Herman Bang ville först bli skådespelare - men misslyckades, och blev författare i stället. Det märks, de sju novellerna i den här samlingen bygger helt på dialog, som alltid hos Bang, filmiskt bildligt återgivet via dialog - inte en enda beskrivning som bromsar upp händelseförloppet. Dialogstilen får mig att associera till Hjalmar Bergman, som också hade nära anknytning till teatern via sina svärföräldrar, och som helst ville skriva dramatik, och också har en lätt flytande impressionistisk dialog.
Min favorit bland Herman Bangs verk har alltid varit Tine (1889), som utgår från hans barndomsminnen från dansk-tyska kriget 1864, och helt speglas ur Tines medvetande, vardagen, de enkla orden, samtalen, den impressionistiska närheten till 'hör och nu', långt från all politik, som egentligen inte rör den vanliga människan.
Nu har jag skaffat mig en samling med sju av Herman Bangs noveller, på danska, (med de äldre skrivregler, som rådde på Bangs tid). Tre av de sju novellerna har jag tidigare läst på svenska, i samlingen De fyra djävlarna - jag är glad att jag slipper den titelnovellen här, jag har aldrig kunnat relatera till den historien, tragedin, att betrakta människan djuriskt känslostyrd.
Titelnovellen En dejlig Dag (Sv.övers. En underbar dag) är smärtsamt ljuvlig. Smärta oro hopp, mänskliga svagheter. Jag sitter med hjärtat i halsgropen hela novellen igenom- Hur ska niobarnsmodern med små medel lyckas genomför en representativ middag för den utländska pianisten, Fru Simoni, med flera gäster, bara för att hennes make känner det som en ära och inte kan tacka nej. Denna och de två följande novellerna, Irene Holm och Fröken Caja, är alla tre från 1890, och ger känslan att kika in i 1880-talet som i ett tittskåp. Där är smärtsamma känslor och hopp och besvikelser kring konst och kärlek, musik och dans, där människorna vill finna något att förgylla sina grå begränsande liv, där man måste vända på varje mynt.
Ravnene (Korparna) och Julegaver skrevs 1902, och här stiger sekelskiftet in. Folk beskärmar sig över den nya osedligheten på teater och i böcker, den nya tiden där 'skilsmässa' verkar ha blivit ett nytt 'sakrament' i tiden. Men man skrattar och koketterar, medan en av kvinnorna vidhåller att det borde vara en självklar frihet.
I övrigt rör Ravnerne främst snikenhet, när ARvtanten säljr sina tillgångar för at kunna fortsätta att hålla överdådiga middagar åt yngre släktingar, i hopp om att få ett gott eftermäle, då konspirerar dessa om att få henne omyndighförklraad för att rädda sitt 'arv'. Viktigast är dock ett ofläckat rykte, så de kan låna pengar med förespeglingen om sitt 'troliga framtida arv' som säkerhet. Man smyger bak ryggen på varann.
I Julegaver pratar personerna hela tiden förbi varann, lyssnar bara till hälften, fastnar i sina egna tankegångar, snarare än att stanna i nuet. Den unge mannen Sigvald vill som julklapp bjuda sin unga fru och i allt aviga svärmor på en upplevelse. De ska resa in till den stora staden och se 'Aladdin' (En balett?) Ett oroande äventyr för Sigvald, som är van att vara bunden till deras butik i småstaden. Men när de kommer dit är repertoaren utbytt på grund av sjukdom, 'Aladdin' kan inte uppföras, i stället får de se två äldre stycken som inte lever upp till drömmen de haft. En besvikelse, grått, trist. Svärmodern hade räknat med att Sigvald alltid misslyckas. Men det här är ju inget han kunnat råda över, det förstår hans hustru. Men varför kan det aldrig lyckas för det, undrar de, hur än de planerar...?
Bokens sista novell, "Barchan är död" - från 1907. Tilldrar sig i Petersburg, vid gränsen till Karelska näset och Finland. Iwan Iwanowitz bor vid tågstationen som går mot Finland, mellan vilka vännen Waldheim pendlar varje vecka. Så historin är full av förvirrande ryska dubbelnamn. Petersburg var ett viktigt metropol vid förra sekelskiftet, en viktig platrs även för Alfred Nobel och hans fabriker.
Novellens tema är spännande: Hur Fantasin kan påverka. Jag tänker genas tpå tanskens skapande kraft, och andra historier där författaren skriver en historia, och sedan får uppleva den upprepa sig i vekrliga livet. Här är det en dyster historia där Iwan Iwanowitz, som av ett hugskott fantiserar ihop att vännen Barchan dött, plötsligt oväntat, i sin ytliga konversation med Barchans barndomsvän Waldheim, som då chockas.
För mig är texten lika spännande, som för Iwan som inte vill få sin lögn avslöjad. Jag undrar hela tiden hur lögnen kommer att avslöjas, och om vänner då ska hämnas på Iwan? Ska de spela honom samma spratt? Eller var Iwans förryckta lögn en föraning? Vem kommer att dö?
Tyvärr slutar hela novellen mer som en Edgar Allan Poe-kopia. Waldheim, som trott på lögnen om Barchans död, dör själv när han trorsig möta Barchans gengångare, inte dne livs levnade Barchan. Det är inte trovärdigt för mig att inte kunna skilja på en livs levnade människa och ett spöke, så jag tappar intresset för texten.
Iwan berättar historien fem år senare för novellens berättare, som mitt i historien vill stoppa Iwan med orden: "fortael mig ikke mere. Det er jo altsammen Indbildninger, og man skal ikke opsöge Indbildninger men forjage dem..."
Börjar Herman Bang tvivla på legitimiteten att fantisera ihop historier?
Barchan känlner sig skyldig till vänens död, trots att han inte förstår hur hans åsyn kunde skrämma ihjäl vännen? Iwan vet, men avslöjar sig inte, men kan inte heller släppa tanken på sin skuld. Är han en mördare? Skulle det kunna göra en författare till mördare?
Iwans sista fråga är: "Hvorfor kan ikke viljen beherske ogsaa vore Drömme?"
(Varför kan inte viljan också behärska våra drömmar?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar