Drömmen om ett liv är en alldeles fantastisk glasklar barn- och ungdomsmemoar. Trots alla svåra upplevelser som drabbade Sun Axelsson redan tidigt i livet, är självanalysen föredömlig. Den genomförs med såväl distans som självutlämnande närhet. Gång på gång, när hon når fram till något livsavsnitt som bär på smärta, tar hon ett steg tillbaka och analyserar sitt motstånd i det skrivande nuet, i sitt vuxna liv, innan hon återgår till minnets värld.
Detta var 'Bekännelselitteraturens' första guldålder; något Sun passar på att protestera mot i slutet av boken. Varför man degradera kvinnors livsanalyser till 'bekännelser' - vilket för henne känns som något 'kvalmigt religiöst' - medan manliga författares livsberättelser rätt och slätt kallas 'självbiografier'.
Språkbehandlingeln är poetiskt skön och osentimental på samma gång. Detta är en bok att återvända till, både för språket, de psykologiska insikterna och den sociala tidsbilden (1940-50-tal) och vad man i dag skulle kalla 'genusaspekten' av hennes upplevelser.
När min dotter var barn läste jag Axelssons barnbok Sagan om en saga (1987; illustrerad av Sven Nordqvist), och kände därför genast igen Tant Rill från den boken. Det var för mig därför ett glatt återseende att få inse att den gamla damen var en verklig vän, som stödde Sun som barn.
Några tidiga möten med samtida poeter dyker också upp: Paul Andersson, Tomas Tranströmer, Artur Lundkvist och Maria Wine.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar