Nyår - Stig Larsson (1984)

Stig Larssons andra roman, Nyår, återutgavs som pocket i Bonniers klassikerserie 2007. Den är inte ett lika splittrat formexperiment som Autisterna, för den har ett namngivet berättar-jag med mer specifika relationer och antydan till intrig. Jan Arnold menar i sitt förord att Nyår är höjdpunkten, både i Stig Larssons författarskap, och i den svenska 1980-tals litteraturen, som helhet.

Kenneth berättar själv en mängd spridda händelser ur sitt liv, och denna gång följer händelserna en linjär kronologi, även om det mesta saknar sammanhang. Han gifte sig tidigt med Eva och har två barn med henne, men efter en störtloppsolycka med tillfällig minnesförlust och påföljande skalloperation, lever de isär i ca 10 år, innan de åter lever samman.

Nyår handlar om glappet mellan Kenneths självbild och hur hans omgivning och vi läsare uppfattar honom. Notera dock att vi aldrig kan veta om om det Kenneth berättar är sant eller bara påhitt. Vi har bara hans egen synvinkel. Ibland kallar han sig mytoman, ibland att 'bilder' uppstår. Har det han berättar hänt eller är det bara fantasier? Har skallskadan påverkat hans psyke, eller är alla upplevelser psykiska? Är det främlingskap Kenneth känner något existentiellt eller en psykisk skada/brist?

Rent fysiska iakttagelser, som dofter, känsel och synintryck i nuet, är påtagligt närvarande och återgivna in i minsta detalj, Kenneth lever verkligen med alla kroppsliga sinnen i nuet, det som många strävar efter idag - mindfulness - men någon medveten närvaro är det inte fråga om. Kenneth saknar empatisk förmåga, men ingen kan förklara hur eller varför. Kenneth är psykopaten som inte har en aning om att han är psykopat, bara att han absolut inte vill få den etiketten fastsatt på sig.

Som läsare går vi vilse i hans alienerade huvud, lika oförmögna att lösa gåtan som han själv. Romanläsare är vana vid en intrig att luta sig mot, eller varför inte en linjär livshistoria, så som vi tolkar våra egna liv, likaväl som vår omgivnings liv. Trots att livet egentligen är en oändlig räcka sinnesupplevelser i nuet, brukar vi vara mer upptagna med vad som hänt (smärta/nostalgi) och ibland med framtiden (planer/oro), där vi kan skapa berättelser om lärdomar och karma. Kenneth tycks däremot drivas bara av nuets impulser, utan att uppleva något sammanhang av det. Hans associationer löper i splittrade kedjor.

Efter många år är det trots allt fru och barn som bildar en vardagsram, som han kan rota sig i. Känslor saknar han. Någon sorts dragningskraft måste han ha eftersom fru och barn bryr sig om honom, och en rad bekanta delar sina hem med honom, trots att han själv aldrig intresserar sig för dessa människors känslor, utan bara sina egna mer basala begär. Framåt mitten av boken stryper han en kvinna han haft en flera år lång relation med - på ren impuls utan anledning. Han eldar upp hennes lik i deras bil, men blir aldrig misstänkt eftersom han själv skadas i samma 'bilolycka'. Hans liv går vidare utan samvetsbetänkligheter

Först sju år senare finner man ett brev efter den dödade kvinnan, där hon oroar sig för att Kenneth ska göra allvar av sina tendenser att vilja strypa henne. Då erkänner rakt av, försöker framkalla känslor och sammanbrott, för att hellre hamna i fängelse, än att få etiketten psykopat klistrad på sig. Några andra bevekelsegrunder har han inte. Efter åratal av psykiatrisk vård, accepterar han att han inte kan känna något för andra. Mer insikt än så blir det inte. Han inser att han saknar autenticitet, integritet.
Kenneth förblir en gåta, för sig själv och för oss läsare.

Frågan är vad Stig Larsson ville med att skriva den här romanen? Ville han utforska 'psykopatens' psykologi? Eller var det formexperimenten som var det viktiga? Att få läsaren att inse att en roman alltid är en lek med ord och vinklar, aldrig kan bli en sanning att tro på. Eller ville han bara skapa en symbolbild av 1980-talets rotlöshet. Liv utan djupare mening.

Romantexten är inte en obruten räcka händelser ur Kenneths liv, utan består av ständiga luckor, som vi aldrig vet om de uppstår av Kenneths minnesförlust och bristande förmåga att se sammanhang, eller om det som berättas är mytomanens spridda bildskapelser. Han säger sig söka kontakt och klarhet, men

Den plötsliga upplösningen kring mordet som plötsligt uppdagas mot slutet av romanen, blir för mig som ett antiklimax. Att fenomenet 'romanintrig' plötsligt gör sitt intåg, sitt återtåg upp på scenen, så att romanen blir en variant av psykologisk deckare. Är det därför Nyår betraktas som höjdpunkten? Blev den gnistan, en nytändning för den svenska realistiskt psykologisk kriminalromanen?

Den manliga varianten, som skildrar det svarta skitiga livet, där kvinnor befinner sig i marginalen, offer för bestiala psykopater. Kvinnobilden är mycket negativ i Nyår. Som kvinna kan jag inte relatera till detta manliga 1980-tal. Män instängda i en värld av homoerotiska spänningar, på glid mellan äckel och begär, homofobi och manlig heroism. Där kvinnorna aldrig blir annat än bottenskrap. Inte konstigt att empatin lever på undantag.

Oranges are not the Only Fruit - Jeanette Winterson (1985)

Jag har läst om ännu en favorit, Jeanette Wintersons Det finns annan frukt än apelsiner (1985), lika bra idag som första gången jag läste den. Den har kallats självbiografisk, men författaren själv protesterar och menar att när manliga författare som Milan Kundera och Paul Auster sätter sitt eget namn på en fiktiv karaktär, då "kallas det 'metafiktion', när jag gjorde det kallades det självbiografi. /.../ kvinnor förväntas fortfarande inte ha några litterära ambitioner eller hysa en vilja att leka med formen.", skriver Winterson i förordet till 2005 års nyutgåva.

Det finns annan frukt än apelsiner är Wintersons debutroman. Den är uppfriskande humoristisk och förförande lättläst. Men det finns mycket lek med form och mytologiska symboler, som det står läsaren fritt att ta till sig. Temat är den fiktiva Jeanettes uppväxt i en pingstkyrklig missionsmiljö, som först innebar trygghet och inympat självförtroende, men som med tiden sätter allt strängare begränsningar. Och när hon inte låter sig tämjas, förkastar henne.

Att romanens olika delar bär namn efter olika böcker i Bibeln, förankrar den bibeltrogna miljö flickan växer upp i. Modern vill först inte låta Jeanette gå i vanlig skola, utan lär henne läsa med hjälp av Bibeln, hemmets enda bok. Bibeln med dess våldsamma historier och hämnande Gud, blir därför hennes referensram, så väsenskild från övriga klasskamraters.

Så förutom övergripande gammaltestamentliga referenser (som att kalla kapitlet om barndomen/livets början för 'Genesis' och låta 'Exodus' symbolisera de första stegen bort från hemmet, alltså när hon börjar kommunal skola, osv.), så finns mer specifika, som bl.a. Paulus. Viktig är också graal-legenden och andra symboliska sagor. Lewis Carrolls 'Alice i Underlandet/Spegellandet' ger dessutom perfekta referenser när galenskapen breder ut sig.

Denna roman hör till 1980-talets kreativa förnyelse av romanskrivandet. Det är inte en subjektiv bekännelseroman (som de såg ut på 1970-talet) utan en lek med form och perspektiv, samtidigt som den unga flickans identitet utforskas.

Tre dagar in i döden - Eva Seeberg (1981)

Första gången jag läste Tre dagar in i döden var sommaren 1990, i 'En Bok för Allas' pocketutgåva från 1989. Den fastnade i minnet. En mycket annorlunda bok, som vill skildra hur den andliga delen av människan måste lämna kroppen - och lära sig hur - när kroppen dör.

Den läsningen var mycket fantasieggande. Eva Seeberg skrev dock att hon utgått ifrån vad hon läst från olika religioner, sjukhusjournaler och nära-döden-upplevelser m.m haft att säga om ämnet, på ett så vetenskapligt sätt som möjligt.

Nu när jag läst om boken, upplever jag dock inte samma wow-känsla, som första gången. Och det är kanske inte så konstigt. Den är inte ny längre. Det är den första nyfikenheten, inför hur 'själen' upplever problemen med att klara sig utan kropp, förflyttar sig utan kropp, det är den upptäcktsresan som är den stora behållningen.

Huvudpersonen Haldis Melin, är extra frågande, eftersom hon tillhör dem som aldrig trott på ett liv efter döden, eller att själen kan leva vidare, utan helt förlitat sig på sina kroppsliga sinnen. 1990 höll jag själv på att återupptäcka min intuition, en egenskap som tycktes ha kommit helt ur modet på den tiden, i vår ateistiska värld, när allt skulle förklaras ur en rent mekaniska naturlagar. Innan kvantfysiken blev mer allmänt känd. Idag kan vi tolka fenomenen på mer sofistikerade sätt.

Haldis Melin tvingas i alla fall inse att hon ingår i ett kretslopp av inkarnationer. Huvuddelen av romanen består av hennes livshistoria, återgett i återblickar, från födelsen 1910 till sin död 1979. Det blir också glimtar ur både Norges och Sveriges historia, där hon hade ett norskt äktenskap med en man hon förlorade under andra världskriget, och senare ett äktenskap i ett betydligt mer medelklassigt Sverige. Men den mannen är mycket svartsjuk och hela historien känns unket 50-talsaktig om passiv hemmafru, som saknar den kvinnokraft man önskar att hon fått uppleva.

Det är en sorglig historia, och då blir reinkarnationen den enda positiva möjligheten till ett bättre liv. Jag hade ju velat se att hon tagit mer aktiv del i detta livet, men det tidiga 1900-talet var betydligt mer hämmat i synnerhet för kvinnor, än det liv vi lever i dag i början av 2000-talet.

Eva Seeberg skrev sin första roman på en vecka, Det är hos mig han har varit (1952). Den lilla boken som jag läste när den utkom hos Bra Böcker tidigt 1970-tal, innehöll en mycket smart intrig med oväntad twist, som också stannade länge i minnet. Men hon skrev den i ren protest över det kvinnoförakt hon upplevde, sjaskigheten i äktenskap och relationer mellan könen. Och det blev ett tema som hon fördjupade i en hel rad romaner på temat reinkarnation, som jag brukade låna på biblioteket. Kanske finns de att låna än idag...

Konstnären som magister - Peter Dahl (1980)

Hittade hos Myrorna en härlig liten bok av konstnären Peter Dahl, Konstnären som magister : glimtar från ateljéer, akademier och gallerier under ett decennium. Alla textavsnitt har fått årtal mellan 1967-1979 som rubriker och personerna i boken tycks ha sina egna namn (alltså inte en nyckelroman). Och inte en memoar eller självbiografi i vanlig mening.

I stället får texten mig att tänka på 1970-talets s.k. bekännelseromaner av kvinnliga författare. Ja, på ett ställe i boken jämställer sig Dahl till och med med de kvinnor som klagar över att de inte får möjlighet att ägna sig åt sina konstnärliga ambitioner, när han talar om sina egna problem att få tid nog att ägna sig åt måleriet, när allt annat i livet tar över. Inte minst de otacksamma lärarjobben.

Stilmässigt är det en roman, där Dahl ser sig själv i tredje person - han, magistern, professorn - och allt berättas med befriande självdistans och ironi. Och så här i backspegeln blir det en uppfriskande drift med 1970-talet, alltså skriven så nära inpå i tiden att den inte kan bli annat än sann och igenkännbar tidsbild. 

Alltså en satir och bekännelseroman, uppblandad med intressanta konstfilosofiska funderingar, för att inte tala om alla rent praktiska realiteter för konstnärer på 1970-talet.  

Autisterna - Stig Larsson (1979)

Nu när jag kommit att läsa så många böcker från 1980-talet, går det inte att komma förbi Stig Larsson, vars fyra romaner från 1979-1989 av många fått personifiera det svenska 1980-talet.
Liksom Strindbergs Röda rummet 1879 inledde den svenska 1880-talsrealismen, kom Stig Larssons debut, Autisterna exakt 100 år senare, i stället att bryta med den rådande floden av socialrealistiska romanserier om Sveriges historiska utveckling dessa hundra år.

 Larsson inriktade sig i stället på sin samtid, dess stämningar och psykologi, men med överraskande infallsvinklar. Frågan är väl ifall Autisterna överhuvudtaget kan kallas 'roman'. Den består av en prolog och sedan 16 numrerade kapitel, som alla framsägs av en jagberättare. Men vi får aldrig veta om det är samma person, eller 16 olika. Att bokens titel står i plural, Autisterna, tyder snarast på att det är flera olika jagberättare. Och är dessutom en klar vink om att de är instängda i sig själva, och har svårt att ta kontakt med sin omgivning.

Man skulle kunna kalla det en novell-samling, eftersom det inte finns någon egentlig sammanhållen handling, men texterna innehåller inte heller några typiska kännetecken för noveller. Texterna tycks snarare spegla symptomen på den alienerade, stressade och splittrade människan. Berättarna anger olika årtal från 1960-70-talen, men de hoppar fram och tillbaka, utan sammanhang. Den linjära tiden - som var så betydelsefull i 1970-talets historiska romanserierna - hjälper inte Larssons karaktärer att få något sammanhang i sina egna liv. Tid och psyke tycks inte ha något gemensamt.

Jag associerar berättelserna till en mängd olika nedslag i världssjälen, den rådande tidsandan. Personerna befinner sig och förflyttar sig hela tiden mellan olika städer i Europa och världen, utan att några etniska särdrag eller miljöer utkristalliserar sig. Antagligen är de moderna stadslandskapen förvillande lika överallt. De beskrivs inte, ger inget avtryck på karaktärerna. Allt är fragmentering och känslokyla.

Jag kan associera till Existentialismen och moderna utsagor om att 'Gud är död' och människan rotlös och övergiven. Denna tidsanda har helt tappat kontakten både med sina känslor, sin själ och sin ande. Det tycks inte längre finnas någon mening med livet - ingen ställer längre frågan om livet har någon mening.

Rent stilmässigt kan man säga att Stig Larssons debut är ett försök att skriva precis 'tvärtom' mot en traditionell realistisk roman, med historiskt utmejslade karaktärer som utvecklas genom livet, parallellt med samhället. Larssons berättelser saknar intrig - vilket alltså kan sägas ligga mer nära vårt faktiska yttre liv. Historierna om våra liv hittar vi själva på i vårt inre. Men Larsson ger inte sina karaktärer varken namn eller känslor eller egentliga livshistorier, bara lösryckta årtal och platser. Ingen allvetande berättare lägger historierna tillrätta.

Larssons text ger mig ingen igenkänningsfaktor, bara en känsla av kyligt avståndstagande.

Äta kakan och ha den kvar - Kristin Emilsson (2014)

Sommar, torrt och hett! Inte så vanligt i Sverige, i synnerhet inte redan i maj och början av Juni. Men så har det varit i flera veckor, och i helgen hela 30 grader. Då är det skönt med lättläst feelgood för hängmattan.

Och då hittade jag Kristin Emilsson, och hennes böcker om Amanda, 39 år, gift med Erik. De har kallats feel-good. I början verkade texten bygga på standardintrigen om hur olycklig den framgångsrika medelklassen egentligen är - snobbarna. I förhållande till sin framgångsrika man och hans vänner känner sig Amanda underlägsen. Äta kakan och ha den kvar (2014) börjar dessutom med att hon förlorar jobbet och inte vågar erkänna detta hemma, utan börjar leva dubbelliv.

Intrigen visar sig smartare än väntat, stereotyper och klichéer finns där men utvecklas till något mer. Vi fastnar inte i den glassiga världen, utan får landa i en miljö av gräsrötter där det är lätt att känna igen sig. Texten inenhåller också igenkännande humor som jag kan mysa åt på ett hjärtevarmt sätt. Ingen är perfekt, och ingen är ond. Vi befinner oss i en möjlig svensk vardag - om än med en snårig intrig som kan kittla.

Boken är lättläst med korta kapitel som passar perfekt både som sträckläsning i hängmattan, likaväl som korta pass på Tunnelbanan. Och när jag ändå var igång, hoppade jag vidare till del två, Den som väntar (2015). Den är lite kortare, och kanske inte lika intressant i början, men tog sig rejält framåt mitten. Inga komplicerade symboler att reda ut, men kan rekommenderas, som vardagsrealism.

Nu såg jag dessutom att Emilsson i januari 2018, kommit med ytterligare en fristående fortsättning, om just Amanda och Erik, som trots att de skilde sig i slutet av bok två, har livslånga band genom sina gemensamma barn. Allt du önskar (2018), heter den. Jag blir genast sugen på att läsa den också, i synnerhet som en blogg-recension säger att den bakar in 'frågor om feminism, genus och jämställdhet' och behandlar detta 'ur både kvinnans och mannens synvinkel på ett trovärdigt sätt'.

Det låter bra. Jag vill gärna se hur Kristin Emilsson genomför det. Jag upplevde redan i de första två böckerna att författaren har talang nog att fördjupa sina teman och undvika fallgropar. För hur än svag jag kan vara för snåriga symboliska verk, så har jag alltid varit lika svag för vardagsrealism där jag kan sätta in mig själv och  mina erfarenheter av livet.