Andra delen i Hjalmar Bergmans trilogi har saktat ner och landat i 1850-talet. Historierna rör sig fortsatt om människorna runt sjön Kroken i Bergslagen, lantadel och annan överklass på nedåtgående. Dansen går runt bygden, med temat 'Vad är kärlek?' Ska vi välja köttets lust, eller avstå den? Är bördsstolthet viktigare än mat på bordet? Ska vi hjälpa eller stjälpa varann? Människornas kärleksobjekt skiljer sig åt även i dessa historier. Det är inte alltid skönheten i det motsatta könet som bedårar mest. Ibland är det mat, blommor, vänskap, eller den egna familjen, likaväl som anor och snobberi. Vi får höra en mångfald motsatta tongångar. Men ett grundtema är att unga flickor gifts bort med äldre, ofta 'fula' män.
Boken börjar med att berätta om 'Fru Gunhild på Hviskingeholm, 1847-1863', som när hon var 20 år vigdes med Abraham Lilja, 48 år och Bergslagens snålaste man. Gnidigheten mal med tiden ner Gunhilds självkänsla och förstånd. Hon finner att hon begick mened, en stor synd, när hon lovade att älska sin make i nöd och lust. Hon hade alltid hållit av sin unge kusin. Hon kämpar på som god maka, föder fyra barn, men har hela tiden en osynlig låtsasvän, en ung man att vara kär i. De tre första barnen liknar maken, men vid fjärde graviditeten, när hon är 38, luckras underdånigheten upp. Dottern döps till Judith, inte något släktnamn, och får allt hon vill, behöver inte arbete, utan skäms bort. Judith personifierar moderns försök till frigörelse. När Judith slutligen själv försöka rymma med en ung kusin, klär hon ut sig till ung man, och den förvirrade modern blandar då ihop dottern med sin egen låtsaskärlek och följer med, vilket gör att de snart återvänder till hemmet. Ibland är hon dock medveten om att hon inte kan skilja på verklighet och fantasi.
Gunhild tillhörde släkten Bourmaister som nu bebor gården Hilleborn. Resten av boken handlar främst om bergmästare Rygells tre äktenskap. Rygell är på uppåtgående, lånar ut pengar och köper slutligen ut gård efter gård från de skuldsatta, bryter malm och låter dem bo kvar som hyresgäster. Bland dessa är greven och grevinnan van Deen, som gifte sig redan 1807, och faktiskt haft ett lyckligt äktenskap allt sedan dess. Viveca blev den som folk alltid rådfrågade innan äktenskap ingicks. Hon var alltid kärleksfull, mild, 'oförstående' och emot resonansäktenskap. Hon ville att fattigt folk att älska varann. Men 1842 brann deras herrgård Falla, och de hamnade utfattiga i ett ödestorp. Under tiden har Rygell tagit över, och ett årtionde senare förbarmat sig över dem, så de får bo gratis som inhysehjon på det som återstår av Falla. Varje sommar firas Vivecas födelsedag, genom att traktens familjer bygger majade äreportar till henne - tills trädgården en dag ödeläggs av fulla drängar och smeder.
När Viveca fyller 70 år är hon nästan blind och döv, och tycks stå ensam i att förespråka kärlek framför familjeekonomi. På något sätt anses skulden vara Vivecas, att fattigdomen förvärras i trakten på 1850-talet. Men hon är av hävd älskad, tvärtemot Rygell, som köper upp alla gårdar som överklassen inte längre har råd med.
Den otroligt fule, enögde, bergmästare Rygell bodde på Hoby, ett fattigt skräpigt ställe, med första hustrun, Malin Hamrin. Hon dansade bort alla sina krafter, och eftersom hon inte arbetade, fick hon svälta, och dog sedan under som en romantisk tablå under en lind. Rygell var först otröstlig änkeman, men gifter sig sedan med en prästdotter. Att hon är 20 år yngre, gör att han i morgongåva ger henne det natursköna Frötjärn, med nytt tvåvåningshus, som änkesäte att där vårda sin makes minne. Hon föder honom tre barn, men de uppfostras av släkt på annat håll, så prästdottern tynar bort i ensamheten. Obemärkt, obekant för alla i trakten. Rygell blir åter änkling tidigt 1850-tal.
1857 blev Barbro Backe traktens nya härskarinnan, som Rygells tredje hustru. Även hon ung, går med på att gifta sig med den fule men rike Rygell, när han är nästan tre gånger äldre än henne. Detta trots att hon älskar en annan. Helt säkra är vi dock inte. Släkten Backe har gamla adliga rötter, men är nu utfattig, men de drömmer om sin tidigare släktgård Hilleborn. Barbro kräver detta Hilleborn i utbyte mot att gifta sig med Rygell. Hon vill ge Hilleborn till sin fattige kärlek, Gert Bourmaister. Alltså avstå sin kärlek, mot att få utöva givmildhet och göra honom rik. En paradox.
När den fattige väl blir rik, kommer Barbro att redan vara gift med Rygell. På bröllopsdagen kör dock vagnen i diket och Barbro får sig en törn intill hjärtat, en obestämd kronisk åkomma som gör henne gradvis allt svagare. Allt svagare blir även unge Gert Bourmaister, som dricker alltmer, förstår inte Barbros spel, utan blir alkoholiserad. Dessutom bor familjen Bourmaister redan på Hilleborn. Gerts farbror är visserligen så skuldsatta att Rygell snart kan avhysa dem. Men det dröjer och Barbro måste påminna Rygell om sitt löfte att ge henne Hilleborn.
Är Hjalmar Bergman moralist? Eller trevar han efter en betydlig djupare etisk visdom. Språket flyter lätt fram, i lättsam lek. Som en nyck upprättar fru Barbro en domstol, regerad av omvänd psykologi, en dubbeltydig medkännande vishet likt Bibelns Salomon. Ute i ett naturskönt parklandskap, vill Barbro höra om traktens alla kärleksbekymmer och lösa dem. Den intelligenta Barbro, parerar suveränt alla paradoxer, och ser kärleken som en 'försakelse', ett offer. Men Barbro har själv en nog så metaforisk hjärtåkomma uppkommen när hon gifte sig utan kärlek.
Barbros historia är tvetydig, för trots den lättsamma ytan, finns det bråddjup under denna yta. Och Rygell må vara ful och enögd, och hård i sitt ocker bland grannarna, men han är mild och undfallande mot sin unga hustru Barbro, och fördriver innevånarna på Hilleborn, för hennes skull, trots att det är just en av dem, hon vill ge gården till. Varför ska de fördrivas? Är det för att även Rygell skall tvingas utföra ett Kärleksoffer, likaväl som Barbro? Och som unge Bourmaister?
Ändå får de alla gälda med livet. Gert skadas av ett vådaskott. Och Barbro kräver att få dansa till hjärtat inte orkar längre. Paradoxerna blir för komplicerade. Och Rygell blir änkling för tredje gången. Kärleksdomstolen var en 'komedi', men i djupet råder mörker. Barbro hade aldrig känt sig som annat än en 'trasedocka', hon undervärderar sig själv. Hon ville ge Gert något värdefullare, och inser inte att kärlek är värdefullare än allt materiellt.
Hjalmar Bergman blandar realism och romantik, vardag och egendomligheter, gestaltar människornas inre subjektiva våndor, med expressionismens breda penseldrag. I sin ordknapphet, snurrar bilderna som en dödsdans, och blir möjlig att tolka subjektivt, och läsas om igen, för att kanske tolkas på nya sätt varje gång. Evigt oberäknelig - schematisk - och ändå en ypperligt levande tidsskildring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar