Skärkarlsliv : berättelser - August Strindberg (1888)

Så har jag läst lite Strindberg igen, novellerna i Skärkarlsliv. De skrev han i Danmark, när livet var som rörigast, med grannosämja och äktenskapet med Siri på väg mot upplösning. Hemsöborna  (1887) hade börjat sälja bra, så Strindberg och hans förläggare satsade på Stockholms skärgård igen. Säkert var det också en skön 'flykt' att få koncentrera sig på ett svenskt sommarlandskap, skärgården, där han trivts att vistas.

Strindberg har en enorm styrka i sin förmåga till levande miljöskildringar. Han behöver inte många penseldrag för att mana fram översiktsbilder som hjälper oss att zoma in från helheten ner till den enskilde karaktären och dennes känslor. Skärkarlsliv inleds med en faktaartad introduktion till landskapet, men sen är hisetorierna fyllda av mänskliga svagheter och kiv och slit.

Den första berättelsen, "Den romantiske klockaren på Rånö" är svår att sätta någon etikett på, den är ca 50 sidor lång och indelad i nio kapitel, och känns därför mer episk än novellartad. Den beskriver också huvudpersonen Alriks hela livshistoria. Det är en egendomligt kameleontisk historia, som sliter och drar åt olika håll, den har inte novellens sammanhållna stil. Vad som verkar börja komiskt rör sig i stället mot den tragiska ruinens brant.

Men när Strindberg väl skrivit ur sig dessa motstridiga känslorna, som säkert färgats, symboliskt, av hans egen krokiga livsväg, återkommer hans kreativa balans steg för steg när han riktar in sig på en rad mänskliga dårskaper och svagheter. Så även om jag gäspat mig igenom de första historierna, så växer mitt intresse berättelse för berättelse. Dårskapen leder till misär, som gör att man vill slå sig för pannan. Störst läsnjutning ger dock Strindbergs elaka humor när han trycker fingret mitt i prick på mindre tragiska svagheter. Hela tiden med klasshierarkin som bakgrund.

Till exempel Höjer, som saknar det som krävs för att förvalta den gård han ärvt. Eller Skräddaren som gärna vill yvas och bjuda till dans trots att han inte har medel till det, utan hamnar i sin tids Lyxfälla. "Uppsyningsmannen", Skärgårdens 'flygande holländare', tullaren som började sin yrkesbana i ivrig jakt på skatter och förtjänster, men det ledar bara till en splittrad själ. Han blir den evige sökaren som helt glömmer sin målsättning. Han får aldrig ro, resan blir målet. Trött på att segla längtar han upp på land, men genast längtar han åter ut på sjön igen.

Och siste, men inte minst, "Flickornas kärlek", i mitt tycke en pärla, där Strindbergs blick för helhet beskriver könsrolls-spelet i sin samtid. Båda könens osäkerhet och bristande tillit, och de strategier som då skapas inom olika samhällslager. Och denna gång är Strindberg på tillräckligt gott humör för att vara opartisk, Han förklarar hur folk är snabba att skälla en kvinna för 'hora', utan att ha någon grund för det. Han till och med noterar att det bara drabbar kvinnan, så som dubbelmoralen såg ut. Och att kvinnorna långtifrån är så lättfotade som männen tar för givet. Ja, den historien känns äkta, naken, utan slagsida. Ren realism.

Louisiana Blues - James Lee Burke (1989)

James Lee Burke började skriva skönlitteratur redan på 1960-talet. Men inte förrän 1987 utgav han sin första deckare, vilken introducerade huvudpersonen Dave Robischeaux, som vid det här laget finns med i 20 av hans deckare.

Louisiana Blues (originaltitel: Black Cherry Blues, 1989) var den tredje i raden och belönades med det amerikanska deckarpriset 'Edgar Award'. Jag läste den första gången för femton år sedan och tyckte genast om den. Nu har jag läst om den och den håller än idag.

Det är mer 'kriminalroman' än bara deckare. Författaren har litterära ambitioner, och beskriver ingående såväl landskap, natur och många bipersoner. Även om stilen anknyter till en hårdkokt samhällskritisk tradition, så är Robischeaux en sårbar person, änkling och så hudlös man kan bli genom sin sexåriga adoptivdotter, som hamnar i skottlinjen för kriminella hot. Vad kan vara värre än rädslan att ens barn skall komma till skada? Samtidigt som han försöker peppa henne att inte vara rädd för livet i stort, utan bara ta vara på sig själv.

Att Robischeaux rör sig bland cajuns och halvindianer längs den fuktigt varma Mississippi, med Baton Rouge och New Orleans, men i denna roman även med avstickare till Montanas svalare Klippiga bergstrakter, ger en mer ovanlig inramning som deckare betraktat, vilket ökar mitt intresse. Och att det är mer eller mindre franskättade katoliker, i båda landsdelar ger också en ovanlig intresseväckande inramning.

Robinscheaux må vara bitter, och kämpa mot alkoholberoende, men att det fanns goda människor i hans barndom som lyckats övertyga honom om att han 'var bra som han var', det är den sens moral han lever efter och försöker förmedla även till sin dotter och människor i sin omgivning.

Och han använder inte skjutvapen mot de kriminella, utan försöker med listig bluff avvända deras hot, eftersom de ser bilden av sig själva, sina egna föreställningar om hot, som något som motståndaren också skulle använda sig av, skapar de själva rädslan ...  ja, grunden blir en rad existentialistiska tankar mitt i den vindlande lösningen på intrigen.

Även om miljöbeskrivningarna kan bli lite långa ibland, ger de så mycket till helhetsbilden att jag gärna läser dem. Däremellan är dialogerna mycket välskrivna och smidiga.