägenhet med några korta ord att han vill skiljas. Han lämnade sin nyckel och gav henne inte tid att svara. Han hade slutligen fattat sitt beslut. Han flyr från alla relationsproblem, in i sin agenthjälte-upptagenhet. Om jag läser sjunde delen så får jag kanske veta mer åt det hållet. Det lustiga är att jag själv skapade spänning i en sorts förkänsla att det 'kunde hända' att familjen blev inblandad, hur än långt bort de var, vilket naturligtvis skulle kännas enormt orättvist och elda på känslorna.
Humor är svårt, för att det är så personligt. För att förstå ironi, måste vi känna igen oss. Därför åldras humor i allmänhet, ju längre sedan den skrevs, desto svårare att förstå - om skämten inte rör något allmänmänskligt (som hos Jane Austen, som tycks ha evigt liv åtminstone för människor intresserade av relationer). Guillou använder Hamilton-serien, inte bara för att skapa en agent-hjälte, utan försöker även driva med svenska institutioner, politik etc, På det sättet är han väl nästan en sorts arvtagare efter Bo Balderson.
I första boken skrattade jag åt att agenten Hamilton får titeln 'byrådirektör', att gömma sig bakom. I den här boken försvinner Hamilton till Sicilien, på eget initiativ, i hemlighet, under förevändning att han ska vara 'pappaledig' med sin lilla dotter. Vilket naturligtvis avslöjas så snart journalisterna börjar skriva om händelserna. Alltså blir bokens slutliga antiklimax, efter lyckat utfört uppdrag, att Hamilton anklagas för 'bidragsfusk' - han måste betala tillbaka sin föräldrapenning, 13.623 kr - småpengar i sammanhanget.
2016-04-16
The Maltese Falcon - Dashiell Hammett (1930)
Har nu läst Dashiell Hammetts klassiska The Maltese Falcon, med den stilbildande hårdkokte detektiven Sam Spade. Och med tanke på att jag nyss läst Umberto Ecos Foucaults pendel, kan jag bara konstatera att han inte bara nämner Sam Spade, utan haft Hammetts deckare i åtanke på mer än ett sätt. Inte bara titeln, utan hela brottsintrigen, snurrar kring en stöldbegärlig historisk klenod från Tempelriddartiden, den 'hemliga' organisation som också var en huvudingrediens i Ecos fabulerande.
Hårdkokt kallade man denna nya genre för att deckaren blivit kompromisslös och spydig, rör sig i tuffa miljöer, där våld och utsatthet är huvudingredienser. Så väl deckare som brottslingar är luggslitna och rör sig på mörka bakgator.
Hela intrigen hos Hammett bygger på falskhet, alla lurar alla, om och om igen, alla vill sätta dit alla, inte ens poliser är att lita på. Signifikant är att den mest misstänksamme polisen bär en symbol för ett hemligt sällskap på sitt kavajslag. Alltså vågar vi inte lita på honom, liksom Sam Spade inte litar på honom, och själv använder Spade metoden att låtsas lika girig som brottslingarna för att smälta in och avslöja sanningen.
Hela historien berättas i tredje person, helt utan referenser till vad Sam Spade själv tänker och vet. Det får läsaren själv försöka lista ut, och riskerar därigenom att gissa fel, både vad gäller Spades moral och vem som är den 'huvudskyldige'. Vilket också naturligtvis ökar spänningen och behåller känslan av 'cliffhanger' historien igenom.
En annan huvudkaraktär är den vackra förförerskan, en Milady à la 1930, en femme fatale, som spelar naiv skolflicka för att försöka uppnå sina mål. 1930 ansågs hennes förslagenhet göra henne till en värdig till Spade, och deras 'attraktion' som trovärdig. Jag har ju lite svårt att köpa just det, med de stereotypa könsrollerna, tuff man och naiv flicka, då föredrar jag Hammetts senare skapelse, det humoristiska spelet mellan Nick Charles och hans hustru Nora (Jfr The Thin Man).
Sam Spade låter sig aldrig luras, han är ensamvargen som aldrig tummar på sina målsättningar, och aldrig låter känslorna påverka omdömet. Däri ligger tuffhetsidealet. Inga avslöjanden rubbar Spades tankenärvaro eller omdöme. Alla, oavsett sida av lagen, är alltför självupptagna för att någonsin ställa upp för någon annan än sig själv - även så Spade. Det är hans jobb att sätta dit de skyldiga, så då gör han det, hur än unga offer för sin omgivning de skyldiga visar sig vara.
Det glada tjugotalet var över, börskraschen 1929 hade urholkat såväl ekonomi som moral. Spade blir en sorts tidig superhjälte, han ser sig som den ensamme riddaren som aldrig ger vika. Men hans 'rustning' är i den grådaskiga verkligheten sliten och bucklig
Hammetts prosa är mycket behaglig, ren och precis och lagom detaljerad, ibland med nästan poetiskt sköna formuleringar. Romanen blev genast en dundersuccé och började genast filmas samma år. Den mest berömda filmversionen är dock den med Humphrey Bogart från 1941, och trots att det är mycket länge sedan jag såg den, så är det som om jag hör Bogarts röst i Sam Spades repliker, så trogen var filmen originalet.
Spade rör sig mellan tre kvinnostereotyper. Brigid är lycksökerskan och femme fatale, som kan mäta sig med Spades intriger. Iva är hans mördade partners överkänsliga hustru, som Spade fått efter sig för sina synders skull. Men framtiden är Spades käcka sekreterare, Effie, den idogt arbetande unga kvinnan, ett nytt inslag på 1920-talets arbetsmarknad. Visserligen luras hon av Brigids intriger, lojal mot den unga kvinnan, och är därför inte jämlik Spade, men hennes arbetsmoral och mod är det inget fel på.
Spade berättar en historia för Brigid, som lär vara en sann historia, från Hammetts egen erfarenhet av detektivarbete. En man som med en hårsmån undkommit en olycka med dödlig utgång, ger sig iväg och 'försvinner'. Hans exalterade livskänsla i dödens bakvatten, får honom att vilja fly ekorrhjulet och börja ett nytt liv. I stället blir detta 'nya' liv en nästan exakt kopia av hans första familj och liv. Kanske menar Hammett att vi aldrig kan undkomma oss själva ...
Hårdkokt kallade man denna nya genre för att deckaren blivit kompromisslös och spydig, rör sig i tuffa miljöer, där våld och utsatthet är huvudingredienser. Så väl deckare som brottslingar är luggslitna och rör sig på mörka bakgator.
Hela intrigen hos Hammett bygger på falskhet, alla lurar alla, om och om igen, alla vill sätta dit alla, inte ens poliser är att lita på. Signifikant är att den mest misstänksamme polisen bär en symbol för ett hemligt sällskap på sitt kavajslag. Alltså vågar vi inte lita på honom, liksom Sam Spade inte litar på honom, och själv använder Spade metoden att låtsas lika girig som brottslingarna för att smälta in och avslöja sanningen.
Hela historien berättas i tredje person, helt utan referenser till vad Sam Spade själv tänker och vet. Det får läsaren själv försöka lista ut, och riskerar därigenom att gissa fel, både vad gäller Spades moral och vem som är den 'huvudskyldige'. Vilket också naturligtvis ökar spänningen och behåller känslan av 'cliffhanger' historien igenom.
En annan huvudkaraktär är den vackra förförerskan, en Milady à la 1930, en femme fatale, som spelar naiv skolflicka för att försöka uppnå sina mål. 1930 ansågs hennes förslagenhet göra henne till en värdig till Spade, och deras 'attraktion' som trovärdig. Jag har ju lite svårt att köpa just det, med de stereotypa könsrollerna, tuff man och naiv flicka, då föredrar jag Hammetts senare skapelse, det humoristiska spelet mellan Nick Charles och hans hustru Nora (Jfr The Thin Man).
Sam Spade låter sig aldrig luras, han är ensamvargen som aldrig tummar på sina målsättningar, och aldrig låter känslorna påverka omdömet. Däri ligger tuffhetsidealet. Inga avslöjanden rubbar Spades tankenärvaro eller omdöme. Alla, oavsett sida av lagen, är alltför självupptagna för att någonsin ställa upp för någon annan än sig själv - även så Spade. Det är hans jobb att sätta dit de skyldiga, så då gör han det, hur än unga offer för sin omgivning de skyldiga visar sig vara.
Det glada tjugotalet var över, börskraschen 1929 hade urholkat såväl ekonomi som moral. Spade blir en sorts tidig superhjälte, han ser sig som den ensamme riddaren som aldrig ger vika. Men hans 'rustning' är i den grådaskiga verkligheten sliten och bucklig
Hammetts prosa är mycket behaglig, ren och precis och lagom detaljerad, ibland med nästan poetiskt sköna formuleringar. Romanen blev genast en dundersuccé och började genast filmas samma år. Den mest berömda filmversionen är dock den med Humphrey Bogart från 1941, och trots att det är mycket länge sedan jag såg den, så är det som om jag hör Bogarts röst i Sam Spades repliker, så trogen var filmen originalet.
Spade rör sig mellan tre kvinnostereotyper. Brigid är lycksökerskan och femme fatale, som kan mäta sig med Spades intriger. Iva är hans mördade partners överkänsliga hustru, som Spade fått efter sig för sina synders skull. Men framtiden är Spades käcka sekreterare, Effie, den idogt arbetande unga kvinnan, ett nytt inslag på 1920-talets arbetsmarknad. Visserligen luras hon av Brigids intriger, lojal mot den unga kvinnan, och är därför inte jämlik Spade, men hennes arbetsmoral och mod är det inget fel på.
Spade berättar en historia för Brigid, som lär vara en sann historia, från Hammetts egen erfarenhet av detektivarbete. En man som med en hårsmån undkommit en olycka med dödlig utgång, ger sig iväg och 'försvinner'. Hans exalterade livskänsla i dödens bakvatten, får honom att vilja fly ekorrhjulet och börja ett nytt liv. I stället blir detta 'nya' liv en nästan exakt kopia av hans första familj och liv. Kanske menar Hammett att vi aldrig kan undkomma oss själva ...
2016-03-31
Foucaults pendel - Umberto Eco (1988)
Umberto Eco (1932-2016) blev världskändis genom sin första roman, Rosens namn (1980), där han med hjälp av en populär pusseldeckarmall, stoppade in sitt kulturfilosofiska vetande (se mitt inlägg januari 2012). I isolerad klostermiljö på 1300-talet mördas den ena munken efter den andra, lika mystiskt som Agatha Christies isolerade ö-besökare i Tio små negerpojkar. Till detta kloster kommer munken William av Baskerville, och tyder alla tecken lika mästerligt som en Serlock Holmes.
Ecos andra roman, Foucaults pendel (1988) består a 120 kapitel uppdelade i tio avdelningar benämnda enligt den judiska Kabbalan, en andlig kunskapsväg, en gång alkemisternas andliga metod. Problemet är att kunskapssökandet lätt urartar. I romanen säger huvudpersonen Casaubon ibland att han måste tänka och agera som Sam Spade, Dashiell Hammetts skapelse, den första hårdkokta detektiven (förekom i en roman och några noveller). Eco klev alltså ett steg framåt i kriminallitteraturens historien, bort från mästerdetektivens pusslande i att finna den skyldige inom en begränsad miljö där alla tycks ha motiv att döda, frågan är 'vem' som gjorde det. Den hårdkokta deckaren trasslar i stället in sig i ett nät av konspirationer och hemliga grupperingar.
Casaubon i Foucaults pendel försöker ihop med några förlagskollegor finna den gemensamma nämnaren bland en mängd hemliga sällskap. Överallt växer teorierna ut till globala nät, som löper genom den mänskliga historien. I denna eviga jakt på världsherravälde skapas såväl syndabockar som självuppfyllande profetior. Det tycks vara en medfödd mänsklig egenskap att oroa sig för svek och hemliga motståndare - så pass att man vill försvara sig genom att skapa sina egna hemliga sällskap.
Så i stället för roande klurigheter för geniknölarna, skapas thrillern kring dolda mysterier och konspirationsteorier. Ecos roman inleds med gåtor kring medeltida Tempelherrar. I det sammanhanget kan man notera att Dashiell Hammetts klassiska kriminalroman Malteserfalken (1929), med Sam Spade i huvudrollen, alltså redan i titeln anknyter till korstågstidens Tempelriddare genom den för dem utmärkande symbolen 'Malteserkorset'. Redan i början av romanen blir Sam Spades kollega mördad, och såväl dennes hustru som polisen börjar misstänka Sam själv. Polisen som anklagar honom visar sig också bära ett märke i kavajen från ett hemligt sällskap. Genast väcks läsarens misstänksamhet. Var polisens mål verkligen att sätta dit Sam Spade, eller var det är hans eget hemlighetsmakeri som gjorde dem misstänksamma. En ond cirkel, eller en hermeneutisk tolkningsspiral?
I Foucaults pendel försvinner en person och polisen kopplas in och bestämmer sig för att inte lita på de förlästa förlagsmännen. I alla fall känner de sig misstänkta och skuggade av polisen. Frön till misstänksamhet har såtts. Och medlemmar i hemliga sällskap ska man akta sig för.
Umberto Ecos roman är en närmast övermäktig faktasamling av alla slag, från egyptisk alkemi till 1900-talets nazism, som väver sig fram och ihop. Umberto Eco var professor i semiotik (tecken/symboler) i Bologna 1975-2007, kulturfilosof och litteratur-teoretiker. Han menade att den mänskliga hjärnan ständigt knyter ihop och skapar mening av allt vi läser, ser och hör, oavsett om något objektivt sammanhang finns eller inte. Han kallade litterära texter för 'öppna fält', och att ju öppnare texten är desto mer uppskattas den av läsaren eftersom det ger läsaren desto större möjligheter till eget skapande av egna bilder av innehållet. Ecos romaner illustrerar just detta.
En enkel pusseldeckare som följer en smal tråd, överlever max en genomläsning. Texter med bredare och djupare betydelsefält kan läsas om och om igen. Även en smal deckargåta kan naturligtvis breddas med hjälp av annat intressant innehåll (olika läsares intressen skiljer sig naturligtvis; relationer, kulturhistoria, politik, osv). Jag som historienörd kan uppleva Ecos romaner som veritabla guldgruvor, sprängfyllda med kunskaper och fakta. Ändå blir jag emellanåt kluven inför överflödet, riskerar övermättnad. Jag önskar inte läsa om en tegelsten som Foucaults pendel. Jag är definitivt glad att jag läst den, och å ena sidan är den så pass flyhänt skriven att de bitar som väckt mitt intresse hellre leder mig att söka vidare i faktaböcker på området. Å andra sidan har Eco också redan övertygat mig om att någon slutgiltig sanning kommer jag inte att finna, så då kan jag lika bra låta bli att slösa tid på det. Det är inget dumt slutresultat alls!
Övermäktigt faktaspäckat, men ändå fullt med 'juveler', lysande idéer, konspirationer, ibland får de mig att le, ibland skapar fanatismen en tyngd över bröstet - alltifrån jihad till nazism. När boken skrevs låg 1970-talets terrordåd i mångas tankar. Nu när jag läste den sprängdes flygplats och tunnelbana i Bryssel (22 mars), och IS-terror pågår i Syrien och Turkiet. Eco berättar om medeltida instruktioner för hur man uppfostrar självmordsbombare. En metod som verkar återanvändas än idag.
Trots att fakta kan vara verkliga fakta, är kartan, konspirationen, godtyckligt sammansatt av olika människors hjärnor. De absolut mest uppfriskande avsnitten i Ecos roman står Casaubons kvinna Lia för, mor till hans barn. Hon tar ner honom på jorden, varnar honom från att gå ner sig i konspirations-
träsket. Hon menar att människan alltid utgår från sin egen kropp, alltså visar kroppen hur vi ska tolka numerologi, högt och lågt. Mysterier, helighet och hemligheter är sprungna ur vår tillvaro i kroppen. Och alldeles särskilt uppenbart för henne när hon är gravid. Hennes resonemang ger mig både 'aha'-upplevelser och igenkänningsfaktor.
Casaubon kommer slutligen fram till att alla någon gång i livet får uppleva 'meningen', oftast som ett ogripbart ordlöst tillstånd, fullkomningen, som i brist på språk sällan blir någon insikt, utan bara sporrar oss att leta vidare livet igenom ... i tron att vi ännu inte nått fram till den, gåtans lösning.
Umberto Eco somnade in i februari i år, så fler romaner lär inte komma, men jag har några till kvar att läsa.
(Obs! En av alla konspirationsteorier som Eco tar upp, är den som även Dan Brown lånade 15 år senare till sin Da Vinci koden, 2003, dvs The Holy Blood and the Holy Grail av Baigent, Leigh, Lincoln. Men Umberto Ecos verk är så mycket större och bredare och rikare.)
Ecos andra roman, Foucaults pendel (1988) består a 120 kapitel uppdelade i tio avdelningar benämnda enligt den judiska Kabbalan, en andlig kunskapsväg, en gång alkemisternas andliga metod. Problemet är att kunskapssökandet lätt urartar. I romanen säger huvudpersonen Casaubon ibland att han måste tänka och agera som Sam Spade, Dashiell Hammetts skapelse, den första hårdkokta detektiven (förekom i en roman och några noveller). Eco klev alltså ett steg framåt i kriminallitteraturens historien, bort från mästerdetektivens pusslande i att finna den skyldige inom en begränsad miljö där alla tycks ha motiv att döda, frågan är 'vem' som gjorde det. Den hårdkokta deckaren trasslar i stället in sig i ett nät av konspirationer och hemliga grupperingar.
Casaubon i Foucaults pendel försöker ihop med några förlagskollegor finna den gemensamma nämnaren bland en mängd hemliga sällskap. Överallt växer teorierna ut till globala nät, som löper genom den mänskliga historien. I denna eviga jakt på världsherravälde skapas såväl syndabockar som självuppfyllande profetior. Det tycks vara en medfödd mänsklig egenskap att oroa sig för svek och hemliga motståndare - så pass att man vill försvara sig genom att skapa sina egna hemliga sällskap.
Så i stället för roande klurigheter för geniknölarna, skapas thrillern kring dolda mysterier och konspirationsteorier. Ecos roman inleds med gåtor kring medeltida Tempelherrar. I det sammanhanget kan man notera att Dashiell Hammetts klassiska kriminalroman Malteserfalken (1929), med Sam Spade i huvudrollen, alltså redan i titeln anknyter till korstågstidens Tempelriddare genom den för dem utmärkande symbolen 'Malteserkorset'. Redan i början av romanen blir Sam Spades kollega mördad, och såväl dennes hustru som polisen börjar misstänka Sam själv. Polisen som anklagar honom visar sig också bära ett märke i kavajen från ett hemligt sällskap. Genast väcks läsarens misstänksamhet. Var polisens mål verkligen att sätta dit Sam Spade, eller var det är hans eget hemlighetsmakeri som gjorde dem misstänksamma. En ond cirkel, eller en hermeneutisk tolkningsspiral?
I Foucaults pendel försvinner en person och polisen kopplas in och bestämmer sig för att inte lita på de förlästa förlagsmännen. I alla fall känner de sig misstänkta och skuggade av polisen. Frön till misstänksamhet har såtts. Och medlemmar i hemliga sällskap ska man akta sig för.
Umberto Ecos roman är en närmast övermäktig faktasamling av alla slag, från egyptisk alkemi till 1900-talets nazism, som väver sig fram och ihop. Umberto Eco var professor i semiotik (tecken/symboler) i Bologna 1975-2007, kulturfilosof och litteratur-teoretiker. Han menade att den mänskliga hjärnan ständigt knyter ihop och skapar mening av allt vi läser, ser och hör, oavsett om något objektivt sammanhang finns eller inte. Han kallade litterära texter för 'öppna fält', och att ju öppnare texten är desto mer uppskattas den av läsaren eftersom det ger läsaren desto större möjligheter till eget skapande av egna bilder av innehållet. Ecos romaner illustrerar just detta.
En enkel pusseldeckare som följer en smal tråd, överlever max en genomläsning. Texter med bredare och djupare betydelsefält kan läsas om och om igen. Även en smal deckargåta kan naturligtvis breddas med hjälp av annat intressant innehåll (olika läsares intressen skiljer sig naturligtvis; relationer, kulturhistoria, politik, osv). Jag som historienörd kan uppleva Ecos romaner som veritabla guldgruvor, sprängfyllda med kunskaper och fakta. Ändå blir jag emellanåt kluven inför överflödet, riskerar övermättnad. Jag önskar inte läsa om en tegelsten som Foucaults pendel. Jag är definitivt glad att jag läst den, och å ena sidan är den så pass flyhänt skriven att de bitar som väckt mitt intresse hellre leder mig att söka vidare i faktaböcker på området. Å andra sidan har Eco också redan övertygat mig om att någon slutgiltig sanning kommer jag inte att finna, så då kan jag lika bra låta bli att slösa tid på det. Det är inget dumt slutresultat alls!
Övermäktigt faktaspäckat, men ändå fullt med 'juveler', lysande idéer, konspirationer, ibland får de mig att le, ibland skapar fanatismen en tyngd över bröstet - alltifrån jihad till nazism. När boken skrevs låg 1970-talets terrordåd i mångas tankar. Nu när jag läste den sprängdes flygplats och tunnelbana i Bryssel (22 mars), och IS-terror pågår i Syrien och Turkiet. Eco berättar om medeltida instruktioner för hur man uppfostrar självmordsbombare. En metod som verkar återanvändas än idag.
Trots att fakta kan vara verkliga fakta, är kartan, konspirationen, godtyckligt sammansatt av olika människors hjärnor. De absolut mest uppfriskande avsnitten i Ecos roman står Casaubons kvinna Lia för, mor till hans barn. Hon tar ner honom på jorden, varnar honom från att gå ner sig i konspirations-
träsket. Hon menar att människan alltid utgår från sin egen kropp, alltså visar kroppen hur vi ska tolka numerologi, högt och lågt. Mysterier, helighet och hemligheter är sprungna ur vår tillvaro i kroppen. Och alldeles särskilt uppenbart för henne när hon är gravid. Hennes resonemang ger mig både 'aha'-upplevelser och igenkänningsfaktor.
Casaubon kommer slutligen fram till att alla någon gång i livet får uppleva 'meningen', oftast som ett ogripbart ordlöst tillstånd, fullkomningen, som i brist på språk sällan blir någon insikt, utan bara sporrar oss att leta vidare livet igenom ... i tron att vi ännu inte nått fram till den, gåtans lösning.
Umberto Eco somnade in i februari i år, så fler romaner lär inte komma, men jag har några till kvar att läsa.
(Obs! En av alla konspirationsteorier som Eco tar upp, är den som även Dan Brown lånade 15 år senare till sin Da Vinci koden, 2003, dvs The Holy Blood and the Holy Grail av Baigent, Leigh, Lincoln. Men Umberto Ecos verk är så mycket större och bredare och rikare.)
2016-03-15
Stendagböckerna - Carol Shields (1993)
Den amerikanskfödda, kanadensiska författaren Carol Shields (1935-2003) fick jag ögonen på första gången när hon skrev sin biografi över Jane Austen (2001). Den tyckte jag mycket om. Hon hade dessförinnan skrivit fiktion alltsedan 1970-talet, men fick sitt stora genombrott 1993 med The Stone Diaries, som tilldelades flera litterära utmärkelser - inklusive Pulitzer Price for Fiction.
Stendagböckerna är en mycket egen släkthistoria, annorlunda utformad. Boken innehåller såväl släktträd som fotografier för att ge illusionen av fakta, ge oss intrycket av en faktisk biografi. Men oavsett om detta är fiktiva karaktärer rakt igenom, serveras vi en 1900-talets historia. Men inte de stora världskrigens 'stora' århundrade - utan hur de sociala tankemönstren skiftade, sett genom den lilla människans dådlösa historia. Vanliga människors liv, ofta triviala, men ändå alla med sin alldeles egen dramatik, osentimentalt berättat, trots att indivdernas öden emellanåt innehåller stor tragik.
Berättandet är 'fragmentariskt', vilket också känns som ett medvetet 'trick' för att skapa illusionen av genuina livshistorier. Verkliga människors liv är ju inte så nätt packeterat som romanernas fiktiva liv, som avrundas såväl i början som i slutet. Inte heller fotografisamlingen i mitten av boken är 'fullständig', exempelvis saknas huvudpersonen, Daisy.
1900-talet porträtteras genom Daisy, född 1905, död tidigt 1990-tal, samt hennes släktingar och vänner. Personerna är främst kanadensare, ibland bosatta i USA eller Storbritannien. Kapitlen utgår ifrån vissa betydelsefulla årtal, även om berättandet rör sig fram och tillbaka, för att fördjupa bilden av karaktärerna. Vissa avsnitt återges endast via spridda brev, aldrig en fullständig dialog, utan mer som de nyckfullt sparade spåren som kan återfinnas vid till exempel en bouppteckning. När Daisy lider av depression några år på 1960-talet får vi aldrig någon förklaring hur eller varför, bara en rad mer eller mindre närstående personers privata hypoteser. Ju längre jag läser, desto gåtfullare verkar människolivet. i slutet prövas en del alternativa summeringar av Daisys liv, olika listor, t ex de olika föreningar hon deltagit i under livet, eller raden med genomlevda sjukdomar, från spädbarnets kolik till det slutliga fatala slaganfallet, hennes boksamling, hennes recept på Citronpudding, en Att-Göra-lista och alla de adresser hon haft genom livet. Ja, det sägs inte explicit att det är hennes, men man förstår det mellan raderna. Sådana summeringar av livet är både fragmentariska, men ger samtidigt mig som läsare en känsla av allmängiltig igenkänning. Jag har också haft barnsjukdomar, mensvärk. Några av böckeran har jag själv läst. Receptet på hennes citronpudding är inget märkvärdigt, ändå kommer barnbarn och barnbarnsbarn att minnas hur god den var och själva vilja återskapa den.
Jag blir aldrig helt klar över 'vem' som agerar berättare. Romanen börjar, "Min mors namn var Mercy Stone Goodwill ..." - alltså är det Daisy som berättar inledningen, om sin egen födelse och moderns död i barnsäng, Daisy är Mercys enda barn. Men det är en händelse hon omöjligt kan minnas, eller ha sett utifrån. Daisys fortsatte liv berättas utifrån. I nästa kapitel är hon elva år, men tar aldrig mera till orda. Berättarsynvinkeln skiftar ständigt. Ingen 'ren' jag-form förekommer. Det är alltid andra som berättar om sin omgivning, utifrån. Jag uppfattar inget inre 'erlebte rede'. Emellanåt tar en berättare ordet, är det Carol Shields själv? Att det skulle vara en allvetande berättare kan diskuteras, eftersom vi sällan får några sanningar serverade.
Berättarvinkeln glider som sagt ständigt undan från mig och jag kan inte annat än gissa att detta är en mycket medveten hållning av Carol Shields, ett sätt att understryka det fragmentariska. De olika rösterna, mer eller mindre uttalade, blir aldrig en öppet formulerad kollektiv medvetandeström - som den hos Camilo José Cela som jag nyligen läst - men laborerar ändå åt det hållet, ger delar ur ett kollektiv för att forma en helhet.
Ett genomgående tema i romanen rör 'sten', markerat i titeln Stendagböckerna, Daisys far och svärfar är skickliga stenhuggare, de är ursprunget, de som byggde de stenmonument som visade på den nya rikedom och status som växte fram tidigt 1900-tal i Nordamerika. De är den manliga idoga styrkan. Men det finns också ett parallellt spår av botaniker, där Daisys make Barker drömmer om den nordliga orkidén, guckoskon, men tvingas ägna sig åt att förädla nya tåliga sädessorter, som kan säkra mattillgången för den växande befolkningen och deras växande välstånd. Han tappar all kontakt med sin stenhuggande far, samtidigt som hans mor skiljer sig och startar en egen trädgårdsrörelse. Även Daisy kommer främst att ägna sig åt trädgårdsarbete större delen av livet, först som den välbeställda hemmafruns 'hobby', men när hon blir änka vid 50 års ålder, kan hon också utveckla detta till en inkomst, genom att blir trädgårdsskribent.
Så dessa parallella teman kan synas väsensskilda, det hårda, obevekliga, mot de sköra växterna, och tycks symbolisera de olika vägval. Intressant är hur dessa trådar löper samman i slutet, i Barkers brorsdotterdotter Victoria, som Daisy tog till sig och uppfostrade som en sorts fosterbarn, och alltså stödjer Barkers ogifta brorsdotter mitt under det pryda 1950-talet. Som nybliven änka behöver Daisy detta engagemang, och med tanke på sin egen moderlösa uppväxt är det troligt att hon kände ett större släktskap än många andra med detta utomäktenskapliga barn.
Denna Vicdtoria, blir som vuxen paleobotaniker, dvs forskar kring utdöda växter, och söker med ljus och lykta efter något så ovanligt som växtfossiler, växter bevarade i sten! En fantasieggande symbolisk tematik.
Stendagböckerna är en mycket egen släkthistoria, annorlunda utformad. Boken innehåller såväl släktträd som fotografier för att ge illusionen av fakta, ge oss intrycket av en faktisk biografi. Men oavsett om detta är fiktiva karaktärer rakt igenom, serveras vi en 1900-talets historia. Men inte de stora världskrigens 'stora' århundrade - utan hur de sociala tankemönstren skiftade, sett genom den lilla människans dådlösa historia. Vanliga människors liv, ofta triviala, men ändå alla med sin alldeles egen dramatik, osentimentalt berättat, trots att indivdernas öden emellanåt innehåller stor tragik.
Berättandet är 'fragmentariskt', vilket också känns som ett medvetet 'trick' för att skapa illusionen av genuina livshistorier. Verkliga människors liv är ju inte så nätt packeterat som romanernas fiktiva liv, som avrundas såväl i början som i slutet. Inte heller fotografisamlingen i mitten av boken är 'fullständig', exempelvis saknas huvudpersonen, Daisy.
1900-talet porträtteras genom Daisy, född 1905, död tidigt 1990-tal, samt hennes släktingar och vänner. Personerna är främst kanadensare, ibland bosatta i USA eller Storbritannien. Kapitlen utgår ifrån vissa betydelsefulla årtal, även om berättandet rör sig fram och tillbaka, för att fördjupa bilden av karaktärerna. Vissa avsnitt återges endast via spridda brev, aldrig en fullständig dialog, utan mer som de nyckfullt sparade spåren som kan återfinnas vid till exempel en bouppteckning. När Daisy lider av depression några år på 1960-talet får vi aldrig någon förklaring hur eller varför, bara en rad mer eller mindre närstående personers privata hypoteser. Ju längre jag läser, desto gåtfullare verkar människolivet. i slutet prövas en del alternativa summeringar av Daisys liv, olika listor, t ex de olika föreningar hon deltagit i under livet, eller raden med genomlevda sjukdomar, från spädbarnets kolik till det slutliga fatala slaganfallet, hennes boksamling, hennes recept på Citronpudding, en Att-Göra-lista och alla de adresser hon haft genom livet. Ja, det sägs inte explicit att det är hennes, men man förstår det mellan raderna. Sådana summeringar av livet är både fragmentariska, men ger samtidigt mig som läsare en känsla av allmängiltig igenkänning. Jag har också haft barnsjukdomar, mensvärk. Några av böckeran har jag själv läst. Receptet på hennes citronpudding är inget märkvärdigt, ändå kommer barnbarn och barnbarnsbarn att minnas hur god den var och själva vilja återskapa den.
Jag blir aldrig helt klar över 'vem' som agerar berättare. Romanen börjar, "Min mors namn var Mercy Stone Goodwill ..." - alltså är det Daisy som berättar inledningen, om sin egen födelse och moderns död i barnsäng, Daisy är Mercys enda barn. Men det är en händelse hon omöjligt kan minnas, eller ha sett utifrån. Daisys fortsatte liv berättas utifrån. I nästa kapitel är hon elva år, men tar aldrig mera till orda. Berättarsynvinkeln skiftar ständigt. Ingen 'ren' jag-form förekommer. Det är alltid andra som berättar om sin omgivning, utifrån. Jag uppfattar inget inre 'erlebte rede'. Emellanåt tar en berättare ordet, är det Carol Shields själv? Att det skulle vara en allvetande berättare kan diskuteras, eftersom vi sällan får några sanningar serverade.
Berättarvinkeln glider som sagt ständigt undan från mig och jag kan inte annat än gissa att detta är en mycket medveten hållning av Carol Shields, ett sätt att understryka det fragmentariska. De olika rösterna, mer eller mindre uttalade, blir aldrig en öppet formulerad kollektiv medvetandeström - som den hos Camilo José Cela som jag nyligen läst - men laborerar ändå åt det hållet, ger delar ur ett kollektiv för att forma en helhet.
Ett genomgående tema i romanen rör 'sten', markerat i titeln Stendagböckerna, Daisys far och svärfar är skickliga stenhuggare, de är ursprunget, de som byggde de stenmonument som visade på den nya rikedom och status som växte fram tidigt 1900-tal i Nordamerika. De är den manliga idoga styrkan. Men det finns också ett parallellt spår av botaniker, där Daisys make Barker drömmer om den nordliga orkidén, guckoskon, men tvingas ägna sig åt att förädla nya tåliga sädessorter, som kan säkra mattillgången för den växande befolkningen och deras växande välstånd. Han tappar all kontakt med sin stenhuggande far, samtidigt som hans mor skiljer sig och startar en egen trädgårdsrörelse. Även Daisy kommer främst att ägna sig åt trädgårdsarbete större delen av livet, först som den välbeställda hemmafruns 'hobby', men när hon blir änka vid 50 års ålder, kan hon också utveckla detta till en inkomst, genom att blir trädgårdsskribent.
Så dessa parallella teman kan synas väsensskilda, det hårda, obevekliga, mot de sköra växterna, och tycks symbolisera de olika vägval. Intressant är hur dessa trådar löper samman i slutet, i Barkers brorsdotterdotter Victoria, som Daisy tog till sig och uppfostrade som en sorts fosterbarn, och alltså stödjer Barkers ogifta brorsdotter mitt under det pryda 1950-talet. Som nybliven änka behöver Daisy detta engagemang, och med tanke på sin egen moderlösa uppväxt är det troligt att hon kände ett större släktskap än många andra med detta utomäktenskapliga barn.
Denna Vicdtoria, blir som vuxen paleobotaniker, dvs forskar kring utdöda växter, och söker med ljus och lykta efter något så ovanligt som växtfossiler, växter bevarade i sten! En fantasieggande symbolisk tematik.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
