Birgitta Trotzigs genombrott, en mycket dyster historia. Om människan verkligen varit så totalt kärlekslös genom historien, har jag svårt att förstå hur vi blivit en så 'framgångsrik' ras.
Men tänker jag 1950-tal, så nära efter andra världskriget, är dysterheten begriplig. Trotzigs historia tilldrar sig i slutet av 1600-talet, också ett århundrade söndersplittrat av krig. Trotzig skriver om präster, men utan andlighet, en allmän tröstlös brist på andlighet, vilket får mig att tänka på efterkrigstidens existentialister, en anda av 'Gud är död´ - människan övergiven. Egentligen alldeles för dyster för att läsa så här i skön försomamrtid.
Jag kan ana bibliska referenser, som det brinnande trädet. Folk blir rädda, men ingen gud talar till dem ur lågorna. På en nivå är berättelsen rakt igenom realistisk, ideliga födelser och dödsfall, stank, blod och andra kroppsvätskor, svält och skymfer. Huvudpersonen heter Isak och blir offrad, inte av sin far, utan av sin son, och ingen gudshand finns där att stoppa offret. Språket brister i meningsbyggnad, på ett sätt som skulle kunna vara poesi, om inte alla karaktärer vore så svältfödda.
En medveten luddighet i meningsflödet som antyder brist på mening. Liksom språkliga luckor kan symbolisera andliga brister. Vilket får mig att associera till den litterära modernismens språkliga fokus.
Men trots den övervägande mörka tonen slutar alltihop med en lovsång till barnet, en symbolisk återuppståndelse.
2013-05-26
Av jord är du kommen - Gurli Hertzman-Ericson (1935)
Började i helgen bläddra i en äldre bok, från min 'ärvda släkthylla', Av jord är du kommen ... (1935) i ett omtryck 1943 av Folket i Bilds Förlag. Det tog inte många sidor förrän jag hade fastnat totalt och snart läst ut hela boken. Hon hör till Elin Wägners generation och var engagerad i freds- och kvinnofrågor, vilket naturligtvis inkluderade kvinnlig rösträtt.
Jag blev mycket imponerad av boken. I förordet säger hon sig vilja skildra "dalaböndernas liv i helg och vardag", vilket kanske låter som någon sorts etnografisk kulturhistoria. Men det är det inte, utan snarare en inkännande socialhistoria, av en familj och en bondebygd under tidigt 1900-tal. Och det är förvånande så mycket som blir sagt, med så få ord, och realtivt få sidor (237). Berättarrösten bryter igenom stark, i sitt sakliga relaterande av en rad olika karaktärer, och hur de tacklar de problem som uppstår i spänningsfältet mellan social realiteten och känslor, hur gammal 'sedvana' är etiskt genomsyrad, utan att bli stelbent biblisk lag. En ny tid är på väg, där även kvinnor kan få förtroende uppdrag i kommunen.
Förvisso uppmålas bilden av att jämlikhet är möjligt, även om det inte sker utan slitningar, där såväl kön som rika tillgångar resp. fattigdom spelar in. Men främst ser jag denna familjehistoria som ett implicit inlägg i trettiotalets sexualdebatt.
Jag blev mycket imponerad av boken. I förordet säger hon sig vilja skildra "dalaböndernas liv i helg och vardag", vilket kanske låter som någon sorts etnografisk kulturhistoria. Men det är det inte, utan snarare en inkännande socialhistoria, av en familj och en bondebygd under tidigt 1900-tal. Och det är förvånande så mycket som blir sagt, med så få ord, och realtivt få sidor (237). Berättarrösten bryter igenom stark, i sitt sakliga relaterande av en rad olika karaktärer, och hur de tacklar de problem som uppstår i spänningsfältet mellan social realiteten och känslor, hur gammal 'sedvana' är etiskt genomsyrad, utan att bli stelbent biblisk lag. En ny tid är på väg, där även kvinnor kan få förtroende uppdrag i kommunen.
Förvisso uppmålas bilden av att jämlikhet är möjligt, även om det inte sker utan slitningar, där såväl kön som rika tillgångar resp. fattigdom spelar in. Men främst ser jag denna familjehistoria som ett implicit inlägg i trettiotalets sexualdebatt.
2013-05-17
"Sherlock Holmes" - Sir Arthur Conan Doyle (1887, 1890)
Arthur Conan Doyle var utbildad ögonläckare, men ganska sysslolös på sin privata praktik, så han använde väntetiden mellan patienterna till att skriva historier. I sin ungdom fascinerade honom den av E.A Poe 45 år tidigare skapade figuren Auguste Dupin, en mästerligt rationell tänkare, främst i Morden på Rue Morgue, urskapelsen till stängda-rummet-mysterier. Under sina läkarstudier hade Doyle dessutom en lärare i medicin som hela tiden excellerade i förmågan att observera varje detalj och ur dessa dra vittgående slutledningar, och därigenom tillhör förebilderna för Sherlock Holmes.
Sherlock Holmes dyker upp första gången i A Study in Scarlet (1887), en ganska splittrad historia som Doyle hade ganska svårt att få utgiven. Mästerdetektiven var en så ny genre att dess form ännu ine var fastlagd. Dess form kan tyckas splittrad, men det är just det som fascinerar mig. Detta är en roman som inte bestämt vilket dess huvudtema eller målgrupp är. Inledningsvis får vi lära känna såväl Sherlock Holmes som Dr Watson ganska ingående. Därpå kommer ett mystiskt mord som blir ett sätt att visa upp Mr Holmes excentriska analytiska förmåga. Varpå vi hastigt och lustigt hamnar i amerikanska halvökentrakter några årtionden tidigare, som ger en mycket negativ bild av en religiös sekt (mormoner). Här blandas romantik och sensationshistorier med vilda västerns nybyggar-mödor i en lång och komplicerad historia om makt och hämnd, vilken sent omsider leder fram (och tillbaka) till kortromanens inledande mord, som Sherlock Holmes får ge en kort och koncis slutlig analytisk utredning av. Tidsspannet gör det hela något suspekt, hur Mr Holmes kan sitta inne med all denna info. Textens relativa korthet gör att den oftast kallas långnovell, men känslan vid läsning blir för mig betydligt längre på grund av alla utvikningar. Men hur än fascinerad jag blir av denna schizofrena och smått nojiga historia, blev inte samtiden det.
Förutom en amerikansk tidningsutgivare, som planerar att expandera mot den europeiska marknaden och insåg deckargenrens möjliga framtida storhet. Han bad såväl Oscar Wilde som Arthur Conan Doyle att skriva varsin spännande historia för hans tidning. Oscar Wilde skrev klassikern Dorian Grays porträtt, och Doyle beslöt att låta Sherlock Holmes ta itu med ännu ett klurigt fall, The Sign of the Four (1890). Denna historia är betydligt tätare strukturerad, trots att även denna avslutas med en återblickande bakgrundshistoria, berättad av en av förövarna, så är denna bara en avslutning, inte en huvudingrediens.
Historien inleds med en explicit diskussion mellan Sherlock Holmes och Dr Watson, där den senare tillåter sig att tvivla på att analytiskt tänkande verkligen kan avslöja så mycket som Holmes påstår. Inledningskapitlet blir därmed en programförklaring kring mästerdetektiven och i förlängningen för denna nyta litterära genre. Till huvudinredienserna hör 'sensationer'. Redan på första sidan avslöjas Sherlock Holmes som skamlöst drogberoende. Förklaringen sägs vara att hans hjärna kräver ständig stiumlans, vara hela tiden aktiv. Dr Watson får balansera genom sitt fördömande av drogbruket och utvecklas dessutom senare som karaktär genom att finna kärleken. Sherlock Holmes bara suckar åt alla emotioner som han bara finner stör människans analytiska slutledningsförmåga. En annan sensation i berättelsen är dvärgfolket från Andanamo-öarna, omnämnda som fängelseöar i närheten av Indien. Jag tvivlar på att de fanns i verkligheten. Bakgrundshistorien har dock förflyttat sig till Indien, med sensationella juvelrikedomar och Sepoy-uppror som historiens upprinnelse. Själv får detta mig att tänka på 'homo floriensis', som helt nyligen upptäcktes på just en ostindisk ö, en tidig människa som utvecklats isolerat, ca små som barn, men som dog ut för tiotusen år sedan när istiden tog slut.
Trots att det är Dr Watson som berättar om Sherlock Holmes, så är tonen mycket neutral. Vi får två motsatta åsikter såväl kring känslor som kring droger. Avsnittet som utspelas i Indien avslöjar den sociala hierarkin, med vita överst, sikher däremellan, och hinduer som samhällets otrogna, lögnaktiga bottensats. Men detta är inte författarens ståndpunkt. Ojämlikheten kommer fram hos de olika karaktärernas syn på livet. Den enkle engelske soldaten upplever en helt annan gemenskap med sina landsmän i indien, än vad han någonsin skulle få göra hemma i England. Sikherna ner ner på hinduer och strävar upp mot den vite mannen, men får se sig lurad, inte håller de vita sitt ord. Mördaren beskrivs först som otroligt ful och våldsam, men bilden nyanseras senare genom bakgrundshistorien som ger motivet för hämnden.
Watson och Holmes funderar över människan som gåta. Dr Watson föreslår att människan är "en själ gömd inuti ett djur". Holmes hävdar att medan varje individ är ett olösligt mysterium, där man aldrig vet hur en viss person kommer att agera, så är det statistiska utfallet för hur många som agerar på ena eller andra sättet, enligt Holmes - konstant.
PS. Mördaren är alltså inte som hos EA Poe en orangutang, men likväl en mycket speciell, hårig dvärgmänniska. Dödsfallen utförs i denna historia via extremt effektiva giftpilar, sådana som urfolk har använt via blåsrör. Lustigt är att jag just nu läser Mordet i Eiffeltornet av Claude Izner, som utgavs i Frankrike första gången 2003, men där handlingen är förlagd till Paris 1889 - och även där dör offren extremt snabbt av giftstick (currare), och även här knutet till Sydostasien.
Sherlock Holmes dyker upp första gången i A Study in Scarlet (1887), en ganska splittrad historia som Doyle hade ganska svårt att få utgiven. Mästerdetektiven var en så ny genre att dess form ännu ine var fastlagd. Dess form kan tyckas splittrad, men det är just det som fascinerar mig. Detta är en roman som inte bestämt vilket dess huvudtema eller målgrupp är. Inledningsvis får vi lära känna såväl Sherlock Holmes som Dr Watson ganska ingående. Därpå kommer ett mystiskt mord som blir ett sätt att visa upp Mr Holmes excentriska analytiska förmåga. Varpå vi hastigt och lustigt hamnar i amerikanska halvökentrakter några årtionden tidigare, som ger en mycket negativ bild av en religiös sekt (mormoner). Här blandas romantik och sensationshistorier med vilda västerns nybyggar-mödor i en lång och komplicerad historia om makt och hämnd, vilken sent omsider leder fram (och tillbaka) till kortromanens inledande mord, som Sherlock Holmes får ge en kort och koncis slutlig analytisk utredning av. Tidsspannet gör det hela något suspekt, hur Mr Holmes kan sitta inne med all denna info. Textens relativa korthet gör att den oftast kallas långnovell, men känslan vid läsning blir för mig betydligt längre på grund av alla utvikningar. Men hur än fascinerad jag blir av denna schizofrena och smått nojiga historia, blev inte samtiden det.
Förutom en amerikansk tidningsutgivare, som planerar att expandera mot den europeiska marknaden och insåg deckargenrens möjliga framtida storhet. Han bad såväl Oscar Wilde som Arthur Conan Doyle att skriva varsin spännande historia för hans tidning. Oscar Wilde skrev klassikern Dorian Grays porträtt, och Doyle beslöt att låta Sherlock Holmes ta itu med ännu ett klurigt fall, The Sign of the Four (1890). Denna historia är betydligt tätare strukturerad, trots att även denna avslutas med en återblickande bakgrundshistoria, berättad av en av förövarna, så är denna bara en avslutning, inte en huvudingrediens.
Historien inleds med en explicit diskussion mellan Sherlock Holmes och Dr Watson, där den senare tillåter sig att tvivla på att analytiskt tänkande verkligen kan avslöja så mycket som Holmes påstår. Inledningskapitlet blir därmed en programförklaring kring mästerdetektiven och i förlängningen för denna nyta litterära genre. Till huvudinredienserna hör 'sensationer'. Redan på första sidan avslöjas Sherlock Holmes som skamlöst drogberoende. Förklaringen sägs vara att hans hjärna kräver ständig stiumlans, vara hela tiden aktiv. Dr Watson får balansera genom sitt fördömande av drogbruket och utvecklas dessutom senare som karaktär genom att finna kärleken. Sherlock Holmes bara suckar åt alla emotioner som han bara finner stör människans analytiska slutledningsförmåga. En annan sensation i berättelsen är dvärgfolket från Andanamo-öarna, omnämnda som fängelseöar i närheten av Indien. Jag tvivlar på att de fanns i verkligheten. Bakgrundshistorien har dock förflyttat sig till Indien, med sensationella juvelrikedomar och Sepoy-uppror som historiens upprinnelse. Själv får detta mig att tänka på 'homo floriensis', som helt nyligen upptäcktes på just en ostindisk ö, en tidig människa som utvecklats isolerat, ca små som barn, men som dog ut för tiotusen år sedan när istiden tog slut.
Trots att det är Dr Watson som berättar om Sherlock Holmes, så är tonen mycket neutral. Vi får två motsatta åsikter såväl kring känslor som kring droger. Avsnittet som utspelas i Indien avslöjar den sociala hierarkin, med vita överst, sikher däremellan, och hinduer som samhällets otrogna, lögnaktiga bottensats. Men detta är inte författarens ståndpunkt. Ojämlikheten kommer fram hos de olika karaktärernas syn på livet. Den enkle engelske soldaten upplever en helt annan gemenskap med sina landsmän i indien, än vad han någonsin skulle få göra hemma i England. Sikherna ner ner på hinduer och strävar upp mot den vite mannen, men får se sig lurad, inte håller de vita sitt ord. Mördaren beskrivs först som otroligt ful och våldsam, men bilden nyanseras senare genom bakgrundshistorien som ger motivet för hämnden.
Watson och Holmes funderar över människan som gåta. Dr Watson föreslår att människan är "en själ gömd inuti ett djur". Holmes hävdar att medan varje individ är ett olösligt mysterium, där man aldrig vet hur en viss person kommer att agera, så är det statistiska utfallet för hur många som agerar på ena eller andra sättet, enligt Holmes - konstant.
PS. Mördaren är alltså inte som hos EA Poe en orangutang, men likväl en mycket speciell, hårig dvärgmänniska. Dödsfallen utförs i denna historia via extremt effektiva giftpilar, sådana som urfolk har använt via blåsrör. Lustigt är att jag just nu läser Mordet i Eiffeltornet av Claude Izner, som utgavs i Frankrike första gången 2003, men där handlingen är förlagd till Paris 1889 - och även där dör offren extremt snabbt av giftstick (currare), och även här knutet till Sydostasien.
2013-05-13
NP 1944 - Johannes V Jensen
Dansken Johannes V. Jensen (1873-1950) fick nobelpris 1944, men eftersom andra världskriget ännu pågick (inga litteraturpristagare utsågs 1940-43) blev det ingen fest, men hoppet om framtiden tycks ha återvänt detta år, även om priset fick hämtas först 1945. Prismotivering:
"för den sällsynta kraften och frodigheten i hans diktarfantasi,
förenad med vittfamnande och djärv, nyskapande stilkonst"
Av Jensen har jag endast läst 16 av hans Himmerlandshistorier, i urval av Atlantis 1984, varav de flesta tillkom mellan åren 1898-1910. Men i näst sista berättelsen refererar Jensen till sin fars död 1923, så några måste ha tillkommit innan den samlade utgåvan med 31 berättelser utgavs 1933. Jensen föddes i det nordjylländska landskapet Himmerland, och det är denna bondebygd som är grunden för alla enskilda porträtt i dessa korta noveller. Jensen föddes in i en tid då Darwins utvecklingslära var det nya stora samtalsämnet och arkeologerna gjorde stora framsteg och upptäckter. Det var också härifrån och längre ner längs Nordsjökusten som man ansåg att germanerna höll till innan de tog sig över till England under forntiden. Jensen blev så fascinerad att han skrev en bokserie kring detta.
Jensen fick lämna hembygden för storstaden för att studera medicin, men behövde pengar, började skriva och debuterade 1896 med en roman som ska handla om hur handlingsförlamade bondestudenter möter storstadslivets krav, den stora omställningen från urtida bondebygd till modernt upptrissat storstadsliv. För mig framträder Himmerlandshistorierna som ett försök att föreviga detta gångna, men under Jensens ungdom ännu fullt levande urtida bondeliv. Och det är absolut ingen bonderomantik, utan oftast ren kraftfull realism. Människan stiger fram likt djuren, ibland som offer, ibland herrar, och använder de metoder de kan för att överleva.
Livet var strävsamt och ofta hårt, som för blyga Kirsten, som visserligen fick gifta sig med bygdens eftertraktade smed, men till sist sedan både han och alla tre barnen dött före henne, förlorade förståndet. Hon hade fått "se för mycket" sa folk. Innan dess får hon berätta historien om "Den tyste Mogens", hur våldsamt det kan gå till när man inte klarar av att uttrycka sina känslor med ord. Det är tydligt att hon upplever sin tid som en brytningstid, hon skiljer på hur det var i hennes ungdom, när bönder 'skulle vara syndare', för vad skulle annars "nåden" (i den kristna dogmen) vara till för nytta. Men nu börjar även bönder bli 'kelna', tar till sig 'fint folks' manér, de som kan tala för sig, underförstått studerat stadsfolk. Medan umgänget i hennes ungdom var 'grovt, enkelt folk' för som hon säger "det fanns ingen för att beskydda oss utom vi själva." Och vad gäller kärlek gjorde de sig inte så mycket huvudbry, "det bar raskt ikull med oss". Ingen falsk polityr med andra ord. Jensens realism ligger till stor del i det folkligt drastiska.
Kirstens eget liv avverkas i novellen "Trettiotre år" som också är en betraktelse över tidens gång. Folk föds, sliter och dör. Endast luffarna, tiggarna, som tycks leva på alkohol, förändras aldrig, hos dem står tiden stilla. Men de åstadkommer heller ingenting och är lika skröpliga livet igenom. Medan de som sliter både blommar upp och tacklar av. En darwinsk utveckling?
"Wombwell" är den enda berättelse där den yttre världen tränger sig på, den kommer via ett engelskt 'menageri', dvs en sorts cirkus som förevisar vilda djur. I den får bygdens doktor, som brukar stoltsera i 'stadskläder' och förakta de enkla bönder vars hälsa han skulle ta hand om, sig en törn. Han vill visa upp sina kunskaper i engelska och försöker prata med cirkusdirektören, som i sin tur inte bevärdigar honom en blick ens, varför han får känna på samma förakt som han visar sina bönder. Doktorns son Einar lyckas betydligt bättre med sin engelska, han får åka på kuskbocken på en av cirkusvagnarna. Han tillhör den generation som är på väg bort från lantbygden. Liksom det föräldralösa fattighusbarnet Lille-Niels. För den senare var detta en lyckodag, då omgivningen uppmärksammar honom på kuskbocken, att han har 'gott gry' förutom sitt osvikligt goda humör, vilket blir början på hans framtid ute i världen.
Min absoluta favorit i Atlantis volym är dock "Ane och kon", om en gammal kvinna och hennes ko. Aldrig har jag läst en sådan fantastisk, ingående och levade bild av en ko. Via kon inser man vilken omsorg den fattig kvinnan lägger ner på sin ko, inte mindre än om kon varit hennes barn. Så omhuldad har kon varit att hon minsann inte känner rädsla ens inför slaktare. Några exempel:
"Den var ju lite skarp i akterparitet och längs ryggbenen, men annars var det solitt alltihop."
Inte välståndets fetma och frodighet alltså, men välhållen på alla sätt. Att slaktaren klämmer på kons rygg är ett närmande som "den drog sig lite undan ifrån utan att bli stött." Men när han snärtar åt mulen "vibrerar [kon] förnärmat med ögonlocken".
Jag blir helt salig över denna inkännande beskrivning av en ko. Och inte tänker gumman sälja sin ko, nej, hon vill ju bara att kon - som är så ensam (som hon själv antagligen) - skall få roa sig lite på marknaden.
2013-05-05
Om Solen vill - Heidi von Born (1993)
Hittade denna roman hos Myrorna. Den andra av Heidi von Born jag läser - och inser att jag hittills missat en poetisk romanförfattare av hög klass. Från första sidan ramlar jag in i huvudpersonen, Stefan 15 år, också kallad Nur, och hans svirrande tankar. Hans tankar åker bergochdal-bana, känslomässigt inför personer i omgivnignen. Det är känslor av olika slag som är huvudtemat. Oftast ett försök att hantera något svårbegripligt. Livet flyter från slutet av april fram till midsommar, från slutet av terminen till början av sommarlovet. Året 1953. Nur försöker bestämma över sig själv i en ständig dragkamp med omgivningen.
På romanens första sidan finns Nurs beskrivning av hur sömnen känns:
"Underliga bilder rusar genom hjärnan, de är som gjorda för att aldrig stanna, aldrig bli kvar. Inte ens färgerna! Man vaknar och där finns de som ett minne, som värker men som inte kan formuleras. En känsla av något oerhört som svischat förbi, någonting viktigt som aldrig går att få tillbaka."
Och först sedan jag läst fram till sista sidan inser jag att detta skulle kunna beskriva inte bara Nurs känsla inför sin sömn, utan också mina känslor inför att stiga in och ut ur hans tankevärld, min känsla inför hela denna roman.
På romanens första sidan finns Nurs beskrivning av hur sömnen känns:
"Underliga bilder rusar genom hjärnan, de är som gjorda för att aldrig stanna, aldrig bli kvar. Inte ens färgerna! Man vaknar och där finns de som ett minne, som värker men som inte kan formuleras. En känsla av något oerhört som svischat förbi, någonting viktigt som aldrig går att få tillbaka."
Och först sedan jag läst fram till sista sidan inser jag att detta skulle kunna beskriva inte bara Nurs känsla inför sin sömn, utan också mina känslor inför att stiga in och ut ur hans tankevärld, min känsla inför hela denna roman.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
