Maupassant (1850-1893), fransk novell-mästare, slog igenom med just långnovellen Fettpärlan. Läste ett antal av hans lite kortare noveller en gång i tiden när jag pluggade franska. Hör till realisterna, närapå naturalist i sin granskning av människors svagheter. I Fettpärlan, som också är öknamn på den kvinnliga huvudpersonen, får vi följa åtta personer i färd med att lämna sin hemstad som ockuperats av den preussiska armén. Beundransvärd är Maupassants förmåga att med några få ord göra varje person levande och unika i sin skröplighet. Varje kort replik karakteriserar talaren på pricken.
I vagnen sitter ett antal representanter för samhällets olika nischer: den nyrike uppkomlingen och listige skojaren som blivit vingrossist, adeln representerad i en fastighetsägande greve och en industriman i bomullsbranschen - alla tre med fruar - symboliserar sin rikedom och makt. Dessutom deltar två nunnor som representanter för det andliga skrået, en agitator för demokratin ('respektabelt folks skräck') och sist, men inte minst, den vällustigt feta prostituerade kvinnan 'Fettpärlan'.
Det är med stor sorg jag inser hur utnyttjad hon blir på alla sätt och vis, allt efter omgivningens behov. Realismen, eller naturalismen, medger tydligen inte någon intrig som låter den utnyttjade vinna några poänger. Och det upplever jag så tungt och dystert. Hur än klassiskt skicklig novellist Maupassant är, så skulle jag behöva något mer upplyftande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar