Det är andra gången jag läser denna första roman i Hjalmar Bergmans trilogi 'Komedier i Bergslagen'. Det är uppenbart att jag inte förstod storheten i den när jag läste den första gången. Och det är inte förän i det sista långa kapitlet, 'Jörgen Siedels brev', som den djupare meningen med historierna uppenbaras. Dessförinnan är boken en lång räcka episoder, mytbildningar och legender, ur två Bergslagssläkters historia alltifrån 1600-talet. Det är svårt att hålla isär såväl namn som tid, då nästan alla tycks heta detsamma. Jan Erse är son till Erik Janse, och tvärtom, i generation efter generation. Och i släkten Siedel heter äldste sonen alltid Jörgen, utom urfader Joste från Pommern.
Släkterna tvistar, försöker beröva varann herravälde och rikedom. Men ju mer tiden går, desto mer består allt, och rullar i samma hjulspår. Och sällan står far och son ut med varann. Ändå följer de i varandras fotspår, som om det är ett orubbligt fastlagt öde. Och det är mycket alkohol och våld. Och även bakom prästen, finns vidskeplig skugga, hans kloka hustru som häxa, vars dekokter lika ofta dödar som botar de hjälpsökande. Det är ett skogarnas mörker som råder i det gamla Sverige. Tills man i slutet av 1700-talet börjar prata franska, men i övrigt är det samma våld och lurendrejerier.
Inte förrän i sista kapitlet, när lille Jörgen Siedel, 7 år - senaste generationen - undrar över sin identitet, klarnar min bild av romanen, även om Jörgens mor inte gör saken lättare för sin son. Han frågar: - Mor, vem är jag? Hon svarar:- Du! Du är inte så mycket som en liten ärta. Eller kanske att du är en liten ärta. Mor kan lägga dig i grytan, eller på vind att torka eller kasta bort dig. Alldeles som det behagar mor. Tänk på det och var lydig.
Jörgen inser att modern har missförstått honom, men han vågar inte tjata, utan frågar då vem hans far är. - Kära far äger hela Klockeberga och dig och bror och mycket annat. - Men farfar då? - Farfar är fars far ... och dessförinnan var det farfars far, och farfars farfar (och dessutom ägde männen hustrur och pigor).
Jörgen tänker sig trött på den eviga raden av Jörgen-Siedlar, en del hänger som porträtt på salens väggar, 'sida vid sida som ärtorna i en skida', men det fanns fler Siedlar än tavlor. "Fanns det någon början? Fanns det något slut? Vem var han själv i den långa raden? En ärta är en ärta, far är far, Jörgen är Jörgen. - Mor, säg, har ärtorna namn?"
Plötsligt blev den groteska historien så rörande, inför sjuåringens funderingar. Och som så många barn lovar han sig själv, att han ska bli något annat, hederligt, gå sin egen väg - men ödet drar till slut in honom i sitt nät, och fast han aldrig stått ut med sin far, likt generationerna innan dess, blir han precis som sin far.
Okej, även denna roman visar faktiskt på Hjalmar Bergmans mästerskap. Man får bara inte ha för bråttom när man läser och söker svaret. Trots att texten på ett sätt er mycket lättläst. Så finns där också ett djup, åtminstone faller en djup skugga över texten. Som så många texter, ända från 1900-talets början börjat ifrågasätta sin identitet, och söker sin identitet, sitt 'Jag', och önskar att få tänka själv i stället för att bara sätta på sig oket och följa sed och bruk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar