Dansken Johannes V. Jensen (1873-1950) fick nobelpris 1944, men eftersom andra världskriget ännu pågick (inga litteraturpristagare utsågs 1940-43) blev det ingen fest, men hoppet om framtiden tycks ha återvänt detta år, även om priset fick hämtas först 1945. Prismotivering:
"för den sällsynta kraften och frodigheten i hans diktarfantasi,
förenad med vittfamnande och djärv, nyskapande stilkonst"
Av Jensen har jag endast läst 16 av hans Himmerlandshistorier, i urval av Atlantis 1984, varav de flesta tillkom mellan åren 1898-1910. Men i näst sista berättelsen refererar Jensen till sin fars död 1923, så några måste ha tillkommit innan den samlade utgåvan med 31 berättelser utgavs 1933. Jensen föddes i det nordjylländska landskapet Himmerland, och det är denna bondebygd som är grunden för alla enskilda porträtt i dessa korta noveller. Jensen föddes in i en tid då Darwins utvecklingslära var det nya stora samtalsämnet och arkeologerna gjorde stora framsteg och upptäckter. Det var också härifrån och längre ner längs Nordsjökusten som man ansåg att germanerna höll till innan de tog sig över till England under forntiden. Jensen blev så fascinerad att han skrev en bokserie kring detta.
Jensen fick lämna hembygden för storstaden för att studera medicin, men behövde pengar, började skriva och debuterade 1896 med en roman som ska handla om hur handlingsförlamade bondestudenter möter storstadslivets krav, den stora omställningen från urtida bondebygd till modernt upptrissat storstadsliv. För mig framträder Himmerlandshistorierna som ett försök att föreviga detta gångna, men under Jensens ungdom ännu fullt levande urtida bondeliv. Och det är absolut ingen bonderomantik, utan oftast ren kraftfull realism. Människan stiger fram likt djuren, ibland som offer, ibland herrar, och använder de metoder de kan för att överleva.
Livet var strävsamt och ofta hårt, som för blyga Kirsten, som visserligen fick gifta sig med bygdens eftertraktade smed, men till sist sedan både han och alla tre barnen dött före henne, förlorade förståndet. Hon hade fått "se för mycket" sa folk. Innan dess får hon berätta historien om "Den tyste Mogens", hur våldsamt det kan gå till när man inte klarar av att uttrycka sina känslor med ord. Det är tydligt att hon upplever sin tid som en brytningstid, hon skiljer på hur det var i hennes ungdom, när bönder 'skulle vara syndare', för vad skulle annars "nåden" (i den kristna dogmen) vara till för nytta. Men nu börjar även bönder bli 'kelna', tar till sig 'fint folks' manér, de som kan tala för sig, underförstått studerat stadsfolk. Medan umgänget i hennes ungdom var 'grovt, enkelt folk' för som hon säger "det fanns ingen för att beskydda oss utom vi själva." Och vad gäller kärlek gjorde de sig inte så mycket huvudbry, "det bar raskt ikull med oss". Ingen falsk polityr med andra ord. Jensens realism ligger till stor del i det folkligt drastiska.
Kirstens eget liv avverkas i novellen "Trettiotre år" som också är en betraktelse över tidens gång. Folk föds, sliter och dör. Endast luffarna, tiggarna, som tycks leva på alkohol, förändras aldrig, hos dem står tiden stilla. Men de åstadkommer heller ingenting och är lika skröpliga livet igenom. Medan de som sliter både blommar upp och tacklar av. En darwinsk utveckling?
"Wombwell" är den enda berättelse där den yttre världen tränger sig på, den kommer via ett engelskt 'menageri', dvs en sorts cirkus som förevisar vilda djur. I den får bygdens doktor, som brukar stoltsera i 'stadskläder' och förakta de enkla bönder vars hälsa han skulle ta hand om, sig en törn. Han vill visa upp sina kunskaper i engelska och försöker prata med cirkusdirektören, som i sin tur inte bevärdigar honom en blick ens, varför han får känna på samma förakt som han visar sina bönder. Doktorns son Einar lyckas betydligt bättre med sin engelska, han får åka på kuskbocken på en av cirkusvagnarna. Han tillhör den generation som är på väg bort från lantbygden. Liksom det föräldralösa fattighusbarnet Lille-Niels. För den senare var detta en lyckodag, då omgivningen uppmärksammar honom på kuskbocken, att han har 'gott gry' förutom sitt osvikligt goda humör, vilket blir början på hans framtid ute i världen.
Min absoluta favorit i Atlantis volym är dock "Ane och kon", om en gammal kvinna och hennes ko. Aldrig har jag läst en sådan fantastisk, ingående och levade bild av en ko. Via kon inser man vilken omsorg den fattig kvinnan lägger ner på sin ko, inte mindre än om kon varit hennes barn. Så omhuldad har kon varit att hon minsann inte känner rädsla ens inför slaktare. Några exempel:
"Den var ju lite skarp i akterparitet och längs ryggbenen, men annars var det solitt alltihop."
Inte välståndets fetma och frodighet alltså, men välhållen på alla sätt. Att slaktaren klämmer på kons rygg är ett närmande som "den drog sig lite undan ifrån utan att bli stött." Men när han snärtar åt mulen "vibrerar [kon] förnärmat med ögonlocken".
Jag blir helt salig över denna inkännande beskrivning av en ko. Och inte tänker gumman sälja sin ko, nej, hon vill ju bara att kon - som är så ensam (som hon själv antagligen) - skall få roa sig lite på marknaden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar