P C Jersild - Calvinols resa genom världen (1965)

P C Jersild, född 1935, son till en baptistpastor, debuterade 1960 med novellsamlingen Räknelära. Samma år publicerade han ihop med Sonja Åkesson och några fler ett manifest "mot formens tyranni", att låta innehållet styra formen, inte tvärtom. 60-talets första hälft blev också en tid för lekfulla formexperiment. Jersilds fjärde bok, Calvinols resa genom världen (1965) excellerar i olika stilar och formexperiment - den verkar helt ensam i sitt slag i Sverige. Utan Modernistas nyutgåva 2003 skulle jag nog ha missat denna pärla. Jersilds genombrott kom först tre år senare, och Calvinol lämnades med sin udda stil åt sitt öde.

Calvinols resa genom världen har som motto ett citat från Rabelais: "Vår världsbild är en skepparhistoria". Den har också undertiteln Rövarroman, alltså synonym till skepparhistoria, likt skröna, fabel, lögn. Redan bokens andra mening förklarar att berättelserna om Calvinol kommer att innehålla "Direkta motsägelser, tveksamheter, överdrifter, understatements, fel- och vantolkningar, muntliga hörsägner och skrivna krönikor på många språk, där översättningsfelen är talrika..." - tydligare än så kan nog inte författaren ta ställning för fantasteri och absurdism hellre än realism.

Boken består av 13 åtskilda episoder skrivna i helt olika stilar, alla med den märkliga doktor Calvinol i huvudrollen. Han rör sig hela tiden obehindrat genom tid och rum, så jag frestas att kalla det en pikaresk, en skälms resa genom sitt samhälle. På ytan kan det tyckas vara ren uppsluppen underhållning, men jag skrattar inte. Texten ger genast ett allegoriskt djup för mig att sjunka ner i. Texten kan verka vildvuxen, men den är lättläst och relativt kort.

Överallt dyker Calvinol upp, i olika roller som läkare, psykolog, kvacksalvare, mirakeldoktor, ja som charlatan allt efter historisk epok. Det obehindrade resandet i tid och rum, skapar den allegoriska miljön, och jag sväljer det lättvindigt. Antagligen för att Jersilds fantasteri skrivs med kliniskt rena detaljer, och ger ett intryck av vetenskaplig exakthet.

Jersild själv har själv förklarat sin text som "en självbiografisk resa genom en världsbild". Jag ser genast texten framför mig som ett förtätat konglomerat av idébilder, ett sammanfogande av de idéer som 1900-talsmänniskan manglats igenom. Vi stöttes och blöttes alltifrån vår födsel i dessa skilda stoltheter och fördomar, en föreställningsvärld med trådar tillbaka till såväl 1600-talets protestantism som medeltidens katolisism.

Boken är alls inte andligt grubblande - texten tycks mig renskalat ateistisk - men myterna i vårt kulturarv kommer vi inte ifrån. Just därför noterade jag inledningsvis att Jersilds far var frikyrklig baptistpastor. Första kapitlet heter också Genesis, likt bibelns första Mosebok, och innehåller tre lika skabrösa som omöjlig födelsemyter kring Calvinol.

I den första är modern barnmorskan, stor lång bred djup, som "hade inga andra gudar jämte sig än sig själv" - alltså närmast Moder Jord själv. Calvinol föds på jordgolvet i potatiskällaren med dubbel segerhuva och bet själv av navelsträngen. Dia fick han inte, utan kom att för alltid sakna symbiosen med modern. Någon far hade Calvinol inte - "Ingen förundrades över detta då ingen jordisk man någonsin vågat komma Calvinols moder närmare än armlängds avstånd." - men sin syfilitiske morfar idealiserade han som en general större än både Alexander den store och Napoleon.

I den andra är modern däremot så obetydlig att Calvinor föder sig själv, genom att helt vända ut och in på moderns kropp, varpå Calvinol stiger fram som en färdig femåring - utan navel, likt Adam, den första människan. En sorts gudafödsel. Och i den tredje är Calvinols fader en avdankad soldat som vandrat runt världen på krigståg, förfört kvinnor och burit hem trettio barn av dem han avlat, även om inte alla överlevt. De tre yngsta (äalla med olika mödrar) döps till Calvinol 'för enkelhetens skull', då fadern var gammal och fått dåligt minne. Alkohol och tilltagande gråstarr gjorde dock att fadern glömde att de var tre och tog dem för samma en, vilket gör att Calvinol fick problem kring sin identitet, sitt jag och yttre och inre verklighet - en psykologisk allegori. Jag tänker på t ex Freuds tredelade psyke - Detet, Jaget & Överjaget. 

Så här jobbar Jersild boken igenom, samlar och blandar och ger av alla möljiga västerändska myter.
Andra berättelsen om barnet Calvinol som under medeltiden tänker att han skall ansluta sig till något av barnkorstågen, men sedan kommer på avvägar, får mig att associera till söndagsskolor och barnatro som med tiden ebbar ut, Jersild som antagligen haft en uppväxt i baptismens famn, kom att som vuxen ägna sig åt helt andra 'egna' korståg.

Tredje - rör småskoleåren i skuggan av andra världskriget, då alla lekar blir krigslekar, ett försök att bearbeta hot och våld. Äldre mobbar kallas 'tyskar'. Alla lekar och gängkrig rör krig mellan dom och vi. Rent allegoriskt kan man se alla krig som vuxnas omogna oförmåga att lösa konflikter utan våld.

Fjärde - för samman de arkeologiska storhetsdrömmarna, från Europas vagga i Troja, Mykene och på Kreta, allt grävande möda liknar mest första världskrigets skyttegravar i Flandern, jord och gegga, en tid av krig mellan samhällsklasser, hierarkin mellan de på bottnen som bara gått folkskola, till skillnad från de som tagit studenten, men också lättnaden att ha sluppit ifrån överklassens pennalism och att den idoge trots allt kan göra karriär som autodidakt.

Femte - Belgiske kung Leopolds privata utnyttjande av Kongo, blir ett konglomerat av överklasesns chauvinism, kolonialism i Afrika, rasism, slavhandel och patriarkalt kvinnoförtryck, allt i ett på några få sidor. Vuxenblivandets många chockerande insikter.

Sjätte - Calvinols doktorsavhandling 'Om de akustiska mikroberna', hur orden, ljuden, blir till levande mikrober, oralt överfört berättande, poesi, blir som ett virus, sprids och förökar sig. En roande absurdism, som dock kan sägas stamma ur vår kristna skapelsemyt - 'Ordet blev kött'.

Sjunde - Sveriges Protestantiska krig på Tysk grund, en fars, där Gustav II Adolfs för tidiga död döljs, genom att liket balsameras och Calvinol ställer upp som utklädd stand-in, och fortsätter att vandra runt med i dimman, tills ett politiskt lämpligare tillfälle infinner sig (vid Lützen). Detta blir väl jämförbart med otaliga politiska intriger och krig. Många människor dödas för att vinna obetydlig areal mark.

Åttonde - 1947 köper Calvinol en bensinmack, där han vid sidan av kränger antibiotika, som botar gonorré på promiskuösa lastbilschaufförer. Det står inte 'var', men livsstilen känns så amerikansk, lättvindiga drugstores i stället för statlig kontroll och doktorsgrad.

Nionde - 1937 cyklar han i Baltikum, och finner åter medeltida bilder på en falsk frälsare. Det enda han kan ge alla som söker hjälp, är att hugga av händerna och sy ihop dem alla till en enda långdans av personer som visserligen lever men samtidgit fortsätter att vara handlingsförlamande, intvingade i symbiosen. Också en mycket mångtydig symbol med många möjliga tolkningar.

Tionde - Calvinol är överklassens uppburna psykolog i Schweiz. Diskret. Jag associerar till Freud. . Plötsligt kommer Baron von Münchhausen (alltså 1700-talets roligaste bok) och klagar över sin melankoli. Münchhausen menar att de har mycket gemensamt, men Calvinol är hårdnackad, han anser att baronens flygande 'på kanonkulor' är en ren oansvarig verklighetsflykt. När baronen tigger recept mot melancolin får han till slut ett 'sockerpiller', med viss tillsats av 'sanning' och en liten aning 'ansvar', att intas 3 ggr dagligen -- Nästa patient, Sovjets partisekreterare, som blivit gigantisk och fallit ihop helt med huvudet i Ukraina och fötterna ända borta i Vladivostok, är en politisk satir över kommunismen som en stor handlingsförlamad klump, inom vars kropp Calvinol tvingas resa omkring i, via strupe mage tarmar. Allt verkar olösligt, tills en brasa i näsan får patienten att nysa och då hamnar i sittande ställning i stället. Calvinols belöning blir att omvandlas till medalj och hänga på partisekreterarens bröst, för evigt fäst vid 'kommunismen'. -- Taiwan blir dock nästa uppdrag, där mysteriet är att ju fler soldater de skaffar sig, ju mindre blir dem, tills dom inte blir större än tennsoldater och inte duger till annat än leksaker i Disneyland.

Elfte - Calvinol personifierar en kombination av Idoldyrkan och Charaltaneri i ohelig allians, genom att både vara en 1600-tals inspererad obducent/forskare, samt 1800-talets Idolläkare som skar i sina levande patienter utan att bry sig om 'baciller' eller renlighet utan fortsatte att sprida död omkring sig.

Tolfte - Calvinol hamnar på danskt dårhus 1929, när han inte kan hålla isär sina olika personligheter under olika tidsåldrar, utan gång på gång er olika besked om när och var han föddes, då spärrar psykiatrikerna in honom, och där får han stanna till sin död 1934.

Trettonde - Sista delen, Exitus Calvinol, sjöslaget vid Lepanto 1571, mellan osmanska muslimer och kristna.(berömt för att galeaser, som då var nya snabbarseglande krigsskepp, övertog ledarposition från de traditionella galärerna med roddare,) gjorde att de kristna vann en förkrossande seger, dock tog osmanerna snabbt till sig den nya tekniken och seglade snart Medelhavets främsta galeaser.
-- Jersilds berättare heter här Amiral, undersåte till osmanske sultanen. Det skepp han erövrar från de kristna är ett mycket märkligt skepp (ubåt) som flyter trots att den är av järn. Kapten och besättning talar 'någon sorts plattyska'. Amiral döper om den till 'Allahs ögonsten' och bygger om den. Smeder får öppna upp hyttventilerna så åror kan träs ut där, och periskopet förlängs till en mast. Denna järnbåt är den som klarar sig bäst mot de kristna skeppen, som inte klarar att ramma skrovet och där innuti sitter besättningen skyddad. Men när kristna skepp förtöjer sig vid järnbåten och sänder smeder att öppna upp innandömet, då visar en plattysk krigsfånge hur ubåten kan sänka sig under vattenytan. Tyvärr gör de öppnade hyttventilerna att ubåten sjunker och alla drunknar. Och med den ned i djupet dras de galeaser som man bundit vid 'ubåten'. Alltså lika stor katastrof för båda sidor. Allegoriskt återgivet på sitt eget absurda vis.

Så vart tog Calvinol vägen? Var han den plattyske ubåtskaptenen som hallshöggs? Å andra sidan var det här osmanen Amiral, som börjat som skeppsläkare, ... kan ha bytt sida och namn? Det berättas inte. Allt slutar som ett mysterium när skeppen sjunker och erövringsdrömmarna dränks.

Som sagt, denna fabulerande skröna, innehåller mycket allvar under ytan, med symboliska trådar ända in i vår nutid. Alltså förstår jag att Calvinol tar avstånd från Baron von Münchhausen, vars äventyr jag själv läst som ren underhållning. Rabelais är det så länge sedan jag läste att jag mest kommer ihåg de barockt svulstiga katalogerna. Frågan är om det finns mer allvar i historierna om Gargantua än hos Münchhausen? Det får jag ta reda på i framtiden.

Jersild är i alla fall lika ymning i sin ordbilder och språkliga svada, utnyttjar samma överflödande kataloger vid sina beskrivningar. Den burleska stilen mångdubblar sig gång på gång.

Det absurda blir vapnet mot den reaktionärt fastlåsta föreställningsvärlden som omger oss.

Magnetisörens femte vinter - Per Olov Enquist (1964)

En historisk roman från 1790-talet, alltså de extrema åren direkt efter franska revolutionen. Temat är dock inte revolutionen i sig, utan rör försöken med 'magnetism', inspirerad av idéer från läkaren Franz Anton Mesmer (1734-1815), som väl kan sägas vara en föregångare till hypnos som behandlingsmetod.

Huvudpersonen i boken, Meisner, vill bota sjuka genom att 'magnetisera' personerna, dvs försätta dem i hypnos. Ibland lyckas det, och då börjar människor se upp till honom, han blir deras 'hopp', någon att förslita sig till. Läkaren Steiner är envis motståndare, ur hans vetenskapliga synvinkel förkroppsligar Meisner charlatanens groteska svindleri. För honom existerar bara det han kan ta på.

En av bokens berättare är läkaren Selinger, vars dotter förlorat synen genom ett psykiskt trauma, när hon var tio år. Sju åtta år senare lyckas Meisner ge henne synen tillbaka, genom lygnande tal under hypnos. Meisners är medicinskt helt olärd, han använder enbart sin intuition, och en vision om att kunna förmedla en vision av alla goda möjligheter för att bli av med hämmande blockeringar.

Att dottern återfår synen, gör hennes far, läkaren Selinger, som själv inte lyckats hitta någon för dottern, till en entusiastisk följeslagare, som börjar agera kontrollant vid Meisners seanser. Men samtidigt är han 'läkare' och vän med Steiner, med vilken han diskuterar kring om detta osynliga helande är möjligt eller inte. Vilket får honom att ständigt vackla, och ha svårt att bestämma sig för om han kan lita på Meisner eller inte. Hans dotter är utan tvivel botad, men hans samvete oroar honom ständigt, den inre rösten som säger att man inte får inympa hopp i naiva människor, hopp som inte kan garanteras. Det är utan tvekan ett förräderi. Alltså slutar det med att Selinger trots allt anger Meisner som charlatan.

Men vad är det största förräderiet? Att låta sjuka människor få ta del av en vision, som kan fungera som 'placeboeffekt'? Eller att ta ifrån människorna detta sista hopp.

Jag frågar mig varför Enquist skrev just denna bok? I sina memoarer Ett annat liv (2009), där han berättar om sig själv i tredje person, nämner han Magnetisörens femte vinter som sin övergång från experimentell 'ordknådare', till att bli 'storyteller'. Romanen inleds utan tvekan med en rafflande jakt på Meisner, en lynsch-mobb som han dock klarar sig undan med stora umbäranden. Men Meisner ger sig aldrig.

Men sedan övergår den alltså till att bli en idéroman för och emot rationalism, för och emot hypnos.  Är det bara en födkrok för Meisner? Eller en frestelse när han känner den makt han får över sin omgivning? Eller har han en djupare andlig vision han tror på?

Vi vet att Enquist växte upp i en starkt kristen väckelsemiljö i Västerbotten, och har berättat om sin barndoms tankar om att få resa ut i världen som missionär. I memoarerna skriver han att när han väl hamnat i Uppsala för akademiska studier, där -- "tunna tron ut. Hans fasta trosförvissning, hans ångest, hans tillit, hans syndamedvetande, allt glider mycket långsamt ner i världslighet och poesi och blandas upp och nästan försvinner. Det som en gång varit så viktigt känns nu avlägset. Det är inget dramatiskt uppbrott, det glider bara bort. Han studerar bort tron. Det sker egendomligt smärtfritt, särskil tmed tanke på hur stark smärtan tidigare varit.  Det bara glider bort" (s.157-158)

Men Magnetisörens femte vinter rör helt klart balansgången mellan ytterligheter som -vetenskap och beprövad erfarenhet' versus 'handligt helande'. Vad händer om någon har en 'beprövad erfarenhet' av just helande, det vetenskapen vill kalla 'placebo' - tron som kan försätta berg.

Mot ännu en sommar - Janet Frame (1963 [2007])

Den här romanen, Towards Another Summer, skrev Janet Frame redan 1963, men framhöll att den var för personlig för att ges ut så länge hon själv levde. Men att hon refererade öppet till den och att hon låtit binda in två maskinskrivna kopior att förvara på olika ställen, gjorde att de som förvaltar hennes litterära arv insåg att hon ville ha den utgiven postumt. Vilket skedde 2007, tre år efter Janet Frames död.

Texten är utan tvivel mer självupplevd än någon av hennes övriga romaner, om än koncentrerade till en situation, en enda helg. Huvudkaraktären Grace är en skygg författare, som trots sitt rika inre liv och språkliga skicklighet i text, grips av ångest i varje social situation där hon skall interagera med andra levande människor. När hon blir inbjuden att tillbringa en helg hos ett ungt äkta par med två små barn norra England, ställs allt på sin spets.

Grace drömmer om att få vara den firade spirituella författare hon är, även i levande livet. Att få förgylla värdparets helg. Men hela situationen blir en vanmäktig kamp mot hennes egna prestationskrav. Trots att mannen, Philip, är journalist och alltså även han en skrivande person, och trots att hans hustru Anne är bördig från Nya Zeeland precis som Grace, så tycks de åtskilda av ett oöverstigligt gap.

Inom sig flyr Grace tillbaka in i barndomsminnen (en del känner jag igen från andra av Frames böcker). Ibland vill hon referera till något självklart från detta landskap, men hennes referensramar tycks aldrig stämma med värdparets egna. Det uppstår aldrig något utbyte, som både hon och Philip och Anne hade hoppats när hon blev bjuden. 

Grace bekämpar sin ångest genom att identifiera sig själv med en flyttfågel, det ger inre trygghet, med fåglarna känner hon mer närhet och släktskap.  Men hon vågar aldrig uttrycka detta inre liv, rädd för att bli betraktad som helt galen. Romanens titel, Towards Another Summer, citerar en diktrad om en myrspov, på väg mot ännu en sommar och ingen vet var han kommer att finna vila om natten.

Grace sitter i ett vintrigt kallt och grått England, isolerad i sin ensamhet flyr hon in i skrivandet, endast där kan hon uttrycka sig fullt ut. Tankarna tar sig ut via skrivmaskinen, men inte via munnen. Hur än uppmärksamt hon noterar allt omkring sig, med psykologisk skärpa, tror hon sig aldrig om att kunna samtala om det.

Denna roman känns psykologiskt självbiografisk, och har en mer avskalad berättare, som inte ger sig in på modernistiska experiment. Här är de psykologiska iakttagelserna huvudtemat. Hemma hos det gifta paret Philip och Anne, känner Grace smärta och rädsla varje gång hon anar att de har skilda åsikter och behov. Det är minnena från föräldrarnas bråk och tvister, som Grace inte  lyckats frigöra sig ifrån. Hon förväntar sig samma utbrott, som hon minns från barndomen, och förvånas över att Philip och Anne lyckas glida förbi undervattensreven utan större skador. Det är som om Grace aldrig litar på att detta kan hålla i sig. 

"Förening är styrka - styrka att erkänna att ett är två; stöttad av kärlek kan vilken papperstunn identitet som helst stå orubblig som sten." (s.119) Detta är en av Graces iakttagelser, underförstått att hon själv alltid saknat ett sådant stöd åt sin papperstunna identitet. Inte ens hennes föräldrar hade så mycket kärlek till övers att ge. Men hon är glad åt Philips och Annes osviklig kärlek, inte avundsjuk.

En dag utbrister Philip impulsivt att Anne är en 'enastående människa', men i stället för att låta det vara den komplimang det är, börjar han omsorgsfullt modifera sina ord: "Nej, naturligtvis är du inte ett enastående exemplar av människosläktet, du är människa somi alla andra, varken mer eller mindre."(s.120) Grace undrar förvånad varför Philip tycktes så rädd inför sina egna ord att han ville modifiera dem vetenskapligt exakt. "Att vara mänsklig verkade betyda så mycket, att vara normalt mänsklig, som om ett sådant tillstånd kan bli upptäckt och dokumenterat." (s.120)

Vilket gör det omöljigt för Grace att tala om sig själv som 'flyttfågel'. Både Philip och Grace tycker om musik av Bach och Händel, och han vill få henne att tala om det. "Varför förstår han inte, att alla mina ord är plattityder, att när jag trixar och tömmer ur mig en mening finns det ingenting kvar, inga rester av tanke eller fantasi i mitt muntliga språk. /.../ Det var lönlöst; hon kunde inte förklara utan att snubbla och ramla huvudstupa över klichéerna, och de var alltid farliga" (s.212)

Grace utgår ifrån att de tolkar hennes tystnad som 'enfald' (trots att de läst hennes böcker och där måste ha upplevt hennes djup. Hon har kunnat leva på att sälja några noveller till The New Yorker. "Hon var för blyg för att kunna förklara att hon skämts och känt sig generad (glad också) över att få så mycket betalt för några timmars arbete när en hel bok renderade en ynka liten skvätt royalties." (s.222) Grace säger att betalningen varit helt utan proportioner. Allt visar henens dåliga självkänsla.

"Hon var så ovan vid konversation i vedertagen bemärkelse att de flesta ord hon yttrade praktiskt taget saknde innebörd. De var en gest, ungefär som en värdinnas gest [...] Grace arbetade så mycket med ord att hennes profitering på dem gjorde henne skamsen och deprimerad - men var de ändå inte ett väldigt behändigt sätt att säga ingeting på" (s.223)

Janet Frames ord ovan får tala för sig själva.

Hav - Jan Morris (1985 + 2006)

Last Letters from Hav (1985) och Hav of the Myrmidons (2006) är något så ovanligt som fiktiva reseberättelser. Och då menar jag inte romaner om resor, för det finns det väl hur många som helst.

Författaren Jan Morris (född 1926) har ägnat större delen av sitt liv åt resor runt om i världen och skrivit böcker om detta, men protesterade mot beteckningen 'reseböcker'. Hon har sagt att hon skrivit om platser och  människor. Och 1985 uppfann hon platsen Hav, och beskrev den så levande att många läsare och resenärer undrade hur de kunnat undgå att träffa på den.

Jan Morris beskriver ett sex månader långt besök i Hav, en halvö någonstans i östra Medelhavet, där alla upptänkliga kulturer möts, och skapar därmed en allegori över det 1985 rådande globala läget, med sig själv i rollen som besökande resenär och alla sina 'möten' med människorna där. Det hela blir både smart och bedårande charmigt, italienare, greker, turkar, ryssar, assyrier, engelsmän med flera, alla snuddar de vid varandra, samexisterar mer eller mindre sedan århundraden tillbaka. Historien är ständigt närvarande, som mytologisk bakgrund, alltifrån antikens Troja, över medeltida korståg, till den komplicerade nutiden. Till och  med kineserna har en egen lugn vik i öster.

1985 träffar Jan till och med en svensk skådespelerska, Solveig (vilket får mig att tänka på Ternström) där på semester på halvön. Allt har ett lite vagt skimmer över sig, men molnen hopar sig, samtida hot, världen tycks hänga på gränsen till sammanbrott och Jan Morris tvingas fly - hem till Wales. Och även om hon inte säger vad, så vet vi med facit i hand att det inte är långt till Östeuropas sönderfall, krigen på Balkan, en rad revolter i muslimska mellanöstern.

2006 återkom Jan Morris med ett veckobesök, inbjuden av myndigheterna i Hav, som tydligen vill visa upp sitt nya ansikte, och bli rentvådd. Hav of the Myrmidons,  är en moderniserad, återuppbyggd värld, som förlorat mycket av mystiken, ingen åker längre tåg, flygplatsen är ny, men stor nog att planera även för framtida rymdfärder. Kineserna håller sig inte längre i skymundan i kinesiska bukten, utan har flyttat ut till djuphavskusten, där deras stora fartyg ankarar för en allt större export.

Hela boken är alltså egentligen introspektiv, en resa i mänsklighetens myller av vaga relationer.
2006 är betydligt mer blankpolerad, man ägnar sig åt snobbigare konferenser, i övrigt har engelsmän och fransmän och italienare nästan helt dragit sig tillbaka, medan araberna har blivit den nya intellektuella gräddan, om än oroliga för att uttrycka några åsikter helt öppet. Nytt är DNA-forskning som visar på nya släktskaper människor emellan, vilka både kan styrka och hjälpa gamla åsikter om ursprung. Inte minst nära släktskap mellan folk som länge betraktat sig som religiölsa och territoriella rivaler.

Monsanto dominerar med genmodifierad mat, vita hallon har blivit Havs egen specialitet. Ideologien rör numera ekologi och miljö, i övrigt spelar man dum, för att inte stöta sig med religiösa eller ekonomiska intressen. Allt är en kulturell labyrint, där gott och ont smälter samman, politik är ideologi och etnicitet, ambassadörerna har blivit kulturattachéer, medan ekonomin lever sitt eget liv, är en egen parallell makt, utanför den politiska.

De en gång egenartat snirklande, leriga smågatorna, har blivit raka och rena, men därmed också monotona. Visst trivs människorna i moderniteten, men det personliga har försvunnit. Gatorna är numera uppdelade i starkt trafikerade motorvägar, versus många gågator. Och förutom de krig och revolter som skrämde bort Jan från Hav 1985, ligger chocken från 9/11 så sent som 2001, som gjort terroristhotet akut.

När Jan Morris flydde i augusti 1985, skapade Myrmidonernas republik i Hav, med namn efter en mytologisk krigarstam söm följde Akilles under trojanska kriget, mäktiga krigare, som ideologerna år 2006 alltså säger sig ha funnit DNA-bevis för släktskap med, närmare än med senare kulturer på platsen. Myrmidonernas mål var odödlighet.  Många ekonomiska krafter kämpar efter att göra Hav till värdland för de Olympiska sommarspelen 2012. (!)

Ett känt kulturmärke i Hav är ett högt torn med ett "M" på toppen. Jan Morris funderar över om det står för Myrmidon (trots att det fanns redan innen republiken), eller snarare står för Mammon, eller Mohammed, eller Manikeismen, eller MacDonalds, eller Monsanto, eller Microsoft, eller Minoisk? - "Or could it possibly be M for Me?

Ja, det är en enorm mängd kulturella fenomen som börjar med M. Jan Morris kände att hon behövde försöka fånga den alltmer ogripbara världen, och försökte sig alltså på det genom en allegori.

Jan Morris har använt den stil som var hennes invanda, vanliga, men skapade något helt nytt.
Den här boken är så genial! Så läsvärd! Så tänkvärd!

Hon slutar med att citera Novalis (1772-1801):
"Novels arise out of the shortcomings of history."