Giftas - August Strindberg (1884)

Första delen från 1884 består av ett raljerande förord och tolv noveller, "äktenskapshistorier" står det i undertiteln. Jag charmas av nästan alla historierna. Relationer mellan män och kvinnor stötes och blötes i olika varianter, och känns inte särskilt annorlunda än vad som möter oss i nutida dokusåpor på TV,  alltifrån Lyxfällan till Arga snickaren. Folk som försöker bygga relationer men ofta misslyckas i den kantiga ekonomiska tillvaron.

Strindberg propagerar för 'Kärlek', den åtrå som 'naturen' skapar och ur vilken det borde växa fram en innerlig vänskap mellan man och hustru, att stötta varandra. Men samhället sätter för många krokben. Då som nu var barnafödandet en av stötestenarna för jämlikheten. Dagis fanns inte, men väl barnpiga för den som hade råd. Männen i novellerna är inga gammaldags patriarker med stelbenta ideal, utan betydligt modernare exempel på 'Envar', som försöker vara öppna för den nya tid de lever i.

Kvinnorna är uppenbart hämmade av sin tids brist på utbildning och ekonomiska möjligheter, fångna i en kompaktare återvändsgränd än idag. Men att det inte är kvinnornas perspektiv Strindberg vill förmedla, är uppenbart.

Strindberg drog på sig ett åtal för de här historierna, som idag känns harmlösa. Åklagaren slog ner på några fräna formuleringar i den första novellen, "Dygdens lön", som ansågs gyckla med såväl religion som överklass, genom att tolka konfirmation och nattvard, à la Marx, religionen som opium och underkastelse. Att profanerar den heliga ritualen, genom att avslöja majsoblater och vin, som billiga lågprisprodukter, och kalla Jesus för folkuppviglare, det sågs inte med blida ögon.

Alltså fick Strindberg avbryta sin landsflykt i Schweiz, för att resa hem och försvara sig i domstol för några 'bisatser', som inte utgör bokens huvudsyfte. Men han frikändes och hälsades som hjälte av Stockholms 'gemene män'. Varpå han kunde återvända till Siri och barnen i Schweiz ...  

Året efter kom en andra del med ytterligare arton noveller, dessa är kortare och bitskare. Det är tydligt att den glädje han känt när han skrev de första tolv novellerna, där han tolkar sin samtids äktenskapsproblem, nu grumlats betydligt av åtalet och annan negativitet. Nu klöser han som en vingklippt rovfågel, vilket hämmar resultatet. Den jämlika relation som August och Siri strävat efter att bygga mellan sig, har stött på patrull.

När ett förälskat ungt paret blir föräldrar hopar sig inte minst de praktiska problemen.

Valfrändskap - Johan Wolfgang von Goethe (1809)

En roman i två delar, där jag tyckte om första delen för att den känns klar och entydig à la 1700-tal, som en kvardröjande Upplysningstid. Karaktärerna går som lagbundna schackpjäser och ordnar sitt landskap, den slottsträdgård de styr över allsmäktigt.

Titeln Valfrändskap är lånad från en kemiuppsats (av svensken Torbern Bergman, 1775), vilket understryker det vetenskapliga intresset, och får mig att associera till Naturalismen under 1870-80-talen, då författare ville jämställa sina texter med vetenskapliga experiment. Inser nu att det egentligen är ett återgång till äldre tider då man ännu inte delat upp konst och vetenskap som åtskilda intressefält.

Under 1700-talet växte insikterna kring den fysiska världens lagbundenhet, samtidigt som man började undra om detta även gällde människan, och var eller 'om' Gud resp. vår 'fria vilja' kunde passa in i denna nya världsbild. Goethe söker i Valfrändskap sätta in mänskliga relationers i en kemisk metafor kring lagbundna attraktioner och reaktioner.

Är mänskliga relationer lagbundna? Vissa kemiska ämnen reagerar bara via katalysator. I romanen är en uppenbar sådan grannen Mitler, medlaren. Men mot 'naturens vilja' har han föga framgång. Är det Goethes sätt att negera sitt experiment? Första delens klarhet i stil och tema, grumlas för mig i andra delen. En onödigt långdragen pratighet splittrar framställningen, liksom disparata bikaraktärer som jag inte får grepp om, liksom moraliskt grums åt det förnuftsvidriga hållet, för att jag upplever att hela upplägget svamlas bort. Romanen blir alltmer ogripbar för mig.

Goethe lär ha ansett Valfrändskap vara sin mest öppet genomförda idéroman, samtidigt som han förklarat att han föredrar det beslöjade, att inte vädja till förståndet, utan hellre vädjar till det omedvetna, vilket var meningen med hans mest ogenomträngliga text, Sagan. Läsaren får då makten att tolka själv, även om risken är stor att man går vilse i labyrinten. Goethe tjuvhåller i alla fall på facit.

Romanens inledning antyder en ny syn på äktenskapet, troligen inspirerat av samhällsförändringarna efter Franska revolutionen: kärlek, jämlikhet, medkänsla, och en nykter syn på skilsmässa som en möjlighet. Därför känns andra delens fokus på skuld och huvudpersonernas förvandling till viljelösa offer, som en tung boja att bära. Kanske har Goethe valt att problematisera idén om människan som en lagbunden maskin. Frågan är hur han såg på 'fri vilja'? Mitlers försök att medla fungerar inte, något annat var starkare.

Charlotte och Edvard verkar först vara det perfekta paret. De fick inte varandra som unga, men väljer nu i mogen medelålder att börja ett nytt liv tillsammans. Med entusiasm börjar de 'inreda och bygga om' sin slottsträdgård, vilket också symboliserar deras själsliga inre. Men så bjuder de in varsin vän, Ottilie och Kapten, vilket bryter upp deras relation, samtidigt som Charlotte och Edvard oplanerat blir föräldrar. Genetiskt ologiskt, men som ett tecken på att deras känslor nu riktats om, liknar barnet inte sina biologiska föräldrar, utan deras nya förälskelser. Edvard avvisar barnets behov av en biologisk far, och lämnar hemmet. Hela historien kring barnet blir inte trovärdig för mig, men så tycks Goethe bara använda det som en metafor. Barnet drunknar, i mina ögon offrat på idéns altare, att visa upp alla inblandades maktlöshet inför sitt öde ...

Så vad ser Goethe som den styrande kraften? Förnuftet har inte längre något inflytande. Vad är det för 'yttre kraft' som styr över människornas vilja? Den roman som tycks inledd med friskt hopp, slutar i obehaglig tragedi. Charlotte kände skuld över att ha avisat Edvards önskan att skiljas. Ottilie som levt upp i slottsträdgården, efter att ha sluppit ur den kvävande internatskolan, hamnar i samvetsnöd efter barnets död, och svälter sig själv till döds. Varpå Edvard dör av sorg och saknad, och begravs intill Ottilie. En tragedi som känns inspirerad av Shakespeares Romeo och Julia.

Vad ville Goethe visa? Att människan slåss förgäves mot naturkrafterna? Eller att pendeln nu nått ända ut åt andra hållet, där människans skuld och vånda är skapat av henne själv, i hennes inre, gör henne till slav under sin egen vånda. Om inte en 'gudomlig karma' leder till död och tragedi, straffar hon sig själv ...

I första delen styr naturvetaren Goethe de mänskliga relationerna med ett schackbrädes precision, och monterar ner kärleken till kemisk lagbundenhet, där de inblandade saknar 'val'. Men i andra delen förlorar sig romantikern Goethe i mystikens irrationella kraftfält. 

Så hur gick det för Charlotte och Kapten, de mer måttfulla motparterna, de överlevde väl ...?