I dag röd ... - Stieg Trenter (1945)

Hittade ett par gamla Trenter-deckare i en låda begagnat. Det gjorde min far glad. Första gången jag läser Stieg Trenter, men vet att han tillhör de tidigaste svenska deckarförfattarna. Han är i synnerhet känd för hur han plockar in Stockholms-miljöer i sina deckare. Som 08 känner jag mig hemma, trots att beskrivningarna är nästan 70 år gamla.

Farlig fåfänga (1944) syftar till och med i titeln på den en gång kända utsiktspunkten 'Fåfängan', men det är dubbeltydigt eftersom även brottet snurrar kring just egenskapen 'fåfänga'. Det var den tredje deckare Trenter skrev, men den första med fotografen och amatördeckaren Harry Friberg som huvudperson. En kriminalkommissarie Artur Lind dyker upp och beksrivs som 'indianansikte', vilket jag uppfattar som en bild för outgrundligt 'pokerface', framför mästerdetektivens slutledningsförmåga. Säkert inspirerat av Sherlock Holmes. Harry Friberg blir inblandad för att han råkar vara hembjuden på middag till en tidigare skolkamrat samma kväll som denne faller utför fåfängans branta bergssida och dör, vilket blir en förklaring till varför kommisarien kan tänka sig att ta till honom som informant och låta honom informellt försöka ta reda på vad övriga gäster kan tänkas dölja. Friberg är relativt aktiv, medan kommissariens arbete sker främst i det fördolda. Upplösningen sker genom en samlad konfrontation à la Agatha Christie, där den skyldige avslöjar sig.

Jag finner dock denna historia relativt trögläst, med märkligheter som gör historien mindre trovärdig för mig. En trevande inledning för Trentar tycker jag. Intressant är tidsbilden, då boken skrevs medan andra världskriget ännu pågick och stämningen är mörk och man hänvisar till bostadsbrist. Mörkret kring fåfängan nattetid, det rädda barnet och psykiskt obehagliga personer gör att boken för mig lutar mer åt dyster skräck än klurig mästerdeckare.

I dag röd ... (1945) är Trenters fjärde deckare, med betydligt mer flyt i språket och för mig trovärdigare intrig i det stora hela. Återigen får läsaren uppleva handlingen via pressfotograf Harry Friberg, som dock är mindre aktiv och nu mer som en förvånad Watson, till en ny kommissarie, Vesper Johnson, betydligt mer framträdande än Lind i föregående bok. Vesper är lynnig som Sherlock och fåfäng à la Hercule Poirot, speglar sin mustasch osv. Fåfängan känns omotiverad, utom möjligen som förklaring till att han, på sitt motsträviga sätt, ändå tycks ha behov av att Friberg hänger på, ja bjuder in honom mer eller mindre, som underdånig 'publik' under hela utredningsarbetets flängande kring Stockholm. Alltifrån inledningen vid Blockhusudden på Djurgården till Årstatunneln i söder mot slutet. Huvudmiljön är dock Slussen med Stomatolskylt, restaurang Gondolen och det  underjordiska garageområdet som mina tankar nu stoppar in i dagens stora bussterminal. Den fanns inte då, men Saltjöbanan bör ha funnits, för redan i föregående bok, Farlig fåfänga, beskrivs spåren under Fåfängan där ett av offren faller ner.

Även om boken inte refererar till att andra världskriget äntligen är över, så får jag ett ljusare intryck av denna historia, trots dödfallen, än föregående.