Läste nyligen John Buchans första spionroman, De 39 stegen, med Richar Hannay i huvudrollen, som inspirerat Hitchcock till så många filmer i stilen. Nu har jag läst även uppföljaren, skriven i början i början av 1916, alltså fortfarande mitt under brinnande världskrig. John Buchan arbetade själv inom det brittiska underrättelseväsendet, och kan utnyttjade sina kunskaper om läget för att göra historien 'trovärdig' (dock inte 'sann'). Än hade inte ens hälften av de stridande åren gått, det så det återstod drygt 2,5 år av slitsamt dödligt världskrig, ingen visste hur det skulle sluta, alla visste vid det här laget att allt var värre än någon kunnat ana.
Jag-berättaren uttrycker på flera ställen i texten att krig är galenskap: "It is idiocy, but all war is idiotic." och senare, "That night I realised the crazy folly of war." Men främsta syftet var krigspropagande, att höja den engelska stridsmoralen, tron att det var möjligt att 'vinna'. "The most wholehearted idiot is apt to win."
Buchans still har utvecklats betydligt, historien är än mer fartfylld och intrigfull. Kriget hade kastat in hela världen i en vi-eller-dom-mentalitet, alla mot alla. I synnerhet den tyske översten von Stumm karikeras till ett våldsamt monster. Fördomar riktas också mot turkarna som stod på tyskarnas sida.
Det är en spionroman, så i spetsen står fyra män, från olika hörn av 'engelsk' kolonialism, som ska lista sig in i Tyskland och låtsas motarbeta britterna. Dessa män skapar variation genom sina olikheter. Det är berättaren Hannay, lojal och modig engelsman. Det är Sandy Arbuthnot, engelsk aristokat, solbränd och naturaliserad i mellersta östern, lite av Laurence av Arabien typ. Det är den dyspeptiske amerikanen Blenkiron - Amerika hade ännu inte gått med i kriget, så han är ganska grovt karikerad. Och så är det den sydafrikanske boern Peter Pienaar, djungeljägaren. Dessa bidrar på olika sätt, med sina olika förmågor.
En av bristerna i första Hannay-boken var avsaknaden på kvinnor. Men i den här förekommer faktiskt en kvinna, Hilda von Einem, en mystiskt fascinerande drottninglik, både Superwoman och hon-djävul, vars enda vapen tycks vara 'ridpiska'. Alltså inte någon av tidens Nya Kvinnor, utan den ur manlig synvinkel betydligt vanligare Medusan, som både hypnotiserar och skrämmer männen. Tyska, enligt namnet, men inte trogen den tyska armén, då hon även visar en tendens mot det orientaliska (i hennes intrig ingår att försöka starta ett islamitiskt 'religiöst' uppror). Mot slutet verkar hennes 'farlighet' dala när hon tycks ha förälskat sig i Sandy, och går i döden i kulregnet, av ren ilska för att Sandy avslöjat sig som engelsman och avvisat henne. Sandys nobla engelska moral gör just att han tar sig tid att begrava henne - mitt under fiendebeskjutning - "Dick, we must bury her here ... You see, she ... she liked me. I can make her no return but this."
Boken avslutas med slaget vid Erzerum, söder om Svarta havet, en i verkligheten avgörande rysk seger mot de turkiska ottomanerna, som ställt sig på tyskarnas sida. En första 'ljusglimt' efter alla nederlag i östra medelhavsområdet med hundratusentals dödade och skadade allierade soldater. Så försöker boken sluta på en positiv propaganda ton, mitt under det sega världskriget.
Idag vet vi att ingen vinner ett krig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar