Har just avslutat denna berömda Christie-deckare, som på svenska brukar ha den föga träffande titeln Dolken från Tunis. Den är berömd för att Christie 'lurar' oss med en annorlunda synvinkel. Mer avslöjar jag inte. Men för mig är det inte för deckarintrigen jag läser, utan för karaktärerna och den humoristiska dialogen. Det är en tidig Hercule Poirot, alltså skriven redan på 1920-talet - Christie debuterade 1920 och skrev fram till sin död 1976 - men hans karaktär är redan fullgången, en blandning av trygg gemytlighet och uttalade egenheter precis som de flesta karaktärerna i historien. så gemytlig och har likt alla karaktärer sina uttalade egenheter. Det upphör aldrig att roa mig.
Strax innan hade jag läst Stieg Trenters tredje deckare om fotograf Harry Friberg, Lysande landning (1946), den andra med polisintendent Vesper Johnson. Berättarstilen har utvecklats positivt, vad gäller drivet i texten. Men jag saknar humorn som finns hos Agatha Christie och Hercule Poirot. Båda är pusseldeckare, men medan Christie skapar en underhållande dialog med små klurigheter läsaren kan fundera över, så blir Trenters uppradande av skilda hypoteser allt tradigare att följa i sina kringelkrångelbanor. Först den slutliga lösningen blir trovärdig och skapar därför en lättnad i mig - Äntligen något vettigt! Medan Christie däremot är roande hela vägen, ca 340 sidor av 358, det är bara slutscenens rabblanda genomgång av allt som skett, som får mig att gäspa.
Vesper Johnson är inte längre ett försök till fåfäng kopia av Poirot. Vesper är mer uttalat vänskaplig mot Harry i denna bok, men blir aldrig en rund karaktär, är aldrig gemytlig som Poirot, rusar mest runt och stressar och surar, så det är svårt att se några analytisk likheter med Poirot. Jag känner inte att Trenter ger mig några ledtrådar att följa med i.
Däremot väcker miljön även denna gång mitt intresse. Främst rör de sig kring en sjöflyghamn vid Gärdet, vilket jag associerar till Frihamnen där jag periodvis var kontorsanställd som ung. Än mer intrikat är det att pilot Lenke med hustru bor vid Mosaiska begravningsplatsen vid Alströmergatan på Kungsholmen, där jag själv vistades mycket 1980-81 via min dåvarande pojkväns billiga renoveringslägenhet. Så gjorde man på den tiden, hyrde ut utdömda lägenheter i väntan på renovering. Så utsikten över kyrkogården är välbekant för mig.
2013-06-25
En folkfiende - Henrik Ibsen (1882)
En folkfiende upplever jag som oerhört aktuell. Jag har varken läst eller sett den tidigare, men säkert spelas den, och den skulle kunna sättas i helt modern omgivning. Huvudpersonen Dr Stockmann arbetar vid stadens hälsobadanläggning, men misstänker att vattnet är kontaminerat och låter därför utföra mätningar av vattenkvaliten, men blir motarbetad när han påtalar att problemet måste åtgärdas. Via lobbying skapas en majoritet som motarbetar honom på alla sätt.
Det är nämligen ekonomiska intressena som hela tiden sätts i första rummet, före människors miljö och hälsa. Ett kortsiktigt perspektiv, som känns igen än idag. Även om vi tror att vi kommit en bit vad gäller miljön, så vill man inte ens erkänna att det är farligt att sprida ut rötslam från avloppsverken på våra åkrar. Och gissa vad mycket gifter som avloppen innehåller. Och lika illa är det med sjukvården idag, som HELT styrs av ekonomi. När ska man lära sig att det inte går att sätta en prislapp på mänsklig hälsa?
För omväxlings skull är det ont om kvinnor i denna Ibsen-pjäs. Där finns endast Dr Stockmans hustru och dotter. Hustrun säger inte mycket, utan begränsar sig till att lugna och hyscha sin make. Dottern är dock ett framtidens barn, som arbetar och står på egna ben.
Det är nämligen ekonomiska intressena som hela tiden sätts i första rummet, före människors miljö och hälsa. Ett kortsiktigt perspektiv, som känns igen än idag. Även om vi tror att vi kommit en bit vad gäller miljön, så vill man inte ens erkänna att det är farligt att sprida ut rötslam från avloppsverken på våra åkrar. Och gissa vad mycket gifter som avloppen innehåller. Och lika illa är det med sjukvården idag, som HELT styrs av ekonomi. När ska man lära sig att det inte går att sätta en prislapp på mänsklig hälsa?
För omväxlings skull är det ont om kvinnor i denna Ibsen-pjäs. Där finns endast Dr Stockmans hustru och dotter. Hustrun säger inte mycket, utan begränsar sig till att lugna och hyscha sin make. Dottern är dock ett framtidens barn, som arbetar och står på egna ben.
2013-06-17
Fettpärlan - Guy de Maupassant (1880)
Maupassant (1850-1893), fransk novell-mästare, slog igenom med just långnovellen Fettpärlan. Läste ett antal av hans lite kortare noveller en gång i tiden när jag pluggade franska. Hör till realisterna, närapå naturalist i sin granskning av människors svagheter. I Fettpärlan, som också är öknamn på den kvinnliga huvudpersonen, får vi följa åtta personer i färd med att lämna sin hemstad som ockuperats av den preussiska armén. Beundransvärd är Maupassants förmåga att med några få ord göra varje person levande och unika i sin skröplighet. Varje kort replik karakteriserar talaren på pricken.
I vagnen sitter ett antal representanter för samhällets olika nischer: den nyrike uppkomlingen och listige skojaren som blivit vingrossist, adeln representerad i en fastighetsägande greve och en industriman i bomullsbranschen - alla tre med fruar - symboliserar sin rikedom och makt. Dessutom deltar två nunnor som representanter för det andliga skrået, en agitator för demokratin ('respektabelt folks skräck') och sist, men inte minst, den vällustigt feta prostituerade kvinnan 'Fettpärlan'.
Det är med stor sorg jag inser hur utnyttjad hon blir på alla sätt och vis, allt efter omgivningens behov. Realismen, eller naturalismen, medger tydligen inte någon intrig som låter den utnyttjade vinna några poänger. Och det upplever jag så tungt och dystert. Hur än klassiskt skicklig novellist Maupassant är, så skulle jag behöva något mer upplyftande.
I vagnen sitter ett antal representanter för samhällets olika nischer: den nyrike uppkomlingen och listige skojaren som blivit vingrossist, adeln representerad i en fastighetsägande greve och en industriman i bomullsbranschen - alla tre med fruar - symboliserar sin rikedom och makt. Dessutom deltar två nunnor som representanter för det andliga skrået, en agitator för demokratin ('respektabelt folks skräck') och sist, men inte minst, den vällustigt feta prostituerade kvinnan 'Fettpärlan'.
Det är med stor sorg jag inser hur utnyttjad hon blir på alla sätt och vis, allt efter omgivningens behov. Realismen, eller naturalismen, medger tydligen inte någon intrig som låter den utnyttjade vinna några poänger. Och det upplever jag så tungt och dystert. Hur än klassiskt skicklig novellist Maupassant är, så skulle jag behöva något mer upplyftande.
2013-06-08
Gengångare - Henrik Ibsen (1881)
Gengångare är en titel som jag hört många gånger och undrat över, men varken läst eller sett framföras. Temat visar sig vara dubbelmoral, ett vanligt tema, men jag saknar fräschheten. Titeln är dubbeltydig, och utgår från begreppet 'fädrens synder', som så att den yngre generationen är på väg att upprepa sina föräldrars misstag. Protesten mot att kvinnor tvingas leva under plikten att dölja sina mäns synder, är öppet uttalat. Även i denna Ibsen-pjäs är det kvinnorna som känns mer öppna och ifrågasättande, medan männen omhuldar en fernissad yta. Den stora hysch-hyschet gäller syfilisen, som aldrig nämns med namn. den omskrivs med trötthet, ångest, gå i barndom, och är naturligtvis den värsta dödsdomen någon kunde få.
Lite förvånande är slutet där Ibsen tar upp dödshjäps-temat. Sonen Osvald har sparat ihop morfintabletter i vad han tror är en dödlig dos. Men han vill få hjälp att dö, när ingen återvändo finns. Ska modern kunna hjälp honom, hon som gav honom livet?
Lite förvånande är slutet där Ibsen tar upp dödshjäps-temat. Sonen Osvald har sparat ihop morfintabletter i vad han tror är en dödlig dos. Men han vill få hjälp att dö, när ingen återvändo finns. Ska modern kunna hjälp honom, hon som gav honom livet?
The Great Gatsby - F. Scott Fitzgerald (1925)
Kortromanen Den store Gatsby kom som ny film nu, så jag skyndade mig att läsa den. Vill alltid läsa boken innan jag ser filmatiseringar, för att inte påverkas av regissörens bilder och missa det som författaren lagt in i sin text. Regissören kan fastna för en av idéerna i boken och sedan utveckla den till något mer - precis som vi läsare oftast gör när vi läser, åtminstone när vi tycker om boken vi läser. Den store Gatsby är en klassiker, vilket brukar innebära att texten är genomtänkt flerbottnad.
Men när jag läste kunde jag inte undvika att se Leonardo Di Caprio framför mig, varje gång jag läste namnet Gatsby. Självklart är jag påverkad av bioreklamen. Men det kan också bero på något mer. De har valt rätt skådis till rollen, till den person som stiger fram för mig i texten.
Texten är inte lång, den är lättläst, det mesta förmedlas via dialog, men visar sig i slutänden vara ett intrikat nät av relationer och missförstånd. Att en granne får vara berättarröst underlättar i skapandet av 'mysteriet' Gatsby. Vem är han? Inför sig själv? Inför sin omgivning?
Grannen heter Nick Carraway, vilket jag associerar till 'carry away', att ryckas med, hänföras. Nick är inte snabb med sina omdömen, snarare har han svårt att välja vilket ben han ska stå på, hur han skall tolka sin granne Gatsby, men även han har svårt att värja sig mot Gatsbys överdådiga rikedom.
Historien tilldrar sig 1922, med några trådar tillbaka till första världskriget. Det glada tjugotalet visar sitt tanklösa överdåd. Gatsbys dröm, som också är 'den amerikanska drömmen', är att även en enkel man kan bli accepterad av 'gräddan' i samhället, bara han lyckas ekonomiskt. Och beviset för detta blir då att vinna 'den fina flickan', hur än andefattig hon kan tyckas, eftersom hon är födde där uppe på samhällstoppen.
Ett grönt ljusken över vattnet, blir som en ledstjärna för Gatsby, att eftersträva Daisy, att börja om, som om ingenting hänt. Nick försöker förklara för honom att man inte kan få tillbaka det förflutna, men Gatsby vägrar släppa sin orealistiska dröm, blundar för verkligheten.
Att gjort är gjort. Och att inte ens i USA kan förvärvade pengar överträffa ärvda pengar.
Boken utgavs fyra år före den stora börskraschen 1929, dödsstöten för den naiva synen på evig ekonomisk framgång.
Men när jag läste kunde jag inte undvika att se Leonardo Di Caprio framför mig, varje gång jag läste namnet Gatsby. Självklart är jag påverkad av bioreklamen. Men det kan också bero på något mer. De har valt rätt skådis till rollen, till den person som stiger fram för mig i texten.
Texten är inte lång, den är lättläst, det mesta förmedlas via dialog, men visar sig i slutänden vara ett intrikat nät av relationer och missförstånd. Att en granne får vara berättarröst underlättar i skapandet av 'mysteriet' Gatsby. Vem är han? Inför sig själv? Inför sin omgivning?
Grannen heter Nick Carraway, vilket jag associerar till 'carry away', att ryckas med, hänföras. Nick är inte snabb med sina omdömen, snarare har han svårt att välja vilket ben han ska stå på, hur han skall tolka sin granne Gatsby, men även han har svårt att värja sig mot Gatsbys överdådiga rikedom.
Historien tilldrar sig 1922, med några trådar tillbaka till första världskriget. Det glada tjugotalet visar sitt tanklösa överdåd. Gatsbys dröm, som också är 'den amerikanska drömmen', är att även en enkel man kan bli accepterad av 'gräddan' i samhället, bara han lyckas ekonomiskt. Och beviset för detta blir då att vinna 'den fina flickan', hur än andefattig hon kan tyckas, eftersom hon är födde där uppe på samhällstoppen.
Ett grönt ljusken över vattnet, blir som en ledstjärna för Gatsby, att eftersträva Daisy, att börja om, som om ingenting hänt. Nick försöker förklara för honom att man inte kan få tillbaka det förflutna, men Gatsby vägrar släppa sin orealistiska dröm, blundar för verkligheten.
Att gjort är gjort. Och att inte ens i USA kan förvärvade pengar överträffa ärvda pengar.
Boken utgavs fyra år före den stora börskraschen 1929, dödsstöten för den naiva synen på evig ekonomisk framgång.
2013-06-06
Niels Lyhne - J P Jacobsen (1880)
En av mina favoritböcker sedan länge är Hjalmar Söderbergs Martin Bircks ungdom (1901). I den läser och begrundar Martin Birck och hans vänner med uppenbar beundran just Niels Lyhne (1880). Det gjorde mig nyfiken, men först nu har jag läst även denna. Och den gör nästan lika stort intryck på mig, som alltid uppskattat utvecklingsromaner. Vi får följa hela Niels Lyhnes känsloliv, inlett med en beskrivning av föräldrarna och deras äktenskap, vilket naturligtvis påverkat Niels, fram till hans egen död. Temat är psykologiskt och filosofiskt. Romanen närgranskar Niels Lyhnes alla relationer till släkt och vänner och de inblandes känslor gentemot varandra och svårigheter att nå fram. Flera av kvinnorna dör tidigt, vilket är symptomatiskt för hur sårbart livet var under 1800-talet.
Niels är väl närmast en antihjälte, som modern i barndomen försökt inspirera till stordåd via äventyr, men som krymper inför utmaningarna och drar kortaste stråt i de flesta av sina relationer. Han mognar till atteist, övertygad om att människan själv skapar sina gudar och kan uppnå harmoni först genom att tro på sig själv och sin egen förmåga att skapa ett gott liv här och nu. När han slutligen, som mogen man, gifter sig med en 17-18-årig flicka, tycks hon bli en fanatisk anhängare av makens åsikter. Ända fram till sin egen förtidiga död. Inför döden vittrar idolbilden av maken, hon ber prästen komma och ge henne sista smörjelsen. Deras kärlek som Niels uppfattat som den mening med livet han mognat och kommit hem till, slocknar i hennes ögon, när hon ser in i döden. Niels blir åter ensam - så som människan är obotligt ensam.
Jens Peter Jacobsen (1847-1885), dansk författare, som 1873 drabbats av tuberkulos och avled redan vid 38 års ålder. Jacobsen inledde sina universitetsstudier med naturhistoria och blev då översättare av Charles Darwins skrifter, först Om arternas uppkomst, men inspirerades också av Georg Brandes och började skriva skönlitterärt. Det är lätt att inse att hans studier gav honom en grundmurad syn på människan som produkt av arv och miljö, dvs med lika genetiska instinkter som djuren, som påverkad av sin omgivning. och att det är den vilsenhet vi upplever inför detta, som beskrivs i Niels Lyhnes liv. Och gav Jacobsen ett så stort inflytande på nyare litteratur i Norden vid denna tid, med den nya moderniteten och naturalismen.
Hans första roman var dock Fru Marie Grubbe (1876), en historisk roman byggd på verkliga personer från 1600-talet. Jag läste den som ung, men kan inte säga att jag minns så mycket mer än att det skildrar en adelskvinnas liv och hur hon möter män allt längre ner på samhällsstegen. Först på botten har hon skrubbat av polityren och nått in i sig själv. Alltså miljö versus instinkter. Här speglar sig kvinnan i männen, liksom Niels Lyhne kommer att spegla sig i främst i kvinnorna i sitt liv.
Niels är väl närmast en antihjälte, som modern i barndomen försökt inspirera till stordåd via äventyr, men som krymper inför utmaningarna och drar kortaste stråt i de flesta av sina relationer. Han mognar till atteist, övertygad om att människan själv skapar sina gudar och kan uppnå harmoni först genom att tro på sig själv och sin egen förmåga att skapa ett gott liv här och nu. När han slutligen, som mogen man, gifter sig med en 17-18-årig flicka, tycks hon bli en fanatisk anhängare av makens åsikter. Ända fram till sin egen förtidiga död. Inför döden vittrar idolbilden av maken, hon ber prästen komma och ge henne sista smörjelsen. Deras kärlek som Niels uppfattat som den mening med livet han mognat och kommit hem till, slocknar i hennes ögon, när hon ser in i döden. Niels blir åter ensam - så som människan är obotligt ensam.
Jens Peter Jacobsen (1847-1885), dansk författare, som 1873 drabbats av tuberkulos och avled redan vid 38 års ålder. Jacobsen inledde sina universitetsstudier med naturhistoria och blev då översättare av Charles Darwins skrifter, först Om arternas uppkomst, men inspirerades också av Georg Brandes och började skriva skönlitterärt. Det är lätt att inse att hans studier gav honom en grundmurad syn på människan som produkt av arv och miljö, dvs med lika genetiska instinkter som djuren, som påverkad av sin omgivning. och att det är den vilsenhet vi upplever inför detta, som beskrivs i Niels Lyhnes liv. Och gav Jacobsen ett så stort inflytande på nyare litteratur i Norden vid denna tid, med den nya moderniteten och naturalismen.
Hans första roman var dock Fru Marie Grubbe (1876), en historisk roman byggd på verkliga personer från 1600-talet. Jag läste den som ung, men kan inte säga att jag minns så mycket mer än att det skildrar en adelskvinnas liv och hur hon möter män allt längre ner på samhällsstegen. Först på botten har hon skrubbat av polityren och nått in i sig själv. Alltså miljö versus instinkter. Här speglar sig kvinnan i männen, liksom Niels Lyhne kommer att spegla sig i främst i kvinnorna i sitt liv.
I dag röd ... - Stieg Trenter (1945)
Hittade ett par gamla Trenter-deckare i en låda begagnat. Det gjorde min far glad. Första gången jag läser Stieg Trenter, men vet att han tillhör de tidigaste svenska deckarförfattarna. Han är i synnerhet känd för hur han plockar in Stockholms-miljöer i sina deckare. Som 08 känner jag mig hemma, trots att beskrivningarna är nästan 70 år gamla.
Farlig fåfänga (1944) syftar till och med i titeln på den en gång kända utsiktspunkten 'Fåfängan', men det är dubbeltydigt eftersom även brottet snurrar kring just egenskapen 'fåfänga'. Det var den tredje deckare Trenter skrev, men den första med fotografen och amatördeckaren Harry Friberg som huvudperson. En kriminalkommissarie Artur Lind dyker upp och beksrivs som 'indianansikte', vilket jag uppfattar som en bild för outgrundligt 'pokerface', framför mästerdetektivens slutledningsförmåga. Säkert inspirerat av Sherlock Holmes. Harry Friberg blir inblandad för att han råkar vara hembjuden på middag till en tidigare skolkamrat samma kväll som denne faller utför fåfängans branta bergssida och dör, vilket blir en förklaring till varför kommisarien kan tänka sig att ta till honom som informant och låta honom informellt försöka ta reda på vad övriga gäster kan tänkas dölja. Friberg är relativt aktiv, medan kommissariens arbete sker främst i det fördolda. Upplösningen sker genom en samlad konfrontation à la Agatha Christie, där den skyldige avslöjar sig.
Jag finner dock denna historia relativt trögläst, med märkligheter som gör historien mindre trovärdig för mig. En trevande inledning för Trentar tycker jag. Intressant är tidsbilden, då boken skrevs medan andra världskriget ännu pågick och stämningen är mörk och man hänvisar till bostadsbrist. Mörkret kring fåfängan nattetid, det rädda barnet och psykiskt obehagliga personer gör att boken för mig lutar mer åt dyster skräck än klurig mästerdeckare.
I dag röd ... (1945) är Trenters fjärde deckare, med betydligt mer flyt i språket och för mig trovärdigare intrig i det stora hela. Återigen får läsaren uppleva handlingen via pressfotograf Harry Friberg, som dock är mindre aktiv och nu mer som en förvånad Watson, till en ny kommissarie, Vesper Johnson, betydligt mer framträdande än Lind i föregående bok. Vesper är lynnig som Sherlock och fåfäng à la Hercule Poirot, speglar sin mustasch osv. Fåfängan känns omotiverad, utom möjligen som förklaring till att han, på sitt motsträviga sätt, ändå tycks ha behov av att Friberg hänger på, ja bjuder in honom mer eller mindre, som underdånig 'publik' under hela utredningsarbetets flängande kring Stockholm. Alltifrån inledningen vid Blockhusudden på Djurgården till Årstatunneln i söder mot slutet. Huvudmiljön är dock Slussen med Stomatolskylt, restaurang Gondolen och det underjordiska garageområdet som mina tankar nu stoppar in i dagens stora bussterminal. Den fanns inte då, men Saltjöbanan bör ha funnits, för redan i föregående bok, Farlig fåfänga, beskrivs spåren under Fåfängan där ett av offren faller ner.
Även om boken inte refererar till att andra världskriget äntligen är över, så får jag ett ljusare intryck av denna historia, trots dödfallen, än föregående.
Farlig fåfänga (1944) syftar till och med i titeln på den en gång kända utsiktspunkten 'Fåfängan', men det är dubbeltydigt eftersom även brottet snurrar kring just egenskapen 'fåfänga'. Det var den tredje deckare Trenter skrev, men den första med fotografen och amatördeckaren Harry Friberg som huvudperson. En kriminalkommissarie Artur Lind dyker upp och beksrivs som 'indianansikte', vilket jag uppfattar som en bild för outgrundligt 'pokerface', framför mästerdetektivens slutledningsförmåga. Säkert inspirerat av Sherlock Holmes. Harry Friberg blir inblandad för att han råkar vara hembjuden på middag till en tidigare skolkamrat samma kväll som denne faller utför fåfängans branta bergssida och dör, vilket blir en förklaring till varför kommisarien kan tänka sig att ta till honom som informant och låta honom informellt försöka ta reda på vad övriga gäster kan tänkas dölja. Friberg är relativt aktiv, medan kommissariens arbete sker främst i det fördolda. Upplösningen sker genom en samlad konfrontation à la Agatha Christie, där den skyldige avslöjar sig.
Jag finner dock denna historia relativt trögläst, med märkligheter som gör historien mindre trovärdig för mig. En trevande inledning för Trentar tycker jag. Intressant är tidsbilden, då boken skrevs medan andra världskriget ännu pågick och stämningen är mörk och man hänvisar till bostadsbrist. Mörkret kring fåfängan nattetid, det rädda barnet och psykiskt obehagliga personer gör att boken för mig lutar mer åt dyster skräck än klurig mästerdeckare.
I dag röd ... (1945) är Trenters fjärde deckare, med betydligt mer flyt i språket och för mig trovärdigare intrig i det stora hela. Återigen får läsaren uppleva handlingen via pressfotograf Harry Friberg, som dock är mindre aktiv och nu mer som en förvånad Watson, till en ny kommissarie, Vesper Johnson, betydligt mer framträdande än Lind i föregående bok. Vesper är lynnig som Sherlock och fåfäng à la Hercule Poirot, speglar sin mustasch osv. Fåfängan känns omotiverad, utom möjligen som förklaring till att han, på sitt motsträviga sätt, ändå tycks ha behov av att Friberg hänger på, ja bjuder in honom mer eller mindre, som underdånig 'publik' under hela utredningsarbetets flängande kring Stockholm. Alltifrån inledningen vid Blockhusudden på Djurgården till Årstatunneln i söder mot slutet. Huvudmiljön är dock Slussen med Stomatolskylt, restaurang Gondolen och det underjordiska garageområdet som mina tankar nu stoppar in i dagens stora bussterminal. Den fanns inte då, men Saltjöbanan bör ha funnits, för redan i föregående bok, Farlig fåfänga, beskrivs spåren under Fåfängan där ett av offren faller ner.
Även om boken inte refererar till att andra världskriget äntligen är över, så får jag ett ljusare intryck av denna historia, trots dödfallen, än föregående.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
