Efter att ha läst Richard Bachs vackra 1970-tals 'fabler' om Måsen och Shimoda, den motvillige messias-figuren, visar det sig att The Bridge Across Forever (1984) är mer rakt på sak själviografisk.
Boken blir därför till stor del ett antiklimax, när verkligheten tränger sig på.
Och intressant. Trots Richard Bachs intuitiva andliga kunskaper (eller för att testa dem?), hamnade han i ekonomisk skattekris efter framgången med ovan nämnda bestsellers. Och förlorade allt. Hur vanligt är inte det - att vinna högsta vinsten och förlora den lika snabbt.
Bokens undertitel är 'a lovestory', och temat för boken är kärlek, hur det är att möta sin 'själsfrände', här i form av ett utforskandet av hans möte med Leslie Parrish, som blev hans hustru i över tjugo år, fram till 1999. I början har han svårt att lita på sig själv och sin omgivning, han vill inte sänka garden och tror att bästa lösningen är ständig omväxling. Här rivs verkligen alla illusioner läsaren kan ha haft.
De blir dock varandras stöd och utveckling. Lesli som tidigare kämpat mot Vietnam-kriget, får nu hjälpa den ekonomiskt okunnige Richard i kampen mot amerikanska skattemyndigheten - vilket inte lyckas, utan leder till konkurs. Under tiden kämpar de också mot olaglig skogsskövling av statliga bolag - vilket de lyckas hejda. Och i slutänden, när Bachs konkurs är överstånden - och han förlorat rätten till royaltyn på sina böcker, sju stycken inklusive tidigare nämnda bestsellers - kan de slutligen gifta sig, och Lesli satsar alla sina pengar på att köpa tillbaka rättigheterna, som auktionerades ut.
Större stöd kunde han inte haft. Alla deras farhågor vad gäller nära relationer, övervinns. I stället hjälper de varandra att utvecklas och expandera.
För mig är den stora behållningen av boken de sista tjugo sidorna, när de under sina drömmar kan lämna kroppen i en så kallad 'Out-of-Body'-upplevelse, och genom att se varandra i dessa situationer får enmöjlighet att hjälpa varandra att to på upplevelsen, som något mer än ren fantasi. De kom också att börja föreläsa om sina andliga erfarenheter.
Det lustiga är att jag köpte boken år 2000, men av ett rent förbiseende inte läst den förrän nu. Enligt mig sker inget utan anledning. Jag hade själv en livsavgörande Out-of-Body upplevelse 1989, som präglar min syn på verkligheten, så där ger denna bok mig en ren igenkänningsfaktor. Det kunde jag ha läst och förstått mycket tidigare. Däremot finns andra erfarenheter i boken som egentligen inte aktualiserats förrän nu. Det som inleddes på 1980-talet har tagit längre tid än många hoppades då, men allt har sin tid.
2019-10-13
25 innevånare i vintersagornas land - Göran Palm (2007)
Det här är En Bok för Allas urval av Göran Palms storverk, Sverige En vintersaga, vilket är något så ovanligt som en versberättelse med ca 50.000 versrader, utgiven i fyra delar - åren 1984, 1989, 1997, 2005. Och den är skriven på blankvers! Alltså den typ av orimmad vers som bland annat Shakespeare använder i sina pjäser - varje versrad består av tio stavelser, varannan obetonad, varannan betonad (ibland med en elfte obetonad stavelse).
Shakespeare får versmåttet att flyta som naturligt tal, samtidigt som det är mycket uttrycksfullt, inte minst poetiskt. När jag nu läser Göran Palm i detta urval kan jag inte göra annat än beundra hans mästerliga förmåga på detta område. Trots att urvalet i denna lilla pocket gör detta stora verk hanterbart, är det så bra att jag funderar på att leta upp övriga delar.
Jag själv blev uppmärksam på Göran Palm i början av 1990-talet, när jag snubblade över hans projekt 'Liv i Sverige', där 'vanliga' människor fick chansen att dela med sig av sina unika livserfarenheter. Förutom dikter och litteraturkritik har han varit en flitig debattör, med nära kontakt med gräsrötterna. Vilket speglas tydligt i hans vintersaga.
Diktsamlingen blir som en kulturresa genom Sverige, klart utmejslad just genom sin blankvers. En reseskildring, eller debattbok på prosa, skulle snart ha gulnat och försvunnit ur annalerna. Men dessa dikter, som även belyser kulturpersoner som Elin Wäger, John Bauer, Alfred Nobel, Ingvar Kamprad med flera, får texten att lyfta från papperet. Innehållet är omsorgsfullt valt, och det vi trodde oss veta från stiger fram ur nya ovanliga synvinklar, och vill bli lästa om och om igen.
Dikterna återger Palms möten med såväl nu levande svenskar, byar, djur och växter, som äldre kulturbärare som inte längre finns här på jorden, men som dikterna gör pregnant levande. Det blir som en rad noveller på blankvers. Ja, mer än så. Hans blankversdikter innehåller såväl reportage, som kåseri, lärodikt, tendensskrift och satir.
Som Palm själv sagt: "Jag ville iaktta, berätta, kåsera, resonera, gräla, skämta, som skalder gjrot i alla tider.". Och han lyckas, på ett helt magiskt genomlyst sätt. Verkligheten här och nu genomlyses.
Shakespeare får versmåttet att flyta som naturligt tal, samtidigt som det är mycket uttrycksfullt, inte minst poetiskt. När jag nu läser Göran Palm i detta urval kan jag inte göra annat än beundra hans mästerliga förmåga på detta område. Trots att urvalet i denna lilla pocket gör detta stora verk hanterbart, är det så bra att jag funderar på att leta upp övriga delar.
Jag själv blev uppmärksam på Göran Palm i början av 1990-talet, när jag snubblade över hans projekt 'Liv i Sverige', där 'vanliga' människor fick chansen att dela med sig av sina unika livserfarenheter. Förutom dikter och litteraturkritik har han varit en flitig debattör, med nära kontakt med gräsrötterna. Vilket speglas tydligt i hans vintersaga.
Diktsamlingen blir som en kulturresa genom Sverige, klart utmejslad just genom sin blankvers. En reseskildring, eller debattbok på prosa, skulle snart ha gulnat och försvunnit ur annalerna. Men dessa dikter, som även belyser kulturpersoner som Elin Wäger, John Bauer, Alfred Nobel, Ingvar Kamprad med flera, får texten att lyfta från papperet. Innehållet är omsorgsfullt valt, och det vi trodde oss veta från stiger fram ur nya ovanliga synvinklar, och vill bli lästa om och om igen.
Dikterna återger Palms möten med såväl nu levande svenskar, byar, djur och växter, som äldre kulturbärare som inte längre finns här på jorden, men som dikterna gör pregnant levande. Det blir som en rad noveller på blankvers. Ja, mer än så. Hans blankversdikter innehåller såväl reportage, som kåseri, lärodikt, tendensskrift och satir.
Som Palm själv sagt: "Jag ville iaktta, berätta, kåsera, resonera, gräla, skämta, som skalder gjrot i alla tider.". Och han lyckas, på ett helt magiskt genomlyst sätt. Verkligheten här och nu genomlyses.
2019-10-02
Illusions - Richard Bach (1977)
Illusions har den långa undertiteln The Adventures of a Reluctant Messiah. Jag läste den någon gång på 1990-talet och minns att jag älskade fabulerandet, som en sorts kombinerad intellektuell och andlig kullerbytta.
Richard Bach berättar i förordet att han efter Jonathan Livingston Seagull inte hade för avsikt att skriva några fler böcker. Han drevs inte av någon längtan att 'skriva', att fiktionalisera. Men så damp det ner en 'idé' som inte ville släppa taget om honom. Ett tankeexperiment. 'What if..."
Vad skulle hända om... "what if a Siddhartha or a Jesus came into our time, with power over the illusions of the world because he knew the reality behind them", det är hypotesen som Bach berättar om i sitt förord. Alltså skriver han om deras möte i samtiden, två män i sina flygande maskiner.
Donald Shimoda, som avböjer att bli vår tids Messias, för att hans 'mirakler' inte ska utnyttjas som ren show-biz, eftersom han vet att han inte är unik, vet att alla har förmågan bara vi vågar tro på vår förmåga.
Boken är fortfarande lika fantasieggande som första gång jag läste den, men känns ändå för mig personligen mer problematisk idag. Precis som filmer som Matrix, vill den riva ner våra illusioner och få oss att tänka om. Och medan Matrix aldrig kommer med slutliga svar utan behåller mystiken, de obesvarade frågorna, så vill Richard Bachs bok verkligen riva ner alla illusioner, och väcka oss till insikt om hur storartade vi kan vara bara vi släpper våra fördomar.
Problemet jag ser är att allt känns lite för enkelt, med tanke på att den kvantfysiska värld vi idag håller på att försöka förstå oss på är enormt mycket mer komplicerad än vi ännu anat oss till.
Richard Bach berättar i förordet att han efter Jonathan Livingston Seagull inte hade för avsikt att skriva några fler böcker. Han drevs inte av någon längtan att 'skriva', att fiktionalisera. Men så damp det ner en 'idé' som inte ville släppa taget om honom. Ett tankeexperiment. 'What if..."
Vad skulle hända om... "what if a Siddhartha or a Jesus came into our time, with power over the illusions of the world because he knew the reality behind them", det är hypotesen som Bach berättar om i sitt förord. Alltså skriver han om deras möte i samtiden, två män i sina flygande maskiner.
Donald Shimoda, som avböjer att bli vår tids Messias, för att hans 'mirakler' inte ska utnyttjas som ren show-biz, eftersom han vet att han inte är unik, vet att alla har förmågan bara vi vågar tro på vår förmåga.
Boken är fortfarande lika fantasieggande som första gång jag läste den, men känns ändå för mig personligen mer problematisk idag. Precis som filmer som Matrix, vill den riva ner våra illusioner och få oss att tänka om. Och medan Matrix aldrig kommer med slutliga svar utan behåller mystiken, de obesvarade frågorna, så vill Richard Bachs bok verkligen riva ner alla illusioner, och väcka oss till insikt om hur storartade vi kan vara bara vi släpper våra fördomar.
Problemet jag ser är att allt känns lite för enkelt, med tanke på att den kvantfysiska värld vi idag håller på att försöka förstå oss på är enormt mycket mer komplicerad än vi ännu anat oss till.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
