Birgitta Trotzigs genombrott, en mycket dyster historia. Om människan verkligen varit så totalt kärlekslös genom historien, har jag svårt att förstå hur vi blivit en så 'framgångsrik' ras.
Men tänker jag 1950-tal, så nära efter andra världskriget, är dysterheten begriplig. Trotzigs historia tilldrar sig i slutet av 1600-talet, också ett århundrade söndersplittrat av krig. Trotzig skriver om präster, men utan andlighet, en allmän tröstlös brist på andlighet, vilket får mig att tänka på efterkrigstidens existentialister, en anda av 'Gud är död´ - människan övergiven. Egentligen alldeles för dyster för att läsa så här i skön försomamrtid.
Jag kan ana bibliska referenser, som det brinnande trädet. Folk blir rädda, men ingen gud talar till dem ur lågorna. På en nivå är berättelsen rakt igenom realistisk, ideliga födelser och dödsfall, stank, blod och andra kroppsvätskor, svält och skymfer. Huvudpersonen heter Isak och blir offrad, inte av sin far, utan av sin son, och ingen gudshand finns där att stoppa offret. Språket brister i meningsbyggnad, på ett sätt som skulle kunna vara poesi, om inte alla karaktärer vore så svältfödda.
En medveten luddighet i meningsflödet som antyder brist på mening. Liksom språkliga luckor kan symbolisera andliga brister. Vilket får mig att associera till den litterära modernismens språkliga fokus.
Men trots den övervägande mörka tonen slutar alltihop med en lovsång till barnet, en symbolisk återuppståndelse.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar