En dejlig Dag og andre noveller - Herman Bang (1890-1907)

Herman Bang ville först bli skådespelare - men misslyckades, och blev författare i stället. Det märks, de sju novellerna i den här samlingen bygger helt på dialog, som alltid hos Bang, filmiskt bildligt återgivet via dialog - inte en enda beskrivning som bromsar upp händelseförloppet. Dialogstilen får mig att associera till Hjalmar Bergman, som också hade nära anknytning till teatern via sina svärföräldrar, och som helst ville skriva dramatik, och också har en lätt flytande impressionistisk dialog. 

Min favorit bland Herman Bangs verk har alltid varit Tine (1889), som utgår från hans barndomsminnen från dansk-tyska kriget 1864, och helt speglas ur Tines medvetande, vardagen,  de enkla orden, samtalen, den impressionistiska närheten till 'hör och nu', långt från all politik, som egentligen inte rör den vanliga människan. 

Nu har jag skaffat mig en samling med sju av Herman Bangs noveller, på danska, (med de äldre skrivregler, som rådde på Bangs tid). Tre av de sju novellerna har jag tidigare läst på svenska, i samlingen De fyra djävlarna - jag är glad att jag slipper den titelnovellen här, jag har aldrig kunnat relatera till den historien, tragedin, att betrakta människan djuriskt känslostyrd.

Titelnovellen En dejlig Dag (Sv.övers. En underbar dag) är smärtsamt ljuvlig. Smärta oro hopp, mänskliga svagheter. Jag sitter med hjärtat i halsgropen hela novellen igenom- Hur ska niobarnsmodern med små medel lyckas genomför en representativ middag för den utländska pianisten, Fru Simoni, med flera gäster, bara för att hennes make känner det som en ära och inte kan tacka nej. Denna och de två följande novellerna, Irene Holm och Fröken Caja, är alla tre från 1890, och ger känslan att kika in i 1880-talet som i ett tittskåp. Där är smärtsamma känslor och  hopp och besvikelser kring konst och kärlek, musik och dans, där människorna vill finna något att förgylla sina grå begränsande liv, där man måste vända på varje mynt. 

Ravnene (Korparna) och Julegaver skrevs 1902, och här stiger sekelskiftet in. Folk beskärmar sig över den nya osedligheten på teater och i böcker, den nya tiden där 'skilsmässa' verkar ha blivit ett nytt 'sakrament' i tiden. Men man skrattar och koketterar, medan en av kvinnorna vidhåller att det borde vara en självklar frihet. 

I övrigt rör Ravnerne främst snikenhet, när ARvtanten säljr sina tillgångar för at kunna fortsätta att hålla överdådiga middagar åt yngre släktingar, i hopp om att få ett gott eftermäle, då konspirerar dessa om att få henne omyndighförklraad för att rädda sitt 'arv'. Viktigast är dock ett ofläckat rykte, så de kan låna pengar med förespeglingen om sitt 'troliga framtida arv' som säkerhet. Man smyger bak ryggen på varann. 

I Julegaver pratar personerna hela tiden förbi varann, lyssnar bara till hälften, fastnar i sina egna tankegångar, snarare än att stanna i nuet. Den  unge mannen Sigvald vill som julklapp bjuda sin unga fru och i allt aviga svärmor på en upplevelse. De ska resa in till den stora staden och se 'Aladdin' (En balett?) Ett oroande äventyr för Sigvald, som är van att vara bunden till deras butik i småstaden. Men när de kommer dit är repertoaren utbytt på grund av sjukdom, 'Aladdin' kan inte uppföras, i stället får de se två äldre stycken som inte lever upp till drömmen de haft. En besvikelse, grått, trist. Svärmodern hade räknat med att Sigvald alltid misslyckas. Men det här är ju inget han kunnat råda över, det förstår hans hustru. Men varför kan det aldrig lyckas för det, undrar de, hur än de planerar...?

Bokens sista novell, "Barchan är död" - från 1907. Tilldrar sig i Petersburg, vid gränsen till Karelska näset och Finland. Iwan Iwanowitz bor vid tågstationen som går mot Finland, mellan vilka vännen Waldheim pendlar varje vecka. Så historin är full av förvirrande ryska dubbelnamn. Petersburg var ett viktigt metropol vid förra sekelskiftet, en viktig platrs även för Alfred Nobel och hans fabriker. 

Novellens tema är spännande: Hur Fantasin kan påverka. Jag tänker genas tpå tanskens skapande kraft, och andra historier där författaren skriver en historia, och sedan får uppleva den upprepa sig i vekrliga livet. Här är det en dyster historia där Iwan Iwanowitz, som av ett hugskott fantiserar ihop att vännen Barchan dött, plötsligt oväntat, i sin ytliga konversation med Barchans barndomsvän Waldheim, som då chockas. 

För mig är texten lika spännande, som för Iwan som inte vill få sin lögn avslöjad. Jag undrar hela tiden hur lögnen kommer att avslöjas, och om vänner då ska hämnas på Iwan? Ska de spela honom samma spratt? Eller var Iwans förryckta lögn en föraning? Vem kommer att dö? 

Tyvärr slutar hela novellen mer som en Edgar Allan Poe-kopia. Waldheim, som trott på lögnen om Barchans död, dör själv när han trorsig möta Barchans gengångare, inte dne livs levnade Barchan. Det är inte trovärdigt för mig att inte kunna skilja på en livs levnade människa och ett spöke, så jag tappar intresset för texten. 

Iwan berättar historien fem år senare för novellens berättare, som mitt i historien vill stoppa Iwan med orden: "fortael mig ikke mere. Det er jo altsammen Indbildninger, og man skal ikke opsöge Indbildninger men forjage dem..."

Börjar Herman Bang tvivla på legitimiteten att fantisera ihop historier?

Barchan känlner sig skyldig till vänens död, trots att han inte förstår hur hans åsyn kunde skrämma ihjäl vännen? Iwan vet, men avslöjar sig inte, men kan inte heller släppa tanken på sin skuld. Är han en mördare? Skulle det kunna göra en författare till mördare?

Iwans sista fråga är: "Hvorfor kan ikke viljen beherske ogsaa vore Drömme?"

(Varför kan inte viljan också behärska våra drömmar?)

Rosenaltaret - Edith Södergran (1919)

När jag läser dikterna i Edith Södergransa tredje samling, 'Rosenaltaret' tänker jag ofta på den Zen-buddhistiska reflektionen, att "Före ZEN var bergen berg och skogarna skogar. Men under ZEN (visionen) var berg och skogar gudarnas boning. Efter ZEN var bergen berg och skogarna skogar." (fritt översatt, minns inte exakt).

Den andliga visionen kommer och går. Den är en ständigt pågående brottning mellan kropp och själ. Dikterna i del I, är jag-dikter, som meditationer som slår mellan förhöjt medvetande, och kroppens tvivel. Hur mycket som verkligen är Nietzsche vet jag inte (har svårt att orka med hans texter), han hörde i alla fall till tidens tankegods. Men - jag tänker ännu mer på Steiner, Antroposofins fader, han hade redan tio år tidigare gett ut många föreläsningar med en andlig syn på skapelsen, själens utveckling. Och det blir uppenbart hur viktigt hans tankegods måste ha varit, när jag fick veta att Antroposoferna hade en möteslokal granne med Södergran i hembyn Raivola. Antagligen hörde och lästa hon, och försöker hitta sig själv i Antroposofin.

Del II Fantastique - riktar sig till en "Syster", och visst kan det vara en saknad vän, likasinnad, men det kan lika gärna vara riktat till det Södergrans eget inre barn, ett 'gyllene barn', 'Hjärtebarn, lyckobarn!', 'Gudabarnet', den osäker lilla själen, som upplevt visioner, men ännu inte är vuxen nog att axla manteln. Dikten "Syster, min syster" tillhör dem där ZEN är stark.

Syster, min syster, du är ännu liten,
men du har redan sett Gud,
Välsignat är ditt änne, det strålar så.
Sedan du såg Gud, drog du dig undan från människorna.
Du satte dig ensam bland träden,
men bäcken teg för dig,
fåglarna sjöngo icke mer.
Den som sett Gud, ser intet mer på jorden,
han hör hemma i himmelen.

Den avslutande del III, talar om Dionysos, som extasen, uppståndelsens fruktbarhet. Gud och gudar hos Södergran har inget med dogmatisk kristendom att göra. Det är en personlig utveckling i själslig mening, som berör än i dag. I hennes tid var världskrig och revolution och fattigdom och sjukdom påtagliga skäl till att hamna i "The Dark Night of the Soul", men vi fortsätter att hamna där, vi måste möta vårt mörker, vår skugga, det är Själens väg, likt hjältens väg, för att finna sitt hem, sin flock, sin mening med livet.

Greenmantle - John Buchan (1916)

 

Läste nyligen John Buchans första spionroman, De 39 stegen, med Richar Hannay i huvudrollen, som inspirerat Hitchcock till så många filmer i stilen. Nu har jag läst även uppföljaren, skriven i början i början av 1916, alltså fortfarande mitt under brinnande världskrig. John Buchan arbetade själv inom det brittiska underrättelseväsendet, och kan utnyttjade sina kunskaper om läget för att göra historien 'trovärdig' (dock inte 'sann'). Än hade inte ens hälften av de stridande åren gått, det så det återstod drygt 2,5 år av slitsamt dödligt världskrig, ingen visste hur det skulle sluta, alla visste vid det här laget att allt var värre än någon kunnat ana. 

Jag-berättaren uttrycker på flera ställen i texten att krig är galenskap: "It is idiocy, but all war is idiotic." och senare, "That night I realised the crazy folly of war." Men främsta syftet var krigspropagande, att höja den engelska stridsmoralen, tron att det var möjligt att 'vinna'. "The most wholehearted idiot is apt to win." 

Buchans still har utvecklats betydligt, historien är än mer fartfylld och intrigfull. Kriget hade kastat in hela världen i en vi-eller-dom-mentalitet, alla mot alla. I synnerhet den tyske översten von Stumm karikeras till ett våldsamt monster. Fördomar riktas också  mot turkarna som stod på tyskarnas sida.

Det är en spionroman, så i spetsen står fyra män, från olika hörn av 'engelsk' kolonialism, som ska lista sig in i Tyskland och låtsas motarbeta britterna. Dessa män skapar variation genom sina olikheter. Det är berättaren Hannay, lojal och modig engelsman. Det är Sandy Arbuthnot, engelsk aristokat, solbränd och naturaliserad i mellersta östern, lite av Laurence av Arabien typ. Det är den dyspeptiske amerikanen Blenkiron - Amerika hade ännu inte gått med i kriget, så han är ganska grovt karikerad. Och så är det den sydafrikanske boern Peter Pienaar, djungeljägaren. Dessa bidrar på olika sätt, med sina olika förmågor.

En av bristerna i första Hannay-boken var avsaknaden på kvinnor. Men i den här förekommer faktiskt en kvinna, Hilda von Einem, en mystiskt fascinerande drottninglik, både Superwoman och hon-djävul, vars enda vapen tycks vara 'ridpiska'. Alltså inte någon av tidens Nya Kvinnor, utan den ur manlig synvinkel betydligt vanligare Medusan, som både hypnotiserar och skrämmer männen. Tyska, enligt namnet, men inte trogen den tyska armén, då hon även visar en tendens mot det orientaliska (i hennes intrig ingår att försöka starta ett islamitiskt 'religiöst' uppror). Mot slutet verkar hennes 'farlighet' dala när hon tycks ha förälskat sig i Sandy, och går i döden i kulregnet, av ren ilska för att Sandy avslöjat sig som engelsman och avvisat henne. Sandys nobla engelska moral gör just att han tar sig tid att begrava henne - mitt under fiendebeskjutning - "Dick, we must bury her here ... You see, she ... she liked me. I can make her no return but this."

Boken avslutas med slaget vid Erzerum, söder om Svarta havet, en i verkligheten avgörande rysk seger mot de turkiska ottomanerna, som ställt sig på tyskarnas sida. En första 'ljusglimt' efter alla nederlag i östra medelhavsområdet med hundratusentals dödade och skadade allierade soldater. Så försöker boken sluta på en positiv propaganda ton, mitt under det sega världskriget. 

Idag vet vi att ingen vinner ett krig.

The Rainbow - D H Lawrence (1915)

 David Herbert Lawrence (1881-1930), gruvarbetarsonen från norra England, som blev skollärare och senare författare, då han av olika anledningar levde mer i andra länder än hemlandet, och dog i förtid av TBC. Han experimenterade i sitt romanskrivande, och är kanske mest ihågkommen för att han tog upp sex i sina romaner, och därför blev hans böcker censurerade och förbjudna i England. 

Jag är sååå kluven inför D H Lawrence. Jag läser honom naturligtvis på engelska, språket är skönt. Men hans text i romanen är så tjatig, han tar om och tar om. Tar man bort allt som låter som en skiva som hakat upp sig, blir boken bara bli hälften så lång, vilket vore tillräckligt. 

Romanen är ett litterärt konstverk genom sina metaforer. The Rainbow (Regnbågen) i titeln, förekommer naturligtvis symboliskt i texten flera gånger, men engelskan har också ett annat ord för 'båge', arch, och det ordet förekommer ännu oftare i romanen, nästan som en 'hemlig' skuggvariant, som smyger förbi, inte bara i texten om katedralens valv i spetsbågestil, utan även i andra bildassociationer, som för broar, och när en arm kröker sig över någon axlar, och mycket annat. 

Det nya, moderna, är att boken skrivs helt ur ett känslolivets perspektiv, och att detta är irrationellt och skiftar hela tiden, läsaren märker snart att personerna ljuger för sig själva, och blundar för olika psykiska innehåll. 

Däremot stör jag mig på idé-innehållet, det haltar för mig, i synnerhet kvinnoporträtten, som visserligen är kända för att vara 'okonventionella'. Jag kan inte köpa sättet att framställa kvinnorna. Jag insåg plötsligt mot slutet av boken när Ursula kysser Anton, och han upplever det som om hon är en glupsk 'harpya', att den här romanen bygger på Dekadens-trenden som var utbredd vid sekelskiftet 1900, kanske mer i Tyskland och Norden än i England, men D H Lawrence hade både tysk sambo (med tiden fru) och vistades mycket utomlands. Den svage mannen, rädd för sex, och den glupande kvinnliga Medusan/Harpyan. 

Med andra ord, han skrev inte en i första hand realistisk roman, utan lekte med dekadenta symboler. Boken handlar om tre generationer, i vilka samtliga par har svårigheter dras passionerat till varandra, men man och kvinnor tycks omöjligt kunna nå varandra, inför sin passion för kvinnan blir männen svaga, och kvinnorna så starka i sin irrationalitet, att de skrämmer sina män till underdånighet, som dock bara sker psykiskt. Det är som i talesättet att världen består av enbart 'Mödrar och Söner', rent psykologiskt, så söker mannen sin mor via passionen, men återfinner henne aldrig, eftersom de egna barnen kommer emellan. Mannen måste bli vuxen och skapa sig egna aktiviteter.

Ett annat problem är att Lawrence vill utforska det sexuella, och tyvärr försöker han utveckla det ur kvinnornas synvinkel, och det fungerar inte. Det är mycket manligt att hänge sig åt sex utan minsta tanke på konsekvenserna. Det är så lättvindigt, att låta kvinnan efter månader av sexuella aktiviteter, plötsligt låta Ursula tänka, 'Oj, kan jag vara med barn, det hade jag aldrig haft en tanke på'. Och just när man börjar tro att det kommit in en realistisk dimension. Men tydligen var det bara för att Ursula på slutet ska kunna fråga sig 'varför' hon fortfarande känner sig så bunden till den älskare hon skilt sig ifrån - 'Det måste bero på barnet hon bär i sig'. (Hon vet inte att han då redan hastigt och lustigt gift sig med en annan, tidigare flickvän.) Men nej då, står det alldeles på slutet. Det var inget barn och det var väl tur det. 

Allt är mycket rörigt. De tre paren i de tre generationerna, olikheterna mellan man och kvinna, understryks av kulturella olikheter. Änkan Lydia är polska, kanske av aristokratisk börd, och har en dotter, Anna, med sin avlidne polske make, innan hon gifter sig med en engelsk bonde, Tom Brangwen. Äktenskapet blir både eldigt och problematiskt. Det tar många år innan de börjar stadga sig i äktenskapet, med en djupare ordlös sorts kärlek, där de båda aldrig tycks förstå varandra,  men ändå landar i att bli två separata vuxna personer, som är den stödjande livgivande regnbågen över barnen.

Dottern Anna är ju också polska genom båda sina föräldrar, även om hennes styvfar Tom är engelsman. Anna gifter sig sedan med Toms brorson William Brangwen, spetsdesignern som sysslar med träsniderier på fritiden. Trots att Lydia och Tom får flera söner ihop, pratas det bara om Anna under hennes uppväxt. Vi får höra lite mer om sönerna senare, men bara det Anna upplever i sin kontakt med 'släkten', alltså halvbröderna. 

Anna och Will får först dottern Ursula, och därmed blir hon huvudperson, och trotts att Anna fortsätter att föda många barn, omnämns de knappt. Inte mer än att det leder till problem i äktenskapet, eftersom Will hela tiden känner sig utanför, när Anna går helt upp i moderskapet, medan Anna själv aldrig tycks intressera sig mer än för det yngsta barnet. Vilket tidigt väcker Ursulas fiendskap till modern, för att hon föder så många barn, och modern visar hela tiden negativa känslor visavi sin problematiska dotter. Will går in för sina sniderier, och intresset i kyrkan. 

Jag nämnde tidigare denna Ursula, kvinnan som inte vill gifta sig, är ju hälften engelsk, och hade mer kontakt med sin engelska far än sin 'polsk-födda' mor, hennes långa utom-äktenskapliga relationer var med Anton, också en polsk immigrant, vars positiva egenskaper hon tycks helt skapa i sina drömmar, mer än vad som verkligen finns där. Engelska Ursula får studera, och tvingas undervisa i en fruktansvärd viktoriansk prygel-skola, där hon tvingas göra sig av med sin medkänsla, och pryglar pojkarna för att få lugn i klassrummet. Mycket motbjudande läsning. Ursula längtar ut i världen, hon är den Nya Kvinnan, hon som vill resa och studera och uppleva hela världen. 

Ursula Brangwen lever ut sin sexualitet som en skrämmande Medusa, med all besvikelse över att hon inte kunnat skapa den man hon önskat sig, och får sedan i slutet hux flux uppleva en närmast religiös omvändelse, där hon 'förstår' att kvinnan ska inte välja sig en man, utan snällt acceptera den man 'Gud' ger henne, och nöjt föda alla barn 'Gud' vill ge henne. Urk, ja, det där är svårsmält, och känns väldigt hastigt påkommet för att få ett slut på boken. 

Ännu ett tema i boken, som mer hör till samtida 'realism' är kritiken av den framväxande industrin, inte minst kolindustrin, med fyrkantiga arbetarbostäder som förfular miljön. Och 'dödar' människors själ. Svarta som spöken går kolarbetarna hem på kvällarna, döda till själ och hjärta. Ursula känner sig rejält 'död' och frustrerad inför detta, och drömmer om ett Eden - hon vill ha 'en egen måne'. Anton hade velat ha henne som fru med sig till den indiska kolonin, där han kan få arbete. Men trots att Ursula vill resa och uppleva andra kulturer, så vill hon inte ingå i den europeiska koloniala överklassen i Indien, där förstör de bara 'paradiset'. 

Det problematiska, det förlegade, det allt annat än 'moderna' är könsskillnaderna, att männen hänförs mer till det andliga, solen, religionen, och kvinnorna till jorden, köttet, månen, natten. Så olika att de aldrig kan förstå varandra. Ursula blir symbol för den kvinna som tycks vara 'kött', men ändå inte kan nöja sig med att sätta barn till världen. Regnbågen är ljuset som ska förbinda himlen och jorden, mannen och kvinnan, under vilkas sammanflätade armar barnen får skydd. 

Ursula och hennes syster Gudrun, och deras vidare öden, fortsätter i D H Lawrence nästa bok 'Women in Love", de hör ihop, och dessa två lär vara hans bästa, så innan jag helt avfärdar 'Regnbågen', måste jag läsa även 'Women in Love'. 

Septemberlyran - Edith Södergran (1918)

 Södergrans andra diktsamling, har ett litet förord, där hon förbereder läsaren på sin fria stil, modernismens avsaknad av traditionella versmått och rim, hon säger sig "ha kommit underfund med att jag besitter ordets och bildens makt endast under full frihet, d.v.s. på rytmens bekostnad. Hon beskriver sina dikter som "vårdslösa handteckningar", och avslutar sedan denna inledning med de berömda orden: "Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är."

Själv har jag ännu aldrig orkat igenom Nietzsches vid förra sekelskiftet populära bok Så talade Zarathustra. Idag gjorde jag ett tredje försök med 'Zarathustras företal', betydligt längre än Södergrans förord, men i slutet av det står: "Men om något omöjligt beder jag här: jag beder att min stolthet alltid måtte följa min klokhet. / och om en gång min klokhet övergiver mig - ack, han älskar att flyga bort! - må då min stolthet flyga bort med min dårskap!" 

Det tolkar jag som samma anda som i Södergrans ord, att vara stolt över sin klokhet. Hon vet att hon är klok, även om litteraturkritikerna inte tolkar henne så. Utmanande ord för en så ung kvinna tyckte många kritiker, varför hon kom att drabbas av mer hån denna gång, än vid första samlingen. Även hennes förlag tvekade, och i första utgåvan uteslöt de 19 av de 45 dikterna - nästan hälften! - vilket gjorde att Södergrans egen plan över hur dikterna skulle hänge ihop omintetgjordes och samlingen kom att halta.  

Den förkortade diktsamlingen dominerades av Diktjagets meditativa affirmationer, besvärjelser för att hämta kraft under en ond tid, krig och revolution, svält och inbördeskrig. September 1918 flödade inspirationen, i förhoppningen att slutet på eländet närmade sig. Men diktsamlingen i sin helhet är mer balanserad. Förutom de andliga besvärjelserna, och hopp om nya skaparkrafter, både för henne själv och hela samhället, balanseras dessa även med tvivel och frågor. Sjutton av dikterna innehåller frågor,, ibland inledda med frågor, ibland upprepade som refränger, ibland besvarade, ibland inte. 

I krig och revolution fanns en förhoppning om förbättringar för mänskligheten, men till det krävdes andlig styrka. Ingen visste i samtiden vad som skulle ske. Nietzsche skrev i Zarathustra företal att denne samlat styrka bland djuren på berget i tio år, och helgonet han mött i skogen hade mediterat i ensamhet minst lika länge. Men människorna kallade sig rättrådiga och levde ändå i rädsla och livslögn, Att predika, för att omvända, vill inte Zarathustra, bara de sanna följeslagarna skall han ta till sig, (mer än så har jag inte läst...) - allt är allegori och metafor. Samma sak gäller Södergran.

Södergrans Diktjag, är lika allegoriskt i den ena metaforen efter den andra, tycks gång på gång söka inre styrka, kontakt med sin intuition, den måste ständigt samlas på nytt. I Södergrans dikt 'Vid Nietzsches grav' sitter diktjaget där som hans "första barn i glädjetårar", och förklarar att "Dina barns vika dig ej" men några rader ner står att graven är 'förfallen'. Så tvivlet finns där, balansen mellan idealism och verklighet. 

 

Dikter - Edith Södergran (1916)

Södergrans expressionistiska debutdiktsamling inledde den finlandssvenska modernismen, mitt under brinnande världskrig. Och hon blev snabbt en fixstjärna, men inte utan kamp. Det är så uppenbart att Södergran var ett barn av sin tid, med sin känslighet, inte bara skakad av sin egen lungsot, utan även av det fruktansvärda kriget, ryska revolutionen, Finlands inbördeskrig, fattigdom och svält. Naturligtvis sökte hon svar på varför världen såg ut som den gjorde, och ville hitta en lösning - trots att hon bara var i 20-årsåldern när dikterna utgavs - och dog bara 31 år ung. 

Redan som tonåring tog jag till mig många av debutdikterna. Flera stannar lätt i minnet. Omedelbarheten i hennes närvaro i livet är ständigt där, vid varje läsning. Hon var ung, men ändå tycks hon inte söka sin identitet, den var hon antagligen tidigt klar över. Dikterna uttrycker snarare en förhöjd medvetenhet i nuet, i naturen, i sin omgivning, som ai allt speglar hennes själ. 

Tror man inte på själen, kanske man vill  sexualisera sensualismen i dikterna. Men i dikt efter dikt talar 'själen', som varken är man eller kvinna, utan ett neutrum, med djup, något evigt. 

Klassiska är slutraderna ur 'Dagen svalnar...': 

  "Du sökte en kvinna 

   och fann en själ - 

   du är besviken."

Men idag tänker jag än mer på dikten 'Kärlek', som börjar:

  "Min själ var en ljusblå dräkt av himlens färg;
    jag lämnade den på en klippa vid havet
    och naken kom jag till dig och liknade en kvinna." 

Notera, att utan själ liknar hon en kvinna, bara liknar,  

  "något du sett i drömmen" 

Alltså mannen hon försöker tala till, tyckte sig se sin drömkvinna. Han ler och vill att hon skall se sin skönhet i spegeln, men själv ser hon bara det själlösa stoftet, som smulas sönder. Hon ser sin skönhet som sjuk, för utan själen har den "ingen vilja", när kvinnan i hennes samtid (och långt därefter) betraktar henne som mer kött och instinkt, i jämförelse med mannens 'intellekt', riskerar hon att förlorar sin vilja, sin kraft. 

Det var det Södergran ville bekälmpa genom att lägga ner sin själ i diktandet.