Vildanden är nog den första Ibsen-pjäs hittills jag inte uppskattat. Ibsen tar här ett steg bort från 1880-talets rena samhällskritik, för att blicka in i det mänskliga psyket. Symbolismen växer sig allt starkare och Ibsen hakar på.
Normalt sett uppskattar jag symboler, men inte Vildanden som pjäs. Den förefaller mig närmast obscen. Mest för att jag inte kan tro på att man 'bygger' sig en skog på en vind, och fyller den med kaniner för att kunna 'jaga' där som på privat mark. Det påstås att konstruktionen är så välgjord att ingen av hyresgästerna störs av skjutandet. Nej - det köper jag inte.
Och varför skjuta på försvarslösa kaniner och en skadad vildand? Visst de är genomskinliga symboler. Pjäsens tema är livslögner.
Idealisten Gregers Werle tar som sin livsuppgift att avslöja sina medmänniskors livslögner, i förhoppningen att det ska få människor att växa andligen. Men han orsakar bara död och förödelse omkring sig. Hans ideologiske motsats är den pragmatiske doktor Relling, som menar att folk måste få behålla sina livslögner, så de kan stimuleras på sina egna premisser.
Relling blir därigenom betydligt mer sympatisk, även om de två ståndpunkterna är ytterligheter, och därför den ena inte mer sann än den andra. Dottern dör för egen hand - vilket skapar en bitter eftersmak. Liksom faderns egoistiska självupptagenhet och karaktärslöshet, som är minst lika skyldig till förödelsen som Gregers idealism.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar