Efter Floden - PC Jersild (1982)

 Dystopi, skriven i slutet av 'kalla kriget', när kärnvapenkriget fortfarande var ett reellt hot på agendan. Jersild engagerade sig i 'Läkare mot kärnvapen' och ger oss en realistisk fantasi om undergången människan kan utsätta sig själv för. Mycket deprimerande postapokalyptisk SF-roman. 

Utspelar sig på någon sorts ö ungefär vid Östersjön, en resta efter att kärnvapen utplånat all civilisation, och en människospillra hankar sig fram, letar vad de kan ta tillvara i soporna efter den utraderade samhället. Och det är 'mannens värld', den starkes värld. Och inget hopp finns om överlevnad på ängre sikt, trots att trettio år gått efter kriget som utspelat sig på 1990-talet. 

Romanen återutgavs 2011, av Coltso/Ersatz, nära trettio år efter första utgåvan, i snygg högkvalitativ inbunden bok. Synd att den är så deprimerande och helt utan hopp. Förhoppningsvis inser alla det och vägrar acceptera tanken. Ser till att vi är på väg mot en bättre värld än hotbilderna vill påstå....

Bönder och Herrar - Theodor Kallifatides (1973)

 Theodor Kallifatides klara svenska språk är något jag alltid ser fram emot att få läsa. 

Efter några diktsamlingar inledde Kallifatides med  Bönder och herrar en trilogi från Grekland som inleds med tyskarnas invasion under andra världskriget. Men utvikningar gör att man får en bild av det gamla kulturlandets bondebefolkning även längre tillbaka. Det är satir av hög klass, som först får mig att skratta, men som ju längre historien går stockar sig allt mer, med fördomar, krig och inbördeskrig som avslöjar det elände som människor alltför ofta fastnar i. 

Om byn Jalos, som historien rör sig kring, är en verklig by spelar mindre roll. För mig är den symbolisk för mänskliga förhållanden när allt handlar om överlevnad, stark mot svag, kvinnor underordning osv.

Jag hade tänkt läsa hela trilogin denna jul, för jag hittade nyligen den avslutande delen på antikvariat. Del ett och två har jag hittat för flera år sedan. Del två allra först, därför blev den inte läst, och nu har jag inte lyckats gräva fram just del 2, då den tycks ha gömt sig långt bak i någon av bokhyllorna. Synd.

Men jag får återkomma. 

Wise Children - Angela Carter (1991)

Wise Children blev Angela Carters sista roman, redan drabbat av cancer skriver hon denna  pratglads fabuleringsexplotion. Berättare är Dora (Floradora) Chance, som lever med sin tvillingsyster Nora (Leonora), "enäggstvillingar men inte siamesiska" som hon själv uttrycker saken. De delar bostad, men inte rum, utan bevarar varandras privatliv. Men i yrkeslivet är det en fördel för dem att vara enäggstvillingar, flera gånger upprepar hon att var och en för sig är de alldagliga, men tillsammans väcker de uppmärksamhet. 

Det finns fler tvillingpar i historien, som ett släktdrag. Carter är inspirerrad av William Shakespeare som har en förkärlek för tvillingar och förväxlingskomedi. Och hon tar alla chanser att driva med 'nationalskalden', 'nationalskatten'.

Historien börjar och slutar på tvillingarnas biologiske fars 100-årsdag, en tidigare berömd Shakespear-skådis. Men boken är fördelad på fem kapitel kring olika dramatiska händelser, liksom såväl tragedier som komedier på Shakespears teater. Dora är evigt pratglad och fladdrar fram och tillbaka i minnet i sitt liv och sin teaterfamiljs liv. Dora och Nora började som dansare. Alltså blir hela historien en bild av 1900-talets teater från vaudeville till Shakespeare, humoristiskt och fränt berättat. Via Broadway, London, tills Hollywood började filmatisera klassikerna. 

Huvudtema är de problematiska relationerna mellan biologiska föräldrar och deras barn. I historien har detta dragits så till sin spets att biologiska fäder alltid är frånvarande, att föräldraskapet är föremål för både tragedi och förväxlingskomedi. En bred familjesaga som också speglar scenkonsten, livet som teater, drama och komedi. 

"Comedy is tragedy that happens to other people." (s.213)

"I may never have known my father in the sense of an intimate acquaintance, but I knew who he was. I was a wise child, wasn't I?" (s.196) Därav titeln. Men när Dora skriver ner sina minnen är hon 75 år, ser sig i spegeln och skrattar ironiskt att nu är de 'wizened' (skrumpna)!

Språkliga kullerbyttor och fulla av citat och anspelningar på Shakespeare, där jag som inte kan Shakespeare utantill, antagligen missar en hel del. Det går antagligen att hitta många lager och tolkningar som även gör texten till en text om texten.  

The Yellow Wallpaper - Charlotte Perkins Gilman (1892)

En fantastisk novell. En klassiker. Ett påträngande symbolistiskt psykodrama. 

Så det irriterar mig att en manlig litteraturhistoriker jag läst, betraktar den som 'rent självbiografisk'. Oavsett att författaren själv drabbats av postpartum depression, så är denna novell ett intrikat konstverk, skickligt uppbyggd. Märkligt att så fort en kvinna använder sina egna erfarenheter (vilket de flesta författare gör), så betraktas det som 'ren självbiografi', underförstått som enklare typ av litteratur, som att 'bara återge' egna erfarenheter. 

Den novell jag läser är ett medvetet konstverk. Charlotte Perkins Gilman (1860-1935) var helt klart en mycket begåvad och driftig kvinna, med fattig uppväxt i en svår tid i USA:s historia. Hon skrev även mycket om kvinnors ekonomiska och arbetsförhållanden. Den mest berömda är Woman and Economics (1898). 

Berättaren i novellen 'Den gula tapeten, är en kvinna som nyligen fött ett barn, men nu skilts från sitt barn av sin 'välmenande' make, som också är läkare och känner sig överlägsen på det rationella området. Han menar att 'vila', dvs isolering och inaktivitet ska bota hustruns 'hysteriska tendenser'. De hamnar i ett hus med slitna, ja vämjelika tapeter.

Hon stirrar på tapeten, tills hon når in i sitt djupaste omedvetna om hur inlåst hon är av sin 'välmenande' make. Han som vägrar hennes sitt rätta jag, mannen som ser kvinnan som ett menlöst osjälvständigt barn, som skall lyda sin make. 

Men inte blir hon bättre av att skiljas från sina barn, inaktiv, isolerad. Mönstret i tapeten, är samlivets och samhällets tvångströja som hindrar henne att leva. Ett galler hon mot slutet ser sitt inre jag gripa tag i och skaka, men det fortsätter att förkväva henne. Länge betraktar hon sitt inre som något yttre, en bild i tapeten. Men mot slutet flyter inre och yttre personligheter samman, och hon tar över rodret, slutar att lyda. 

Men då har hon redan förlorat den kontroll hon så länge som ett lydigt barn, kämpat för att upprätthålla, och i stället uppslukats av något som mest liknar psykos. 

Novellen har även klassats och lästs som 'skräcknovell'. Och visst är det fasansfullt vad makt och underkastelse och könsmaktsordningar kan ställa till.

NP 1927 - Henri Bergson

Den franske filosofen Henri Bergson (1859-1941) fick 1927 års Nobelpris i litteratur (uppskjutet till 1928), och motiveringen löd: "som ett erkännande åt hans rika och livgivande idéer och den glänsande konst varmed de framburits".

En stilist, som skrev klart och tydligt om svåra ting. Han sa själv att filosofi är både oerhört komplicerat och mycket enkelt. Så känns det utan tvekan att läsa hans texter. Jag har läst de tre texter jag hittat i svensk översättning, inte bara för att jag gärna nosar på nobelpristagare, utan lika mycket för att jag som student lärde mig att hans filosofi var mycket viktig för fransk litteratur i början av 1900-talet. 

Henri Bergsons tid som professor vid collége de France i Paris 1900-21, gjorde honom till superkändis. Hans föreläsningar bevistades inte bara av studenter utan av hela den intellektuellt intresserade samhällsgräddan, och påverkade såväl filosofer som författare. Och snart spreds intresset ut över världen. 1911 föreläste han i Storbritannien och 1913 i USA. Själv ville han slippa berömmelsen, så 1921 sa han upp sig och drog sig undan. Men så fick han alltså nobelpriset, utdelat 1928.

Hans doktorsavhandling, Essai sur les données immédiates de la conscience (1889) heter i  svensk översättning: Tiden och den fria viljan. Den var inte lång, men som ett första möte med Bergson hade jag först svårt att komma in i tankebanorna. Han låg i framkant av de strämningar som låg i tiden, när symbolismen stod för dörren i protest mot den deterministiska materialismen som brett ut sig. 

Bergson visade upp helt egna insikt på det metafysiska området som växte sig starkt kring sekelskiftet 1900. Symboler och begrepp hindrar intutionen och skapandet i Bergsons teorier. Allt han skrev tycktes nytt och radikalt för det framväxande modernistiska avantgardet. 

Ofta tänker vi rumsligt om tid, som en tidslinje med början och slut utmärkta på linjen. I tanken 'ser' vi tiden, oftast som något som redan förflutit. Vi rör oss fritt i rummet, men vi kan inte röra oss fram och tillbaka i tiden. Bergsons huvudtes blir: "Tid är inte rum". Vilket kan tyckas självklart. Ändå är våra tidsenheter, sekunder minuter timmar dagar etc, härledda ur jordens rörelse runt solen. .  

Vår erfarenhet av tiden, upplevelsen att den rinner ifrån oss, kallar Bergson la durée réelle, verklig varaktighet. Att tidens sanna natur är en omätbar kvalitet, kan vi bara fatta via intutition. En insikt i ögonblicket. Som att jämföra Tid och Musik. Båda är en odelbar mångfald. Visst kan musiken studeras och delas upp i enheter och begrepp, och nedtecknas med not-symboler på linje, men är egentligen en mångfaldig helhetsupplevelse, unik för varje musiker och varje åhörare. 

Bergsons nuflödet (la durée réelle) skiljer sig från det praktiska livets kvantitativa, klocktid. Nuflödet  kan inte beskrivas med logik, endast uppfattas via intuition. Vårt psyke bärs upp av nuflödet, endast i detta skapande flöde finns Jagets fria vilja. Oftast är vi inrutade i rutiner och samhällsnormer, som riskerar att göra oss till marionetter för omständigheter. 

Den mest lättlästa av Bergsons texter jag läst är Le rire (1900; Skrattet) som undersöker vad som roar människor. Han  jämför tragedi och komedi och finner att tragedi bara finns i det unika enskilda ödet, medan komiken (narren, clownen, marionetten) alltid är ett schematiserat mekaniskt gruppbeteende, ett beteende som förlorat sin indivdualitet, som stelnat i brist på kontakt med det djupare inre självet. Bergson menar att omgivningens skratt verkar som en korrigerande kraft. En lärdom som ska väcka den sovande till insikt, tillbaka till äkthet och intuitiv äkthet. 

Först var jag undrade, jag har själv aldrig varit särskilt road av clowner, då jag tycker alltför synd om den som ramlar och slår sig. Jag har sett det tragiska. Och eftersom min egen kunskap om skrattet, grundar sig på insikten om att vi oftast skrattar mest åt det som ligger på gränsen till det tabubelagda. Men ju längre Bergson resonerar ju mer vinner han mig över och jag börjar se sambandet. Samhället har ändrats en hel del dessa 120 år. Men gränsen för det tabubelagda, som växer skratt, är naturligtvis även det en varning, ett sätt att korrigera när vi närmar oss något otillåtet som kan behöva kokrrigeras. 

Bergsons bild av vårt psyke, vår personliga identitet, blir ett Själv i konstant förändring, likt tiden i nuflödet samlas alla våra erfarenejter och smälter samman till en varaktig, odelbar medvetandeström. Om vi inte lyssnar till vårt inre, vår djupaste intuition, riskerar vi att bli marionetter, styrda av andra, och förlorar vår möjlighet att agera fritt. Vår fria vilja har därför sitt ursprung i vårt djupaste varaktiga själv. Bergson vägrar se psyket som en karta över hjärnans olika delar, att mätas och vägas. Vi bär vårt förgångna inom oss i vårt väsens odelbarhet, där varje ögonblick kan skapas fritt på nytt. 

Introduktion till metafysiken (1903) har i min upplaga från 1993 en utmärkt inledande essä av Asbjörn Aarnes, som ger mig en tydlig bild av sammanhanget, vad Bergson vände sig emot från tidigare filosofer, och vart han syftade. Här vidareutvecklar Bergson klart hur 'intuitionen' är den verkliga vägen till kunskap, eftersom människans inre är av samma art som det skapande utvecklingsflödet. Vår känsla och meditativa förståelse ligger närmare sanningen, eftersom så snart vetenskapen börjar mäta och väga så splittras verkligheten, och kan inte längre nå kunskap om helheten. hur än mycket statistik vi samlar in, blir bilden bara alltmer splittrad och ogripbar.  

När jag läste denna kom jag genast att tänka på Marcel Proust och På spaning efter den tid som flytt, och förstod 'intuitivt' sambandet mellan Bergson och den samtida litteraturen.  Proust uttrycker Bergsons tidsuppfattning, där madelene-kakan är det oförglömliga 'intuitiva' ögonblicket, som väcker hela nuflödet, det varaktiga tidlösa. Det skapande minnet. Som gav mig en liknande intuitiv insikt angående Bergsons filosofi. En lycklig stund. 

Ett par dagar senare läste jag att Bergson dessutom gifte sig med en kusin till Marcel Proust, och att Proust var med på deras bröllop. Då blir det nästan självklart, att de känt varandra och talat ingående, inte bara via föreläsningar, utan som vänner delat erfarenheter. 

Men få som hamnar på parnassen får sitta där för evigt. Många filosofer av facket menade snart att Bergson inte var en 'riktig' filosof, utan mer diktare, en stilkonstnär som gestaltar sin vision av tillvaron.

Intresset för Bergsons idealistiska, anti-intellektuella filosofi minskade efter att han fått nobelpriset. 

Men inte så att hans betydelse försvunnit, allt tycks mig pendla fram och tillbaka. Nya upplagor på 1990-talet, och ännu senare. Francesco Alberoni (1993, Värden) menar att Bergons teoristruktur är en 'teologi', den enda som uppstått på 1900-talet, och var en viktig grund så sent som under 1968-rörelsen Vilket får mig att tänka på Flower Power som inledning till 'New Age', som fortfarande verkar i vågor när vi upplever att vi vist har en inre skaåarkraft, en själ, något mer än summan av våra atomer.  

Bergson sa att vårt inre samlar upp det oupphörliga skapande livsflödet, livsimpulsen. Intuition är medvetandets instinkt. Konst är intuition, konstnären kastar sig in i livsflödet. Intuitionen är livets utvecklingsdrift som bryter sönder det gamla och låter nytt uppstå i kontakt med det absoluta varat.

An Outpost of Progress - Joseph Conrad (1897)

Först några ord om The Lagoon (1897), en kort ödesmättad novell, i vilken Conrad experimenterat vidare med berättarperspektiv. Och här är första gången han har både berättare och lyssnare i berättelsen, vilket blev en så viktig ingång för de senare historierna med Marlow som berättare av sina erfarenheter. 

I början paddlas en vit man i en stor kanot av flera malayer, alltså i sydostasien, och ger order om att de ska övernatta i en lagun de når fram till i kvällningen. Malayerna tycker inte om det, för där bor Arsat långt från samhället, lever som paria i ett gammalt hus, sedan han rymt med en kvinna han förälskat sig i. Att stanna där är som att beblanda sig med onda makter, sånt kan bara vita män nedlåter sig till: "the unbelievers", "in league with the Father of Evil".

Den vite mannen känner Arsat sedan tidigare. När de kommer visar det sig att hans kvinna är döende i hög feber. Arsat behöver lätta sitt hjärta, så den vite mannen lyssnar. Arsat känner att kvinnans förestående död är ett straff, för att Arsat svek sin bror, som alltid stött honom i allt. Brodern som dog för att stödja Arsats vilja att rymma med kvinnan. Arsats dåliga samvete gäller brodern, inte kvinnan. Alltså en psykisk etisk historia, omgiven av fuktigt djungelklimat.

An Outpost of Progress från samma år, är längre och skriven i en helt annan stämning och stil. Denna gång excellerar Conrad i avståndstagande ironi över okunniga kolonisters dumheter. Novellen behandlar samma tema som i kortromanen Mörkrets hjärta, det är Conrads erfarenhet och avsky inför de dårskaper och den utsugning som pågick i Kongo. Och han gör det öppet inför sin samtid, som aningslöst gått på propagandan om att den vite mannen var en civilisationens apostel, men visar helt öppet att resultatet är det totalt motsatta. 

Två belgiska underhuggare, byråkraten Kayerts och ex-soldaten Carlier, har placerats i djungeln för att bygga upp en handelsstation, rättfärdigad som en civilisationens yttersta utpost. Men de är där  enbart av ekonomiska skäl. Men utanför det europeiska skyddsnät de uppfostrats i, är de helt viljelösa inför naturen och omvärlden, okunniga om allt. Utan fruar och tjänare lyckas de inte ens hålla rent i sin bostad, än mindre bygga upp och förmedla 'civilisation'.  

På papperet ska de 'styra' sin lilla del av kolonin, men inte ens Handelsbolagets chef tror att de ska lyckas bygga något. De är marionetter i storföretagens trådar, vilket Conrad visar upp i varje mening, fram till den magnifikt grotesta slutbilden. 

Det är en mycket effektiv samhällskritik mitt i hjärtat av kolodialismen vid sekelskiftet 1900. Läs den.

Textermination : a novel - Christine Brooke-Rose (1991)

Rena julafton för en litteratur- och språknörd som jag. Redan titeln, leken med orden text och extermination (förintelse) förutspår något ovanligt. Det är en experimentell metaroman, skriven av den brittiska författarinnan och litteraturvetaren Christine Brooke-Rose (1923-2012) som debuterade med 1957 med realistiska romaner, men blev känd senare genom experimentromaner.

Textermination är full av kända karaktärer från klassiska texter från alla tider, och även om texten huvudsakligen är på engelska så pratar Madame Bovary franska, Goethe och Lotte tyska, osv. Även andra språk dyker upp, t ex spanska, latin, grekiska, som spridda fraser. Eftersom denna roman utgavs 1991 när 'walkman' var populär - har dessa fiktiva gestalter, som möts på ett Kongress som vill försöka rädda livet på karaktärer i olästa, alltså döende romaner - så har dessa deltagare försetts med en 'talkman', ett motsvarande teknisk apparat som simultantolkar mellan karaktärer från olika språkområden. Detta en av historiens smarta detaljer. 

Har man läst romanerna och känner igen karaktärerna är det en rolig dubbeltydig läsning, med ironi och satir och igenkänning av olika slag. Om inte blir texten antagligen obegriplig. Å andra sidan dyker det även upp klassiska filmatiseringar, alltså skådespelare som spelat romankaraktärerna, och även kända TV-seriefigurer, från TV årtiondena t o m 1980-talet, med Dallas, Falcon Crest, MacGyver, James Bond, och Colombo som tassar in i sin skrynkliga Trench-coat, och försöker avleda genom att prata om sin fru, medan han ska utreda vad som hände när terrorister bröt sig in på Kongressen och blev halshuggna av den Obefintlige Riddaren, alltså Calvinos romanfigur. 

Men detta är mer än en humoristisk roman, det är en postmodern genreblandning, för som en äkta metaroman, diskuterar den skapandet av romanen. Men inte bara denna. De 18 kapitlen har olika teman som alla hör hemma i den litteraturvetenskapliga diskussionssfären. Vilket gäller olika typer av teknik som författare använder, hur romanen utvecklats, förändrats, men även frågor som hur Läsaren skapar texten, sociologiska frågor, sagor, religiösa texters påverkan, TV och filmatiseringars påverkan och mycket annat. 

Detta smygs dock in, nästan omärkligt, i denna relativt korta text (inte ens 200 sidor), och blir aldrig störande, utan kan snarare locka till eftertanke, kanske väcka intresse för litteraturteori hos läsare som aldrig tänkt de de banorna tidigare. 

Ett drömspel - August Strindberg (1902)

"Det är synd om människorna", säger Indras dotter gång på gång. 

Likt en kvinnlig Jesus, utsänd av världens skapare, vandrar hon runt på Jorden, där människorna överallt lever i livslögner. Människorna är som marionetter, underställda skaparen, liksom gestalterna under författaren. 

Jordelivets brister, de som Strindberg häcklat i alla sina satirer, finns här och tynger människorna. Men Indras dotter kan nu blocka fram medkänslan.

Strindberg skrev den när han var nygift med Harriet Bosse, och de redan grälat och höll på att glida ifrån varandra första gången. Han ser Harriet som Indras dotter, skriver den och andra roller för att fresta och locka henne tillbaka.  

Detta är också vid Maeterlincks storhetstid (skulle få nobelpris 1907), Strindberg, som alltid vaken för nya strömningar, hade studerat och hakat på den nya modernistiska vågen. 

Detta är också tiden för nya andliga strömningar, inte minst teosofin med länkar till den österländska andligheten, som Indra i Indien. Man säger att Strindberg återvände till kristendomen genom Infernokrisen. På mig låter det snarare som den mognande mannens kontakt med sin inre andliga verklighet, även om han fortfarande var blind för sina egna kvinnliga egenskaper, eller blundar för det för att han är rädd för sina svagheter, och fortfarande letar efter den i form av en hustru, och sen blir besviken och då fördömer dem som onda häxor.

Men i Ett drömspel finns ett lugnande stråk:

"Det är vi, vi, vågorna / som vagga vindarne / till vila." 

Till Damaskus (del 1) - August Strindberg (1898)

1898 kom Strindberg med glädje tillbaka till dramatiken. Efter många år i Europa och ännu en skilsmässa efter sitt andra korta äktenskap med Frida Uhl, flyttade han till Paris, där han skrev Inferno, inspirerad av Dante, och samlade sin Ockulta dagbok. 1890-talet såg en allt starkare framväxt av andliga vindar, t ex teosofin.

Tillbaka i Sverige, först bosatt i Skåne, skriver han sin pjäs Till Damaskus, med förnyad skaparlusta. Här börjar också Strindbergs kreativt nya dramatik, en modernisering förbi hans tidigare realism. 

Titeln anspelar på Saulus omvändelse i Nya Testamentet. Huvudpersonen, Den Okände, inser att han varit en 'ryslig lymmel' (dålig människa vägrar han att kalla sig). Karaktärerna har inga namn, utan enbart allegoriska beteckningar. Det är ett andligt sökande som utspelas, i det som tycks vara realistiska scener blandas drömscenarier, dvs inre psykiska/andliga upplevelser som omvandlar karaktären. 

Ofta tycks 'Den Okände' möta sig själv, att karaktärer som 'Tiggaren' och andra är som dubbelgångare, en inre aspekt av honom själv. Pjäsen börjar och slutar på samma ställe, däremellan är en andlig resa, från en offermentalitet där han känner sig förföljd av satan själv, till att i slutet inse att det är hans egna mörka tankar som blivit självuppfyllande. Alltså beslutar han att börja tänka positivt, för att skapa ett positivare liv.

I pjäsen nämns också den 'hålväg' som Strindberg bodde närheten av, när han vistades hos Frida Uhls morföräldrar av och till åren 1893-96, den hålväg som fick Strindberg att tänka på nedgången till Dantes Inferno. I Till Damaskus ramlar han visserligen ner och skadar höften, men verkar denna gång klara sig undan helvetet och mer röra sig i Skärselden, och klara sig därifrån.

Strindberg hann dock skriva flera historiska dramer som gick för utsålda hus, innan Till Damaskus fick sin premiär på Dramaten år 1900 - med Harriet Bosse i rollen som 'Damen'.  Harriet Bosse som blev Strindbergs tredje fru, då bara i början av 20-årsåldern.

Jude the Obscure - Thomas Hardy (1895)

 Jude the Obscure är Thomas Hardys sista roman, till stor del för all kritik den fick utstå, inte minst för sin sexuella frispråkighet. För den som läst flera av Hardys romaner känner man sig hemma i Wessex, landskapet han 'skapade' och stilen, tragedierna som utspelar sig i denna parallella värld, som ofta tilldrog sig i Hardys ungdom i mitten av 1800-talet.

Jude the Obscure känns lite anakronistisk för att den rör sig ute i ett avlägset lantligt landskap som tills tor del känns som 1850-talet, men samtidigt rör 'den nya kvinna' och dekadensen från 1890-talet. Romanens berättare säger också att Jude Fawley och hans stora kärlek, Sue Bridehead, och deras nya sätt att tänka ligger femtio år i framtiden. Och med tanke på hur mycket kritik den fick utstå så stämmer det. Idag, 125 år senare, är boken inte chockerande. Äktenskap är inte längre en förutsättning för att accepteras av samhället i stort. 

Berättelsen kom först i den amerikanska månadstidningen Harper, och var då nertonad för att inte chockera de konservativa läsarna. I bokform, november 1895 i både USA och Storbritannien, plockades dock alla strykningar och sexuella konsekvenser tillbaka in i texten. 

Jag hittade titeln i svensk översättning, som Jude Fawley : en själ på djupet (utg. 1900). 'Obscure' kan översättas 'i skymundan', i romanen används ordet om de enkla människor, som ingen lägger märke till, de går under radarn så pass att de kan få igenom sin skilsmässa i domstolen. Redan 1851 flyttades skilsmässomål från kyrkan till vanlig domstol, men i romanen tycks de ändå behöva ange orohet som skäl, ena partnern måste smutskastas. Men fattiga människor behandlades likgiltigt, de förväntades inte ha bättre etik och moral. 

Det ledde också till att de fördömdes av samhället och förlorade sina respektabla arbeten. Livsvillkoren sjunker. Hardys vindlande relationsintriger fram och tillbaka, som börjar med logik och ansvar och samvete, trasslas in i en blandning av omgivningen krav och urgammal vidskepelse och ekonomiska realiteter för att få arbete och överleva. 

Människorna kämpar för sina ideal och samveten, med fastnar i ett mönster av tragedi à Shakespeare eller de antika grekerna. Att barnen dör får mig att tänka på Medea, även om intrigen inte stämmer, mer än att barnen dör till följd av föräldrarnas synder. 

'Obscure' i romantiteln rör inte bara att det är en historia om enkla människor, som genom sin fattigdom är utestängda från högre utbildning - Jude lär sig ändå latin och grekiska helt på egen hand - eller kvinnors underordning som inte tillåts tänka själva - Sue tänker ändå själv och vägrar gifta sig år ut och år in, för att inte förlora sin självständighet och rätt att tänka själv.  

Det är så mycket mer som rör sig i skymundan, det gäller själen och samvetet, som måste pressas ner och gömmas undan. Men också att samhällets tryck och religiösa åsikter rör till det i deras tro och det uppstår en skuggsida i psyket, som verkligen rör till det, till karaktärernas liv blir allt mer absurd. Så å ena sidan är Hardys stil realistisk, ett tydligt samhällsmönster utforskas, men å andra sidan skriver han stilistiska tragedier, som inte kan sluta annat än med en djupdykning utan hopp. 

Ändå finns där svart humor, frustrerade sarkasmer, över mänsklig dårskap. 

A Shropshire lad - A E Housman (1896)

 Vackert illustrerad diktsamling, min upplaga från 2012 har återanvänt bilder av Agnes Miller Parker, skapade till 1940 års upplaga, vackra, men mycket svarta träsnitt. Flyhänt bunden vers, rytmisk, smekande. Men innehållet ... Man måste nog vara engelsman, med betoning på 'man' för att uppskatta helheten. Uppenbarligen  uppfattar engelska läsare 'man's helplessness against an achingly beautiful countryside'. 

För mig är titeln missvisande, det var inte heller författaren själv som tänkte ut den. En helt klart säljande titel, med en lantlig känsla, men texten är för mig så nedslående, genom den ständigt närvarande döden. Naiva unga män går ut i kriget, förväntas utföra hjältedåd, men dör. Och då trycktes den ändå 18 år före första världkriget. Men blev en storsäljare tydligen redan till Boerkriget 1899-1901, och detta fortsatte vid flera krig. Som nämnt ovan även 1940, i början av andra världskriget. En tunn skrift att stoppa i bröstfickan och läsa när man längtar hem. Men dystert. 

Där finns även självmord och dikter som pratar om fängelse och avrättningar. Visst finns naturen närvarande, men mest som myllan under vilken den unge mannen snart skall sluta sina dagar, eller under vilken en flickväns f.d. fästman, redan begravts. Jag hoppas vi aldrig mer kommer tillbaka till en så dyster värld, bakom så 'heroiska' ideal.

Men visst är det tydligt så heroiskt och symboliskt 1890-talet var, bland klassikerna från det årtionden tycks diktsamlingarna dominera, så även i Sverige, med Heidenstam, Fröding, Karlfeldt. Manliga idealister. 

Rand - Jan Kjaerstad (1990)

För ganska många år sedan var den norske författaren Jan Kjaerstad (f. 1953-) med i ett svenskt litteraturprogram (kanske Babel?). Jag blev intresserad av hans sätt att beskriva sitt skrivande och strax därefter hittade jag Rand på rea. Men boken hamnade långt in i en hylla bakom andra böcker, återfann den inte förrän vid en omsortering av just den hyllan för två veckor sedan.  

Först blir jag besviken, att det handlar om en seriemördare, och att historien är så meningslös och splittrad. I början är enda behållningen att historien tilldrar sig i Oslo, och att jag som var i just Oslo för ett drygt år sedan, kan känna igen mig. Tänker att lokalkännedom brukar höra till vissa deckarförfattares signum. Boken tilldrar sig från sommar 1989 till Påsk 1990, som omtalas som den snöfattigaste i mannaminne. Jag minns den också, jag var nybliven mamma, och i Stockholm kom inte en snöflinga på hela vintern. Sedan dess har klimatet varit ovanlgit milt.

Enligt bokens omslag utbildade sig Jan Kjaerstad först till Teolog, vilket inte tynger boken i sig, men man kan ana sig till en djupare filosofisk ådra. Boken är varken en deckare eller en polisroman. Utan en postmodern blandskapelse som hör hemma i det sena 1980-talet. Jag inser att en (av många) uppslag till romanen är den hysteriska mördarjakten i Sverige efter mordet på Olof Palme. Ju längre utredningen på går desto mer uppgiven blir utredningsledaren, Zakariassen. De saknar ett 'huvudspår', utredningen blir som 'ett lokomotiv utan skenor'. Medan utredningens databas av tips sväller och blir allt vidare, till att snart nog inbegripa det mesta.

För mig är det framförallt en 'metaroman' alltså en roman om att skriva romanen, eftersom berättaren är mördaren själv, som försöker berätta allt som händer och hur morden uppfattas av media och polisen. 

Boken är full av tre-punkts-pauser (...) och kommentarer i parenteser. Jag tröttnar fort på detta, på det ofullgångna. Men det är antagligen ett medvetet stildrag. Mördaren/berättaren verkar ha svårt att se sig själv, och slutför därför inte de tankar som kan avslöja något djupare om honom själv. 

Vilket också är berättarens dilemma. "Till och med det moderna är förgängligt" säger berättaren på ett ställe, vilket tycks vara en blinkning åt Postmodernismen. Romanens universum försöker också förstå sig på 1980-talets nya filosofier som Kvantfysik och holografiska paradim. Att inget är en slump, att varje del innehåller helheten, att allt hänger ihop, hur än slumpmässigt mördandet verkar.  

Det går så långt att berättaren/mördaren, som är dataexpert, själv blir anlitad i utredningsarbetet, polisen hoppas få nya infallsvinklar från hans 'helt utomstående' (!) sätt att tänka 'utanför boxen'. Alltså en paradox i sig själv, vilket polisen inte vet. Berättaren inser snart att det inte finns några gränser för människans inbillningskraft. 

Och hans dator hittar hela tiden samband i det som verkar helt meningslöst, och splittrat, överallt finns gemensamma tentakler, som kan binda samman alla olika offer för seriemördaren, även om det bara är födelsedatum eller matvanor.  

Paradoxen är sambanden i meningslösheten, att döden kommer plötslig, men inte tycks ha något alls med ondska att göra. Som läsare är det svårt att se annat än meningslöshet. Men berättaren/mördaren får kunskaper om de han dödar först efteråt, genom utredningen, och börjar genast uppskatta alla deras förtjänter, vad de uträttat, vad som intresserat dem, liksom varje författare som fördjupar sina karaktärer inför sina läsare. Samhället växer fram och berikas med globala förbindelser av olika slag.  

Theo Zakariassen, som polis, letar hela tiden ledtrådar i fragment, och menar att nyckeln till heten alltid 'ligger i fragmentet'. Berättaren/mördaren upplyfts av alla uppslag och infall som tycks öka meningen. Vid ett tillfälle tycker sig berättaren uppleva en epifani (uppenbarelse): "Han ser en miljard vintergator i ett hölje med namnet människan".  Människans obegränsade fantasi. 

Men han känner också att sinnenas upplevelser ligger bortom språket. Han förmår inte skriva ner dem. Han tycker sig finna meningen bara i en verklighet som saknar språk. Ord räcker inte till. Endast hela databasen är lösningen, en grandios design som inte kan reduceras. Symmetrin kan vi inte uppfatta när vi står mitt i den, den kan bara upplevas utifrån, som vid flygfotografering.  

Romanen inleds och avslutas med märklig oläslig text, och kartor över vårt solsystem, med pilar mot Jorden, och in mot Oslo. Har någon utomjording läst texten och redigerat? Vissa avsnitt tycks censurerade, i synnerhet berättarens tankar som rör sig mot en gudsupplevelse. Vid textens inledning och avslutning, på obegripligt språk, finns stämplar som om texten bemyndigats av något slag. Så blev det även något slags Science-Fiction av romanen.

Förklaringen till romanens titel, Rand, finner jag på sidan 157: "Jag tycker om den låga, bländande solen. Jag tycker om att man så ofta ser allt i motsljus, bara i silhuett så att säga, eller bara som form. Till oh med människor reduceras til ett slags randfenomen (som om alla människor vore marginaler?)"

Polisen Zakariassens förnamn är Theo, jag associerar till 'teo' i betydelsen 'gud'. 

Andra namn som lyfts fram är Mont Blanc, Montesquieu, Montaigne, Montezuma, och kanske fler, alltså en anknytning till höga berg, som man kan fundera över. Men romanen är för splittrad som helhet för att jag ska vilja läsa om den eller gräva ner mig i den.

På sidan 191 säger berättaren. "Jag är absolut ingen beudnrare av det moderna, det nya, i sig. För mig är det inte nytt. Det är något som har funnits där hela tiden, som potential."

Det är ingen ordning på mina papper - Bodil Malmsten (1991)

Detta är ett hopplock av olik texter, alltså dikter, notiser, kåserier, artiklar, intervjuer, så omisskännligt Bodil Malmsten, hennes blandning av skämt och allvar, högt och lågt. Och när jag tänker på det så är detta mixande helt klart ett barn av 1980-talets postmoderna estetik. 

Texterna tycks samlade främst från 1985-1990, och alltså kom i en gemensam bok 1991. Till exempel finns en text om ett besök våren 1989 vid den obegripliga muren i Berlin, alltså ett halvår innan den plötsligt revs och Glasnost verkligen fått effekt. 1991 var texternas innehåll vad som brände i folks medvetanden sedan några år tillbaka. 

Boken avslutas med dikten "Landet utan lov", nyskriven, med 25 sidor var väl inte nog för att tryckas som separat bok. Det är bokens höjdpunkt, ett omisskännligt 1980-tal, samlat, uppammar mängder av minnen för den som levde då. Bodil bevittnade en tid som kanske kan kännas avlägsen, men som var fröet till de stora förändringar som växt dessa 30 år.  

Bodil inleder dikten med ett citat från Vaclav Havel (ur Fjärrförhör), som jag vill upprepa här:

"Hopp är inte optimism. De tär inte en övertygelse om att något kommer att gå brfa, det är en visshet om att något har en mening - utan hänsyn till hur det kommer att gå."

Typhoon - Joseph Conrad (1902)

"Tyfon" är en långnovell (90 sidor) som Joseph Conrad började skriva 1899, och blev tryckt som serie i tidskrift januari-mars 1902, och sedan i bokform samma år. Denna har jag på svenska, i samma volym som "Negern på Narcissus" som Forum gav ut 1958. Båda dessa historier rör sig kring en svår storm, och hur liten människan är inför de enorma naturkrafterna, och behovet av solidaritet för att överleva. 

Men medan Narcissus var ett segelfartyg, i slutet av seglets storhetstid (vad handelsflottan anbelangar) så är Nan-Shan i Tyfon ett ångfartyg i östasiatiska farvatten, under siamesisk flagg. Vi känner förändringarnas vindar, både tekniskt, med ånga och elektriska lampor, och med politiska förändringar. Lasten är 200 kinesiska arbetare, kulis, på väg hem från arbeten i andra delar av Asien. Man ser ner på dem, de är 'last' inte 'passagerare'.  

Boxarupproret pågick 1899-1901 i Kina, en protest mot det ökade utländska inflytandet i landet. Det nämns inte i Conrads berättelse, men kan ändå ha påverkat innehållet, t ex att det engelska rederiet beslutat att låta ångaren gå under siamesisk flagg. Stormen har kastat runt skeppet så att kinesernas resetrunkar slagits sönder och deras innehåll, besparingar från två års arbete, spritts över mellandäck, vilket lett till slagsmål för att återfinna sina ägodelar, men eftersom stormen fortsätter lyckas det inte. 

Det ovanliga med berättelsen "Tyfon" är att Conrad ansträngt sig att lägga in mer humoristiska anslag än i sina tidigare historier. Alla karaktärer visar upp olika mänskliga svagheter. Kapten MacWhirr, till exempel, tolkar allt bokstavligt, vilket leder till komiska missförstånd mellan honom och förste styrman Jukes, som därför ser honom som korkad. Ändå försöker kaptenen, sina svagheter till trots, att lösa problem på bästa sätt. 

När det gäller kinesernas tillhörigheter är det förståeligt att de tror att man tagit ifrån dem deras dollarbesparingar. Kapten löser det dock genom att samla in allt och sedan dela det lika mellan allihop. Hans resonemang är att eftersom pengar inte är namnade efter ägare och man inte kan lita på att alla ärligt talar om hur mycket som tillhör var och en, hoppas han att kineserna ska vara nöjda med denna typ av rättvisa. Det olösliga problemet, får alltså denna lösning, när han själv delar ut pengarna, och kineserna nöjer sig, för de är medvetna om att ifall pengarna hade överlämnats till deras egna myndigheter att fördela, dvs mandarinerna, så skulle de ha försvunnit helt, eftersom mandarinerna var vana vid att leva på mutor. Samtidigt är Kapten nu glad att ångaren går under siamesiska flagg, så att engelska myndigheter slipper kopplas in med risk för långdragna undersökningar och domstols-förhandlingar. 

Med andra ord har den 'korkade' kaptenens bokstavliga stelbenthet i slutänden lugnat ner många upprörda känslor. Å andra sidan var det hans oerfarenhet med tyfoner som ledde till att de hamnade mitt i stormen av tsunami-vågor, så skeppets överlevnad hängde på en skör tråd. Lustigt var resonemanget när han inte förstod vitsen med att försöka segla runt en storm, som man inte ens visste hur svår den var, så länge man ännu inte stött på den! Att bara lita till det extremt låga mätvärdet på barometern dög inte. Själv börjar jag fundera på hur moderna skepp gör idag? Vill man alltid spara tid genom att ta sig rakt genom storm, eller följer man alltid meteorologernas varningar och seglar runt?

Berättelsen innehåller många fler lustigheter, orsakade av bristande kommunikation människor emellan. Något som tydliggör människans livsvillkor och ensamhet. 

Historien är väl värd att läsas än idag, inte minst för humorn och allvaret bakom humorn

Letters to Alice : On First reading Jane Austen - Fay Weldon (1984)

Denna bok blev en stor överraskning. Jag köpte den för att Jane Austen i titeln. Jag minns Fay Weldons storhetstid på 1970-80-talen med 'En hondjävuls liv och lustar', som även blev film. Och här skulle hon uppenbarligen kommentera min största idol: Jane Austen. 

Och visst kommenterar hon Jane Austen, i brev till Alice, ett syskonbarn, troligen fiktiv sådan. Boken blir mer en djupdykning i en författares mödor, såväl idag (Fay själv) som Jane Austens undanskymda tillvaro. Men så börjar även familjeschismer anas i breven, något som absolut inte hör hemma i rena litterära essäer. 

Då går det upp för mig att detta är en postmodern roman, ett år innan Julian Barnes kom med sin 'Flaubert's Parrot'. En genreblandning som gör vad den kan för att flyga under radarn, och lura läsaren, eller snarare roa oss, genom att blanda nutid och dåtid och på det sättet lyfta fram kvinnors villkor inom den litterära sfären, genom århundraden. Hon mixar den gamla 'brevformen', brevromanen, skapad av kvinnor redan på 1700-talet, eller kanske tidigare, med privata kommentarer, blandat med intriger och litterära essäer. Jane Austens första romanförsök, Lady Susan, var i brevform. 

I denna 'roman' vill aunt Fay både råda och avråda Alice skrivambitioner. Hon försöker få Alice att läsa Jane Austen, som ligger i klass med Shakespeare när det gäller romanformen. Men det är svårt, dagens generation vill inte läsa gamla klassiker, bestsellers skapas idag mer via reklam än litterära ideal. Å andra sidan är vi idag inte så trångsyn t inställda på 'finkultur', att litteratur måste vara 'krånligt' och svårt att förstå. Vi vill ha äkta känslor, något Jane Austen var expert på, vid sidan av all ironi och samhällssatir. 

Fay Weldons bok ger alltså både intima insikter ur hennes egen erfarenhet, om än Fiktivt med stort F. Hon inleder boken med att introducera 'The City of Invention', dit varje person med författarambitioner kan dra sig undan och skapa sina egna världar. En författgare behöver aldrig vara 'sanningsenlig', även om just kvinnliga författare, ända sedan Jane Austens tid, alltid fått rådet att vara sanningsenliga vittnen, snarare än nyskapande kreatörer (det skulle förbehållas männen). Att skapa alternativa verkligheter, helgedomar att dra sig undan till när världen går emot en. Men läsare, i synnerhet kritiker, kommer ändå alltid att 'tro' att författaren berättar om sitt eget liv, inte skapar, bara återger.

Så boken inleds med en rad litterära essäer, och blir i växande grad en partinslaga i opposition mot kulturelit och kritiker. Visst vill hon medvetande göra att vad hon själv skriver, bara är en åsikt av många. Men det betyder också att även alla andras åsikter är bara 'en röst' av många. Var och en må ste välja sin egen väg. man kan bara skriva det man själv vill skriva. 

Så här har jag sent omsider hittat en typisk postmodern 1980-talsroman, med avsteg från alla invanda genre-indelningar, ett postmoderns regeltrots. Men skriven av en kvinna så har den inte heller fått samma uppmärksamhet, och inte hamnat i medias centrum som till exempel Julian Barnes. 

Ur askan i elden - Peter Robinson (1987)

 Sent om sider översattes första boken (från 1987) till svenska, så alla inspektör Alan Banks fans ska få veta hur allt började. 1987 hade den säkert varit medelgod, åtminstone mot slutet när trådarna knyts samman. För mig känns allting lite väl löst och ofokuserat, hyggligt för ett första försök, men inte mer. Går absolut inte att jämföra med min favorit, Sue Grafton, som hunnit skriva flera ypperligare deckare redan i början av sin serie på 1980-talet. 

En röd tråd i boken är jämställdheten mellan könen, 'inte bara kvinnliga poliser ska tvingas koka kaffe', den typen, och med fönstertittare och våldtäkt bland brotten, jämförs könens olika utsatthet. Banks försöker jämföra det med att själv ha blivit motad med revolver. Men Alan Banks känner sig utanför 'kvinnornas värld', frun anklagar honom för att 'aldrig kunna förstå' hur en kvinna känner sig i utsatta situationer som hon varit med om. Påståendet att det finns ett avstånd mellan könen som inte går att överbrygga ...? Ett tänkvärt ämne, som dock behandlas väldigt ytligt och schablonmässigt. Och därför känns mossigt avlägset idag.

Undrar ju över Jennys 'naturligt attraktiva utseende'. Vad är det??? Som hon dessutom antas ha 'försökt tona ner' (glasögon, håret i knut, säckiga kläder!). Berättaren är man, tydligen är han attraherad. Men det gör det inte allmängiltigt. Det finns ingen guldstandard för utseenden, även om vissa tror det. 

Ond bråd död i Venedig - Donna Leon (1992)

Donna Leon (f.1942) är amerikanska men skriver deckare från Venedig. Med tanke på att Donna Leon själv faktiskt lever i Venedig och har gjort det sedan 1981, gjorde att jag till slut skaffade mig några av hennes deckare, och nu har läst den första, om polisen Guido Brunetti. 

Brunetti är ingen mästerdetektiv, han går runt och intervjuar alla inblandade, blir intresserad av de inblandade människorna, lågmält begrundande implikationerna av det han hör. Denna första del kändes lite trög i uppstarten, offret är en tysk 'genial' dirigent som kommit till Venedig för att dirigera La Traviata. Först känns alla olika trådar lite väl långsökta, med dirigentens liv på 1940-talet, men i slutet knyts allt ihop riktigt bra. 

Venedig har jag varit i, men bara helt kort, så jag både känner igen mig och tycker om att få veta 'mer'. Karaktärerna är behållningen, även om det finns schabloner vad gäller det italienska. Kanske är det därför böckerna aldrig fått översättas till Italienska, hon lever ju där. Böckerna har översatts till 23 språk, men inte italienska. Men det är svårt att avgöra efter bara första boken.

Huvudbrottet i boken gäller pedofili, så vill man se samhällskritik så gäller det pedofili och kvinnors underordning i patriarkala samhällen. Anekdota bihistorier om byråkrati i Venedig tillhör också guilty pleasure underhållning.

Aliide, Aliide - Mare Kandre (1991)

Jag känner mig mycket kluven inför denna roman. Mare Kandre (1962-2005) är onekligen en mycket begåvad författare. Språkligt skulle texten ha kunnat klassificerats som 'prosalyrisk', om det inte varit för att det är en så dystopisk orgie i ett barns osäkerhet och rädslor. Vi befinner oss hela tiden inuti en 8-årig flickas upplevelse av sin värld och sina relationer, som något i grunden obegripligt. Oftast är det barnets blick, även om den vuxne författaren ibland lyser igenom, med information som inte känns som en 8-årings.

Romanen saknar intrig i vanlig mening, en av orsakerna till att texten tycks drar åt det prosalyriska hållet. Eller snarare, bitvis, en gotisk skräckvärld. Texten gestaltar ett barns psykiska inre värld, och blir därför både realistisk och bitvis absurd. Ljuspunkter tycks saknas helt. Miljön luktar hundpiss, är dammig, ostädad, det hon möter liknas vid tarmar, hundbajs, björnbär skrämmer likt utskurna blodiga inre organ. Allt i gotisk anda. Barnet upplever allt helt med hud och lukt och hörsel, mer än syn, och absolut inte med något färdigt intellekt. 

Barnet, Aliide, uppfattar alla sina närmaste som känslomässigt avstängda. De flesta saknar egna namn, utskrivs oftast bara med initial. Familjen nämns med släktskapsord, förutom lillebror Idrok, den enda hon tycks ha någon sorts känslomässig samhörighet med, om än begränsad och skör.

Det är tungt att tänka sig att någon verkligen behöver uppleva livet så tungt och obegripligt, att så totalt sakna känslomässig kontakt. Aliide upplever att de alla stänger in sig så totalt i sig själva att de blir alienerade både från varandra ochs ig själva. Man anar att detta för Aliide är hennes eget sätt att överleva, så frågan är ifall det verkligen skulle vara likadant även om hon själv inte hade stängt sig inne i sin egen innersta smärta, som hon gör allt för att tömma och pressa ner i det omedvetna.

En tredjedel in i boken anar man en orsak. Det är när Aliide utan närmare förklaring kallas till skolläkaren för undersökning. Det är som om ingen informerat och förberett, och talat om vad detta handlar om - varför hon plötsligt måste klä av sig och låta en läkares stora gamla händer klämma på henne överallt. 

Man anar är att detta inte är upprinnelsen, den ursprunliga orsaken till ångesten, som gör att hon känner sig 'smutsig' och skändad. Det måste finnas saker som undertryckts, och undertryckts så väl, att de är svåra att gräva fram. Men vi får aldrig veta om den undertryckta orsaken är något hon själv drabbats av som mycket liten, eller om det är sammanblandat med vad hon hört på nyheterna om ett sexualmördat och styckat barn. Sammanblandat med andra skrämmande bilder från tidig barndom. Förutom familjens kyla, avsaknaden av 'äkta kärlek'. I slutet funderar Aliide att familjebandens 'beroende-förhållanden' omöjliggör kärlek.

Detta, att jag som läsare måste välja själv vad jag vill tro, kan vara både en styrka och en svaghet. Texten blir svår att glömma, frågorna stannar kvar, förföljer. Aliids slutliga lösning blir att tiga och le, så tomt som möjligt, leendet som en mur mot omvärlden. Och lär sig skriva, från de allra mest grundläggande orden. NEJ, kanske, VET INTE. För att en dag kanske kunna skriva sig ur sin tystnad. När hon blivit så vuxen att hon inte längre är beroende av andra vuxna. 

Hon inser att hon ännu inte kan se objektivt på omgivningen. Det är ju något som bara intellektet sysslar med. Inte känslorna.  

En levande själ - P C Jersild (1980)

Jersilds föregående historia, Babels hus (1978) var en i hög grad klassisk socialrealistisk roman, och lysande som sådan, trots att Jersild dittills favoriserat formexperiment. Redan 1980, är han tillbaka med nya experiment, denna gång i framtiden, med vetenskapliga experiment i SF stil.

Huvudkaraktären, Ypsilon, är en mänsklig hjärna vars hela kropp, förutom öronen och ena ögat, blivit, 'amputerad'. Ypsilon är alltså en helt frilagd hjärna som hålls vid liv i ett akvarium, Och inte bara har hela tankeförmågan i behåll, trots upprepade el-chocker "för att ta bort hens minnen", utan  även är uppfylld av känslor.

Jersilds första kliv in i 1980-talet tycks alltså röra mycket som kom att bli huvudintressen under hans samtid - identitet, etik kring individens rättigheter, och hur är vår hjärna konstruerad. Och hur står det egentligen till med kropp och själ? Sitter den i hjärnan, eller är den separat? Den sista frågan besvaras inte, trots romanens titel, däremot är den för tiden bärande idén att intellektet sitter i vänster hjärnhalva och känslor och konstnärlighet i höger hjärnhalva.

Forskarna i boken vill göra sig av med känslobiten och jobbar på att amputera även den högra känslogärnan, varför de translanterar in en vänsterhänt människas högra hjärnhalva, för att göra om Ypsilon till enbart intellekt, utan känslor, och alltså överträffa vanliga mekaniska datamaskiner. Än mer SF är försöken att seda 'föda upp' sådana superhjärnor via aborterade foster som kopplas till superhjärnan.

Detta är naturligtvis en helt osannolik skröna, men vill väcka tankar om känslokall vinningslystnad, forskare som ser mer till sina intressen än till det bästa för de inblandade 'offren'.

Ett citat, som hör hemma i 1980-talet, kommer från Ypsilon, när hen för första gången får se sig själv i en spegel, en frilagd hjärna med ett löst skvalpande öga:

"När man länge skvalpat i ovisshet, är det en stor gåva att få en yttre identitet. Ett utseende."

The Nigger of the 'Narcissus' - Joseph Conrad (1897)

Visst reagerar jag idag, på titeln till den här kortromanen. Det är inte längre politiskt korrekt att använda benämningen 'nigger', ett ord skapat under slaveran. Den svenska titeln är Negern på Narcissus, vilken jag läste som ung, och då aldrig förstod annat än att negro kommer av det spanska ordet för 'svart'. Nå, titeln för oss tillbaka till 1800-talets rasism, trots att historien inte alls berör det ämnet, utan är betydligt mer allmän om människans livsvillkor och dödsrädsla.

Joseph Conrad lade i denna kortroman ner många av sina egna erfarenheter från tiden som sjöman. När Conrad tvingades överge sin karriär till sjöss 1894, pga ohälsa, var ångbåtarna på väg att ta över efter segelfartygens långa era. När Narcissus i slutet närmar sig England beskrivs dessa "smoking steamboats" som "hugging the coast, like migrating and amphibious monsters, distrustful of the restless waves." De vågor som Narcissus och dess besättning nästan förlorat sig i när de rundade Sydafrika.

Conrad nedtecknar alltså på papper sjömännens kollektiva vardag, livet på världshaven. En snart döende era, segelfartygens höst, liksom den Victorianska erans höst. Som utgångspunkt tar Conrad skeppet Narcissus, som han själv arbetade på som andre styrman från Bombay i Indien, hela vägen runt Afrika, till Dunkirk i England, 1884, en resa som tog ett halvår. Inte så att han behandlar arbetsuppgifterna i sig annat än indirekt.

Huvudbetoningen ligger på de psykologiska spänningarna inom kollektivet, och naturligtvis närvaron av en hierarki, även om Narcissus som ett brittiskt handelsfartyg, betraktas som betydligt mer 'jämlikt' än militärskepp, men även ansågs sjömän på brittiska skepp ha det betydligt behagligare jämfört med 'amerikanska' skepp som beskrivs som inhumana som arbetsmiljö. En av männen på Narcissus, Donkin, kom tomhänt för att han rymt från ett amerikanskt skepp, och då inte lyckats få med sig några pengar eller ägodelar.

Conrad beskriver skeppets resa över havet rent filmiskt, med mycket levande 'rörliga' bilder. Skeppet med sina segel är skönt, men lider av bristande stabilitet. Conrad beskriver så skeppet med manskapet som ett samhälle i sig själv, utlämnat inför elementen på världshavet, likt jorden med mänskligheten ensam och utlämnad i världsrymden. Allt männen kan göra är att klamra sig fast och ta sitt öde så som det kommer.

Manskapet är en blandning av nationaliteter, förutom från England och Skottland, även bland annat skandinaver, "a Russian Finn" vilket jag tolkar som Same, och naturligtvis berättaren som måste tolkas som Conrad, som vi vet föddes av polska föräldrar i Ukraina, men som tidigt blev föräldralös och därefter utbildades i Frankrike. Och i centrum av historien befinner sig också James Waitt, en ståtlig västindier, huvudet högre än de flesta, en neger som utstrålar oberörd överlägsenhet.

Om man vill kan man se skeppet med sitt heterogena manskap, som symbol för det världsvitt splittrade brittiska handelsimperiet. Donkin försöker vinna poäng genom att så split så snart han öppnar mun, en fattig trashank som hela tiden utbasunerar att han vet vilka deras rättigheter är. Han blir dock genast illa omtyckt, som en osolidarisk smitare, eftersom hans prat mest är munväder, och aldrig visar någon verklig solidaritet. Mot Donkin står manskapet enat.

James Waitt är däremot den som mest rubbar balansen på skeppet. För trots sin ståtliga fysik, har han en våldsam hosta med sig ombord och redan en vecka efter att de lämnat Bombay, får han allt svårare att utföra sina sysslor. Hans verkliga tillstånd förblir en gåta större delen av resan. Manskapet har delade meningar ifall hans sjukdom verkligen är livshotande eller bara ett sätt att smita ifrån sina sysslor. Inte minst Donkin känner sig förfördelad, varför alla gnäller på att Donkin 'inte vill jobba ihjäl sig, men låter Waitt vila sig igenom hela resan.

Den vanliga sjömansglädjen lugna dagar har kvävts i sin linda. Ingen spelar längre dragspel. Alla tassar omkring undrar om Jimmy, som dom 'kärleksfullt' kallar James Waitt, verkligen är dödssjuk eller inte. Kommer han att dö? Det är deras egen dödsrädsla som stigit upp. Jimmy själv är en dubbelnatur, för han pratar hela tiden om hur 'dödssjuk' han är, för att få respekt och bli ompysslad, så blundar han samtidigt för sanningen om sin egen sjukdom. Jimmy ljuger även för sig själv, säger att han bara lurat de andra, för att få lata dagar. Jimmy är dock hela tiden vid gott mod, tar inte än åt sig av Donkins elaka gliringar. Läsaren vet inte vad som är sant.

Under den värsta stormen när Narcissus får svår slagsida på grund av sin obalanserade konstruktion, blir Jimmy instängd i det 'sjukrum' de inrett åt honom, instängd tror han sig bortglömd, i ett sjunkande skepp. Då börjar plötsligt halva besättning med fara förs ina egna liv, att slå sönder den vägg in till honom, som de kan nå fram till. Den chocken ökar Jimmys skräck, varefter han inte längre vill vara ensam, efter det blir han också än mer allas maskot, aldrig behöver han vara ensam, alltid sitter någon vid hans sidan, kommer med något ätbart ur de nu mycket begränsade matransonerna, pysslar med sitt samvete. Och är nästan beredda till myteri om inte Jimmys behov tillgodoses.

Den svarta mannen blir en symbol för mänsklighetens skugga, den omedvetna dödsrädslan, nu sedan naturvetenskapen tagit ifrån dem alla tron på saligheten efter döden. Och naturligtvis den rasistiska skuld man hela tiden blundar för. Kocken är glödande 'frälst', och skäller hela tiden på alla, hur 'syndiga' de är. Han får plötsligt för sig att omvända Jimmy, och börjar hota med helvetet. Kaptenen stoppar kocken, men nu har Jimmys dödsrädsla slagit rot ordentligt. Och den motar han bort med än större förnekelse, samtidigt som han avmagrar, förlorar sina muskler och får allt svårare att andas.

Han dör när bara någon vecka återstår av den långa resan. Han dör under Donkins hatiskt avundsjuka utgjutelser. Hur kan negern få lata sig och ha en hel kista full med ägodelar.

Hela historien är möjlig att tolka utifrån en rad mer eller mindre omedvetna symboler. Eller bara betraktas som en levandegjord psykologisk historia från sen viktoriansk tid. Och naturligtvis är det en skön beskrivning av havets obändiga mystiska element, liksom mänsklighetens vilsenhet i universum. Havets blinda rörelse i filmiskt panorama.

Rit - Inger Edelfeldt (1991)

Rit är en novellsamling, vars titelnovell placerats sist och är ett helt magnifikt avslut på läsningen. Och i sig i mycket en paradoxal motsats till övriga historier.

Inger Edelfeldt är en gammal favorit för mig, med alltid lika lättflytande språk som glider igenom mig närmast motståndslöst. Även om historierna i sig innehåller mycket motstånd inuti karaktärernas psyke. Det är psykets gränsland, historier laddade med antydningar, som skapar spänning och får läsaren att flyta med i framåtrörelsen, nyfiken, men osäker.

I denna samling är karaktärerna ganska unga, identitetssökande. De brottas med olika sorters behov av symbios. Unga kvinnor med bristande självförtroende, som anar att deras behov av kärlek handlar mer om förmågan till fantasi, än verklighetsförankring. De kastar sig ut i det okända, drömmer och uppfylls, krockar med besvikelser. Undrar var felet sitter?

Oftast är det kommunikationen i olika relationer som tycks ouppnåelig. Drömmen om att få spegla sig i någon annan, att mötas i samma själsliga behov. Där balanserar karaktärerna hela tiden på den vassa eggen, har svårt att reda ut sitt kaotiska inre, med sina undermedvetna förträngningar och hemliga önskningar.

Ofta kommer därför sagan in i vardagsrealismen, skapar paradoxer. Om Fredrika/Fredag, i novellen "Rit" är både osäkrare och förslagnare än de tidigare kvinnliga huvudpersonerna, hon som alltid försökt ironisera bort sina önskningar, belönas rikare än någon av de andra, trots att hennes partner, Robinson, är den enda av historierna där  'hon och han' plötsligt, som av en händelse möts i samma symbios, möts i "riten" som förenar, så riskerar det ändå att bli en kraschlandning in i vardagen.

För den största faran är att förlora sig själv, sin förmåga till fantasi och skapande.

Det går alltid att fundera över möjliga symboler och koder i Edelfeldts historier. På vilket sätt anknyter novellen "Rit" till Robinson Crusoe, mer än huvudpersonernas 'alias'? De vill ha sin egen "ö", skapa något eget, utan inblandning från föräldrarnas förlegade världsbild. Varför är kvinnan 'Fredag'? Riskerar hon att 'förslavas', eller är hon bara närmare den själsliga naturen? Är alliansen mellan dem en ohelig allians? Är det för att Fredrika hela tiden sett upp till sin partner, rockidolen 'Robinson', men redan anar drag hos honom som återskapar den 'gamla världen', allt de velat lämna bakom sig?

The Idiots - Joseph Conrad (1896)

Conrads första tryckta novell, skriven när han var nygift och på smekmånad i Bretagne. Levande, lättläst, tankeväckande - men ändå svår - att kalla människor, i synnerhet barn, för 'idioter', gör den till en tragedi för mig. Påverkad av naturalismen ville Conrad åskådliggöra den unga moderns problem, fast i ett skruvstäd mellan samhället och kyrkan och tidens okunnighet.

Man kan alltid ana dubbeltydigheter i Joseph Conrads titlar. Här naturligtvis, att de som kallar barnen 'idioter', är de verkliga idioterna. Ja, att hela samhället var sjukt, så som det såg ut, det omöjliga i situationen, inte minst för modern själv. Överhuvudtaget kvinnors beroendeställning som börjat debatteras i slutet av 1800-talet.

Babels hus - P C Jersild (1978)

Efter en rad formexperiment från  Räknelära 1960, via Barnens ö (1976), har P C Jersild (f. 1935) här i Babels hus (1978) landat i 1970-talets socialrealistiska kollektivroman, den breda romanen, med Jersilds alldeles egen vinkling att se samhället genom det nya storsjukhuset, ett samhälle i samhället. 

Historien vandrar från person till person i snitslad bana - från mogna svarta vinbär i kolonilotten utanför (dvs juli månad) - tills kolonilottsägarens Primus Svensson avlidit i cancer i bukspottskörteln med komplikationer, ett halvår senare, och kremeras en snöig vinterdag. Romanen är fylld av trovärdigt gestaltade karaktärer. 

"Babels hus", likt tornet i Babel, är en hierarki med språkförbistring mellan alla inblandade. Och också en bild av hela samhället. En historia mer om sjuk vård, än vägen till hälsa. Utgiven 1978, sägs den av någon anledningen tilldra sig 1979 och in i 1980. Alltså en mycket nära framtid. Som så här 40 år senare fortfarande känns giltig. Sjukvården är än idag en mycket stor del av vårt samhälle. Hur än många försök till omstruktureringar och decentraliseringar, är hierarkien fortfarande huvudintrycket. Långvård och förtidspension ska i praktiken inte få finnas, men människans brist på kontroll över sin egen kropp, överlämnad åt akademiker med mer eller mindre brist på empati har inte ändrat sig nämnvärt. Likaså specialiseringen, den knappologiskt uppdelade människokroppen, för att vi förlorat helhetssynen på människan. Vilket är en av orsakerna till att Primus Svensson och andra i boken skickas runt och tappas bort.

Det var med Barnens ö och Babels hus - båda tidigt filmatiserade - som P C Jersild blev läst av stora läsarskaror. Och det med all rätt. Babels hus är mycket lätt att ta till sig och känna igen sig i.

G is for Gumshoe - Sue Grafton (1990)

Som alltid, älskar Sue Graftons sätt att skriva, alla detaljerade karaktärsporträtt och miljöer. Utan att det någonsin bli överlastat, bara glasklart filmiskt. Hårdkokt deckare. Smarta gåtor, flera trådar som vävs samman.

'Gumshoe', ett gammalt ord för privatdetektiv, någon som smyger fram på gummisulor. Kinsey jobbar på och möter i denna även en manlig kollega, som  hjälper henne, blir först hennes livvakt, och senare också hennes älskare. (Två år före filmen 'Bodyguard' med Kevin Costner). Glad att Kinsey äntligen får uppleva ett tillfredsställande möte, både kroppsligt och själsligt. Robert och Kinsey har beröringspunkter, men precis som i livet är de också motsatser, vilket är hur vi lär oss via erfarenhet.

Kinsey själv lever under hot, från ett tidigare fall - en våldsdådare hon hjälpte till att spåra upp. Men hennes eget arbete, rör en familj med svåra erfarenheter i barndomen, vilket varit handikappande för uppdragsgivaren, Irene Gersh, en erfarenhet hon förträngt sedan barndomen. I samma veva får vi veta 'lite' mer om Kinseys egen barndom, uppfostrad av sin moster (eller faster?) sedan hennes föräldrar dog i en trafikolycka. Hon får också chans att jämföra barndom med Robert Dietz vagabonderande familj.

Denna bok börjar dessutom med Kinseys födelsedag, 33 år den 5 maj, och att hennes hyresvärd Henry, precis blivit klar med renoveringen med Kinseys 'garage-bostad'. Helt bedårande har han låtit inreda den som en båt, där måste ju alla bekvämligheter få plats på liten yta. Kinsey har också fått ett sovloft, alltså för första gången en riktig säng, dessutom dubbelsängsbred, och möjlighet till rejäl garderob (trots att hon nästan saknar kläder att förvara där). Och där uppe, med fönsterutsikt både ut mot havet och bergen åt andra hållet, finns ett badkar.

Hårdkokt deckare även denna gång, då Kinsey jagas och hamnar i trafikolycka och blir beskjuten, men bär skottsäker väst. Hur länge ska Kinseys kropp orka alla dessa våldsamheter?

I avgrunden och andra noveller - H G Wells

H G Wells som novellförfattare - en positiv överraskning. Novellerna i detta urval översatt till svenska sträcker sig över flera årtionden, men är huvudsakligen skrivna mellan 1894-1903. Hans novellteknik känns modern på flera sätt. De är lättlästa och berör många för tiden nya ämnen.

Efter att ha läst både Tidsmaskinen och Världarnas krig, hade jag väntat mig mer från Science Fiction genrens barndom, och det finns sådana historier. Men inte enbart, inte ens i majoritet. Oftast rör historierna dock paranormala fenomen, även om det ibland kopplas till vetenskapliga undersökningar. Ofta påminner de om gotisk skräckromantik à la Edgar Allan Poe.

Det dominerande intresset tycks dock vara det mänskliga psyket. Ett ämne som helt klart växte sig mycket starkt vid denna tid, som också såg pykoanalysen födas. Liksom Madame Blavatskys teosofi, som nämns i en av novellerna, med allt vad det innebar av djupdykningar i paranormala fenomen.

Historierna är läsvärda, inte minst för tidsatmosfären, detta måste ha varit ämnen som började intressera allt fler människor kring förra sekelskiftet 1900. Och därför gärna tryckte som noveller i tidningar.

En medborgare höjd över varje misstanke - Jan Guillou (1995)

3,5/5. Roligt att Kurt Wallander (Henning Mankells skapelse) får vara med som 'gästskådis'. Tydligen ett vänskapslån. Tionde och sista delen av de ursprungligt planerade 10 delarna om Hamilton. Alltså handlar det mest om att knyta ihop och avsluta, inklusive att få Hamilton själv ur vägen. Och hela idén med svenska spioner. Hamilton försöker reformera hela det svensk SÄK systemet, som det framställs i böckerna. Mycket handlar om kritik mot journalister, där Guillous alter ego, Erik Ponti tillhör de gamla i gamet, som motsätter sig modernt lättfångat skandalskriveri, till förmån för seriöst undersökande skriverier. En del svensk politik också, förstås. Mest intressant i nutiden 1995, eller för oss som minns, och därför kanske lite dammigt idag, men fortfarande finns sånt som är giltigt.

Så mycket av texten går på rutin, känns igen, blir därmed lättläst, inte så mycket tröttande marinmilitärt osv. Intressant är Hamilton själv, den dubble änkemannen, som fått både ex-fru och fru nr 2 och båda barnen mördade. Hur han biter ihop, och skapar sitt sista livsprojekt, som han rättfärdigar för sig själv, men som i slutänden visar hur psykiskt störd han blivit både av sitt spionliv och av att nära och kära mördats.

Supermanlighetens omedvetna sårbarhet. Det är faktiskt riktigt skickligt skildrat. Den insikten faller över mig efter läsningen, mer än under själva läsningen.

The War of the Worlds - H G Wells (1897-1898)

Litteraturhistoria, boken är över 120 år. Utgavs först som följetong i tidning 1897, och sedan som bok 1898. Med H G Wells uppstod Science Fiction genren som vi känner den idag. "Världarnas krig" är dessutom den första som handlar om en konflikt mellan människor och en utomjordisk ras.

Wells är mer filosofisk än action-inriktad. Boken skrevs i slutet av den viktorianska eran, och mitt under en intensifierad kolonialism. De första två tredjedelarna av boken rör främst människors panikartade rädsla och flykt undan de mars-varelser man tidigare löst fantiserat om som människoliknande, men som nu visar sig avvika på ett skrämmande sätt. Boken inleds alltså dystopiskt, inspirerad av Skräckgenren. Samtidigt kommenterar Wells att Marsmänniskornas hyperintelligens lett till egoistisk hybris, och liknar den vid förhållandet mellan Människor och myror, och det faktum att människors kolonialism även utrotat olika människogrupper, t ex Tasmanierna. 

HG Wells ser på varelsers utveckling ur en Darwinistiskt syn på evolutionen. Marsvarelserna blev så intelligenta att de inte längre behövde sina kroppar. Nu återstår bara hjärnan och händerna, därav egoismen. Den sista tredjedelen av boken visar sig dock marsvarelserna även ha en svaghet. De har inget försvar mot mänskliga bakterier, utan dör, liksom deras röda växter, som först trivs och tar över den vattenrika jordmånen kring Themsen. Människorna hade inget försvar mot dem, naturen ordnade själv urskillningen. Människorna får behålla Jorden.

Marsvarelserna här några nyheter med sig, som blivit standard i senare SF-genren. Deras främsta vapen är en Heat-Ray, med grönt ljus, vilket gör att jag associerar till laservapen. Viktigt att tänka på är också det rådande samhällsklimatet vid förra sekelskiftet, men framväxande militarismen, parallellt med anarkistiska utbrott. Människans krigiska vapen verkar först inriktad på skyttegravar, och marsvarelserna dödar med med svart rök påminnande om lava och askregn, medan jag även associerar till första världskriget med giftgaser 15 år senare. 

Nästa nyhet är robotar. Eftersom de intelligenta marsvarelserna numera består främst av hjärna, bygger de maskiner som utför allt, förutom sina enorma vapenmaskinliknande rustningar, också effektiva självgående maskiner, som rör sig som levande krabbor - robotar. Flygtekniken har dock ännu inte blivit allmänt känd. Eftersom Mars håller på att kallna och dess invånare behöver en ny hemmabas, kommer de för att etablera den på jorden, och använda jordvarelserna som näringskälla (de äter inte i vanlig mening, utan suger blod likt vampyrer). För att komma till jorden i metallkapslar, som om skjutna ur en kanon, en efter en. Först här på jorden börjar de experimentera vidare med konsten att flyga, bygger flygmaskiner/ufo. 

Kombinationen Gothic-skräckgenre och filosoferandet, gör stilen både intressant, men också seg, mot mer moderna historier. Men helt klart skapade Wells här något helt nytt. 

Simone och jag - Åsa Moberg (1996)

Uppskattar verkligen Åsa Mobergs sätt att skriva och resonera. I den här boken jämför hon sitt eget liv med allt hon läst in sig på kring Simone de Beauvoir. Hon har ju även översatt flera av Beauvoirs böcker, så hon är väl insatt. Simone de Beauvoir hör till 1900-talets historia, inte minst som symbol för kvinnans växande självständighet, trots att hon själv inte såg det så. Hon var en av 'grabbarna' bland inne-filosoferna. Vilket naturligtvis beror på samhällsklimatet under mitten av 1900-talet.
Åsa Moberg hör till en senare generation, men kan ändå se likheter, men också skillnader i sin egen situation. Jag själv hör till ytterligare en senare generation och känner kanske ännu större skillnader. Ändå är hela beskrivningen viktig för insikten i den långsamma samhällsförändringen.

Beauvoir vägrade länge kalla sig feminist. När hon var ung fanns det inget utrymme för kvinnor. Självklart kunde hon inte identifiera sig med det. Ändå har hela hennes gärning banat väg för kvinnor att våga vara kreativa och välja sitt eget liv. Moberg kallar henne därför för en 'omedveten feminist'.  Även jag hade som ung svårt att identifiera mig med begränsningar som sa vad och hur en kvinna skulle vara. Men samhället hade förändrats en hel del och det blev därför lättare för mig att ha en friare syn på mina egna möjligheter, och inte låta mig styras av.

Liksom Beauvoir och Moberg, har jag aldrig gift mig. Men precis som Åsa Moberg påpekar så är det inte äktenskapet i sig som avgör hur beroende vi blir av vår partner. Under min ungdom blev omgivningen inte längre upprörd över att vissa struntade i legala ceremonier. Jag har alltid arbetat och haft min egen ekonomi, vilket är den avgörande friheten för att kunna bestämma över sig själv.

Mobergs bok är heltäckande när det gäller livets olika områden och väcker mycket tankar och tillfredsställelse att få läsa. Och läsa om.

The Time machine - H G Wells (1895)

Första tidsresenären i litteraturhistorien. Tidigt science fiction äventyr, men äventyret är mer som en typisk viktoriansk 'reseberättelse', inte ett karaktärsdrama. Det dystopiska slutet hör antagligen också till nyheterna i genren.

H G Wells (1866-1946) lär ha varit övertygad socialist, men han var helt klart mer påverkad av Darwin än Marx. Det gotiskt dystopiska slutet, med jordens undergång, kanske var en varning från Wells sida - ville han väcka sin samtid ur sin tanklöshet? Men tankarna kring mänsklighetens undergång, känns dock även nära släkt med Antikens historier, där man alltid tycktes se människan som en degenererad avfälling från gudarnas guldålder.

Boken är mest intressant som litteraturhistoria. Det är en lättläst kortroman, men visst känns det att den är 125 år gammal. Frågan är var dagens SF skulle vara utan Wells? Jules Vernes skrev mer tekniskt inriktade äventyr, Wells inledde ett mer filosofiskt spekulernade över hur människan i sig själv skulle förändras, inte bara drömmar om tekniska framsteg.

I hennes majestäts tjänst - Jan Guillou (1994)

Jag närmar mig slutet på serien om den svenska spionen Carl Hamilton. Har just läst nionde delen av tio, som serien först var planerad. Sjätte delen, Vendetta, är fortfarande den jag fann mest spännande. Delvis för att jag själv hela tiden befarade att maffian skulle ge sig på hans familj, Hamilton som just fått en liten dotter. Allt tycktes dock sluta framgångsrikt.

Maffian är dock tillbaka i denna åttonde bok, i en av bihistorierna. Och nu i nionde delen kommer den stora hämnden. Hamilton är omgift och har fått en son med nya frun, hans gamla kärlek från Kalifornien. Både hennes son och fd man och Hamiltons dotter och ex blir brutalt mördade. Det nya hemmet med nya familjen måste byggas om, bli ett 'fort' för deras säkerhet. Intressant är att denna serie (startad i mitten av 1980-talet) hela tiden satt datakunskaper i centrum som den nya tidens viktigaste informationskanal. Och nu måste de dessutom se till att Tessie kan jobba hemifrån så mycket som möjligt, vilket är möjligt just via hemdatorer. 1996 kom statens rabatter till de anställda som ville köpa hemdatorer via sina företag. Idag, 25 år senare, under Corona-pandemin, jobbar många hemifrån, nu är allt detta inarbetat, som var så nytt för 25 år sedan.

Historien är skickligt komponerade, med tre röda trådar som håller igång Hamilton och hans kollegor, utan långa transportsträckor. Boken som helhet gestaltar det omöjliga att 'vinna' med våld. Våld föder våld. Livet blir ett fängelse, som leder till förluster av nära och kära.

Att denna del får en något svag fyra (till skillnad från Vendetta, som jag gav högsta betyg), beror mycket på bilden av Britterna. Jag vet att böckerna innehåller satir, och jag har roats mycket av satiren kring svenska egenheter i samhälle och politik. Men när det gäller Britterna känner jag inte igen mig. Saknar jag rätt referensram? Eller är jag alltför anglofil? Men mina möten med Storbritannien är helt annorlunda. Vilket väl inte är så konstigt. Vardagsliv och fiktiva spionhistorier är naturligtvis väsensskilda.

Blodseld och nordisk längtan - Nathan Shachar (2006)

En imponerande levnadsskildring om författaren och kritikern Oscar Levertin (1862-1906) och hans tid, utan att på något sätt vara överlastad. Nathan Shachar har verkligen lyckats levandegöra personen och hans omgivning och den kulturella scenen som Levertin.ingick i, på ett lättflytande mycket läsbart sätt. Ja, första kapitlet levandegör hela det svenska samhället 1906, vid Levertins död.

Jag får en närhets känsla ochf örståelse bortom vad andra böcker kring ämnet lyckats ge mig. Börjar med Levertins privatliv och stapplande steg på 1880-talet, till framgången på 1890-talet som gjord e honom så populär bland unga läsare, om än inte hos alla kritiker, att hans förtida död ledde till landssorg.

En lycklig man - Arto Paasilinna (1976)

I mitt tycke Paasilinnas bästa roman. En uppiggande snabbläsning, som jag behövde efter den dytopi jag nyss läst ut - båda skrivna samma år. En ren feelgood roman, som min far - som nyligen avlidit -  hade som en av sina favoritböcker. Han tyckte att boken avbildar världen 'realistiskt'.

Det är i alla fall inte en så hejdlös skröna som många andra av Paasilinnas böcker, utan mer en kritik av inkrökt maktfullkomlighet. Satir av ett gammalt patriarkalt bysamhälle. Samtidigt som huvudpersonen Akseli Jaatinen är en Napoleon i nytänkande, som inte går att hejda. Han sätter alla på plats, vilket väcker avundsjuka och irritation hos alla som vill bevara det gamla.

Jaatinen är brobyggnadesingenjör, och mycket smart. han producerar nya företagsidéer på löpande band, och när något går honom emot, lyckas han hämnas på ett sätt som 'läxar upp' de som han känner sig förfördelad av, samt berikar honom själv - och blir en fördel för socknens svagare invånare.

Så blir Jaatinen mycket populär bland samhällets gräsrötter, men motarbetad av den gamla makthierarkin. Därav feelgood-känslan, när han besegrar de senare. Men makt korrumperar, Jaatinen drar sig inte för att åsidosätta demokratiska regler för att nå sina mål. Han är alltså en hjälte - inte en modern antihjälte - utan en verklig oövervinnelig Napoleon. Och får därför läsaren med sig, vilket trots allt är lite olustigt - den starke mannen som allenarådande idol.

Barnens Ö - P C Jerild (1976)

Denna bok är absolut inget av vad jag väntat mig. Jag trodde att jag sett filmen, men jag minns inget av detta, så antagligen inte. Intrycket av boken är en överväldigande dystopi. En överhettad pojkes fantasivärld krockar med en mycket negativ vuxenvärld. Så på det sättet blir det mycket begripligt att han inte vill bli vuxen.

På många ställen omtalas huvudpersonen som 11-åring, trots att boken hela tiden berättar att han är tio år och ska fylla elva först efter sommarlovet, i september. Ingenting i boken gör att jag kan se en tioåring framför mig. Den skådespelare som spelar Reine i filmen var 13 år när den spelades in, vilket kan stämma bättre, så jag förstår att regissören gjorde det valet.

Det mesta i boken är plågsamt. Även familjeförhållandena, och Reines frånvarande föräldrar, mamman som påstås jobba i Uddevalla, men plötsligt befinner sig hos en fd älskare som har sadistiska böjelser att plåga Reine, gör att hela boken går från ungdomsfantasi till hallucination. Allt blir så otydligt. Vill Jersild i slutet få oss att tveka ifall Reines sommar i Stockholm bara var en mardröm, en hallucination under blindtarmsoperation?  Eller är operationen bara en slutscen efter en jobbig sommar, men varför påstår sjukhuset att hans blindtarm var helt okej? Varför opererades han?

Grisjakten - PC Jersild (1968)

1960-talet har många annorlunda böcker med spännande formexperiment. Det manifest "mot formens tyranni" som PC Jersild skrev under på 1960, följer han uppenbart lika troget 1968. Grisjakten är skriven i dagboksform, en kusligt skickligt genomförd illusion av en persons helt privata dagbok, aldrig ämnat att visas för någon utomstånde. Texten är privat idiosynkratisk med privatpersonens egna förkortningar och splittrade anteckningar. En blandning av problem på jobbet och i privatlivet, med barn och familjelivets sysslor, summering av bankkontotillgångar och avskrivna menyer vid bjudningar, osv. Någon röd tråd, intrig, saknas annat än dagbokens kronologi.

Byråchefen Lennart Siljeberg har en bekväm lugn position som avdelningschef när han får i uppgift att utrota Sverigs alla tamgrisar. En absurd uppgift som han dock inte ifrågasätter. De beslutar att på prov börja med Gotland, eftersom det är ett praktiskt avgränsat område. Vi som bara tjuvläser hans dagbok undrar naturligtvis Varför? grisarna skall utrotas, vilket han själv inte verkar göra. Själv verkar han inte ha något övergripande perspektiv utan beskriver oreflekterat svårigheterna med att organisera slakten och hantera de människor som hellre försöka rädda grisarna än följa bestämmelser. Byråkraten är först och främst ute efter befordran till en lugn position med bättre lön.

Själv associerar jag genast till folks massiva kritik av byråkratin som rådde vid denhär tiden. Liksom miljöförstöringen, med kvicksilver som skadade fåglar, fiskar och annat levande. Vid något tillfälle nämns kvicksilver, som om det är orsaken till att grisarna inte längre får ätas. Och hur några tillkallade polska jägare, som dödat förvildade grisar som rymt ut i naturen, stoppas mitt i en 'barbecue' på spädgris. Byråkraterna är i panik och försöker få de som ätit att kräkas, medan läkare man frågat inte tar incidenten lika allvarligt. Allt känns mycket absurt. Inget är klart och entydigt.

Lennart Siljeberg noterar i dagboken diverse kunskaper han tycker är intressanta, saker han hört på föredragningar, eller läst i tidningar, ett mischmasch av fakta utan sammanhang. En sak jag själv noterar är talet om radioaktiv renlav, som renarna äter, där man skyller på sovjetiska kärnvapenprover (obs! 18 år innan kärnkraftsolyckan i Chernobyl), samtidigt som det i en bisats står att kinesernas kärnvapenprover inte har någon betydelse. Varför? Avståndet? Idag vet vi, och antagligen redan 1968, att på vår snurrande glob tar det inte många timmar innan allt spridit sig till alla vrår av vår värld.
 Eller är detta egentligen en metafor för kommunisthotet som kändes starkare från det närliggande Sovjet, än Kinas maoister, som man hellre beundrade.

En annan association är till George Orwells fabel Animal farm (1945), som kritiserade Stalin-eran via ett gäng gris-karaktärer. Även om grisarna i Grisjakten snarare påminner oss om alla människor som misste livet både på grund av nazister och stalinister. Och att det finns privatpersoner som försöker hjälpa grisarna att fly. Jag tänker bl a på scenen med den vitmålade bilen, som vill likna ambulans, som döljer nedsövda griskultingar (Jfr de vita ambulanser som hjälpte judar att fly).

Så även om det går att skratta åt vissa absurditeter, så är boken i det stora hela obehaglig, just för att den påminner om aningslös brist på eftertanke när det gäller grisars och människors liv. Hans tonårige son representerar 60-talets ungdomars försök att protestera, utan större resultat.

Problemet med utrotningen gör att man tagit hjälp av värnpliktiga, som inte heller vet vad de sysslar med. Varför ska de vakta grisar? Viljan att förtiga heller än informera, förvirrar mer än lyckas. Det viktiga är dock bristen på eftertanke och medkänsla.

Allt slutar med att byråkraten Lennar Siljegren går vilse, och slår följe med en förirrad griskulting, frågan är varför han försöker hålla den vid liv? Bara för att föra den till en säker död, eller finns det något inre frö av medkänsla i honom, trots att han själv inte kan sätta ord på det. Han lyckas dock inte hålla liv i grisen, då han inte hittar någon naturlig mat för grisar i den sommarstuga han brutit sin in i där det bara finns choklad och vällingpulver, som han blandar ut i läskedryck.

Boken går mot en allt absurdare upplösning... När han begraver den avlidna grisen vid kyrkan med en egenhändidgt skissad religiös akt, där han tycks använda olika bibliska 'ramsor' erkänner att han stakat sig på Israels stammar ... Kan det bli mer absurdta. Han verkar ha förlorat förståndet helt.

Innan hon träffade mig - Julian Barnes (1982)

Julian Barnes, det rena klara språkets mästare, i ett av sina tidigaste verk, Innan hon träffade mig.
På ytan är etta en lättsam, kort roman. Fingertoppskänsligt psykologisk, om mänskliga svagheter, framför allt svartsjuka, och hur olika människor hanterar detta. Trodde jag.

Huvudperson är den 'alldeles vanlige' Graham, historieprofessor, en försiktig akademiker, som alltid varit trogen sin hustru Barbara under nära 15 års otillfredsställande äktenskap. Så möter han Ann, en f.d. B-film skådespelerska han förälskar sig i. Han skiljer sig från Barbara och gifter sig med Ann, som han älskar med  närmast fanatisk förälskelse och fascination. Ann har haft ett friar liv inom filmens värld och saknar Grahams hämningar, men är fullt ut nöjd med sitt nya lugna vanliga arbetsliv och sin blyge Graham. Hon är alltid ärlig om sitt tidigare liv, svarar på Grahams frågor om de dyker upp, ser inget märkvärdigt i f.d. älskare. Länge tycks inte Graham själv göra det.

Fyra år är allt frid och fröjd. Men exfrun Barbara lyckas inte släppa sitt hämndbegär. En dag lurar hon iväg Graham på bio, med deras 16-åriga dotter, att se en av Anns gamla filmer, där hon har en liten roll som 'älskarinna. Detta rullar igång Grahams alltmer maniska intresse att ta reda på allt om Anns tidigare filmroller, motspelare och f.d. älskare. Han börjar leta upp alla gamla filmer, hur än avlägset biograferna befinner sig. Det är bildmediet, filmduken, som gjort Anns förflutna så levande att han inte kan släppa det.

Han vet att han inte kan anklaga Ann, för detta som är hennes förflutna, innan de möttes. Ändå kan han inte låta bli att vara svartsjuk. Länge känns det mänskligt, funderingar, medkänsla, humor, väver en mycket trevlig läsning. Det blir uppenbart att Graham blir alltmer deprimerad och har svårt att släppa denna oro, får allt svårare att skilja på filmroller och verkligt liv. Filmduken blir för offentlig, att hela världen kan se hans hustru. Jag funderar på den brist på självkänsla som kan ligga bakom allt detta.

Graham blir så manisk att han börjar använda  hela sin akademiska kunskap i sitt faktainsamlande. Då börjar det plötsligt bli alltmer olustigt. Ann har hela tiden haft full tilltro till sin make, även om hans manier börjar bli väl långdragna. Här någonstans blir det uppenbart att historien inte kan sluta väl, att romanen blivit mer än en psykologisk  'comedy of manners' om mänskliga brister. Plötsligt blir historien en allt olustigare 'thriller'. Slutet blir allt annat än jag väntat mig.

Redan i denna tidiga roman, så bedrägligt enkel, har Julian Barnes alltså blandat genrer, men ändå inte som en ren psykologisk thriller, där vi vet vilka konventioner som gäller, att det är spänning som vill uppnås. Dessutom är huvudpersonen akademiker, och hans nära vän är författare, vilket ger oss tillgång till meta-roman-funderingar, och med Anns film-erfarenheter, samsas en rad med det moderna livets media-vinklar inom denna boks pärmar. Romanen är betydligt mer än den bagatell den kan verka på ytan.

Medan natten lider - Fríða Á. Sigurðardóttir (1991)

Frida Sigurdadottir (1940-2010) ägnade sig även hon åt översättning till isländska, men debuterade med noveller 1980. Men romanen Medan natten lider är det första jag läst av henne. Huvudpersonen vakar vid sin mors dödsbädd. Tre nätter i rad får vi följa hennes tankar, drömmar, minnen kring kvinnornas liv i sin släkt: mor, mormor, mormorsmor, systrar, mostrar.

Jag hade först lite svårt att sätta mig in i texten, den kändes lite hattig, jag blev disträ. Tills jag saktade ner mitt läsande. Den här boken ska absolut njutas långsamt. Den är inte lång (229 sidor). Och insåg genast att detta är ett mycket lyckat utfört 'stream of consciousness'. Nina vill först sysselsätta sig vid sin medvetslösa moders sida, och sorterar sina anteckningar, berättelsen om sin släkt. Så här finns ett stråk av metaroman, hur denna 1980-talskvinna, blivit framgångsrik som författare av reklamtexter och äktenskap i övre medelklassen, och genom detta ytliga liv, övergivit sin ungdomsdröm att författa fiktion med djupare psykologisk betydelse.

Men än mer är det ett lapptäcke av mångfaldiga skilda erfarenheter och tankar kring och av släktens kvinnor, som med sina motstridiga 'sanningar' kring samma minnen, blandat med drömmar och andra bilder, sammanställer en väv av Islands kvinnohistoria från 1800-talets hårda liv i den karga nordliga naturen, fram till 1980-talets yuppie-era. Det bildar en sorts historisk helhet, hur än motstridig. Texten är skickligt vävd, med omtagningar och ständigt nya vinklar, från rena fakta, via symboler, till djupare psykologiska känslor.

När jag väl kommit till slutet, kan jag börja om utan att känna samma förvirring jag kände i början av min läsning, och inser det storartade i denna väv av medvetande, tankarnas framströmmande.

Svanen - Guðbergur Bergsson (1991)

Känns som det var länge sedan jag läste någon isländsk bok, men nu har jag plötsligt läst två, båda två av modernistiska författare, och båda utgivna 1991.

Behållningen i Svanen är känslan som stiger fram, av det isländska landskapet. Boken har en klart kritisk syn på det moderna samhället, hur maskiner och datorer tar över, allt som får oss att avskilja oss från naturen. När Dottern är ute och rider med hörlurar i öronen o lyssnar på sin 'fickbandspelare', ansåg Daglönaren ironiskt att "det var tråkigt att det ännu inte fanns små japanska TV-apparater som det var möjligt att montera på sadelknappen för folk på hästryggen" (s.119). Ett kritiskt skämt, men så här 30 år senare går nästan alla omkring med sin privata TV-telefon i fickan, och är oftast helt uppslukad av den.

Huvudkaraktär är den nioåriga 'Flickan', som hamnar i en mycket oroande miljö. Men det är ingen barnbok. Inget känns rätt för en nioåring. Naturen är inte romantisk. Miljön kan vara realistisk, men inget övrigt. Inga karaktärer har namn, bara sociala rollnamn: Bonden, Dottern, Flickan, Daglönaren, osv. jag finner inte symbolismen särskilt lyckas.

Författaren (född 1932) hade när Svanen bok utgavs, redan varit verksam ca 30 år. Och hade hört till Islands modernistiska förnyare, och boken prisbelönades på Island 1991. Han hade studerat litteratur vid Barcelonas universitet och översatte sedan spansk litteratur till isländska. Boken känns inspirerad av magisk realism, men jag tycker inte att  Svanen har hållit för tidens tand.

Färden genom mangroven - Maryse Condé (1989)

Liksom Maryse Condés tidiga storverk, romanen Segu, innehåller Färden genom mangroven ett myller av karaktärer och relationer, men denna senare är betydligt kortare och behagligt lättläst. Läsningen har ett skönt flyt, även när meningarna blir långa och slingrar sig fram som mangrovens rötter i träsket. Här befinner vi oss på Condés egen födelseö, Guadeloupe i Västindien

Boken börjar som ett mysterium, att huvudpersonen Francis Sancher hittas död av en granne, utan några yttre spår av dödsorsak. Resten försigår under en enda natt, byns likvaka över den döde, i romanens nutid i slutet av 1980-talet. Alla grannar får ett kapitel var, där de berättar sina minnen av mannen, som kommit dit som främling några år tidigare. Alla har sina personliga erfarenheter och fördomar, som tillsammans bildar ett kalejdoskåp av röster som formar sig till ett motstridigt sammelsurium av olika syn på vad som skett. Släktfejder, avundsjuka, sladder och förtal är det som dominerar.

Någon sanning får vi aldrig fram, bara olika tolkningar. Entydig sanning existerar inte. Vad Condé vill skapa är ett myller av skilda röster, lika tilltrassalde som mangroveträdens långa rötter i detta tropiska träsk. Romanen är varken deckare eller brottshistoria. Francis dog antagligen en naturlig död, trots att han bara är drygt 50 år. Kanske söp han ihjäl sig, rädd för den förbannelse hans familj alltid sagt drabbar alla män i hans släkt - att dö strax efter att ha fyllt femtio år. 

Romanen handlar mer om Guadeloupe, den västindiska smältdegeln av skilda folk, som alla tycks sakna egna rötter, i romanen speglat i den lilla byhålan Rivière au Sel, invid mangroveträsket. Alla berättar ur sin egen synvinkel, alla har egna fördomar och vidskepelse, färgat av tankar om ras och samhällelig hierarki. Texten är full av tropiska växtnamn, som likt mangroven borrar sina rötter djupt och snirkligt trassligt, likt Condés text, kring människors komplicerade historia och relationer.

Francis Sancher avslöjar endast för brevbäraren, Moïse, ett tag hans förtrogne, att han egentligen heter Francisco Alvarez-Sanchez, men vill absolut inte kallas så. Moïse tycker sig höra en brytning i hans uttal som låter spansk, ungefär som hos en kuban. Så läggs den ena myten efter den andra på Francis, mannen som de "inte ens visste om han var vit, neger eller indier. Han hade allt slags blod i kroppen" (s.230). Själv säger han att han visserligen varit på Kuba, men föddes i Colombia, men vars förfäder antagligen kommer från just Guadeloupe, men det örat vill ingen höra på. Han är utbölingen.

Maryse Condé föddes på Guadeloupe under en tid då hudfärg avgjorde människors syn på varandra. Hon levde själv många år i Afrika och insåg med tiden att inget handlar om 'blod' eller 'hud' - allt är en fråga om den kultur vi skapar tillsammans. Hon skriver så frodigt och levande att man gärna tar till sig alla hennes karaktärer, trots all småsinthet. Och landskapet, så målande beskrivet.

Vilda Svanar - Jung Chang (1991)

Tredje icke-fiktiva boken på kort tid. Jung Chang har skrivit en ingående familjehistoria på nästan 600 sidor om sitt eget, sin mor och far, och sin mormors livserfarenehter i Kina. Mormodern föddes 1909, så boken erbjuder därför en bild av Kinas mycket omväxlande och omvälvande 1900-talshistoria, helt genom Jung Changs egen släkts personliga öden. 

Jag har läste den i pocket tryckt 2014, och på dess baksida står att hennes böcker fortfarande är förbjudna i Kina. Jung Chang lämnade Kina 1978, två år efter Maos död när landet snabbt lade om kurs, och öppnade sina gränser. Hon fick ett stipendium att studera i England och blev därefter kvar, men kan utan problem regelbundet resa tillbaka och besöka släkten. Men den  här boken är tydligen för känslig i sitt innehåll.

1900-talet innebar rester av det gamla kejsardömet som gick under 1911, ockupation av japaner och ryssar, inbördeskrig, revolution, 'kulturrevolution' och ett långsamt återuppvaknadne från Maos indoktrinering. Den här boken är den första jag läst som beskriver den s.k. 'kulturrevolutionen' innifrån, ett begrepp jag hörde talas om redan i tonåren, men inte fick något grepp om då allt verkade bakvänt och ologiskt. 

Jag rekommenderar boken. Mycket elände beskrivs, så det kan vara deprimerande, särskilt känlslosamt blir det naturligtvis under Jung Changs eget uppvaknande från den indoktrinering hon växt upp under. Det är dock skönt att idag sitta med facit, att världen öppnat upp med globaliseringen, och aldrig slutar att förändras - och förhoppningsvis mot något bättre ... 

Vredens slott - Alessandro Baricco (1991)

Alessandro Baricco (född 1958 i Turin, Italien) tycks vara en mångsysslare, åtminstonde vad gäller det skrivna ordet. Han studerade filosofi vid Turins universitet, med ett examensarbete om Adornos estetik, parallellt med pianostudier på musikkonservatoriet. Han blev också musikkritiker och skrev essäer om bl a Rossini, flera år innan Castelli di rabbia (1991; Vredens slott) blev hans roman-debut.

Att filosofi och musik ingår i författarens intressen märks på roman-debuten. Den gapar över lite väl mycket för att vara så pass kort (234 sidor på svenska). Romanen är experimentell, allt är inte så lyckat, vissa avsnitt försvårar läsningen. Att olika karaktärer har huvudrollen i till exempel varannat kapitel, är vedertaget. Att en av karaktärerna, Mormy, tycks ha någon typ av intellektuella brist, visas genom stora hopp i texten, dvs inspträngda vita fält utan bokstäver, då karaktärens tankar håller upp.

Men Baricco har även mer experimentella filmiska ambitioner i sin text, som när en film visar flera bildrutor samtidigt på biotuken, för att visa flera karaktärers upplevelser samtidigt. I Bariccos text sätts inte punkt utan meningarna är oavslutade och åtskiljs med snedstreck för att visa på uppdelningen i olika 'bildrutor' (ungefär som man gör när man skriver diktstrofer i löpande text). Det är inte alltid lätt att som läsare hänge med i dessa teckenkoder.

Författaren verkar länge obenägen att ge läsaren några ledtrådar för att tolka historien. Att inte lita på läsarens förmåga att sätta sig in i helheten, kan vara ett nybörjarfel, Det tar tid för romanens pusselbitar att falla på plats, det sker inte förrän vid historiens klimax, vilket sker först när någon fjärdedel av texten återstår. Men det klimaxet innehåller en rad poetiska avsnitt.

Här vänder texten i mig från det jag sett som 'surrealism', till en klar psykologiskt tolkning. Den lilla avlägsna orten Quinnipak, där nästan hela historien utspelat sig, avslöjar sig därefter under intrigens hela avtoningsfas, som en flykt in i fantasins odödlig oändlighet. Plötsligt är läsaren återförd till en mycket grå vardag.

Plötsligt har texten blivit granne till den magiska realismen, men mer som en filosofisk konstruktion, postmodern rationalism, snarare än känslomässig upplevelse - då textens karaktärer helt flytt undan verklighetens tid och rum.Självklart kan man även läsa romanen som en metatext om litteratur och konst, som en flykt undan vardagen.