Dödläge - Sara Paretsky (1984)

Andra boken om den kvinnliga privatdetektiven V.I. Warshawski, (Deadlock; 1984), stilbildande för en ny feministisk syn på kvinnan. Sara Paretsky skrev i en medvetet protest mot kvinnobilden i deckargenren, alltid offer. Warshawski tar för sig, är tuff, slagfärdig - på alla sätt kapabel och myndig.

Men inte utan motstånd. Den äldre generationen, inte minst hennes döde fars gamle vän, Bobby Mallory, motsätter sig att kvinnor har 'manliga' yrken. Kvinnor ska enligt honom föda barn och stanna hemma hos sin familj. En kvinnobild 'Vic' (Victoria) Warshawski inte kan känna igen sig i. Eftersom alla arbetande kvinnor kallas vid förnamn, en inarbetad härskarteknik att förminska och omyndigförklara, medan varje man, hur än ung spoling, kallas 'Mr' + efternamn, går Vic konsekvent in för att benämna sig själv vid initialer, V.I. före efternamnet, för att ta bort det könsklassificeringen, det sårbara.

Paretsky inledde alltså en ny era inom deckargenren, den självmedvetet arbetande kvinnan, feministen som går mot strömmen. Kvinnliga detektiver hade funnits tidigare, redan på 1800-talet, men återkom nu i svallvågorna efter 60-70-talens kvinnokamp. PD James hade visserligen lämnat sin kommentar redan 1972, då hon läte en ung kvinna ta över sin kollegas detektivbyrå i Ett opassande jobb för en kvinna. Jag känner dock avgörande skillnader mellan böckerna, som visar på den fortgående samhällsutvecklingen under dessa tolv år.

Hos PD James, 1972 i England, såg även hennes jämnåriga på henne med misstänksamt tvivel på hennes yrkesval, och i slutänden får mästerdetektiven, Dalgliesh, ta över. Hos Paretsky 1983, i Chicago-trakten, är Warshawskis yrkesliv redan inarbetat, och misstänksamheten tycks främst vara en generationsfråga. Arbetande kvinnor börjar bli regel och starka kvinnor som Vic vägrar anpassa sig och låta sig begränsas.

Miljön i romanen är förutom Chicago, hela varvsindustrin i kris kring 'de stora sjöarna', The Great Lakes, på gränsen mellan USA och Kanada. Det råder snålblåst i såväl klimat som ekonomi, i ett område och en tid, som enligt Vics far endast bestod av 'Vinter och augusti'. Texten känns initierad och trovärdig.

The Return of Sherlock Holmes - Sir Arthur Conan Doyle (1904-1905)

Slutligen beslöt sig Doyle trots allt för att återuppliva Sherlock Holmes 'på riktigt' - inte bara låta Watson minnas utredningarna. Detta efter att han vunnit berömmelse och erkännande för andra texter, såväl prosa som pjäser och dikter, och dessutom blivit adlad (1902). Att utgivaren var beredd att betala stora summor för rättigheten bidrog naturligtvis. Han lovade en amerikansk tidskrift åtta historier, men det kom att bli 13 stycken, även utgivna i England, och senare samlade som The Return of Sherlock Holmes.

Att Sherlock nu hamnat i 1900-talet, blir än mer märkbart än i Baskervilles's Hound (1903), för nu är det inte bara det språkliga, utan även sättet att berätta - det analytiska grubblandet i länsstolen får stå tillbaka för betydligt mer dramatiska scener, t ex med Holmes och Watson i slagsmål med brottslingar. Vi har alltså kommit ett steg närmare den hårdkokta deckaren.

I samlingens första historia, "The Empty House", chockas den ovetande Watson inför vännens oväntade uppdykande. Watson svimmar av känslan att stå inför en vålnad. Sherlock förklarar sedan sin treåriga tystnad och landsflykt, med brodern som enda kontakt, med sina försök att dupera sina motståndare i brottssyndikatet. Med filmiskt gestaltade bilder, framställs hur mördarna genast är honom på spåren, men blir lurade - inte bara på avstånd - utan hur de stöter ihop i samma rum med en yrkesmördare.

På Baker street tycks allt återgå till gamla rutiner, som om det inte stått tomt i åratal. Och jag undrar lite vart Watsons fru tog vägen? Svalnade äktenskapet, eller har de fått barn som nu upptar hennes tid och håller henne borta från händelserna? Nåväl, hur än ombonat det är på Baker street, så är det inte längre där tyngdpunkten ligger. Det har börjat mullra ute i världen, förutom professionella brottslingar, omnämns såväl italienska maffian som anarkistiska rörelser, på flera ställen. Och Sherlock Holmes är ute och rör på sig i denna mullrande värld.

Min absoluta favorithistoria i denna samling är "Charles Augustus Milverton", om en professionell utpressares motbjudande parasiterande. Historien är roande, genom att avlägsna sig från det analytiska, och i stället låta Holmes och Watson bryta sig in hos utpressaren och snoka i hans handlingar. Där blir de närapå tagna på bar gärning, efter att dessutom ha fått bevittna mordet på samme utpressare i samma rum. De bevittnar alltså vad som sker utan att lyfta ett finger, varpå Holmes dessutom bränner upp brev och annat som skulle kunnat bidra till flera utpressningshärvor.

Sen flyr de över trädgårdsmuren med trädgårdsmästaren hack i häl. Denne avger sedan ett signalement på Watson, utan att veta vilka det är han förföljt. Detta återberättas senare för Holmes, när polisen ber honom om hjälp att lösa mordfallet. Sherlock uppför sig så lika iskallt som vanligt, slår ifrån sig signalementet som alldeles för vagt, 'det skulle ju kunna vara Watson här'. Han vägrar för övrigt åta sig fallet, med hänvisning till att hämnd utmätt på en sån skurk, kan inte vara annat än rättmätig. Han har sett mördaren och beslutat att skydda henne. Så fräckt roar oss Doyle nu, med en helt ny humor uppblandad med rent filmisk spänning, av smygande i skuggor, vittnen bakom gardiner, framrusande hämnare.

Och allmänheten är upprörd inför all ny otrygghet och polisen benägen att på förhand skylla alla oklara brott på 'galna anarkister'.

- Disgraceful, sir! A nihilist plot, that's what I make of it. No one but an anarchist would go about breaking statues. Red republicans, that's what I call 'em. Så står det i "The Six Napoleons", som även tar upp den italienska Mafian, "a secret political society", med förgreningar till den italienska kolonin i London. Polisinspektör Lestrade antar att såväl mördare som offer tillhör denna maffia, och att det är interna bråk som ligger bakom.

I en annan berättelse gäller hämnden förräderi inom en rysk förrevolutionär grupp, som strävar efter reformer och anarkistiska ideal. Medan många strävar mot högre ideal, ger andra efter för att försöka rädda sitt eget skinn. Några har flytt till England, men det är svårt att hålla sig undan i längden.

Sherlock Holmes har alltid haft en benägenhet att låta nåd gå före rätt, en tendens som blivit allt starkare i denna samling. I "The Abbey Grange" säger Holmes: "I couldn't do it Watson ... Once or twice in my career I feel that I have done more real harm by my discovery of the criminal than ever he had done by his crime. I have learned caution now and I had rather play tricks with the Law of England than with my own conscience."

Sherlock Holmes samvete blir allt ömmare och tar allt oftare lagen i egna händer. I "The Second Stain" berörs hemliga agenter och förvecklingar inom utrikespolitiken. Mitt under Sekelskiftets glada Belle Epoque blir skuggorna allt längre. Första världskriget och revolutionsåren rycker allt närmare.

Vildanden - Henrik Ibsen (1884)

Vildanden är nog den första Ibsen-pjäs hittills jag inte uppskattat. Ibsen tar här ett steg bort från 1880-talets rena samhällskritik, för att blicka in i det mänskliga psyket. Symbolismen växer sig allt starkare och Ibsen hakar på.

Normalt sett uppskattar jag symboler, men inte Vildanden som pjäs. Den förefaller mig närmast obscen. Mest för att jag inte kan tro på att man 'bygger' sig en skog på en vind, och fyller den med kaniner för att kunna 'jaga' där som på privat mark. Det påstås att konstruktionen är så välgjord att ingen av hyresgästerna störs av skjutandet. Nej - det köper jag inte.

Och varför skjuta på försvarslösa kaniner och en skadad vildand? Visst de är genomskinliga symboler. Pjäsens tema är livslögner.

 Idealisten Gregers Werle tar som sin livsuppgift att avslöja sina medmänniskors livslögner, i förhoppningen att det ska få människor att växa andligen. Men han orsakar bara död och förödelse omkring sig. Hans ideologiske motsats är den pragmatiske doktor Relling, som menar att folk måste få behålla sina livslögner, så de kan stimuleras på sina egna premisser.

Relling blir därigenom betydligt mer sympatisk, även om de två ståndpunkterna är ytterligheter, och därför den ena inte mer sann än den andra. Dottern dör för egen hand - vilket skapar en bitter eftersmak. Liksom faderns egoistiska självupptagenhet och karaktärslöshet, som är minst lika skyldig till förödelsen som Gregers idealism.

Svenska öden och äventyr - August Strindberg (1882-1905)

1882 började Strindberg skriva historiska noveller, som utgavs häftesvis. Strindberg var sedan några år känd för sin radikala prosa, och nu vill han även ge sin historiesyn, dvs flytta fokus från kungarna till gäsrötterna. Jag har nu läst ett tiotal av de tidigare historierna, från 1880-talet, och uppskattar hans förmåga att genom sin gestaltande fabuleringskonst ge liv åt det förflutna. Varje novell sätter något kulturhistoriskt samhällsfenomen under luppen.

I "Odlad frukt" får vi följa en utblottad riddares vedermödor att finna ett sätt att försörja sig. Novellen åskådliggör det medeltida samhällets fasta samhällshierarki, där man föds in i sin samhällsklass och sitt yrke. Det är inte bara omöjligt för de fattiga att ta sig upp, utan lika omöjligt för adeln att söka arbeta ihop till brödfödan.

I "En ovälkommen", om det driftiga sladdbarnet Kristjan, vars driftighet dock misstänkliggörs som orättfånget rövat, då ingen annan lyckats lika bra. Han ställs utanför samhället och tvingas till vrak och likplundring - men då är paradoxen att hur än han vunnit sin rikedom, blir han ärad för den.

Andra noveller talar om skråväsendets begränsningar, eller de samhällsförändringar som inleds med boktryckarkonsten. I "Utveckling" gestaltas renässansens kast mellan kropp och ande, liksom mellan salig livsglädje och förtvivlan inför människans dödlighet. Från positivismens linjära tid, återgår vi till en tidens cirkelgång, eller åtminstone en betydligt segare spiral.

"Pål och Per" delar upp samhället i konkret arbetande bönder, dock ofta offer för naturmakterna, i kontrast till de handlande borgarna, beskrivna som parasiter - och hur hela samhället slits mellan dessa två grupper, som sitter som på ett ekonomins gungbräde, hur efterfrågan och tillgång balanserar dem mot varann, den enes död, den andres bröd, i ett evigt ekorrhjul. Det är skickligt och roande rappt framställt.

Långdragnare är "Lycksalighetens ö", genom att fördjupa detta samhällets helhetsperspektiv, ses spiralgången närmast som oundviklig. Historien utgår från Olof Rudbecks Atlantica, som under Sveriges stormaktstid ville se svenskarna som ättlingar från Atlantis Lycksaliga ö. Strindberg lyckas både med konststycket att förneka detta - då samhällets bedrövliga tillstånd är bevis nog för det - och sedan låta de 'hädiska förnekarna', deporteras och på den vägen finna en lycksalighetens ö, där de genomgår en samhällets utveckling bort från lyckan, glömmer sitt ursprung och återskapar samtidens smuts och elände. Allting med igenkänningens humor, t o m hur Atlantis ger upp hov till en ny religion, med ön som det förlorade Eden, som mänskligheten slängts ut ur, en gång verklighet, men  vilket människorna snart glömt - den ursprungliga jämlikheten och endräkten - förvandlas till en utopisk hypotes. Det finns mycket tänkvärt i denna historia, som vinner på sin helhet.

Det stora avslöjandet - Jan Guillou (1974)

En tidig Guillou, hans andra. Hur hans alter ego Erik Ponti slutar studera juridik och blir journalist. Ligger alltså efter Ondskan i Ponti-kronologin. Pontis nya vägval handlar om att vilja göra skillnad, ägna sig åt djuplodande journalistisk som förändrar. Men verkligheten handlar mest om att jaga scoop för att öka upplagan, herrtidningarnas erotik-flirtande blomstrade, parallellt med självcensur och inavel.

Boken är rappt och frejdigt skriven. Jag skrattar ofta åt den cyniska humorn och även åt att Gunvald Larsson får vara med på ett hörn (helt rätt i karaktär) och anknyter lite till Sjöwall-Wahlöös 'Polismördaren' som utgavs samma år (1974). IB-affären omnämns först på sista sidan som scoopet alla självcensurerat.

Måna är död - Ivar Lo-Johansson (1932)

Ivar Lo-Johanssons skönlitterära debut. Ett passionsdrama. Jag hade svårt att komma in i den, könskriget mellan två småsinta egon kändes ointressant för mig. Innan jag hela boken undrade jag varför Expressen/Bonniers valt just denna av Ivar-Lo till sin klassikerserie. Kort och behändig?

I alla fall inte pga någon tidlös allmängiltighet. För en bild av relationer på 1930-talets läser jag hellre Moa Martinsson. Könskriget hör till tiden, med den backlash som uppstod efter att kvinnorna fått rösträtt och hoppades på jämställdhet. Men inte mycket hände.

I Måna är död beskriver Ivar-Lo kvinnan nästan som ett djur, som lever på känslor, ett djur i bur, underhållen och omhändertagen av män, nästan manodepressivt beroende av flirter. Måna och Bo är båda osäkra, och ett omaka par. Men alldeles mot slutet, de sista 30 sidorna (av 206) börjar allt vändas runt och jag inser att det är inte författarens bild av Måna vi fått, utan det är mannens, Bos, förvrängda bild.

Och plötsligt blandar sig en modernistisk overklighetskänsla in i bilden, och texten omvandlas till en sorts 'surrealistisk' deckare. Romanen har utspelats under parets sommarvistelse på en fäbodvall, men nästan helt utan naturkänsla. Vi vet att det är flottarsäsong, men naturen har inte uppmärksammats. Bo misstänker hela tiden att Måna är där endast för att flirta med muskulösa flottare. Plötsligt inser jag att hela historien utgår ur Bos svartsjuka rationaliseringar, hans inbillningar,

Allra mest surrealistiskt är Månas försvinnande - här en tydlig psykologisk förträngning, där Bo jämför det fula och skrattretande i kroppar som faller i tomrum, med hur vackert Måna föll mot sin egen död, utan att förlora sin skönhet, utan att oroas. En overklig bild som speglar Bos förträngda medvetande. Föll hon eller blev hon knuffad?

Här uppenbaras en alienation som genast får mig att associera till tongångarna i Främlingen av Albert Camus, utgiven tio år senare. Omöjligheten att uppleva verkligheten. Men där Merseult blir offer för sin egen arrogans och betraktad som ett känslokallt monster, utgår Bos omgivning ifrån att han är otillräknelig pga chock, och därför 'oskyldig'.

Näst sista kapitlet (XVIII), 11 sidor före slutet, inleds med orden: "Brottet blev aldrig uppklarat." Var det ett brott?  Omgivningen har bara uppfattat ett förälskat par. Medan det inom Bo rasat en strid mellan behovet av en intim relation och behovet att få hänge sig åt sitt litterära skapande. Måna omvandlas till 'begrepp', en kärlekens idé. Kärleken hade krävt tid han inte kunnat undvara, varför det krävts våld för att frigöra självet. Offrade han sina känslor för konsten?

Efter romanens sista mening inser jag varför den tillhör klassikerna - texten innehåller obesvarade frågor att grubbla över.

The Hound of the Baskervilles (1902)

Nu har jag halkat efter i mina anteckningar här på bloggen, trots att läsandet tickat på ungefär som vanligt. Bland annat har jag fortsatt med Sir Arthur Conan Doyle och läste för en månad sedan om The Hound of the Baskervilles, som nog var den allra första Sherlock Holmes historia jag läste i tonåren. Då var det säkert i en svensk översättning, vilket jag dock genom åren insett förtar en stor del av nöjet. Lokalfärgen kommer med originalspråket.

Apropå språket så känner jag hur det har utvecklats en hel del från de tidigaste Sherlock-historierna fram till Baskervilles hund, att det mjukats upp och blivit mindre formellt. Mitt omedelbara intryck är att nu har 1900-talet inträtt, med ett ledigare språkbruk, men det kan naturligtvis även bero på att Doyle nu skrivit romaner i nära tjugo år. För åtta år sedan tog han dessutom livet av Sherlock Holmes i sin strävan att få ägna sig åt de historiska romaner han såg som sin livsuppgift - trots att läsarna inte höll med om detta.

Men nu kom Doyle och en av hans vänner att diskutera den folklore som fanns kring övernaturliga ting, och fick idén att skriva en historia kring sådan vidskepelse. Men för att avslöja verkligheten bakom det som tycktes övernaturligt fanns ingen protagonist med bättre skickad, logiskt skarp hjärna, än just Sherlock Holmes. Så fick det bli. Att Sherlock Holmes avlivats åtta år tidigare kom han runt genom att bakåtdatera hela  händelsen och låta Watson finnas och återberätta.

Hela historien är dessutom mer Watsons historia, då Sherlock egentligen bara deltar i början och genom att i slutet komma med lösningen till hela historien, däremellan är det Watson som vistas på platsen och upplever alla märkliga fenomen och oroande mänskliga beteenden. Det är Watson som kan uppskatta en god historia, det är han som gärna blickar tillbaka och återupplever allt märkligt han snavat över genom livet.

Sherlock Holmes är däremot alldeles för snabb i sin förmåga att avslöja dimridåer och mysterier för att fylla en hel roman. Sherlock tillhör novellformen, medan romanerna bygger på sidohistorier nystade kring brotten. Och i fallet med Baskervilles hund, 'a spectral hound', en helveteshund som tycks vara både spöke och ha förmågan att ta livet av människor - då har fick kommit över från rena brottsutredningar, in mer på området thriller och skräck.

Och visst är den läsvärd än idag! Och faktum är att jag inte känner till en enda av Doyles historiska romaner, så det är som Sherlock Holmes skapare han har överlevt.