Förvandlingen - Franz Kafka (1915)

 

Jag tror alla vet vem Gregor Samsa är, han som plötsligt en morgon vaknar upp som insekt. Jag har alltid tänkt att det måste vara Kafkas mest intressanta historia. Ändå har jag lyckats undvika att läsa den - i årtionden. Kafka blev visst aldrig nöjd med historien som helhet, men för mig duger den bra. För det är ingen skräckhistoria. Gregor må se ut som ett monster från utsidan, men inuti är det samma vänliga Gregor, som vill göra sin plikt, och vara hänsynsfull. Även om han inte längre kan göra sig förstådd.

En absurd historia, i en absurd värld? En fantasi, som tycks utgå ur en löneslavs våndor. Livet begränsat utan återvändo. Ansvarsbördan att försörja såväl föräldrar som syster. Han vill så gärna spara ihop nog för att låta systern få studera på musikkonservatoriet. Men livet är begränsat, kraven många, om hur man ska leva, vara, reagera. Kommunikationsproblem, inte minst mellan far och son, gör livet tungt. 

Gregor kan se och förstå allt som sker. Det är omgivningen som blir rädda för insekten stor som en människa, som inte kan göra sig förstådd, för familjen  hör bara insektens 'surr'. 

Systern Grete, 17 år, är den som i början har intuition nog att känna vad brodern behöver. Hon städar och försöker ställa fram mat åt Gregor. När han har svårt att röra sig i sitt trånga sovrum, vill hon flytta ut de onödiga möblerna. Men det vill inte modern, som känner att det vore att 'ge upp', att inte tro på att sonen skall 'bli sig själv' igen. Det är alltså även en historia om identitet, Gregor har förlorat sig själv. Han funderar över vad det är att vara människa, eller djur? Fortfarande som insekt tycks han uppskatta systerns fiolspel, den gör honom gripen, mer än någon annan människa i närheten. Räknas inte det? 

Men även systerns liv begränsas av broderns tillstånd, även hon måste hitta ett arbete, nu när brodern inte längre kan försörja familjen. Familjen börjar ta inneboende i ena rummet, men när de upptäcker 'insekten' betraktas de som paria, snuskiga. Du förtvivlar även systern, inför sitt begränsande liv. Hon kräver att 'odjuret', som omöjligt kan vara hennes 'bror', om det inte förstår att det måste ge sig av. Hela familjen tycks ge upp, känner sig förföljd av ett gissel, värre drabbade än andra familjer. 

Endast den gamla städerskan är inte rädd, hon kallar Gregor för 'Dyngbagge' och till tror honom förståndsgåvor. Och visst förstår han, och svälter ihjäl sig. När bara ett tunt skal återstår, kan städerskan lätt städa ut resterna. Och livet åter visa sig från den ljusa sidan - för resten av familjen. För Gregor fanns det dock ingen lösning.

The Valley of Fear - Sir Arthur Conan Doyle (1915)

 

Valley of Fear, är Arthur Conan Doyles fjärde roman, där Sherlock Holmes får vara med på ett hörn.  och återigen bara bitvis. Det var ju så det började, 1887, med A Study in Scarlet. Men folk förälskade sig i skapelsen Sherlock Holmes, medan författarens vyer var vidare. Sherlocks slutledningsförmåga är för briljant, han löser alla gåtor alltför snabbt, för att kunna fylla ut texten till en hel roman. 

Valley of Fear är en otäck historia, där Sherlock får ett nödrop via kodat brev, men inte hinner fram i tid att rädda första offret. Utgiven alldeles i början av första världskriget, en krigisk Vi-mot-Dom ton råder i hela romanen. men Doyle hade avlivat Sherlock åtskilligt tidigare, så historien är bakåt-daterad till 1890-talet, och därifrån till en utdragen förhistoria från 1875 - som upptar andra halvan av boken, och troligen är det som främst intresserade Doyle. Vi är tillbaka i det laglösa Amerika. Ändå är det ett otäckt framåtblickande mot gängkriminalitet, anarki, maffia, brottssyndikat som tar över samhället.

Doyle introducerar också en detektiv som arbetar 'under cover'. -- Hela intrigen är så mörk, att det inte kan vara annat än färgad av kriget och dess omänskliga våld. Jag är tacksam att romanen slutar med en twist, som inte är lätt att räkna ut i förväg, men som tillför visst ljus - hopp - till historien. Den gör det också värd att läsa, och jag tänker inte avslöja hur, för dem som ännu inte läst Valley of Fear. 

Detta måste vara en av Doyles skickligast konstruerade historier. För 'förhistorien' under andra halvan av boken innehåller också detektiver och brottsutredningar, och lyckas binda dem samman. 

Knutsmässo marknad : Komedier i Bergslagen 3 - Hjalmar Bergman (1916)

 Så har jag kommit till tredje delen i trilogin. Första delen betraktade hela släkthistorier mycket schematiskt, och på långt håll, som att vända en kikare bakochfram. Som om släktled efter släktled är dömda att behålla samma namn och beteenden. Andra boken saktade ner och landade på 1850-talet, med närmare porträtt av en rad omaka äktenskap och kärleksbekymmer. inte desto mindre med parallella generella beteendemönster. 

Tredje boken har landat i staden mitt i Bergslagen, den som ännu inte döpts till Wadköping: Knutsmässo marknad  har zoomat in på stadens traditionella marknad på Tjugondag Knut. Denna historia är begränsad till tre dagar, som en pjäs i tre akter. här möts nu många av människorna som figurerat i tidigare böcker, inklusive en konrektor Krok, alltså ur en av släkterna i den tidigare romanen, Vi Bookar, Krokar och Rothar (1912). Hjalmar Bergman har stegvis byggt upp sitt universum, och under dessa krigsår valt att se tillbaka i sin hemtrakts äldre historia. 

Och han gör det på ett alldeles eget sätt, med expressionistiskt breda penseldrag som känns så moderna. Och i denna tredje del ger texten mig en levande filmisk känsla. Bergman har alltid varit mästerlig på dialog, orden rullar fram, munhuggs ohejdat, allt är som gjort för teater och film. Men i denna bok är varje beskrivning, varje karaktär, lika mästerligt fastnaglade via få ord, som om jag tillåts följa med en filmkameras löpningar, i full flykt ilar den, från scen till detalj, från person till person. Inte ett onödigt ord, ändå lever allt upp.

Från tidigare böckers vidvinkel, är denna text mer ett myller granskat i mikroskop. Har man läst de tidigare böckerna, är alla personer som går in och ut ur scenbilden bekanta. Om inte, är det kanske förvirrande. Men dialogerna är mästerligt levande, liksom alla detaljer. Texten avbildar hastigt både miljö och karaktärer och avbildar sinnligt levande 1850-talets myllrande marknad, bland dofter. varor och egenartade karaktärer, i en trovärdig äldre samtalston och samhällskänsla. 

Kanske känns inte denna marknadstablå lika 'djup' som tidigare frågeställningar. men vi möter ett äldre universum, en fattig och skitig tid av orättvisor och maktfullkomlighet och protester gestaltas. Djupet rör bara magister Ekmarck som vill rusta till bröllop med rådmannens dotter, han vill ta sig ur sin fattigdom och skaffa sig ett pastorat med fast inkomst att gifta sig på. Men de sociala skrankorna är benhårt stabila. Alla vet hur enkla föräldrar magistern har, han kan varken få fast pastorat eller elegant brud. Ekmarck kan inte tävla med en greve, Han tappar dessutom intresset när Lisa-Brita börjar resonera krasst. Han tar avstånd från det sociala spelet. 

Bergman ägnade alltså dessa krigsår åt att fästa sitt Bergslagen, sitt landskap, på papper, färdigt att befolkas av än fler, än mer utmejslade historier under åren som kommer.  Men under Knutmässo marknad  spelar stadens elit teater på rådmannens vind - en tragedi av Voltaire, medan de fattiga festar i källaren och i brygghuset.

Dansen på Frötjärn : Komedier i Bergslagen 2 - Hjalmar Bergman (1915)

Andra delen i Hjalmar Bergmans trilogi har saktat ner och landat i 1850-talet. Historierna rör sig fortsatt om människorna runt sjön Kroken i Bergslagen, lantadel och annan överklass på nedåtgående. Dansen går runt bygden, med temat 'Vad är kärlek?' Ska vi välja köttets lust, eller avstå den? Är bördsstolthet viktigare än mat på bordet? Ska vi hjälpa eller stjälpa varann? Människornas kärleksobjekt skiljer sig åt även i dessa historier. Det är inte alltid skönheten i det motsatta könet som bedårar mest. Ibland är det mat, blommor, vänskap, eller den egna familjen, likaväl som anor och snobberi. Vi får höra en mångfald motsatta tongångar. Men ett grundtema är att unga flickor gifts bort med äldre, ofta 'fula' män.

Boken börjar med att berätta om 'Fru Gunhild på Hviskingeholm, 1847-1863', som när hon var 20 år vigdes med Abraham Lilja, 48 år och Bergslagens snålaste man. Gnidigheten mal med tiden ner Gunhilds självkänsla och förstånd. Hon finner att hon begick mened, en stor synd, när hon lovade att älska sin make i nöd och lust. Hon hade alltid hållit av sin unge kusin. Hon kämpar på som god maka, föder fyra barn, men har hela tiden en osynlig låtsasvän, en ung man att vara kär i. De tre första barnen liknar maken, men vid fjärde graviditeten, när hon är 38, luckras underdånigheten upp. Dottern döps till Judith, inte något släktnamn, och får allt hon vill, behöver inte arbete, utan skäms bort. Judith personifierar moderns försök till frigörelse. När Judith slutligen själv försöka rymma med en ung kusin, klär hon ut sig till ung man, och den förvirrade modern blandar då ihop dottern med sin egen låtsaskärlek och följer med, vilket gör att de snart återvänder till hemmet. Ibland är hon dock medveten om att hon inte kan skilja på verklighet och fantasi. 

Gunhild tillhörde släkten Bourmaister som nu bebor gården Hilleborn. Resten av boken handlar främst om bergmästare Rygells tre äktenskap. Rygell är på uppåtgående, lånar ut pengar och köper slutligen ut gård efter gård från de skuldsatta, bryter malm och låter dem bo kvar som hyresgäster. Bland dessa är greven och grevinnan van Deen, som gifte sig redan 1807, och faktiskt haft ett lyckligt äktenskap allt sedan dess. Viveca blev den som folk alltid rådfrågade innan äktenskap ingicks. Hon var alltid kärleksfull, mild, 'oförstående' och emot resonansäktenskap.  Hon ville att fattigt folk att älska varann. Men 1842 brann deras herrgård Falla, och de hamnade utfattiga i ett ödestorp. Under tiden har Rygell tagit över, och ett årtionde senare förbarmat sig över dem, så de får bo gratis som inhysehjon på det som återstår av Falla. Varje sommar firas Vivecas födelsedag, genom att traktens familjer bygger majade äreportar till henne - tills trädgården en dag ödeläggs av fulla drängar och smeder. 

När Viveca fyller 70 år är hon nästan blind och döv, och tycks stå ensam i att förespråka kärlek framför familjeekonomi. På något sätt anses skulden vara Vivecas, att fattigdomen förvärras i trakten på 1850-talet. Men hon är av hävd älskad, tvärtemot Rygell, som köper upp alla gårdar som överklassen inte längre har råd med. 

Den otroligt fule, enögde, bergmästare Rygell bodde på Hoby, ett fattigt skräpigt ställe, med första hustrun, Malin Hamrin. Hon dansade bort alla sina krafter, och eftersom hon inte arbetade, fick hon svälta, och dog sedan under som en romantisk tablå under en lind. Rygell var först otröstlig änkeman, men gifter sig sedan med en prästdotter. Att hon är 20 år yngre, gör att han i morgongåva ger henne det natursköna Frötjärn, med nytt tvåvåningshus, som änkesäte att där vårda sin makes minne. Hon föder honom tre barn, men de uppfostras av släkt på annat håll, så prästdottern tynar bort i ensamheten. Obemärkt, obekant för alla i trakten. Rygell blir åter änkling tidigt 1850-tal.  

1857 blev Barbro Backe traktens nya härskarinnan, som Rygells tredje hustru. Även hon ung, går med på att gifta sig med den fule men rike Rygell, när han är nästan tre gånger äldre än henne. Detta trots att hon älskar en annan. Helt säkra är vi dock inte. Släkten Backe har gamla adliga rötter, men är nu utfattig, men de drömmer om sin tidigare släktgård Hilleborn. Barbro kräver detta Hilleborn i utbyte mot att gifta sig med Rygell. Hon vill ge Hilleborn till sin fattige kärlek, Gert Bourmaister. Alltså avstå sin kärlek, mot att få utöva givmildhet och göra honom rik. En paradox. 

När den fattige väl blir rik, kommer Barbro att redan vara gift med Rygell. På bröllopsdagen kör dock vagnen i diket och Barbro får sig en törn intill hjärtat, en obestämd kronisk åkomma som gör henne gradvis allt svagare.  Allt svagare blir även unge Gert Bourmaister, som dricker alltmer, förstår inte Barbros spel, utan blir alkoholiserad. Dessutom bor familjen Bourmaister redan på Hilleborn. Gerts farbror är visserligen så skuldsatta att Rygell snart kan avhysa dem. Men det dröjer och Barbro måste påminna Rygell om sitt löfte att ge henne Hilleborn. 

Är Hjalmar Bergman moralist? Eller trevar han efter en betydlig djupare etisk visdom. Språket flyter lätt fram, i lättsam lek. Som en nyck upprättar fru Barbro en domstol, regerad av omvänd psykologi, en dubbeltydig medkännande vishet likt Bibelns Salomon. Ute i ett naturskönt parklandskap, vill Barbro höra om traktens alla kärleksbekymmer och lösa dem. Den intelligenta Barbro, parerar suveränt alla paradoxer, och ser kärleken som en 'försakelse', ett offer. Men Barbro har själv en nog så metaforisk hjärtåkomma uppkommen när hon gifte sig utan kärlek.  

Barbros historia är tvetydig, för trots den lättsamma ytan, finns det bråddjup under denna yta. Och Rygell må vara ful och enögd, och hård i sitt ocker bland grannarna, men han är mild och undfallande mot sin unga hustru Barbro, och fördriver innevånarna på Hilleborn, för hennes skull, trots att det är just en av dem, hon vill ge gården till. Varför ska de fördrivas? Är det för att även Rygell skall tvingas utföra ett Kärleksoffer, likaväl som Barbro? Och som unge Bourmaister? 

Ändå får de alla gälda med livet. Gert skadas av ett vådaskott. Och Barbro kräver att få dansa till hjärtat inte orkar längre. Paradoxerna blir för komplicerade. Och Rygell blir änkling för tredje gången.  Kärleksdomstolen var en 'komedi', men i djupet råder mörker. Barbro hade aldrig känt sig som annat än en 'trasedocka', hon undervärderar sig själv. Hon ville ge Gert något värdefullare, och inser inte att kärlek är värdefullare än allt materiellt. 

Hjalmar Bergman blandar realism och romantik, vardag och egendomligheter, gestaltar människornas inre subjektiva våndor, med expressionismens breda penseldrag. I sin ordknapphet, snurrar bilderna som en dödsdans, och blir möjlig att tolka subjektivt, och läsas om igen, för att kanske tolkas på nya sätt varje gång. Evigt oberäknelig - schematisk - och ändå en ypperligt levande tidsskildring. 

Två släkter : Komedier i Bergslagen 1 - Hjalmar Bergman (1914)

Det är andra gången jag läser denna första roman i Hjalmar Bergmans trilogi 'Komedier i Bergslagen'. Det är uppenbart att jag inte förstod storheten i den när jag läste den första gången. Och det är inte förän i det sista långa kapitlet, 'Jörgen Siedels brev', som den djupare meningen med historierna uppenbaras. Dessförinnan är boken en lång räcka episoder, mytbildningar och legender, ur två Bergslagssläkters historia alltifrån 1600-talet. Det är svårt att hålla isär såväl namn som tid, då nästan alla tycks heta detsamma. Jan Erse är son till Erik Janse, och tvärtom, i generation efter generation. Och i släkten Siedel heter äldste sonen alltid Jörgen, utom urfader Joste från Pommern. 

Släkterna tvistar, försöker beröva varann herravälde och rikedom.  Men ju mer tiden går, desto mer består allt, och rullar i samma hjulspår. Och sällan står far och son ut med varann. Ändå följer de i varandras fotspår, som om det är ett orubbligt fastlagt öde. Och det är mycket alkohol och våld. Och även bakom prästen, finns vidskeplig skugga, hans kloka hustru som häxa, vars dekokter lika ofta dödar som botar de hjälpsökande. Det är ett skogarnas mörker som råder i det gamla Sverige. Tills man i slutet av 1700-talet börjar prata franska, men i övrigt är det samma våld och lurendrejerier.

Inte förrän i sista kapitlet, när lille Jörgen Siedel, 7 år - senaste generationen - undrar över sin identitet, klarnar min bild av romanen, även om Jörgens mor inte gör saken lättare för sin son. Han frågar: - Mor, vem är jag? Hon svarar:- Du! Du är inte så mycket som en liten ärta. Eller kanske att du är en liten ärta. Mor kan lägga dig i grytan, eller på vind att torka eller kasta bort dig. Alldeles som det behagar mor. Tänk på det och var lydig. 

Jörgen inser att modern har missförstått honom, men han vågar inte tjata, utan frågar då vem hans far är. - Kära far äger hela Klockeberga och dig och bror och mycket annat. - Men farfar då? - Farfar är fars far ... och dessförinnan var det farfars far, och farfars farfar (och dessutom ägde männen hustrur och pigor).

Jörgen tänker sig trött på den eviga raden av Jörgen-Siedlar, en del hänger som porträtt på salens väggar, 'sida vid sida som ärtorna i en skida', men det fanns fler Siedlar än tavlor. "Fanns det någon början? Fanns det något slut? Vem var han själv i den långa raden? En ärta är en ärta, far är far, Jörgen är Jörgen. - Mor, säg, har ärtorna namn?"

Plötsligt blev den groteska historien så rörande, inför sjuåringens funderingar. Och som så många barn lovar han sig själv, att han ska bli något annat, hederligt, gå sin egen väg - men ödet drar till slut in honom i sitt nät, och fast han aldrig stått ut med sin far, likt generationerna innan dess, blir han precis som sin far. 

Okej, även denna roman visar faktiskt på Hjalmar Bergmans mästerskap. Man får bara inte ha för bråttom när man läser och söker svaret. Trots att texten på ett sätt er mycket lättläst. Så finns där också ett djup, åtminstone faller en djup skugga över texten. Som så många texter, ända från 1900-talets början börjat ifrågasätta sin identitet, och söker sin identitet, sitt 'Jag', och önskar att få tänka själv i stället för att bara sätta på sig oket och följa sed och bruk.