Svenska öden och äventyr - August Strindberg (1882-1905)

1882 började Strindberg skriva historiska noveller, som utgavs häftesvis. Strindberg var sedan några år känd för sin radikala prosa, och nu vill han även ge sin historiesyn, dvs flytta fokus från kungarna till gäsrötterna. Jag har nu läst ett tiotal av de tidigare historierna, från 1880-talet, och uppskattar hans förmåga att genom sin gestaltande fabuleringskonst ge liv åt det förflutna. Varje novell sätter något kulturhistoriskt samhällsfenomen under luppen.

I "Odlad frukt" får vi följa en utblottad riddares vedermödor att finna ett sätt att försörja sig. Novellen åskådliggör det medeltida samhällets fasta samhällshierarki, där man föds in i sin samhällsklass och sitt yrke. Det är inte bara omöjligt för de fattiga att ta sig upp, utan lika omöjligt för adeln att söka arbeta ihop till brödfödan.

I "En ovälkommen", om det driftiga sladdbarnet Kristjan, vars driftighet dock misstänkliggörs som orättfånget rövat, då ingen annan lyckats lika bra. Han ställs utanför samhället och tvingas till vrak och likplundring - men då är paradoxen att hur än han vunnit sin rikedom, blir han ärad för den.

Andra noveller talar om skråväsendets begränsningar, eller de samhällsförändringar som inleds med boktryckarkonsten. I "Utveckling" gestaltas renässansens kast mellan kropp och ande, liksom mellan salig livsglädje och förtvivlan inför människans dödlighet. Från positivismens linjära tid, återgår vi till en tidens cirkelgång, eller åtminstone en betydligt segare spiral.

"Pål och Per" delar upp samhället i konkret arbetande bönder, dock ofta offer för naturmakterna, i kontrast till de handlande borgarna, beskrivna som parasiter - och hur hela samhället slits mellan dessa två grupper, som sitter som på ett ekonomins gungbräde, hur efterfrågan och tillgång balanserar dem mot varann, den enes död, den andres bröd, i ett evigt ekorrhjul. Det är skickligt och roande rappt framställt.

Långdragnare är "Lycksalighetens ö", genom att fördjupa detta samhällets helhetsperspektiv, ses spiralgången närmast som oundviklig. Historien utgår från Olof Rudbecks Atlantica, som under Sveriges stormaktstid ville se svenskarna som ättlingar från Atlantis Lycksaliga ö. Strindberg lyckas både med konststycket att förneka detta - då samhällets bedrövliga tillstånd är bevis nog för det - och sedan låta de 'hädiska förnekarna', deporteras och på den vägen finna en lycksalighetens ö, där de genomgår en samhällets utveckling bort från lyckan, glömmer sitt ursprung och återskapar samtidens smuts och elände. Allting med igenkänningens humor, t o m hur Atlantis ger upp hov till en ny religion, med ön som det förlorade Eden, som mänskligheten slängts ut ur, en gång verklighet, men  vilket människorna snart glömt - den ursprungliga jämlikheten och endräkten - förvandlas till en utopisk hypotes. Det finns mycket tänkvärt i denna historia, som vinner på sin helhet.