"Sherlock Holmes" - Sir Arthur Conan Doyle (1887, 1890)

Arthur Conan Doyle var utbildad ögonläckare, men ganska sysslolös på sin privata praktik, så han använde väntetiden mellan patienterna till att skriva historier. I sin ungdom fascinerade honom den av E.A Poe 45 år tidigare skapade figuren Auguste Dupin, en mästerligt rationell tänkare, främst i Morden på Rue Morgue, urskapelsen till stängda-rummet-mysterier. Under sina läkarstudier hade Doyle dessutom en lärare i medicin som hela tiden excellerade i förmågan att observera varje detalj och ur dessa dra vittgående slutledningar, och därigenom tillhör förebilderna för Sherlock Holmes.

Sherlock Holmes dyker upp första gången i A Study in Scarlet (1887), en ganska splittrad historia som Doyle hade ganska svårt att få utgiven. Mästerdetektiven var en så ny genre att dess form ännu ine var fastlagd. Dess form kan tyckas splittrad, men det är just det som fascinerar mig. Detta är en roman som inte bestämt vilket dess huvudtema eller målgrupp är. Inledningsvis får vi lära känna såväl Sherlock Holmes som Dr Watson ganska ingående. Därpå kommer ett mystiskt mord som blir ett sätt att visa upp Mr Holmes excentriska analytiska förmåga. Varpå vi hastigt och lustigt hamnar i amerikanska halvökentrakter några årtionden tidigare, som ger en mycket negativ bild av en religiös sekt (mormoner). Här blandas romantik och sensationshistorier med vilda västerns nybyggar-mödor i en lång och komplicerad historia om makt och hämnd, vilken sent omsider leder fram (och tillbaka) till kortromanens inledande mord, som Sherlock Holmes får ge en kort och koncis slutlig analytisk utredning av. Tidsspannet gör det hela något suspekt, hur Mr Holmes kan sitta inne med all denna info. Textens relativa korthet gör att den oftast kallas långnovell, men känslan vid läsning blir för mig betydligt längre på grund av alla utvikningar. Men hur än fascinerad jag blir av denna schizofrena och smått nojiga historia, blev inte samtiden det.

Förutom en amerikansk tidningsutgivare, som planerar att expandera mot den europeiska marknaden och insåg deckargenrens möjliga framtida storhet. Han bad såväl Oscar Wilde som Arthur Conan Doyle att skriva varsin spännande historia för hans tidning. Oscar Wilde skrev klassikern Dorian Grays porträtt, och Doyle beslöt att låta Sherlock Holmes ta itu med ännu ett klurigt fall, The Sign of the Four (1890). Denna historia är betydligt tätare strukturerad, trots att även denna avslutas med en återblickande bakgrundshistoria, berättad av en av förövarna, så är denna bara en avslutning, inte en huvudingrediens.

Historien inleds med en explicit diskussion mellan Sherlock Holmes och Dr Watson, där den senare tillåter sig att tvivla på att analytiskt tänkande verkligen kan avslöja så mycket som Holmes påstår. Inledningskapitlet blir därmed en programförklaring kring mästerdetektiven och i förlängningen för denna nyta litterära genre. Till huvudinredienserna hör 'sensationer'. Redan på första sidan avslöjas Sherlock Holmes som skamlöst drogberoende. Förklaringen sägs vara att hans hjärna kräver ständig stiumlans, vara hela tiden aktiv. Dr Watson får balansera genom sitt fördömande av drogbruket och utvecklas dessutom senare som karaktär genom att finna kärleken. Sherlock Holmes bara suckar åt alla emotioner som han bara finner stör människans analytiska slutledningsförmåga. En annan sensation i berättelsen är dvärgfolket från Andanamo-öarna, omnämnda som fängelseöar i närheten av Indien. Jag tvivlar på att de fanns i verkligheten. Bakgrundshistorien har dock förflyttat sig till Indien, med sensationella juvelrikedomar och Sepoy-uppror som historiens upprinnelse. Själv får detta mig att tänka på 'homo floriensis', som helt nyligen upptäcktes på just en ostindisk ö, en tidig människa som utvecklats isolerat, ca små som barn, men som dog ut för tiotusen år sedan när istiden tog slut.

Trots att det är Dr Watson som berättar om Sherlock Holmes, så är tonen mycket neutral. Vi får två motsatta åsikter såväl kring känslor som kring droger. Avsnittet som utspelas i Indien avslöjar den sociala hierarkin, med vita överst, sikher däremellan, och hinduer som samhällets otrogna, lögnaktiga bottensats. Men detta är inte författarens ståndpunkt. Ojämlikheten kommer fram hos de olika karaktärernas syn på livet. Den enkle engelske soldaten upplever en helt annan gemenskap med sina landsmän i indien, än vad han någonsin skulle få göra hemma i England. Sikherna ner ner på hinduer och strävar upp mot den vite mannen, men får se sig lurad, inte håller de vita sitt ord. Mördaren beskrivs först som otroligt ful och våldsam, men bilden nyanseras senare genom bakgrundshistorien som ger motivet för hämnden.

Watson och Holmes funderar över människan som gåta. Dr Watson föreslår att människan är "en själ gömd inuti ett djur". Holmes hävdar att medan varje individ är ett olösligt mysterium, där man aldrig vet hur en viss person kommer att agera, så är det statistiska utfallet för hur många som agerar på ena eller andra sättet, enligt Holmes - konstant.

PS. Mördaren är alltså inte som hos EA Poe en orangutang, men likväl en mycket speciell, hårig dvärgmänniska. Dödsfallen utförs i denna historia via extremt effektiva giftpilar, sådana som urfolk har använt via blåsrör. Lustigt är att jag just nu läser Mordet i Eiffeltornet av Claude Izner, som utgavs i Frankrike första gången 2003, men där handlingen är förlagd till Paris 1889 - och även där dör offren extremt snabbt av giftstick (currare), och även här knutet till Sydostasien.